Pestön av Marie Hermanson

Här får vi åter möta polisen Nils Gunnarsson som nu har blivit överkonstapel, och den handlingskraftiga unga kvinnan Ellen Grönblad. Tiden är precis som i Den stora utställningen 1920-talet, i Pestön närmare bestämt år 1925, och platsen är som i den tidigare romanen Göteborg.

Boken börjar med att en man hittas död i Säveån. Det visar sig att han inte har drunknat utan blivit garrotterad. Det är en ovanlig mordmetod och den enda som man känner till i Sverige som har mördat människor på det sättet är den fruktansvärde mördaren Hoffman som är två meter lång och stark som en oxe. Men han sitter i fängelse. Eller hur är det egentligen?

Man ska inte berätta för mycket om en bok som Pestön för den är riktigt rafflande. Den har en bra mycket mörkare ton än Den stora utställningen och det finns personer i den som råkar i verklig fara. Pestön är en ö i Göta älvs mynning som har använts som karantänö under många år. I boken förekommer också en rad blodiga deckare som har skrivits under pseudonym, en karantändoktor, många mer eller mindre kriminella av olika slag och för den tiden snabba motorbåtar – med mera.

Det verkar som om Marie Hermanson vet en hel del om hur polisväsendet i Göteborg fungerade på 1920-talet. Berättelsen har fin tidston och språket är bra liksom miljöbeskrivningen. Marie Hermanson är en god författare och faktiskt ingenstans i den här boken känner jag det som jag så ofta känner när jag läser spänningslitteratur. Här finns inget som jag vill skära bort och inget som känns slitet och klichéartat, och det fast författaren arbetar med en del företeelser som återkommer gång på gång i spänningslitteratur och i deckarfilmer. Det behövs en god författare till att klara av det. Jag köper hela intrigen.

Så om du vill ha god underhållning och spänning med djup rekommenderar jag Pestön.

Pestön av Marie Hermanson, Bonniers 2021.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason

Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.

Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.

Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.

Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.

Dödsuret av Kjell Eriksson

Dödsuret tilldrar sig på en ö i Roslagen. För fyra år sedan försvann den unga kvinnan Cecilia Karlsson. Ann Lindell, före detta polis som tillbringar sin semester hos kärleken Edward som bor på ön, kan inte låta bli att undersöka försvinnandet. Det visar sig att ännu en människa försvann samtidigt med Cecilia Karlsson. Motsättningar blottas. Kärlek, hat och svartsjuka kommer upp till ytan.

Dödsuret betecknas som en thriller av förlaget men den är ingen bladvändare. Den har spänning, men på ett mer eftertänksamt sätt. Berättelsen innehåller många olika människoporträtt, så pass många att några blir alltför lite belysta. Det var lite svårt att hålla reda på alla personerna till en början. Å andra sidan är det kanske inte den här bokens uppgift att gestalta fullödiga porträtt av människor och att ha en genomgripande psykologisk gestaltning av problemen i den familj där det riktigt bränner till. Författaren sveper över människorna och problemen. Men trots det finns fina porträtt. Ungkarlen Nils Lindberg som aldrig har glömt sin tonårsförälskelse i Cecilia framstår för mig som en människa och Ann Lindells och Edwards förhållande och Ann Lindells förhållande till sin son är fint beskrivna.

I boken finns flera intressanta gestalter som jag skulle vilja veta mer om. Där finns cyniska människor som mest tänker på sig själva och som kan driva andra människor till handlingar som de aldrig hade utfört om de inte var under påverkan. Där finns hjälpsamma människor. Och vad har egentligen hänt under årens lopp i familjen Karlsson?

Emellertid är det kanske författarens avsikt att lämna läsaren med alla dessa frågor. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Dödsuret. Livet på ön och miljön är levande gestaltat. Historien är förlagd till en nutid som vi känner igen. De bofasta blir färre och färre. Många unga har givit sig iväg från ön. Sommargästerna blir fler och inflyttares drömvärld krockar med bofastas kunskap om verkligheten på ön. En bild av vår splittrade tid.

Dödsuret av Kjell Eriksson, Ordfront 2020.

