Lewispjäserna av Peter May

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.

Skrattets rike av Jonathan Carroll

Thomas Abbey älskar sagoböckerna som författaren Marshall France har skrivit. Nu är Thomas Abbey  vuxen och lärare på ett college. Sagoböckerna är så viktiga för honom att han kan lägga ner en stor summa pengar för att komma över en förstautgåva eller någon av Marshalls böcker som är svår att få tag i. Thomas Abbey arbetar som lärare på ett college men tar tjänstledigt för att skriva en biografi om Marshall, något som aldrig tidigare har gjorts.

Marshall France har levt i den lilla staden Galen i Missouri i ett stort viktorianskt hus där hans dotter fortfarande bor kvar. Thomas Abbey ger sig av dit tillsammans med Saxony, en flicka som han har träffat på ett antikvariat. Hon är också tokig i Marshall France.

Nu visar det sig efter hand att det är något konstigt med den lilla staden Galen. Det är något som inte stämmer. Mycket mer vill jag inte berätta om bokens handling eftersom det skulle störa läsningen. Skrattets rike är en mycket spännande bok där sagor och det övernaturliga tar stor plats. Thomas Abbey är son till en berömd filmskådespelare och minnen av faderns filmer kommer ofta upp. Film är också fiktivt och Thomas Abbey relaterar det han är med om både till sin far och hans filmer och till Marshall France sagoböcker.

Skrattets rike är bra skriven. En spännande, levande thriller som är mer än en thriller ofta är. Den är planterad i en verklighet men är overklig. Jag kommer att tänka på The Stepford Wives av Ira Levin. Tyvärr har jag bara sett filmen och den var så illa dålig. Men temat, en liten ort där något är fel, är detsamma. Skrattets rike är dock inte en satir. Den är skriven med gott humör och underhållande, och Thomas Abbey gestaltas som en människa med fel och brister. Att leva sig in i en sagovärld kan jag relatera till. Skrattets rike är rolig och otäck och spänningsskruven dras åt efter hand.

Skrattets rike av Jonathan Carroll, Bra Böcker 1990. Översättning Thomas Preis.

The House at Sea’s End av Elly Griffiths

Det här är den tredje boken i serien om Ruth Galloway. Det finns nu elva böcker i serien (2019) och jag ligger efter som ni förstår. Men de här böckerna bör läsas i den ordning som de kom ut i eftersom huvudpersonernas privatliv spelar så stor roll i böckerna. Det är till och med det som är böckernas största plus, människorna och miljöbeskrivningen.

Temat i The House at Sea’s End är krigsoffer och krigsbrott. Man hittar mänskliga kvarlevor på stranden vid en klippa i Norfolk. Ruth Galloway kallas in. Det visar sig att benen på stranden tillhör tyska soldater som gick iland där under andra världskriget. De är bundna och skjutna. Ett krigsbrott alltså, för så får man inte behandla krigsfångar enligt reglerna. Vem har skjutit männen, vilka var de och varför var de där?

Ruth Galloway har nyligen blivit mor, men börjat arbeta redan när dottern är fyra månader gammal. Ett viktigt personligt tema i boken är svårigheten att vara ensamstående mor och att ha ett litet barn och samtidigt arbeta. Ruth Galloway har dåligt samvete. Hon beter sig ju inte som den traditionella kvinnorollen föreskriver. Det är bra att det tas upp i boken. Dessutom är det som händer hennes dotter invävt i intrigen.

Boken är spännande utom på slutet. När Ruth Galloway återigen råkar i fara blir det tyvärr bara tråkigt. Men bortsett från det är The House at Sea’s End en underhållande deckare utan en massa onödigt våld, med bra beskrivning av människorna och samspelet dem emellan.

The House at Sea’s End av Elly Griffiths, Querqus 2011.

Boken finns översatt till Svenska och heter då Huset vid havets slut.

Tidigare har jag skrivit om bok ett och två i serien med Ruth Galloway. Det inlägget hittar ni här.

