Kategori: Deckare/Spänning

Möte med Rama av Arthur C. Clarke

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

För att hålla koll på farliga asteroider har man startat projekt Rymdvakt. Året är nu 2130. Människorna har koloniserat flera planeter och radaranläggningar spanar ut i rymden. Så upptäcker man ett gigantiskt cylinderformat föremål som är på väg mot jorden. Det är ingen asteroid, det måsta vara tillverkat av någon. Rymdskeppet Endeavour som är på uppdrag ute i rymden beordras att ta sig dit och befälhavaren tillsammans med experter kommer fram till att de måste gå in i cylindern för att undersöka vad det är som de har upptäckt.

Författaren skriver mycket sakligt. Berättelsen handlar nästan bara om det de gör och ser och mycket lite om mänskliga relationer. Men den är mycket spännande. Jag tror att författarens sätt att skriva bidrar till det. Arthur C. Clarke hade examen i fysik och matematik från King’s College i London så han visste mycket om rymden och vilka tankar och spekulationer som fanns om universum och mänsklighetens framtid. Därför ger denna berättelse ett trovärdigt intryck. När han mycket noggrant skildrar vad Endeavours besättning gör och hur de löser olika problem känns det nästan som en bok om något som verkligen har hänt.

Och samtidigt finns där en annan dimension, en gåta, en fråga om vad detta föremål, som människorna kallar Rama efter en hinduisk gud, egentligen är. Vad är meningen med denna gigantiska cylinder? Vem har skickat ut den? Och vart är den på väg? Och frågan ligger hela tiden i bakgrunden medan rymdskeppets besättning arbetar hårt för att upptäcka så mycket som möjligt om och i Rama. Och samtidigt som Möte med Rama är en spännande historia ligger de stora frågorna om vår plats i universum, hur det ska gå för oss och vad universum är, hur det har tillkommit och vad som finns långt därborta i mörkret i ens sinne när man läser. Möte med Rama är en intressant och spännande science fiction-roman.

Möte med Rama av Arthur C. Clarke, Legenda 2026. Översättning och inledning av Sam J. Lundwall.
Romanen publicerades första gången 1973 (Rendezvous with Rama).

Om Arthur C. Clarke (1917-2008) på engelska Wikipedia och den svenska.

Dying Fall av Elly Griffiths

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En vän från Ruth Galloways universitetsår dör. Hon har inte träffad honom sedan hon slutade studierna, men nu tänker hon mycket på honom. Han var en betydelsefull vän i ungdomen. En som stack ut, med stark personlighet och charm. Nu visar det sig att hans död var traumatisk och hemsk. Han blev inlåst i sitt eldhärjade hem och kunde inte ta sig ut och polisen startar en mordutredning.

Dagen efter att Ruth Galloway har fått veta att vännen är död anländer ett brev som är skrivet av vännen för några dagar sedan. Han har gjort en stor upptäckt och han ber henne komma och undersöka benen som har grävts upp. Ruth Galloway som är arkeolog och expert på gamla ben kan inte låta bli att resa till vännens hemort fast hon antagligen inte borde. Det skulle kunna vara farligt. Det framkommer av brevet att vännen är rädd, men Ruth Galloway kan naturligtvis inte låta bli att blanda sig i ännu en mordutredning och det får vi läsare vara tacksamma för. Annars hade det ju inte blivit en deckarberättelse.

Dying Fall är en ganska spännande och underhållande deckare med mycket humor. Där finns också personlig komplikation. Ruth Galloways dotter närmar sig två år och fadern, kriminalpolisen Nelson är gift. Nelson är som vanligt i den här serien sedd på med humor och värme. Han och Ruth Galloway är två mycket olika personligheter och ändå dras de till varandra – eller kanske just därför. Med i berättelsen finns och Ruth Galloways vän, druiden Cathbad.

Det är som vanligt i sådana här berättelser att Ruth Galloway gör saker som var och en av oss skulle råda henne till att låta bli, men det får man ta med i beräkningen som läsare. Man kan nog säga att det hör till. Att Ruth är ensamstående mamma med en liten dotter gör det hela ännu mer nervpirrande. Jag tänkte först: åh, nej, nu ska naturligtvis det lilla barnet råka i fara. Jag är så trött på detta spänningsgrepp! Men det blir inte riktigt som jag har trott. Elly Griffiths har skrivit boken och löst problemen mycket elegant. En bra deckare, tycker jag.

Dying Fall av Elly Griffiths, Querqus 2013.
Romanen är översatt till svenska med titeln En orolig grav (2013) och är den femte boken i serien med Ruth Galloway. Det finns sammanlagt femton böcker i serien.

