Dödsuret av Kjell Eriksson

Dödsuret tilldrar sig på en ö i Roslagen. För fyra år sedan försvann den unga kvinnan Cecilia Karlsson. Ann Lindell, före detta polis som tillbringar sin semester hos kärleken Edward som bor på ön, kan inte låta bli att undersöka försvinnandet. Det visar sig att ännu en människa försvann samtidigt med Cecilia Karlsson. Motsättningar blottas. Kärlek, hat och svartsjuka kommer upp till ytan.

Dödsuret betecknas som en thriller av förlaget men den är ingen bladvändare. Den har spänning, men på ett mer eftertänksamt sätt. Berättelsen innehåller många olika människoporträtt, så pass många att några blir alltför lite belysta. Det var lite svårt att hålla reda på alla personerna till en början. Å andra sidan är det kanske inte den här bokens uppgift att gestalta fullödiga porträtt av människor och att ha en genomgripande psykologisk gestaltning av problemen i den familj där det riktigt bränner till. Författaren sveper över människorna och problemen. Men trots det finns fina porträtt. Ungkarlen Nils Lindberg som aldrig har glömt sin tonårsförälskelse i Cecilia framstår för mig som en människa och Ann Lindells och Edwards förhållande och Ann Lindells förhållande till sin son är fint beskrivna.

I boken finns flera intressanta gestalter som jag skulle vilja veta mer om. Där finns cyniska människor som mest tänker på sig själva och som kan driva andra människor till handlingar som de aldrig hade utfört om de inte var under påverkan. Där finns hjälpsamma människor. Och vad har egentligen hänt under årens lopp i familjen Karlsson?

Emellertid är det kanske författarens avsikt att lämna läsaren med alla dessa frågor. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Dödsuret. Livet på ön och miljön är levande gestaltat. Historien är förlagd till en nutid som vi känner igen. De bofasta blir färre och färre. Många unga har givit sig iväg från ön. Sommargästerna blir fler och inflyttares drömvärld krockar med bofastas kunskap om verkligheten på ön. En bild av vår splittrade tid.

Dödsuret av Kjell Eriksson, Ordfront 2020.

Kjell Eriksson har skrivit elva romaner med Ann Lindell som utredare före denna.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

A problem in White – novell av Nicholas Blake

Att krypa upp i soffan med en värmande pläd och en julbok under helgdagarna är inte så dumt. Jag är lite tidig här förstås, men det känns inte heller fel. Hela december brukar jag ha julkänsla. Nu har jag läst en novell ur den här julantologin, A very Murderous Christmas, och det är Problem in White av Nicholas Blake.

Ett tåg är på väg upp till Skottland. Det är vinter och strax kommer julen. I en kupé sitter några människor med olika bakgrund och karaktär. Året innan skedde ett stort postrån på den här järnvägssträckan vid samma tid på året och man pratar en del om det. Nu bär det sig inte bättre än att det blir snöstorm och loket kör in i en snödriva och stannar och snart är en av människorna som satt i kupén mördad.

A Problem in White är en klassisk pusseldeckare. Den är uppdelad i två delar och den andra delen är en förklaring till alla ledtrådarna och vem som är mördaren. Om man vill kan man alltså stanna före den och fundera på lösningen för att se om man är lika skarpsinnig som den som löser brottet i boken. Novellen skulle kunna användas till sällskapslek under julen, att man är ett par stycken som läser novellen och funderar och sedan kan man se om någon klurar ut lösningen.

A Problem in White av Nicholas Blake ur antologin A Very Murderous Christmas, Profile Books 2018.

Nicholas Blake hette egentligen Cecil Day-Lewis. Han var en irländsk-brittisk författare och levde mellan 1904 och 1972. Han var en välkänd poet under 1930-talet men har också skrivit en lång rad deckare under pseudonymen Nicholas Blake.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling

Simon lever ihop med Jenny. De bor i Stockholm och de har välbetalda arbeten. Simons släkt kommer från Gotland, men släktgården har gått förlorad till farfaderns gudbarn. En dag tar Simon pengar ur hans och Jennys gemensamma sparkonto och köper en bit mark på Gotland för att bygga ett hus där. Men han får en egendomlig känsla när han befinner sig på platsen. Den är omringad av fornfynd och gamla gravar och det ryktas om att där finns onda krafter.

Det här låter spännande, men tyvärr är boken inte särskilt spännande att läsa. Visst finns det mycket övernaturligheter och företeelser som borde vara skrämmande men författaren lyckas inte bygga upp en tillräckligt stark stämning. När han har börjat bygga en olustig stämning hoppar han över till Jennys förehavanden i Stockholm, till exempel. Det blir mycket jaså för min del. En gestalt skymtar bortivägen. Jaha. Det finns visst egendomliga krafter i Ekdungen. Jaså. Och så vidare. Jag brukar inte läsa skräckromaner och jag är sannerligen inte expert på genren, men som skräckroman funkar den inte för mig. Som relationsroman eller psykologisk skildring av Simon fungerar den inte, och inte heller som en roman om statussökande yngre människor med välbetalda jobb i huvudstaden. Den är alltför platt, alltför redovisande och alltför detaljrik i perifera situationer.

