Kategori: Klassiker

Pollyanna

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Arkadij Kirsanov har tagit sin akademiska examen och kommer hem till fädernehemmet. Med sig har han en god vän, Evgenij Basarov. Fadern är överlycklig men situationen på godset är inte bra. Livegenskapen är på väg att upphävas. Fadern har arrenderat ut jord till bönder som inte betalar sina arrenden ordentligt. Förvaltaren sköter inte sitt jobb och inkomsten från godset har blivit för liten.

Arkadijs far försöker följa med i tidens förändringar men de unga männen anser att han är gammaldags. Basarov är nihilist och godtar inga regler, auktoriteter eller principer och Arkadij är mycket påverkad av honom.

Fäder och söner kom ursprungligen ut 1861 och handlar alltså om ett Ryssland i förändring och detta gestaltar Turgenjev genom att föra samman de unga och de gamla. I boken finns många fina porträtt förutom av de unga männen, av Arkadijs far och den unga flicka som han har inlett ett förhållande med, av Arkadijs farbror som också bor på godset, av Basarovs föräldrar som avgudar sin son och av en adelsdam och hennes syster som de unga männen besöker.

Turgenjev använder sig av kontraster, mellan det gamla och det nya, de äldre och de unga, de trofasta och de som inte tror på någonting. I boken finns också kontrasten mellan de rika och de som lever under enkla förhållanden. De unga männen besöker en rik änka och hennes syster och Basarov förälskar sig häftigt i änkan.

Berättelsen handlar om en brytningstid och den gestaltas genom personliga känslor och de unga männens utveckling. Både Arkadij och Basarov förändras, Basarov från att vara en kraftfull person som påverkar sin omgivning till undergång och Arkadij från att vara osäker och osjälvständig till att hitta sin plats och sin uppgift i tillvaron, göra nytta och bilda famlij.

Turgenjev berättar så att jag bryr mig om alla personerna i romanen. Genom sitt fina porträtt av Basarovs gamla föräldrar och att Basarov blir förälskad, men också av att Basarov inte är endimensionell utan både är arrogant och hård och gör goda gärningar känner jag med denna romangestalt. I Arkadij känner jag igen ungdomens tvärsäkerhet och samtidigt trevande försök att hitta det rätta. Arkadij blir också förälskad och hans vånda inför om han ska avslöja sina känslor eller inte och rädslan inför att bli avvisad känner jag också igen. Fäder och söner är en intressant och spännande klassiker att läsa.

Fäder och söner av Ivan Turgenjev, Modernista 2017. Översättning: Hjalmar Dahl.

Professorn av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

William Grimsworth är föräldralös. Hans rika släktingar erbjuder honom att bli kyrkoherde men han hatar dessa släktingar eftersom de har behandlat hans mor så dåligt. Istället tar han anställning hos sin bror som driver en textilindustri. Där får Grimsworth en underordnad tjänst som kontorist och hans bror behandlar honom grymt.

Det är intressant. Först framstår Grimsworth som ung och arg och onyanserad, en ung man som har höga tankar om sig själv och ser ner på andra människor. Men hos brodern förminskas han till ingenting samtidigt som känslorna pyr. Till slut blir han avskedad.Vad ska han då göra, utan inkomst som han är? Av herr Hunsden, en av de rika männen i staden, får han rådet att resa till Belgien och söka sin utkomst där. Han får också ett rekommendationsbrev.

I Bryssel får han så anställning som lärare på en pojkskola.

Granne med pojkskolan ligger en flickpension och Grimsworth börjar undervisa även där. Arbetet och miljön i flickpensionen beskrivs mycket utförligare än i pojkskolan och det är också det som händer i flickskolan som bestämmer Grimsworths öde.

I Bryssel möter Grimsworth en annan kultur. Den framställs mestadels som sämre än den engelska, men Grimsworth lär sig mycket om människor och deras beteende, om deras hemligheter och att deras handlande inte alltid stämmer överens med vad de säger. Vi får följa hans kamp för att ta sig fram i livet. Han arbetar hårt.