Kjell Eriksson har skrivit elva romaner med Ann Lindell som utredare före denna.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

A problem in White – novell av Nicholas Blake

Att krypa upp i soffan med en värmande pläd och en julbok under helgdagarna är inte så dumt. Jag är lite tidig här förstås, men det känns inte heller fel. Hela december brukar jag ha julkänsla. Nu har jag läst en novell ur den här julantologin, A very Murderous Christmas, och det är Problem in White av Nicholas Blake.

Ett tåg är på väg upp till Skottland. Det är vinter och strax kommer julen. I en kupé sitter några människor med olika bakgrund och karaktär. Året innan skedde ett stort postrån på den här järnvägssträckan vid samma tid på året och man pratar en del om det. Nu bär det sig inte bättre än att det blir snöstorm och loket kör in i en snödriva och stannar och snart är en av människorna som satt i kupén mördad.

A Problem in White är en klassisk pusseldeckare. Den är uppdelad i två delar och den andra delen är en förklaring till alla ledtrådarna och vem som är mördaren. Om man vill kan man alltså stanna före den och fundera på lösningen för att se om man är lika skarpsinnig som den som löser brottet i boken. Novellen skulle kunna användas till sällskapslek under julen, att man är ett par stycken som läser novellen och funderar och sedan kan man se om någon klurar ut lösningen.

A Problem in White av Nicholas Blake ur antologin A Very Murderous Christmas, Profile Books 2018.

Nicholas Blake hette egentligen Cecil Day-Lewis. Han var en irländsk-brittisk författare och levde mellan 1904 och 1972. Han var en välkänd poet under 1930-talet men har också skrivit en lång rad deckare under pseudonymen Nicholas Blake.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling

Simon lever ihop med Jenny. De bor i Stockholm och de har välbetalda arbeten. Simons släkt kommer från Gotland, men släktgården har gått förlorad till farfaderns gudbarn. En dag tar Simon pengar ur hans och Jennys gemensamma sparkonto och köper en bit mark på Gotland för att bygga ett hus där. Men han får en egendomlig känsla när han befinner sig på platsen. Den är omringad av fornfynd och gamla gravar och det ryktas om att där finns onda krafter.

Det här låter spännande, men tyvärr är boken inte särskilt spännande att läsa. Visst finns det mycket övernaturligheter och företeelser som borde vara skrämmande men författaren lyckas inte bygga upp en tillräckligt stark stämning. När han har börjat bygga en olustig stämning hoppar han över till Jennys förehavanden i Stockholm, till exempel. Det blir mycket jaså för min del. En gestalt skymtar bortivägen. Jaha. Det finns visst egendomliga krafter i Ekdungen. Jaså. Och så vidare. Jag brukar inte läsa skräckromaner och jag är sannerligen inte expert på genren, men som skräckroman funkar den inte för mig. Som relationsroman eller psykologisk skildring av Simon fungerar den inte, och inte heller som en roman om statussökande yngre människor med välbetalda jobb i huvudstaden. Den är alltför platt, alltför redovisande och alltför detaljrik i perifera situationer.

Jag tror att boken är avsedd att vara en skräckroman och då kan man tänka att det här är underhållningslitteratur och att man inte kan kräva så mycket. Men den här berättelsen håller inte som underhållning för mig. Som sagt, detta är inte min genre, men särskilt skrämd blev jag inte.

Nidamörkur av Peter Idling Fröberg, Natur & Kultur 2020.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason

Arnaldur Indridason är tillbaka i nutiden, fast brottet, eller brotten kanske jag bör säga, har begåtts långt tidigare. Huvudperson är den pensionerade kriminalpolisen Konrad och det här är den första boken i en serie där han utreder brott.

Under sin verksamma tid arbetade Konrad med ett brott som han och kollegerna inte lyckades lösa. Affärsmannen Sigurvin hade försvunnit. De hittade honom aldrig. De hade en misstänkt man i häkte som de inte lyckades fälla. Konrad kan inte släppa det här fallet och när Sigurvins kropp hittas i en glaciär börjar han arbeta med fallet igen.

