Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.