Charlotte Brontë avslutade arbetet med Professorn 1846. På den tiden rådde inte jämställdhet mellan kvinnor och män. En kvinna skulle ta sig an hemmet och barnen och ansågs svagare än mannen, men i Brontës roman finns porträtt av två starka kvinnor: Zoraïde Reuter som äger och förestår flickpensionen och mademoiselle Henri som när hon blivit madame Grimsworth driver igenom att hon ska arbeta utanför hemmet likaväl som sin make. Det måste ha ansetts ganska magstarkt. Kanske bidrog det till att denna Charlotte Brontës första roman refuserades? Den gavs ut först efter hennes död.

Professorn är inte Charlotte Brontës livligaste och mest spännande bok. Jane Eyre och Villette är bättre, enligt min åsikt. Men Professorn är väl värd att läsas, i synnerhet om man är intresserad av Charlotte Brontës författarskap.

Professorn av Charlotte Brontë, Modernista 2016. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Jag har skrivit om Villette tidigare. Den texten hittar ni här.

Villette av Charlotte Brontë

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Lucy Snow har ingen släkt och inga vänner utom sin gudmor och hennes son. Hon måste arbeta för att försörja sig. Ensam ger hon sig iväg till London och bokar plats på ett skepp som ska gå till Belgien, modigt av en ensam kvinna på 1850-talet.

Lucy Snow har aldrig varit i London förut och aldrig utomlands. Hur saker och ting går till när man reser får hon lära sig efterhand. Så småningom kommer hon till staden Villette och där blir hon anställd på en flickpension.

Lucy Snow har stort behov av att vara ensam och tänka och läsa. Hon har svårt att uttrycka sig muntligt och spontant och att konversera i sällskapslivet. Hon kan inte tro på att hon kan få en nära kontakt med en man. Varför hon är ensam, varför hon inte har någon familj får vi aldrig veta. Och riktigt vad det är som gör att hon i delar av berättelsen mår så dåligt vet vi inte heller. I romanen finns en riktig kris när hon bryter ihop och får nervfeber.

Villette ger en fin beskrivning av Lucy Snow och den har fina gestaltningar av många karaktärer. Ett plus tycker jag är att den handlar om en arbetande kvinna, ja där finns ännu en, madame Beck som äger och förestår flickpensionen. Alla de viktigaste karaktärerna är beskrivna med djup och Brontë kunde verkligen måla upp dramatiska scener och göra fina miljöbeskrivningar.

För det finns dramatik och även vänskap och kärlek i den här berättelsen. Där finns ytlighet hos vissa människor, lärdom hos andra och värme och omtanke och snikenhet och egoism. Romanen är berättad långsamt och detaljrikt men är också spännande. Brontë använder sig dramatiskt av vädret och målar upp soliga idylliska dagar och på ett annat ställe i berättelsen ett fruktansvärt oväder, eller tunga mörka moln. Där finns en spökande nunna, eller finns hon i verkligheten? Där finns en despotisk manlig lärare som ställer till uppträden, och hemliga kärleksbrev till en elev på skolan. Vem skriver dem?

Fast Villete är berättad långsamt och detaljrikt finns det mycket under texten. Allt skrivs inte och romanen ger läsaren mycket att fundera på.

I vissa partier i berättelsen är Brontë lite för svulstig för min smak men på det hela taget är Villette en mycket fin klassiker och Lucy Snow stannar kvar i mitt sinne när jag har slutat läsa.

Villette av Charlotte Brontë, Penguin 2012.

Svensk översättning: Villette av Charlotte Brontë, Modernista 2015. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Villette kom ursprungligen ut 1853.

