Mischief av Charlotte Armstrong

Women Crime Writers innehåller fyra spänningsromaner, Mischief av Charlotte Armstrong, The Blunderer av Patricia Highsmith, Beast in View av Margaret Millar och Fools’ Gold av Dolores Hitchens. Jag har alltså läst Mischief.

Handlingen i denna spänningsroman tilldrar sig huvudsakligen på ett hotell på Manhattan i New York. Paret Peter O. Jones och Ruth O. Jones har kommit till New York för att vara med på en tillställning med middag och dans, där Peter O. Jones är hedersgäst och ska hålla tal. De ska alltså snart ge sig iväg i sin fina aftonstass. Med sig till New York har de sin nioåriga dotter Bunny och därför behöver de barnvakt. Mannen som kör hissen har en brorsdotter och han erbjuder sig att fråga henne.

Kärleken mellan föräldrarna och Bunny är fint gestaltad men ganska snart känner jag som läsare att det är något som inte stämmer med den anlitade barnvakten. Här har vi alltså en nioårig flicka som är ensam på ett hotell med en människa som man kanske inte kan lita på. Det är upplagt för en spännande historia där man känner för barnet och undrar hur det ska gå. Och det blir spännande. Eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för andra kan jag inte säga så mycket mer om handlingen.

Mischief av CharlotteArmstrong är en skickligt komponerad berättelse, en psykologisk spänningsroman med på sätt och vis otroliga händelser, men ändå trovärdig. Ingenting är förutsägbart. Den innehåller flera olika människor med varierad bakgrund och status i samhället och synvinkeln växlar mellan dessa människor. Berättelsen innehåller också en moralisk fråga om i hur stor utsträckning man bör ta ansvar för och bry sig om hur det går för andra människor.

Mischief av Charlotte Armstrong ur antologin Women Crime Writers, Literary Classics of the United States 2015.

Mischief finns som E-bok i nätbokhandeln. Den finns också översatt till svenska med titeln Vad händer på rum 807, ICA-förlaget 1951. Översättning: Karl-Rune Östlund.

Mischief kom först ut 1950.

The Cries of Love – novell av Patricia Highsmith

Det är inte den minsta julstämning i den här novellen, men jag läste den på trettondagen och då var det fortfarande jul i vårt vardagsrum. Och fast Under a Dark Angel’s Eye inte är någon julbok passar den utmärkt att läsa i under helgerna..

Det finn inga preludier i The Cries of Love och jag tror att det var så Patricia Highsmith arbetade med noveller. Hon gick rakt på handlingen och det är den vi får ta del av. Där finns inte heller några omfattande miljöbeskrivningar. Det är handlingen som gäller och på så sätt har hon skapat ett skal som vi som läsare kan fylla med hur mycket som helst. Därför förstår jag inte från allra första början att det är två äldre kvinnor som bor ihop på ett hotell. Snart har jag dock insett det. De heter Hattie och Alice. Men hur beter de sig?

Hattie har legat vaken och väntat på att Alice ska somna. Så smyger hon upp ur sängen.

She stopped at the sewing-table, lifted the folding top and groped among the spools and pattern papers until she found the scissors. Then, holding them tightly, she crossed the room again. She had left the wardrobe door slightly ajar earlier in the evening, and it swung open noiselessly. Hattie reached a trembling hand into the blackness, felt the two wollen coats, a few dresses. Finally, she touched the fuzzy thing, and lifted the hanger down, The scissors slipped out of her hand. There was a clatter, followed by half surpressed laughter. (sid 195-196)

Nog är detta lite illavarslande?

The Cries of Love – novell ur samlingen Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.

Snöblind av Ragnar Jónasson

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers

Hängivna älskare av Sherlock Holmes-gestalten har alltsedan 1910-talet roat sig med att leka att berättelserna verkligen är skrivna av doktor Watson och att de skulle vara dokumentära. Författaren Dorothy Sayers är en av dem och hon var medlem i ett av de Sherlock Holmessällskap som bildades. Det fanns gott om problem och detaljer att diskutera och skriva om. Sherlock Holmeshistorierna är skrivna under en lång tid och det är inte förvånande att det finns motsägande detaljer i dem och att alla ”fakta” om Sherlock Holmes inte finns redovisade i dem. För mer information om detta rekommenderar jag boken Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström.

På tal om Sherlock Holmes innehåller fem essäer av Dorothy Sayers. De fyra första är skrivna från utgångspunkten att berättelserna om den store detektiven är dokumentära. Här går Dorothy Sayers igenom vissa fakta och detaljer i berättelserna och bevisar sina slutsatser i ett akademiskt tonläge. Titlarna är Holmes studietid, Doktor Watsons förnamn, Änklingen doktor Watson, och Datumen i The Red Headed League. I den sista essän, Aristoteles och detektivromanen, diskuterar Dorothy Sayers Aristoteles teorier om drama och litteratur i anknytning till hennes egna detektivromaner och några Sherlock Holmesberättelser.

De här essäerna är ganska roliga att läsa, men störst utbyte har nog ändå Sherlock Holmesnördarna av dem. För mig känns inte de här detaljerna så viktiga. Men, som sagt, de är ganska roliga och det är intressant att känna till lite mer om vad Sherlockholmesälskarna sysslade med. Fenomenet att grotta ner sig i en fiktiv gestalt och leka att han har funnits på riktigt är intressant och att vuxna människor, och bland dem personer i samhällets topp, leker är säkert både nyttigt och berikande. Och nördig är även jag, fast inte just Sherlockholmesnörd.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers, Ellerströms 2014. Översättning: Per Olaisen. Förord av Ted Bergman.

