Kvinnostaden av Christine de Pizan

Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.

Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.

Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.

Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?

Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.

Kvinnostaden av Christine de Pizan, Ersatz 2012.

Liljecronas hem av Selma Lagerlöf

Mamsell Maja-Lisa har alltid haft ett fint och kärleksfullt förhållande till sin far, prästen. Men efter att han gift om sig regerar styvmodern med hård hand. Hon plågar den stackars Maja-Lisa som inte vågar klaga hos sin far eftersom han inte har så bra hälsa och hon fruktar att han inte kommer att överleva ett sådant bråk.

Romanen börjar på annnandag jul år 1800. Den fattiga trettonåriga lilljänta är på väg till ett julkalas hos släktingar tillsammans med sin mor och lillebror. Men när de kommer ut i det öppna landskapet blåser det alldeles för hårt. Det är storm. De måste vända om, säger hennes mor, men lilljänta lyckas med envishet och uppfinningsrikedom komma till kalaset med sin familj och på kalaset finns också den nya prästfrun. När hon får veta att lilljänta kan läsa och skriva kommer hon överens med hennes mor om att lilljänta ska få plats som hjälpflicka till mamsell Maja-Lisa på prästgården.

Romanen är alltså förlagd till år 1800 och tonen är som om någon sitter framför brasan och berättar en historia om något som hände i trakten för länge sedan. Den har delvis nästan en naiv sagoton, men det som händer i den är på inget sätt helt otroligt. Det finns människor som styvmodern som inte har någon empati. Hon framställs nästan som ett ont sagoväsen men så kanske vi kan uppleva vissa människor som inte fungerar med medkänsla som de flesta av oss gör. Styvmodern är heller inte öppet elak hela tiden utan kan vara skenbart mycket vänlig och intrigera för att komma dit hon vill. Prästgården är en arbetsplats med jordbruk och självhushåll och styvmodern som bestämmer över så mycket där medverkar till demoralisering och sämre arbete. Någon som känner igen sig från någon arbetsplats?

Den här berättelsen är spännande att läsa och Selma Lagerlöfs språk är härligt. Jag vill inte berätta vad som händer, men jag kan säga att slutet inte är förutsägbart. Berättelsen är ganska melodramatisk men jag köper det. Där finns historier och skrönor invävda och grevinnan Dohna och namnet Sinclair, som jag känner igen från Gösta Berlings saga, skymtar förbi. Liljecronas hem är absolut värd att läsas. Jag hade mycket glädje av den och det finns en hel del att fundera på efteråt, till exempel om kvinnor som offrar sig för svåra män – kvinnor som kanske är alltför empatiska och kanske inte kan hitta någon annan väg ut. Eller hur fångad och maktlös man kan vara, eller om människor utan samvete. Och så Maja-Lisas fina förhållande till sin far och så lilljänta som manövrerar så gott hon kan i den svåra situationen i prästgården. Henne kommer det nog att gå bra för.

Liljecronas hem kom först ut 1911. Jag har läst den i en utgåva från Bonniers som kom 1938. Boken ingår i serien skrifter och i samma volym finns också novellsamlingen En saga om en saga och andra sagor som ursprungligen publicerades 1908.

En realist – novell av Victoria Benedictsson

Den unga Hildur Wide tillbringar sommaren hos doktorsfamiljen Sanderson. Hennes far dog för ett år sedan. Hon är föräldralös och har ärvt en stor förmögenhet. Den yngste sonen i familjen Sanderson studerar till läkare i Lund men han har också författarambitioner.

”Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta?” frågade Hildur Wide och såg upp från tidningen i vilken hon läste.
”Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det” svarade fru Sanderson med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet.
”Det är märkvärdigt vad han skriver bra.”
”Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud?”
”Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig medikofilare, det här är ju något helt annat, en författare – en realist. A, tant, vad det är bra!” Hon lade armarna på bordet, böjde sig ner över tidningen och fortsatte sin läsning.