Nötskal av Ian McEwan

Trudy är höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans planerar de att mörda den blivande fadern. Det är utgångspunkten för den här både spännande och roliga historien. Den har ett ovanligt berättarperspektiv. Det är fostret som berättar.

Man kan ju föreställa sig att ett foster inte vet särskilt mycket, men det gör detta. Det blivande barnet har lärt sig oerhört mycket genom Trudys lyssnande på radioföredrag och från tv-ljudet. Det vet nästan allt om världen och människorna och det älskande parets onda planer har det inte kunnat undgå att höra om.

Ian McEwan tar i den här boken ett roligt grepp på historien om Hamlet. I Shakespeares skådespel heter Hamlets mor Gertrud och hans farbror Claudius. I Nötskal heter den blivande modern Trudy och svågern heter Claude. Men barnet i Nötskal är ofött och kan inte göra så mycket åt saken. Han försöker nog, men det är inte lätt, fast som han är i sin mammas mage.

Det förvånar mig inte om det finns fler syftningar på skådespelet i boken. Jag tyckte att jag såg ett par stycken. Kanske använder McEwan även en del språkliga vändningar från teaterpjäsen. Det kan jag inte avgöra. Titeln kommer i alla fall från ett citat ur Hamlet.

Boken är både rolig och spännande. Där är flera vändningar som jag inte hade räknat med. Jag har läst ett par andra böcker av Ian McEwan. Detta är inte den bästa, men den är skriven av en mycket skicklig författare och absolut värd att läsas.

Nötskal av Ian McEwan, Brombergs 2017. Översättning: Meta Ottosson.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson

Familjen Blackkwood bodde i ett stort hus. De var sju personer men en dag förgiftades fem av familjemedlemmarna av arsenik. Giftet fanns i sockerskålen. De enda som inte åt av sockret var den äldsta systern Constance och hennes lillasyster Merricat. Constance ville inte äta bär och Merricat hade skickats i säng utan middag på grund av att hon hade varit olydig.

När boken börjar har sex år gått. De är nu tre i familjen. Constance, Merricat och farbror Julian som åt av arseniken men överlevde. Han är rullstolsbunden och och har dåligt minne men försöker samla sina tankar och skriva om det som hände för sex år sedan.

Vi har alltid bott på slottet är en bra skräckberättelse. Det finns en otäck känsla i boken utan stora effekter. Boken börjar med att Merricat gör veckans inköp i byn. Blackwoods är hatade och byborna tror att Constance förgiftade familjen. Hon blev misstänkt för sex år sedan. Scenen i byn är mästerligt skriven. När Merricat har kommit innanför grinden till det stora huset är hon räddad.

Författaren berättar vad som behövs. Inte mer. Läsaren får själv fylla i. Efterhand vet vi mer och mer och samtidigt blir berättelsen alltmer klaustrofobisk. Merricats rädsla och overkliga syn på tillvaron och orsak och verkan kommer fram efter hand. Hon har stannat i barndomen fast hon är arton år gammal. Hon säger många många gånger att de är lyckliga i det stora huset. Men det är de inte.

I berättelsen finns ett hot som ligger och lurar i bakgrunden, det känns starkt när jag läser. Samtidigt finns nästan Monty Python-aktiga scener som när Fru Wright och Helen Clarke kommer inbjudna på te. Mycket svart humor där. Och så genialt av författaren att ta med den scenen i boken. Det finns folk och folk. Constance och Merricat har fortfarande lite umgänge men det är med människor som är av en annan klass än byborna. Familjen Blackwood har aldrig umgåtts med folket i byn.

Man ska inte berätta för mycket om en sådan här bok så jag slutar där. Vi har alltid bott på slottet är en mästerlig psykologisk thriller. Något av det bästa jag har läst i den genren. En bok som jag varmt rekommenderar.

Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson, Mima 2017. Översättning Torkel Franzén.

Romanen kom ursprungligen ut 1962.