Blodläge av Johan Theorin

Det är vår på Öland. Vid ett nedlagt stenbrott finns ett par gamla små hus, ärvda från släkten. Och så finns där två nybyggda, stora tjusiga villor. De flesta husen i trakten är obebodda just nu men längre fram kommer alla sommargästerna. I ett av de små husen vid stenbrottet bor Per Mörner som ska ha sina två barn hos sig över påsken, men tonårsdottern Nilla är sjuk och ligger på sjukhuset i Kalmar. Per Mörner har ett dåligt förhållande till sin åldriga pappa som aldrig har tagit ansvar för sitt barn. Men så ringer han och ber om hjälp, förvirrat och obegripligt, och Per Mörner ger sig motvilligt iväg för att träffa sin pappa.

Sedan kommer en rad händelser. Det är mordbrand och misstankar. Det är människor med rötter på Öland som har farit illa som barn. Det som påverkar handlingsförloppet är både det som finns nu och det som har varit tidigare. Per Mörners far har tydligen sysslat med skumma affärer. Dessutom väver författaren in folktro i berättelsen och precis som i Skumtimmen och Nattfåk finns natur- och sagoväsen kanske inte bara i människors föreställningsvärld utan också i verkligheten.

Johan Theorin har skrivit en berättelse som stundvis är riktigt spännande, som ger god underhållning och där det finns stämning och atmosfär och mänskliga relationer som man kan tro på. Hans huvudperson Per Mörner ger sig naturligtvis ut på en del expeditioner fast det vore klokare att låta bli, så som det brukar vara i deckare, men här tycker jag att det håller. Han är mycket orolig för sin dotter och det bidrar till att han inte hela tiden är klok och eftertänksam.

Blodläge är den tredje i en kvartett Ölandsdeckare, en för varje årstid. Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) har jag läst tidigare. Den fjärde med handlingen förlagd till sommaren heter Rörgast (2013) och den vill jag gärna också läsa.

Blodläge av Johan Theorin, Wahlström & Widstrand 2021. Boken jag har läst är en pocketutgåva. Ursprungligen kom Blodläge 2010.

Under Frangipaniträdet av Mia Couto

Under frangipaniträdet utspelas i Moçambique i och vid en gammal portugisisk fästning alldeles vid havet. Den är nu ett hem för åldringar. De lever långt från sina släktingar fast de enligt gammal tro borde leva och begravas nära sina anhöriga. Under ett frangipaniträd utanför fästningen ligger en snickare begravd. Han har inte fått en begravning enligt traditionen.

Till fästningen kommer poliskommissarien Izidine för att lösa ett mord. Ålderdomshemmets föreståndare har mördats. Snickaren får återvända till de levandes värld och komma in i Izidines huvud för att hjälpa till. Izidine är en storstadsmänniska, utbildad i västvärlden. Han förstår sig inte på åldringarna och deras sätt att tänka och berätta. De ljuger och berättar skrönor.

Berättelsen bygger på gammal tro och traditioner. Den har en overklig, lite spöklik, sagolik stämning. I landet finns stora problem. Långvarigt krig och korruption gör att riktig rättssäkerhet inte finns, och att åldringarna är samlade i fästningen och att det är mycket svårt att ta sig därifrån på grund av krig och laglöshet runtomkring blir en bild av det sönderslagna gamla samhället. Mia Couto skriver en slags kriminalromaner läser jag på Wikipedia. Detta är då en av dem. Den är både spöklik och vacker, men den är ingen spänningsbok utan en roman där det finns ett mord. Den var intressant att läsa men för min smak var den lite för programmatisk. Den kändes konstruerad för att framföra ett budskap. Men jag ångrar inte att jag läste den eftersom den ändå ger en liten inblick i ett annat land och en annan kultur. Under frangipaniträdet är den första boken jag läser av en författare från Moçambique och jag vill nog ändå läsa något mer av Mia Couto.

Under frangipaniträdet av Mia Couto, Ordfront 1997. Översättning Marianne Eyre.

Och på åttonde dagen… av Ellery Queen

Ellery Queen är utarbetad. Han har jobbat hårt. Nu lämnar han New York och kör tvärs över kontinenten till Hollywood för att skriva filmmanus åt militären. Det är under andra världskriget och den redan trötte Ellery Queen får jobba stenhårt. När han lämnar det uppdraget är han utmattad och måste ligga och vila under några dagar. Sedan tar han sin bil för att köra tvärs över kontinenten till sitt hem.