Jag tror att boken är avsedd att vara en skräckroman och då kan man tänka att det här är underhållningslitteratur och att man inte kan kräva så mycket. Men den här berättelsen håller inte som underhållning för mig. Som sagt, detta är inte min genre, men särskilt skrämd blev jag inte.

Nidamörkur av Peter Idling Fröberg, Natur & Kultur 2020.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason

Arnaldur Indridason är tillbaka i nutiden, fast brottet, eller brotten kanske jag bör säga, har begåtts långt tidigare. Huvudperson är den pensionerade kriminalpolisen Konrad och det här är den första boken i en serie där han utreder brott.

Under sin verksamma tid arbetade Konrad med ett brott som han och kollegerna inte lyckades lösa. Affärsmannen Sigurvin hade försvunnit. De hittade honom aldrig. De hade en misstänkt man i häkte som de inte lyckades fälla. Konrad kan inte släppa det här fallet och när Sigurvins kropp hittas i en glaciär börjar han arbeta med fallet igen.

Men det är inte bara det här olösta fallet som plågar Konrad. Hans far mördades för länge sedan och också den mordgåtan är olöst. Konrad har en svår bakgrund, en hård uppväxt med en alkoholiserad, elak, våldsam och kriminell far och har själv deltagit i kriminell aktivitet. Konrad är präglad av sin uppväxt och det kan hända att han blir så arg att han inte vet vad han gör. Jag uppfattar att hans hustru Erna har varit hans fasta stöd och hans kärlek i livet. Kanske var det hon som räddade honom från ett kriminellt liv. Men hon är död sedan några år och Konrad sörjer henne djupt.

Arnaldur Indridason har här skapat en komplex och intressant huvudperson som jag gärna vill läsa mer om. Som deckare betraktad tillhör Mörkret vet de bättre enligt min åsikt. Konrad framstår som en människa. Handlingen är inte förutsägbar. Konrads komplexa personlighet känns starkt och hans kärlek till hustrun är ömsint gestaltad. Dessutom vill jag hela tiden läsa vidare så att jag får veta hur det går. Boken rekommenderas.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason, Norstedts 2020. Översättning: Ingela Jansson.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith

Patricia Highsmith har skrivit fem böcker om Tom Ripley och det här är den fjärde. Tom Ripley bor i en by i Frankrike, inte så långt från Paris. Han är gift med en fransk kvinna som kommer från en förmögen familj och huset de bor i bekostas av hennes famlijepengar. Ripley sysslar fortfarande med mer eller mindre skumma affärer.

Så dyker em amerikansk pojke upp. Han är sexton år gammal och har rymt från sin rika familj. Hans far har nyligen dött genom att hans rullstol for över kanten på en klippa. Ripley fattar tycke för pojken och hjälper honom. Romanen går ganska långsamt framåt. Den är ingen rafflande bladvändare men spännande ändå att läsa. Vi får följa Ripley och pojken både i Paris och i Berlin. Några ganska osannolika händelser finns med i boken men det känns ändå som om det mesta kunde ha hänt.

Varför Ripley hjälper pojken framkommer aldrig klart i berättelsen och det är bland annat det som bidrar till att boken är så pass bra som den är. Patricia Highsmith berättar ganska detaljerat om vad som händer men hon berättar inte allt. För mig framstår inte Ripley som en typisk thrillerpsykopat, men mellan raderna framkommer det klart att han inte förstår att andra människor har ett samvete.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith, Heinemann 1980.

Maigret och lördagsklienten av Georges Simenon

Nu ska jag säga direkt att jag inte har läst romanen i den här utgåvan. Den är på väg ut ur vårt hem för vi har samma berättelse i en annan bok som innehåller fyra Maigrethistorier. Men den här blev bättre på bild, tyckte jag.

När kommissarie Maigret kommer hem från arbetet en lördag sitter en man och väntar på honom i vardagsrummet. Han berättar en sorglig historia om hur hans fru har ett förhållande med en av hans anställda. Älskaren har flyttat in i deras hem och till och med flyttat in i sovrummet. Mannen får sova på en tältsäng i matsalen. Nu säger han till Maigret att han är rädd för att han kommer att mörda sin fru.

Man ska inte avslöja för mycket om intrigen när det handlar om en deckare, men berättelsen är spännande till in i det sista. Simenon kunde skapa spänning och intresse och atmosfär i det gråa och också berätta något om mänskliga förhållanden. Jag rekommenderar boken, men var beredd på mycket fasta och stereotypa könsroller. Madame Maigret hjälper sin man av med rock, hatt och halsduk när han kommer hem. När han ska gå ut kommer hon med hans skor och hon frågar om hon ska ringa efter en taxi åt honom. I köket är det naturligtvis hon som huserar. Samtidigt har Simenon skapat en känsla av att kommissarie Maigrets äktenskap är harmoniskt – det raka motsatta till lördagsklientens. Om jag funderar längre kan jag hamna i slutsatsen att vad denna deckare säger mig är att om de traditionella könsrollerna bryts ner – då leder det till katastrof.

Utgåvan jag läste: 4 Maigret av Georges Simenon, Bonniers 1965. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Utgåvan på bilden: Maigret och lördagsklienten, Aldus/Bonniers 1969. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Lewispjäserna av Peter May

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag får från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.