Pestön av Marie Hermanson

Här får vi åter möta polisen Nils Gunnarsson som nu har blivit överkonstapel, och den handlingskraftiga unga kvinnan Ellen Grönblad. Tiden är precis som i Den stora utställningen 1920-talet, i Pestön närmare bestämt år 1925, och platsen är som i den tidigare romanen Göteborg.

Boken börjar med att en man hittas död i Säveån. Det visar sig att han inte har drunknat utan blivit garrotterad. Det är en ovanlig mordmetod och den enda som man känner till i Sverige som har mördat människor på det sättet är den fruktansvärde mördaren Hoffman som är två meter lång och stark som en oxe. Men han sitter i fängelse. Eller hur är det egentligen?

Man ska inte berätta för mycket om en bok som Pestön för den är riktigt rafflande. Den har en bra mycket mörkare ton än Den stora utställningen och det finns personer i den som råkar i verklig fara. Pestön är en ö i Göta älvs mynning som har använts som karantänö under många år. I boken förekommer också en rad blodiga deckare som har skrivits under pseudonym, en karantändoktor, många mer eller mindre kriminella av olika slag och för den tiden snabba motorbåtar – med mera.

Det verkar som om Marie Hermanson vet en hel del om hur polisväsendet i Göteborg fungerade på 1920-talet. Berättelsen har fin tidston och språket är bra liksom miljöbeskrivningen. Marie Hermanson är en god författare och faktiskt ingenstans i den här boken känner jag det som jag så ofta känner när jag läser spänningslitteratur. Här finns inget som jag vill skära bort och inget som känns slitet och klichéartat, och det fast författaren arbetar med en del företeelser som återkommer gång på gång i spänningslitteratur och i deckarfilmer. Det behövs en god författare till att klara av det. Jag köper hela intrigen.

Så om du vill ha god underhållning och spänning med djup rekommenderar jag Pestön.

Pestön av Marie Hermanson, Bonniers 2021.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason

Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.

Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.

Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.

Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.

Dödsuret av Kjell Eriksson

Dödsuret tilldrar sig på en ö i Roslagen. För fyra år sedan försvann den unga kvinnan Cecilia Karlsson. Ann Lindell, före detta polis som tillbringar sin semester hos kärleken Edward som bor på ön, kan inte låta bli att undersöka försvinnandet. Det visar sig att ännu en människa försvann samtidigt med Cecilia Karlsson. Motsättningar blottas. Kärlek, hat och svartsjuka kommer upp till ytan.

Dödsuret betecknas som en thriller av förlaget men den är ingen bladvändare. Den har spänning, men på ett mer eftertänksamt sätt. Berättelsen innehåller många olika människoporträtt, så pass många att några blir alltför lite belysta. Det var lite svårt att hålla reda på alla personerna till en början. Å andra sidan är det kanske inte den här bokens uppgift att gestalta fullödiga porträtt av människor och att ha en genomgripande psykologisk gestaltning av problemen i den familj där det riktigt bränner till. Författaren sveper över människorna och problemen. Men trots det finns fina porträtt. Ungkarlen Nils Lindberg som aldrig har glömt sin tonårsförälskelse i Cecilia framstår för mig som en människa och Ann Lindells och Edwards förhållande och Ann Lindells förhållande till sin son är fint beskrivna.

I boken finns flera intressanta gestalter som jag skulle vilja veta mer om. Där finns cyniska människor som mest tänker på sig själva och som kan driva andra människor till handlingar som de aldrig hade utfört om de inte var under påverkan. Där finns hjälpsamma människor. Och vad har egentligen hänt under årens lopp i familjen Karlsson?

Emellertid är det kanske författarens avsikt att lämna läsaren med alla dessa frågor. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Dödsuret. Livet på ön och miljön är levande gestaltat. Historien är förlagd till en nutid som vi känner igen. De bofasta blir färre och färre. Många unga har givit sig iväg från ön. Sommargästerna blir fler och inflyttares drömvärld krockar med bofastas kunskap om verkligheten på ön. En bild av vår splittrade tid.

Dödsuret av Kjell Eriksson, Ordfront 2020.

Kjell Eriksson har skrivit elva romaner med Ann Lindell som utredare före denna.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

A problem in White – novell av Nicholas Blake

Att krypa upp i soffan med en värmande pläd och en julbok under helgdagarna är inte så dumt. Jag är lite tidig här förstås, men det känns inte heller fel. Hela december brukar jag ha julkänsla. Nu har jag läst en novell ur den här julantologin, A very Murderous Christmas, och det är Problem in White av Nicholas Blake.

Ett tåg är på väg upp till Skottland. Det är vinter och strax kommer julen. I en kupé sitter några människor med olika bakgrund och karaktär. Året innan skedde ett stort postrån på den här järnvägssträckan vid samma tid på året och man pratar en del om det. Nu bär det sig inte bättre än att det blir snöstorm och loket kör in i en snödriva och stannar och snart är en av människorna som satt i kupén mördad.

A Problem in White är en klassisk pusseldeckare. Den är uppdelad i två delar och den andra delen är en förklaring till alla ledtrådarna och vem som är mördaren. Om man vill kan man alltså stanna före den och fundera på lösningen för att se om man är lika skarpsinnig som den som löser brottet i boken. Novellen skulle kunna användas till sällskapslek under julen, att man är ett par stycken som läser novellen och funderar och sedan kan man se om någon klurar ut lösningen.

A Problem in White av Nicholas Blake ur antologin A Very Murderous Christmas, Profile Books 2018.

Nicholas Blake hette egentligen Cecil Day-Lewis. Han var en irländsk-brittisk författare och levde mellan 1904 och 1972. Han var en välkänd poet under 1930-talet men har också skrivit en lång rad deckare under pseudonymen Nicholas Blake.