Tidigare har jag skrivit om de fyra första böckerna i serien:
Flickan under jorden och Janusstenen, som jag läste i svensk översättning
The House at Sea’s End
A Room Full of Bones

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I en by I italienska alperna hittas en död, naken man med ögonen utrivna. Kriminalkommissarie Teresa Battaglia kommer dit med sitt team för att utreda mordet och snart inser hon att de har att göra med en seriemördare.

Det finns många trådar och vinklar i den här deckaren. Där finns alpbyn med sina hemligheter och invånarnas tendens att sluta sig samman mot de som kommer utifrån. Där finns Teresa Battaglias begynnande problem med sitt minne och hennes rädsla för demens. Tydligen finns också ett märkligt hus med en märklig hemlig, verksamhet där sköterskor tar hand om några individer som omtalas som om de vore ting. Det verkar mycket mystiskt och otäckt och att detta som skedde många år före mordet spelar roll för berättelsen förstår man som läsare direkt. Annars skulle inte de avsnitten finnas med i boken.

Blommor över helvetet innehåller alltså mycket som är hemskt. Men den innehåller också mycket som är varmt och mänskligt. Porträttet av Teresa Battaglia är skapat så att man som läsare så småningom tycker mycket om henne fast hon är vresig och stundom elak. I berättelsen finns också en ung polis som är ny i teamet och konflikten och munhuggningen mellan kommissarien och honom. Där finns också ett feministiskt stråk och som bärande tema medmänsklighet eller inte. Morden i den här deckaren är bestialiska, men alltihop är skrivet så att en läsare som jag mycket väl kan klara av detta och läsa berättelsen med behållning. Med andra ord kan jag rekommendera Blommor över helvetet.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti.
Romanen publicerades första gången 2018 (Fiori sopra l’inferno) och kom i svensk översättning 2019.

Mistlar och mord av P.D. James

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Mistlar och mord var julboken jag valde att läsa över helgerna och det var ett bra val. Den innehåller fyra berättelser, alla med mord i, och i två av berättelserna får vi träffa Adam Dalgliesh som är kriminalpolis i de flesta av P.D. James böcker.

Det här är ingen nagelbitarbok och inget man blir upprörd av att läsa. Den ligger mer åt det trivsamma hållet fast det handlar om mord. Dåden är liksom långt borta. De sker inte nu och miljöerna är inte som mina. Men börjar man fundera på vad det verkligen handlar om kan det knipa till lite i sinnet. Fast boken känns trivsam finns där en mörk underton under det hela. Jag tycker också att det är bra att den innehåller just berättelser. På så sätt passar den under en jul när man har annat att göra än bara att läsa. Det har man väl alltid förresten, även om ens jul inte är särskilt hektisk. Själv har jag läst både dessa noveller och den korta berättelsen Kammakargatan av Therese Bohman och romaner.

Mistlar och mord – fyra julmysterier av P.D. James (1920-2014), Wahlström & Widstand 2016. Översättning: Ulla Danielsson.
Boken publicerades första gången på engelska samma år (The Mistletoe Murder and Other Stories) men novellerna är tidigare publicerade på annat håll.

Byn av Ragnar Jónasson

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Byn av Ragnar Jónasson har ett klassiskt upplägg för en thriller/deckare. Una, en ensam ung kvinna med problem flyttar till en liten enslig by där alla känner alla och både hon och läsaren förstår att något inte står rätt till. Nu har den här berättelsens unga kvinna alkoholproblem och det är kanske inte helt vanligt i det här upplägget. Hon är lärare och ska undervisa de endast två flickor som finns på orten. Byn Skálar, som hon flyttar till, är en verklig isländsk fiskeby som är övergiven sedan länge, men allt i berättelsen är fiktion. Människorna i boken har aldrig bott i Skálar och författaren har förlagt berättelsen till mitten av 1980-talet.

Tyvärr blir inte berättelsen fullt så spännande som den skulle ha kunnat bli. Författaren förklarar alldeles för mycket och för ofta och tjatar till och med om samma förklaring. Dessutom har han infört dessa kursiverade partier som förekommer alltför ofta i deckare här och där i berättelsen, och ja, de kan vara bra, men här är de bara tråkiga. I Byn innehåller de viktig information, men författaren hade kunnat införa den på ett betydligt elegantare sätt.

Så här reagerar jag ofta när jag läser deckare, och ändå fortsätter jag läsa dem då och då. Tydligen har jag ett behov, och det här är sannerligen inte det sämsta jag har läst. Trots min kritik tycker jag att Byn gav en okej deckarupplevelse. Huvudpersonen Una är gestaltad så att jag vill att det ska gå bra för henne och att inget ont ska ske. Både det och själva mordgåtan och att Una befinner sig i den isolerade byn på nordöstra Island, långt från Reykjavik, bidrar till det.