Hur det nu är kör han vilse i öknen, vilket inte är konstigt så utmattad som han är, och hamnar i en grönskande dal där en isolerad religiös sekt håller till. Allt verkar ganska idylliskt tills en av sektens medlemmar blir mördad. Eftersom inget sådant tidigare har hänt i sektens historia och ingen av medlemmarna har någon erfarenhet av att lösa brott tar sig Ellery Queen an den uppgiften.

Och på åttonde dagen är en pusseldeckare och detektiven är alltså Ellery Queen som har fått samma namn som författarpseudonymen. Författarna till Elley Queenböckerna är två kusiner, Manfred B. Lee och Frederic Dannay. Den här boken kom ut på originalspråket 1964. Frederic Dannay hade skrivit ett sextiosidigt synopsis och sedan fick science fictionförfattaren Avram Davidson i uppdrag att skriva romanen. Sedan reviderades den av både Lee och Dannay.

Det finns en del atmosfär i berättelsen och den gav en viss spänning därför att jag ville veta vem som var mördaren och på grund av den ovanliga miljön. Det är en bok att läsa som underhållning och det passar kanske bra på sommaren. Själv har jag läst en del Elley Queenböcker tidigare och läste denna med en viss nöjsamhet. Den ingår i serien Bonniers kriminalklassiker.

Och på Åttonde dagen av Ellery Queen, Bonniers 2001. Översättning: Susanne och Nils P. Sundgren.

Mischief av Charlotte Armstrong

Women Crime Writers innehåller fyra spänningsromaner, Mischief av Charlotte Armstrong, The Blunderer av Patricia Highsmith, Beast in View av Margaret Millar och Fools’ Gold av Dolores Hitchens. Jag har alltså läst Mischief.

Handlingen i denna spänningsroman tilldrar sig huvudsakligen på ett hotell på Manhattan i New York. Paret Peter O. Jones och Ruth O. Jones har kommit till New York för att vara med på en tillställning med middag och dans, där Peter O. Jones är hedersgäst och ska hålla tal. De ska alltså snart ge sig iväg i sin fina aftonstass. Med sig till New York har de sin nioåriga dotter Bunny och därför behöver de barnvakt. Mannen som kör hissen har en brorsdotter och han erbjuder sig att fråga henne.

Kärleken mellan föräldrarna och Bunny är fint gestaltad men ganska snart känner jag som läsare att det är något som inte stämmer med den anlitade barnvakten. Här har vi alltså en nioårig flicka som är ensam på ett hotell med en människa som man kanske inte kan lita på. Det är upplagt för en spännande historia där man känner för barnet och undrar hur det ska gå. Och det blir spännande. Eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för andra kan jag inte säga så mycket mer om handlingen.

Mischief av CharlotteArmstrong är en skickligt komponerad berättelse, en psykologisk spänningsroman med på sätt och vis otroliga händelser, men ändå trovärdig. Ingenting är förutsägbart. Den innehåller flera olika människor med varierad bakgrund och status i samhället och synvinkeln växlar mellan dessa människor. Berättelsen innehåller också en moralisk fråga om i hur stor utsträckning man bör ta ansvar för och bry sig om hur det går för andra människor.

Mischief av Charlotte Armstrong ur antologin Women Crime Writers, Literary Classics of the United States 2015.

Mischief finns som E-bok i nätbokhandeln. Den finns också översatt till svenska med titeln Vad händer på rum 807, ICA-förlaget 1951. Översättning: Karl-Rune Östlund.

Mischief kom först ut 1950.

The Cries of Love – novell av Patricia Highsmith

Det är inte den minsta julstämning i den här novellen, men jag läste den på trettondagen och då var det fortfarande jul i vårt vardagsrum. Och fast Under a Dark Angel’s Eye inte är någon julbok passar den utmärkt att läsa i under helgerna..

Det finn inga preludier i The Cries of Love och jag tror att det var så Patricia Highsmith arbetade med noveller. Hon gick rakt på handlingen och det är den vi får ta del av. Där finns inte heller några omfattande miljöbeskrivningar. Det är handlingen som gäller och på så sätt har hon skapat ett skal som vi som läsare kan fylla med hur mycket som helst. Därför förstår jag inte från allra första början att det är två äldre kvinnor som bor ihop på ett hotell. Snart har jag dock insett det. De heter Hattie och Alice. Men hur beter de sig?

Hattie har legat vaken och väntat på att Alice ska somna. Så smyger hon upp ur sängen.