Så kommer sonen hem på sommarlov. Tycke uppstår. Han och Hildur har mycket att prata om. Men vem är han egentligen? Hurdan? Är han alldeles för självupptagen? Omfattar han de vanliga fördomarna mot kvinnor, att de är mindre intelligenta än män och måste ledas? Och är Hildur så ung och naiv att hon inte kan se realistiskt på verkligheten?

Mer säger jag inte. Det kan ju hända att någon som tar del av det här inlägget vill läsa novellen. Det är den värd. Den finns i novellsamlingen Från Skåne som var den första boken Av Victoria Benedictsson (1850-1888) som gavs ut och det skedde 1884. Novellen En realist är den första i samlingen och också den längsta. Boken hittade jag i nätbokhandeln när de sålde ut pocketböcker billigt.

En realist – novell av Victoria Benedictsson ur samlingen Från Skåne, Klassikerförlaget 1994.

Moby-Dick av Herman Melville

En ung man som kallar sig Ismael tar hyra på ett valfångarskepp. Befälhavare på skeppet är kapten Ahab. Han har tidigare jagat den vita valen Moby Dick men misslyckats och förlorat sitt ena ben. Nu hatar han Moby Dick och vill hämnas och alltså döda honom. Det är den röda tråden i berättelsen. Det är Ismael som berättar och att han klarar sig, det räknar vi med. Men hur ska det gå för de andra? Ska kapten Ahab lyckas med sin hämnd som alla sunda realistiskt tänkande människor anser är vansinnig, ja helt idiotisk?

Hur kan man hata ett djur och vilja hämnas på det? Ett djur! Valen hade inget ont uppsåt. Den har bara försvarat sig. Om kapen Ahab aldrig hade givit sig på den där ökända valen skulle han ha benet kvar. Det är min reaktion som modern människa och de flesta i världen idag tycker att man inte ska jaga de stora valarna eftersom de riskerar att utrotas. Men på 1800-talet trodde man inte att det kunde ske. Herman Melville för genom sin berättare Ismael ett resonemang om den saken i boken och han anser att havet är så enormt och så djupt att den faran inte finns.

Valfångsten var en viktig näring under 1800-talet. Från valarna fick man späck som man kokade till olja redan på skeppet och den använde man sedan till lampor och ljus och till att smörja maskiner med. Man använde också valarnas ben. Och från kaskeloterna kunde man få den dyrbara spermacetioljan som fanns i deras stora huvud. Den kunde användas vid parfymtillverkning.

Valjakten måste ha inbringat mycket pengar, annars kan jag inte tänka mig att den hade sysselsatt så många människor. Det var mycket farligt att jaga val. När man fick syn på valarna från segelskeppen hissade man ner små öppna båtar och det var i dem man jagade valarna, både genom att ro och att segla efter dem. En harpunerare stod i fören och kastade harpunen mot valen. Sedan gällde det att ha koll på det långa repet som var fäst vid harpunen så att inte båten drogs med ner i djupet. Det är svårt att förstå att människor sysslade med en så farlig verksamhet. Det behövdes ju bara att den stora valen vände på sig och så kapsejsade båten, om valen var för nära. Å andra sidan var det inte heller ofarligt att vara vanlig fiskare på den här tiden.

Moby Dick är inte bara berättelsen om kapten Ahab och valen. Den är mycket mer än så. I själva verket handlar den mer om hur valfångsten gick till. Det är mycket intressant och jag lärde mig en hel del. Herman Melville målar också skickligt upp olika scener och skeenden som gör att jag kommer nära det blodiga, farliga hantverket. Boken är mycket konkret i beskrivningarna och gestaltningarna av hur allt arbetet på skeppet gick till men den innehåller också en stor metafysisk dimension. Den handlar om liv och död, vår strävan här på jorden och den omfattar rymden och de stora djupen där de gigantiska odjuren, som Herman Melville ibland benämner dem, lever ett liv som till stora delar är okänt för oss. Och så satt jag här, under julen 2020 och läste den, i en tid när vi kan ha en närmast romantisk syn på världens största djur som simmar så fredligt i havet och som sjunger, och den sången kan vi meditera till.

