Margarete och Fritzi Stein bor i en stad som har levt på kolbrytning, men nu är staden övergiven av de flesta. Olyckor har skett, till slut en stor brand i gruvgångarna. Ingen kol bryts längre och de båda systrarna Stein är de enda unga människorna som är kvar, ja de enda som är kvar bortsett från poliserna.

Systrarna är döttrar till polischefen och de de lever i en tomhet, i ett tillstånd av ingen bestämd tid, ingen historia, ingen kunskap om vad som har hänt, men de söker den kunskapen. Det är inte meningen att allt som har hänt i området ska ut i ljuset. Det ska förtigas. Systrarna har bara några böcker att söka kunskap ur. Dessutom beger de sig ut på undersökningsexpeditioner i området.

Romanen är delvis byggd på citat ur böckerna som Margarete läser och i slutet av boken finns en lista över dem. Det är riktiga böcker, som har funnits, och metoden att sätta ihop dessa citat till att beskriva en verklighet är spännande. Så mycket fattas. Dessutom vet vi ju att det som står skrivet i böcker alltid är utvalt, det är vinklat, det är färgat av författaren, det är kanske inte riktigt sant, och några få slumpvisa böcker är vad systrarna har. Den tillvaro som de lever i består mest av undran och frågor. Samtidigt är texten mycket precis och saklig och spänningen mellan denna precisa saklighet och den enorma vagheten ger stort utrymme åt läsaren. Det ger spänning och det ger poesi. Om författaren har valt böckerna mycket genom slump och intuition eller mycket uträknat och planerat vet jag inte. Det är kanske på båda sätten samtidigt. Resultatet har blivit en mycket intressant, spännande bok med vackert språk.

På Dorothee Elmigers hemsida läser jag: Sie interessiert sich für das Verhältnis von Dokument und Erfindung, die lite­rarische Arbeit als Forschung, das Prosaexperiment, Unsinn, Fleisch und Ekstase. Alltså ungefär: förhållandet mellan dokument och uppfinning, det litterära arbetet som forskning, prosaexperiment, dumheter, galenskap, kött och extas.

Boken rekommenderas.

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger, Kabusa böcker 2011. Översättning: Annika Ruth Persson.

Raimond Gregorius är lärare i klassiska språk i staden Bern. En dag på väg till skolan möter han en kvinna som står och läser ett brev på en bro. Hon är portugisiska och hon är så förvirrad att hon skriver ett viktigt telefonnummer på hans panna. Denna händelse får honom att bryta upp ur sitt invanda, trygga liv.

I ett antikvariat i Bern hittar han en bok av en portugisisk man, Amadeo de Prado. Gregorius blir så fascinerad av boken att han bokar biljetter och ger sig iväg till Lissabon. Där söker han svaret på gåtan: Vem var egentligen Amadeo de Prado?Men Nattåg till Lissabon är ingen rafflande berättelse. Den är lugn och eftertänksam och innehåller många tankar om ansvar och vad det innebär att vara människa. Långa stycken i boken är utdrag ur Amadeo de Prados bok.

Gregorius tillbringar många dagar i Lissabon. Han letar sig fram till olika människor som har känt Amadeo de Prado. En stor del av boken innehåller deras berättelser och de går tillbaka till den tid när Portugal var en diktatur och då människans ansvar och mod verkligen ställdes på sin spets. Under tiden får vi veta mer och mer om Amadeo de Prado, en komplicerad och stolt man som i boken Gregorius har hittat rannsakar sig själv och sina motiv. Jag känner att han är huvudperson i boken. Gregorius framstår som ganska blek även om han funderar mycket över en del händelser i sitt eget liv.

Kan jag rekommendera den här boken? Jag blev nog lite besviken, framförallt därför att jag hade väntat mig något annat, inte så långa filosofiska utredningar och så mycket eftertänksamhet. Inte så många lärda utläggningar. Men ställer man bara in sig på det är boken värd att läsa. Det är en ovanlig bok som stannar kvar i mitt sinne efter läsningen.

Nattåg till Lissabon, Bonnier pocket 2010. Översättning: Lars W Freij. Första svenska utgåvan kom ut 2009.