She stopped at the sewing-table, lifted the folding top and groped among the spools and pattern papers until she found the scissors. Then, holding them tightly, she crossed the room again. She had left the wardrobe door slightly ajar earlier in the evening, and it swung open noiselessly. Hattie reached a trembling hand into the blackness, felt the two wollen coats, a few dresses. Finally, she touched the fuzzy thing, and lifted the hanger down, The scissors slipped out of her hand. There was a clatter, followed by half surpressed laughter. (sid 195-196)

Nog är detta lite illavarslande?

The Cries of Love – novell ur samlingen Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.

Snöblind av Ragnar Jónasson

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers

Hängivna älskare av Sherlock Holmes-gestalten har alltsedan 1910-talet roat sig med att leka att berättelserna verkligen är skrivna av doktor Watson och att de skulle vara dokumentära. Författaren Dorothy Sayers är en av dem och hon var medlem i ett av de Sherlock Holmessällskap som bildades. Det fanns gott om problem och detaljer att diskutera och skriva om. Sherlock Holmeshistorierna är skrivna under en lång tid och det är inte förvånande att det finns motsägande detaljer i dem och att alla ”fakta” om Sherlock Holmes inte finns redovisade i dem. För mer information om detta rekommenderar jag boken Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström.

På tal om Sherlock Holmes innehåller fem essäer av Dorothy Sayers. De fyra första är skrivna från utgångspunkten att berättelserna om den store detektiven är dokumentära. Här går Dorothy Sayers igenom vissa fakta och detaljer i berättelserna och bevisar sina slutsatser i ett akademiskt tonläge. Titlarna är Holmes studietid, Doktor Watsons förnamn, Änklingen doktor Watson, och Datumen i The Red Headed League. I den sista essän, Aristoteles och detektivromanen, diskuterar Dorothy Sayers Aristoteles teorier om drama och litteratur i anknytning till hennes egna detektivromaner och några Sherlock Holmesberättelser.

De här essäerna är ganska roliga att läsa, men störst utbyte har nog ändå Sherlock Holmesnördarna av dem. För mig känns inte de här detaljerna så viktiga. Men, som sagt, de är ganska roliga och det är intressant att känna till lite mer om vad Sherlockholmesälskarna sysslade med. Fenomenet att grotta ner sig i en fiktiv gestalt och leka att han har funnits på riktigt är intressant och att vuxna människor, och bland dem personer i samhällets topp, leker är säkert både nyttigt och berikande. Och nördig är även jag, fast inte just Sherlockholmesnörd.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers, Ellerströms 2014. Översättning: Per Olaisen. Förord av Ted Bergman.

Pestön av Marie Hermanson

Här får vi åter möta polisen Nils Gunnarsson som nu har blivit överkonstapel, och den handlingskraftiga unga kvinnan Ellen Grönblad. Tiden är precis som i Den stora utställningen 1920-talet, i Pestön närmare bestämt år 1925, och platsen är som i den tidigare romanen Göteborg.

Boken börjar med att en man hittas död i Säveån. Det visar sig att han inte har drunknat utan blivit garrotterad. Det är en ovanlig mordmetod och den enda som man känner till i Sverige som har mördat människor på det sättet är den fruktansvärde mördaren Hoffman som är två meter lång och stark som en oxe. Men han sitter i fängelse. Eller hur är det egentligen?

Man ska inte berätta för mycket om en bok som Pestön för den är riktigt rafflande. Den har en bra mycket mörkare ton än Den stora utställningen och det finns personer i den som råkar i verklig fara. Pestön är en ö i Göta älvs mynning som har använts som karantänö under många år. I boken förekommer också en rad blodiga deckare som har skrivits under pseudonym, en karantändoktor, många mer eller mindre kriminella av olika slag och för den tiden snabba motorbåtar – med mera.

Det verkar som om Marie Hermanson vet en hel del om hur polisväsendet i Göteborg fungerade på 1920-talet. Berättelsen har fin tidston och språket är bra liksom miljöbeskrivningen. Marie Hermanson är en god författare och faktiskt ingenstans i den här boken känner jag det som jag så ofta känner när jag läser spänningslitteratur. Här finns inget som jag vill skära bort och inget som känns slitet och klichéartat, och det fast författaren arbetar med en del företeelser som återkommer gång på gång i spänningslitteratur och i deckarfilmer. Det behövs en god författare till att klara av det. Jag köper hela intrigen.

Så om du vill ha god underhållning och spänning med djup rekommenderar jag Pestön.

Pestön av Marie Hermanson, Bonniers 2021.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason

Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.

Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.

Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.

Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.