Moby Dick är ett stort verk med stora kontraster. Där finns högstämda utgjutelser, hård och blodig verklighet, humor och fantastiska miljöbeskrivningar. Den var inte lätt att läsa. Det tog mig drygt två och en halv vecka att ta mig igenom den, men jag är glad att jag gjorde det.

Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013.

Moby Dick publicerades första gången 1851.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

Ett fat Amontillado – novell av Edgar Allan Poe

Det här är en riktigt ryslig novell som handlar om hämnd. Den utspelas i Venedig under karnevalstiden och den börjar sålunda:

De tusen oförrätter som Fortunato tillfogat mig hade jag burit så gott jag kunde; men när han dristade sig till att övergå till rena förolämpningar, svor jag att hämnas. Men du, som så väl känner mig, inser naturligtvis att jag inte lät något hot undfalla mig. Till sist skulle jag få min hämnd, den saken stod utom all fråga – men själva slutgiltigheten i detta beslut förutsatte att jag inte löpte någon risk.

Mycket mer kan jag inte berätta om novellen eftersom det skulle kunna förstöra läsupplevelsen, men miljön är Venedig på kvällen och djupa källarvalv och om du vill läsa en skräcknovell som till och med jag klarade av att läsa så rekommenderar jag denna.

Jag har läst den i Edgar Allan Poe – samlade noveller från Bokförlaget h:ström. Här ska alla Poes noveller finnas och översättningen är ny. Där är också angivet när de olika novellerna var publicerade och vid Ett fat Amontillado står 1846. Bra att den här boken finns, tycker jag. Synd bara att den är så hög så sidorna blir mycket långa med väldigt mycket text på varje, vilket kan kännas lite jobbigt när man ska läsa.

Här hemma har vi två olika upplagor av Sällsamma berättelser av Edgar Allan Poe. I den ena från Saxon och Lindströms förlag från 1935 finns novellen med under titeln Amontilladofatet.

Ett fat Amontillado ur samlingen Edgar allan Poe – samlade noveller, Bokförlaget h:ström 2018. Översättning: Erik Carlquist.

Ett halvt ark papper – novell av August Strindberg

Det här är nog den kortaste novell jag någonsin läst – drygt två sidor sammanlagt. Men den innehåller två år av en mans liv. Han hittar arket i hallen när han ska lämna sin lägenhet. Anteckningarna han läser omfattar två år av spirande kärlek, giftermål och sorg.

Ett halvt ark papper är en novell som bygger på läsarens fantasi. Det är läsaren som fyller ut så att det blir en berättelse av anteckningarna på arket, en finstämd berättelse som ger en bild av den unge mannen och jag undrar hur det ska gå för honom i fortsättningen.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på kakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös.

Ett halvt ark papper, novell av August Strindberg ur samlingen Ensam, Lindelöws 2012.

August Strindberg skrev novellen 1903.

Pollyanna

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev

Arkadij Kirsanov har tagit sin akademiska examen och kommer hem till fädernehemmet. Med sig har han en god vän, Evgenij Basarov. Fadern är överlycklig men situationen på godset är inte bra. Livegenskapen är på väg att upphävas. Fadern har arrenderat ut jord till bönder som inte betalar sina arrenden ordentligt. Förvaltaren sköter inte sitt jobb och inkomsten från godset har blivit för liten.

Arkadijs far försöker följa med i tidens förändringar men de unga männen anser att han är gammaldags. Basarov är nihilist och godtar inga regler, auktoriteter eller principer och Arkadij är mycket påverkad av honom.

Fäder och söner kom ursprungligen ut 1861 och handlar alltså om ett Ryssland i förändring och detta gestaltar Turgenjev genom att föra samman de unga och de gamla. I boken finns många fina porträtt förutom av de unga männen, av Arkadijs far och den unga flicka som han har inlett ett förhållande med, av Arkadijs farbror som också bor på godset, av Basarovs föräldrar som avgudar sin son och av en adelsdam och hennes syster som de unga männen besöker.