Efter balen – novell av Leo Tolstoj

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här lilla boken från 1958 innehåller två berättelser av Leo Tolstoj. Jag har läst den kortare av dem, Efter balen. Tolstoj skrev den året innan han gick bort, år 1909. Han är en av de mest betydande ryska författarna och levde mellan 1828 och 1910. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och Fred.

I novellen Efter balen berättar Ivan Vasiljevitj för sina vänner en historia om sitt liv. Han berättar att de bara brydde sig om nöjen när han var ung. Hans främsta nöje var bjudningar och baler. Han var förälskad i en flicka som hette Varenka och det var den största kärlek han någonsin hade upplevt. En dag när han var som mest förälskad var han på bal hos guvernementsmarskalken och där dansade han så mycket han bara kunde med flickan han var förälskad i.

Leo Tolstoj skildrar den ljusa glimmande balen, den vackra flickan och hennes fina klänning och hennes fryntlige far som tar sig en svängom med dottern. Han verkar vara en riktig hedersman, tycker den unge Ivan Vasiljevitj som är så uppfylld av sin förälskelse att när han kommer hem kan han inte somna. Efter ett par timmar, tidigt om morgonen, går han ut igen och han kan inte låta bli att gå till huset där Varenka bor.

B-s bodde vid denna tid i utkanten av staden, nära ett stort öppet fält, vid vars ena sida var en promenadväg och vid den andra en flickpension. Jag följde vår tomma gränd och kom ut på en större gata där jag mötte både fotgängare och vedslädar, vilkas medar gnisslade mot gatubeläggningen. Både hästarna, som gungade i jämn takt med huvudena under de våtglänsande bogträna, kuskarna, som var insvepta i bastmattor och traskade bredvid lassen i sina väldiga stövlar, och husen, som i diset föreföll att vara mycket höga, allt var mig så ovanligt kärt och meningsfyllt.

Men när han närmar sig huset hör han flöjter och trummor och han ser något svart borta i dimman. Vad det är han ser och det som händer sedan är bäst att inte avslöja här. Novellen efter balen är så bra. Tolstoj målar skickligt fram förälskelsen, som vi åtminstone delvis kan känna igen oss i, som en kontrast mot det som händer i slutet. Efter balen är en kraftfull protest mot våld och maktmissbruk. Läs den!

Efter balen av Leo Tolstoj. Ur boken Polikusjka, Efter balen, Tidens förlag 1958. Översättning: Staffan Dahl.

Silas Marner av George Eliot

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Silas Marner är medlem i en sträng religiös sekt i staden där han bor. På grund av en svekfull vän blir han anklagad för ett brott som han inte har begått. Han flyr till en liten stad där han bosätter sig i en stuga vid ett stenbrott.

Silas Marner är vävare och tjänar så småningom ihop en ansenlig summa pengar. Han är en enstöring och umgås inte med människorna i trakten. Han är bitter och snål och bryr sig bara om sina pengar som han har gömt under golvplankorna. Så blir han utsatt för ett brott av ännu en svekfull och ondsint person.

I den här boken lär vi inte bara känna Silas Marner, utan också andra invånare i den lilla staden, både de som har det gott ställt och lite enklare folk. Där finns två välbeställda bröder, den ene ondsint och egoistisk och utan medkänsla med andra människor, den andre mer ansvarsfull men svag. Han är redan gift med en kvinna som är missbrukare och har ett litet barn, ett misslyckat äktenskap som han ångrar att han gav sig in i. Ingen annan än hans egoistiske bror vet om detta äktenskap, och den vetskapen utnyttjar han för att pressa pengar av sin bror.

George Eliot väver ihop en historia med både allvar och humor och med många olika karaktärer. Människorna i boken är fint beskrivna med sina positiva och negativa sidor. Ett exempel på ett avsnitt som är både underhållande och mänskligt skrivet är damernas förberedelser inför en bal. I andra avsnitt upplever vi stark medkänsla och innerlig kärlek.