Byn av Ragnar Jónasson, Modernista 2020. Översättning: Arvid Nordh.
Romanen publicerades första gången 2018 (Þorpið).

Kalla handen av Stieg Trenter

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Kalla handen är en pusseldeckare som utspelas i Stockholm. Berättaren är fotograf Harry Friberg som är vän med kriminalintendent Vesper Johnson. Deckaren publicerades första gången 1957 så här är det femtiotal på Djurgården och Stockholmskrogar. Harry Friberg är ju ungkarl och en ungkarl kan ju inte laga mat och tjänar man bra med pengar som Harry Friberg uppenbarligen gör och är världsvan så äter man inte på vilken sylta som helst.

Tonen är något för uppskruvad enligt min smak och några av de målande uttrycken hade gott kunnat rensas bort. Dessutom får man stå ut med att kvinnorna inte står på samma trappsteg som männen och kan bli kallade lilla vän. Men lösningen på mordet är mycket klurig (Undrar just om mordmetoden hade kunnat användas i verkligheten?) så som det gärna ska vara i en pusseldeckare och berättelsen har fart och är ganska levande. Där finns viss atmosfär även om jag tror att det finns mer av det i några andra av Trenters deckare. Inte så tokig underhållning med andra ord.

Kalla handen av Stieg Trenter, Bonniers 1957.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tokyo express är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Vi får inte lära känna någon av personerna närmare. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Det är den andre som tar mest plats och han arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord tillsammans fast det verkar så säkert att det är så det måste vara.

Här, i Tokyo Express, håller det att jag som läsare inte har något mer att hänga upp mitt intresse på än mordgåtan. Det räcker så bra. Romanen är klart och koncist skriven. Det är ganska lätt att hänga med i svängarna, även om det är många orter som är betydelsefulla i sammanhanget. Allt sådant är naturligtvis lättare att ta till sig om det handlar om till exempel svenska orter där man från början har ett hum om var i landet man befinner sig. Men författaren låter föredömligt polisen flera gånger repetera det viktigaste händelseförloppet och vad han tror om mordet så lång i utredningen som han har kommit, och det är inte det minsta tjatigt utan känns naturligt och bra. Romanen är heller inte lång, endast 148 sidor och det, tillsammans med att den utspelas i en för mig främmande kultur gör att den blir spännande att läsa.

Tokyo Express innehåller en mycket klurig mordgåta som det är spännande att läsa om. Boken rekommenderas.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto, Penguin modern classics 2023. Översättning: Jesse Kirkwood.
Romanen publicerades första gången 1958.

Den japanske författaren Seicho Matsumoto (1909-1992) skrev en lång rad deckare. Flera av dem är översatta till engelska. Det finns också en samling noveller och en rad enstaka noveller som är översatta till engelska. Översatt till svenska finns en titel, Kvinnan som sålde hästar.
Om Seichō Matsumoto på svenska Wikipedia och på den engelska.

De sju morden på Evelyn Hardcastle

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Någon befinner sig plötsligt i en skog och ropar efter Anna. Vi vet inte vem denne någon är, men efterhand har vi förstått att denne någon är en man. Han verkar inte vara gammal och så småningom förstår han att han befinner sig i en annan mans kropp. Just att jag som läsare inte visste något om vem denne man var är den här bokens stora problem. De sju morden på Evelyn Hardcastle är en imponerande konstruktion. Det är en pusseldeckare skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men eftersom jag inte hade fått något att hänga upp mitt intresse på när det gäller huvudpersonen, som också är berättare, tyckte jag att den var mycket tråkig. Mordgåtan i sig räckte inte för att jag skulle bli intresserad. Inte för en så pass omfångsrik bok.

Jag lägger in en brasklapp här. Det var äckligt varmt när jag läste boken. Då sover jag illa dåligt och min hjärna är inte helt ung. Det är många personer i berättelsen och de introducerades snabbt så jag hade svårt att hålla reda på dem. Som tur är finns personlistor i början av boken. Men den var ändå besvärlig att läsa för mig och inte det minsta underhållande. Kanske är det bara jag. Boken har ju fått priser och är en bestseller. Men jag behöver något att hänga upp mitt intresse på och det fanns inte här. Författaren skriver att han alltid har varit fascinerad av Agatha Christies böcker. Men de är aldrig så här långa, och oftast finns något att ta fasta på som personerna Miss Marple och Hercule Poirot och de andra romanpersonerna är kanske ofta schabloner, men de finns i någon slags verklighet.