Turgenjev använder sig av kontraster, mellan det gamla och det nya, de äldre och de unga, de trofasta och de som inte tror på någonting. I boken finns också kontrasten mellan de rika och de som lever under enkla förhållanden. De unga männen besöker en rik änka och hennes syster och Basarov förälskar sig häftigt i änkan.

Berättelsen handlar om en brytningstid och den gestaltas genom personliga känslor och de unga männens utveckling. Både Arkadij och Basarov förändras, Basarov från att vara en kraftfull person som påverkar sin omgivning till undergång och Arkadij från att vara osäker och osjälvständig till att hitta sin plats och sin uppgift i tillvaron, göra nytta och bilda famlij.

Turgenjev berättar så att jag bryr mig om alla personerna i romanen. Genom sitt fina porträtt av Basarovs gamla föräldrar och att Basarov blir förälskad, men också av att Basarov inte är endimensionell utan både är arrogant och hård och gör goda gärningar känner jag med denna romangestalt. I Arkadij känner jag igen ungdomens tvärsäkerhet och samtidigt trevande försök att hitta det rätta. Arkadij blir också förälskad och hans vånda inför om han ska avslöja sina känslor eller inte och rädslan inför att bli avvisad känner jag också igen. Fäder och söner är en intressant och spännande klassiker att läsa.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev, Modernista 2017. Översättning: Hjalmar Dahl.

Professorn av Charlotte Brontë

William Grimsworth är föräldralös. Hans rika släktingar erbjuder honom att bli kyrkoherde men han hatar dessa släktingar eftersom de har behandlat hans mor så dåligt. Istället tar han anställning hos sin bror som driver en textilindustri. Där får Grimsworth en underordnad tjänst som kontorist och hans bror behandlar honom grymt.

Det är intressant. Först framstår Grimsworth som ung och arg och onyanserad, en ung man som har höga tankar om sig själv och ser ner på andra människor. Men hos brodern förminskas han till ingenting samtidigt som känslorna pyr. Till slut blir han avskedad.Vad ska han då göra, utan inkomst som han är? Av herr Hunsden, en av de rika männen i staden, får han rådet att resa till Belgien och söka sin utkomst där. Han får också ett rekommendationsbrev.

I Bryssel får han så anställning som lärare på en pojkskola.

Granne med pojkskolan ligger en flickpension och Grimsworth börjar undervisa även där. Arbetet och miljön i flickpensionen beskrivs mycket utförligare än i pojkskolan och det är också det som händer i flickskolan som bestämmer Grimsworths öde.

I Bryssel möter Grimsworth en annan kultur. Den framställs mestadels som sämre än den engelska, men Grimsworth lär sig mycket om människor och deras beteende, om deras hemligheter och att deras handlande inte alltid stämmer överens med vad de säger. Vi får följa hans kamp för att ta sig fram i livet. Han arbetar hårt.

Charlotte Brontë avslutade arbetet med Professorn 1846. På den tiden rådde inte jämställdhet mellan kvinnor och män. En kvinna skulle ta sig an hemmet och barnen och ansågs svagare än mannen, men i Brontës roman finns porträtt av två starka kvinnor: Zoraïde Reuter som äger och förestår flickpensionen och mademoiselle Henri som när hon blivit madame Grimsworth driver igenom att hon ska arbeta utanför hemmet likaväl som sin make. Det måste ha ansetts ganska magstarkt. Kanske bidrog det till att denna Charlotte Brontës första roman refuserades? Den gavs ut först efter hennes död.

Professorn är inte Charlotte Brontës livligaste och mest spännande bok. Jane Eyre och Villette är bättre, enligt min åsikt. Men Professorn är väl värd att läsas, i synnerhet om man är intresserad av Charlotte Brontës författarskap.

Professorn av Charlotte Brontë, Modernista 2016. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Jag har skrivit om Villette tidigare. Den texten hittar ni här.