De två historierna – den ena om Silas Marner och hans öde – den andra om de två bröderna – möts så småningom och det lilla barnet får stor betydelse för Silas Marner.

Silas Marner är en fin klassiker som jag är glad att jag har läst. Boken kom ursprungligen ut 1861 och George Eliot är pseudonym för Mary Ann Evans.

Silas Marner, Modernista 2017. Översättning Ingegerd von Tell.

En vinter på Mallorca av George Sand

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

I många år har jag velat läsa En vinter på Mallorca av George Sand. Jag har föreställt mig henne och Chopin i en tjusig gammal villa högt uppe vid en brant mot havet. Hon skriver, Chopin komponerar. Det är fridfullt och vackert.

Så hittade jag ett exemplar av boken här hemma. Boken var utgiven 1976 på Forum. Det finns två svenska översättningar av En vinter på Mallorca. Den andra är utgiven 2014 på Lindskog förlag. Det var samma översättare till båda utgåvorna, Kitty Knös, men boken från 2014 skulle vara moderniserad. Så den lånade jag på biblioteket och det är den jag har läst.

Mina romantiska föreställningar kom genast på skam. Det var inbördeskrig i Spanien när Sand, hennes två barn och Chopin 1838 kom till Mallorca. Många flyktingar hade sökt sig dit och det var svårt att få en bostad. Dessutom led Chopin av tuberkulos. De lyckades ändå hitta ett hus att hyra men när värden så småningom fick kännedom om Chopins sjukdom fick de inte bo kvar. Den enda bostad de kunde finna var i ett övergivet kloster i byn Valdemossa.

Sand nämner aldrig Chopin vid namn. Hon kallar honom ”vår sjukling” och hon vill inte erkänna att han har tuberkulos. Han har haft en ovanligt besvärlig förkylning som inte vill ge med sig, menar hon. Men Chopins sjukdom är inte deras enda svårighet. De har problem med tullen, de har problem med att få pianot fraktat till Valdemossa. De får betala skyhöga summor för allting och George Sand har fullt upp med att få hushållet att fungera i den primitiva bostaden. Dessutom blir vädret sämre och sämre och bostäderna på Mallorca är dragiga och kalla. Inte den bästa miljön för en människa som lider av tuberkulos.

Sand beskriver inte befolkningen på Mallorca särskilt smickrande. De är dumma, slöa och lurar gärna turister, hävdar hon. De bofasta är ärliga mot varandra men inte mot främlingar. Hela tiden framhåller hon Frankrike som ett föredöme. Där finns industri och intelligenta människor. Trots allt detta skriver Georg Sand ofta humoristiskt om deras svårigheter. Hon beskriver utflykter i naturen och i klostret som är ett så stort byggnadskomplex att de ständigt hittar nya rum och kapell som de inte har sett tidigare. Naturen över hela Mallorca är mycket vacker, skriver Sand. Hon beskriver olika historiska byggnader och minnesmärken, berg, knaggliga stigar och utsikt över havet. Hon skriver målande om ett vådligt äventyr, en färd från Palma till Valdemossa på en översvämmad stig där de nästan spolas bort. I ett parti i boken bryter hon av berättandet med en dialog mellan en munk och en konstnär som möts i en klosterruin och talar om konsten och religionen och inkvisitionen.

Kitty Knös som har översatt boken skriver att det finns sakfel i George Sands text och att man inte ska tro på allt hon skriver. Det stämmer antagligen men jag är glad över att jag läste boken. George Sand var en ovanlig kvinna. Hon gifte sig vid arton års ålder men skilde sig senare och hade kärlekshistorier med många olika män. Hon klädde sig ibland i manskläder och kunde på så sätt röra sig mer fritt i samhället.

George Sand är en pseudonym.  Under första hälften av 1800-talet gick det inte riktigt an att en kvinna publicerade sig som författare. Hennes flicknamn var Amantine Lucille Aurore Dupin.

Jag kommer nog att läsa en av hennes romaner så småningom.