Men en roman måste inte handla om den verkliga världen för att jag ska läsa den med behållning. Det är faktiskt inte där skon klämmer. Jag har till exempel läst både Ishiguros Begravd jätte och Susanna Clarkes Piranesi och de gav mig mycket fina läsupplevelser. Men de författarna verkar i en annan division förstås.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, Modernista 2020. Översättning: Ragnar Strömberg.

En ond tid av Deepti Kapoor

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En ond tid handlar om korruption och gangstervälde i Indien. Den politiska makten och kriminaliteten hör ihop. Fattiga människor har möjlighet att underdånigt böja sig och tjäna makten. På så sätt kan enstaka av dem arbeta sig upp. Rika familjer blundar, om de inte själva är kriminella. Att protestera leder oftast ingenstans. De fattigaste flyttas från sina bostäder om de med makt har behov av det. Kvinnor utnyttjas som prostituerade. Allt är lögn och maktfullkomlighet.

Författaren för oss in i den här världen genom pojken Ajay. Han kommer från en mycket fattig familj och blir ivägskickad på slavarbete eftersom det är det enda modern kan göra för att försöka rädda resten av familjen. En annan betydelsefull person i romanen är Sunny, arvtagare till den mäktiga familjen Wadias affärsimperium. Och så har vi Neda, en ung journalist. Och hon behövs. Hon och hennes samvete. Det allra mesta är cynisk maktfullkomlighet, unga rika människor som vräker sig i lyx och droger, hot och våld, och den som tjänar familjen Wadia kan aldrig gå säker. Nu är han en del av familjens tjänarstab. Hur han har det i morgon kan ingen vara säker på. Utsparkad? Misshandlad? Mördad? Han lever under vissa regler. Hotet ligger där hela tiden.

Som läsare känner jag med Ajay och följer honom genom uppväxt och vuxenliv. Även om jag inte kan acceptera mycket av det han gör känner jag att det är ganska följdriktigt att han blir som han blir. Det finns också en kärlekshistoria i romanen, mellan Neda och Sunny. En omöjlig kärlekshistoria som jag ändå hoppas ska leda till ett någorlunda lyckligt slut. Det är den kärleken, Ajays utveckling, och inblicken i livet och makten i Indien som gör berättelsen spännande. Jag vill veta hur det går.

Men det berättar jag inte här.

En ond tid av Deepti Kapoor, Bonniers 2023. Översättning: Julia Gillberg.
Romanen publicerades första gången samma år (Age of Vice).

Om Deepti Kapoor på Wikipedia.

Tony och Susan av Austin Wright

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här romanen har två plan. I det ena får Susan Morrow ett bokmanus från sin exman som hon inte har hört av på tjugofem år. Det andra planet är berättelsen i manuset och det är den som tar störst plats. Men Susan Morrow och hennes liv som mor och hustru till en kirurg och hennes funderingar över manuset behövs.

Manuset handlar om matematikprofessor Tony Hastings som reser med bil till sommarhuset i Maine med sin fru och dotter. De kommer överens om att inte ta in på motell utan att köra vidare hela natten. På vägen, mitt i natten, stöter de på några män i en bil som leker med dem. De kör långsamt och Tony Hastings kör om. När han har gjort det ökar de farten och kör om och sedan lägger de sig framför och sänker farten. Så håller det på, det eskalerar och slutar mycket obehagligt.

Men berättelsen slutar inte där på vägen utan den fortsätter och den är mycket spännande. När jag läser känner jag att jag måste göra uppehåll ibland. Orsaken till att jag ibland behöver pusta ut lite beror på att den här spänningsromanen är mycket bra skriven. Den handlar om feghet eller mod, och Tony Hastings som blev mobbad i skolan och gärna undviker konfrontation har samtidigt en bubblande vrede inombords. Som kvinna känner jag nog inte riktigt på samma sätt inför händelserna som en man, och i synnerhet inte som en amerikansk man där föreställningen om att en man ska skydda sin familj verkar vara ännu starkare än här. Tony Hastings råkar flera gånger ut för kommentaren: hur kunde du låta detta hända? Men naturligtvis skulle jag också ha dåligt samvete om något hände mina närmaste och jag skulle grubbla på vad jag kunde ha gjort. Och visst skulle jag vilja skydda min familj om det behövdes. Det är en naturlig mänsklig reaktion.

Tony och Susan är alltså en mycket bra och spännande thriller som faktiskt känns som om den handlar om människor. Vad som mer händer i boken vill jag inte avslöja. Den som vill veta får läsa den.

Tony och Susan av Austin Wright, Wahlström & Widstrand 2011. Översättning: Thomas Andersson.
Romanen publicerades första gången 1993 (Tony and Susan). Den är filmatiserad med titeln Nocturnal Animals (2016)
Austin Wright (1922-2003) var en amerikansk författare, litteraturkritiker och universitetsprofessor.