Men det är inte bara det här olösta fallet som plågar Konrad. Hans far mördades för länge sedan och också den mordgåtan är olöst. Konrad har en svår bakgrund, en hård uppväxt med en alkoholiserad, elak, våldsam och kriminell far och har själv deltagit i kriminell aktivitet. Konrad är präglad av sin uppväxt och det kan hända att han blir så arg att han inte vet vad han gör. Jag uppfattar att hans hustru Erna har varit hans fasta stöd och hans kärlek i livet. Kanske var det hon som räddade honom från ett kriminellt liv. Men hon är död sedan några år och Konrad sörjer henne djupt.

Arnaldur Indridason har här skapat en komplex och intressant huvudperson som jag gärna vill läsa mer om. Som deckare betraktad tillhör Mörkret vet de bättre enligt min åsikt. Konrad framstår som en människa. Handlingen är inte förutsägbar. Konrads komplexa personlighet känns starkt och hans kärlek till hustrun är ömsint gestaltad. Dessutom vill jag hela tiden läsa vidare så att jag får veta hur det går. Boken rekommenderas.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason, Norstedts 2020. Översättning: Ingela Jansson.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith

Patricia Highsmith har skrivit fem böcker om Tom Ripley och det här är den fjärde. Tom Ripley bor i en by i Frankrike, inte så långt från Paris. Han är gift med en fransk kvinna som kommer från en förmögen familj och huset de bor i bekostas av hennes famlijepengar. Ripley sysslar fortfarande med mer eller mindre skumma affärer.

Så dyker em amerikansk pojke upp. Han är sexton år gammal och har rymt från sin rika familj. Hans far har nyligen dött genom att hans rullstol for över kanten på en klippa. Ripley fattar tycke för pojken och hjälper honom. Romanen går ganska långsamt framåt. Den är ingen rafflande bladvändare men spännande ändå att läsa. Vi får följa Ripley och pojken både i Paris och i Berlin. Några ganska osannolika händelser finns med i boken men det känns ändå som om det mesta kunde ha hänt.

Varför Ripley hjälper pojken framkommer aldrig klart i berättelsen och det är bland annat det som bidrar till att boken är så pass bra som den är. Patricia Highsmith berättar ganska detaljerat om vad som händer men hon berättar inte allt. För mig framstår inte Ripley som en typisk thrillerpsykopat, men mellan raderna framkommer det klart att han inte förstår att andra människor har ett samvete.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith, Heinemann 1980.

Maigret och lördagsklienten av Georges Simenon

Nu ska jag säga direkt att jag inte har läst romanen i den här utgåvan. Den är på väg ut ur vårt hem för vi har samma berättelse i en annan bok som innehåller fyra Maigrethistorier. Men den här blev bättre på bild, tyckte jag.

När kommissarie Maigret kommer hem från arbetet en lördag sitter en man och väntar på honom i vardagsrummet. Han berättar en sorglig historia om hur hans fru har ett förhållande med en av hans anställda. Älskaren har flyttat in i deras hem och till och med flyttat in i sovrummet. Mannen får sova på en tältsäng i matsalen. Nu säger han till Maigret att han är rädd för att han kommer att mörda sin fru.

Man ska inte avslöja för mycket om intrigen när det handlar om en deckare, men berättelsen är spännande till in i det sista. Simenon kunde skapa spänning och intresse och atmosfär i det gråa och också berätta något om mänskliga förhållanden. Jag rekommenderar boken, men var beredd på mycket fasta och stereotypa könsroller. Madame Maigret hjälper sin man av med rock, hatt och halsduk när han kommer hem. När han ska gå ut kommer hon med hans skor och hon frågar om hon ska ringa efter en taxi åt honom. I köket är det naturligtvis hon som huserar. Samtidigt har Simenon skapat en känsla av att kommissarie Maigrets äktenskap är harmoniskt – det raka motsatta till lördagsklientens. Om jag funderar längre kan jag hamna i slutsatsen att vad denna deckare säger mig är att om de traditionella könsrollerna bryts ner – då leder det till katastrof.

Utgåvan jag läste: 4 Maigret av Georges Simenon, Bonniers 1965. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Utgåvan på bilden: Maigret och lördagsklienten, Aldus/Bonniers 1969. Översättning: Britte-Marie Bergström.