Liljecronas hem av Selma Lagerlöf

Mamsell Maja-Lisa har alltid haft ett fint och kärleksfullt förhållande till sin far, prästen. Men efter att han gift om sig regerar styvmodern med hård hand. Hon plågar den stackars Maja-Lisa som inte vågar klaga hos sin far eftersom han inte har så bra hälsa och hon fruktar att han inte kommer att överleva ett sådant bråk.

Romanen börjar på annnandag jul år 1800. Den fattiga trettonåriga lilljänta är på väg till ett julkalas hos släktingar tillsammans med sin mor och lillebror. Men när de kommer ut i det öppna landskapet blåser det alldeles för hårt. Det är storm. De måste vända om, säger hennes mor, men lilljänta lyckas med envishet och uppfinningsrikedom komma till kalaset med sin familj och på kalaset finns också den nya prästfrun. När hon får veta att lilljänta kan läsa och skriva kommer hon överens med hennes mor om att lilljänta ska få plats som hjälpflicka till mamsell Maja-Lisa på prästgården.

Romanen är alltså förlagd till år 1800 och tonen är som om någon sitter framför brasan och berättar en historia om något som hände i trakten för länge sedan. Den har delvis nästan en naiv sagoton, men det som händer i den är på inget sätt helt otroligt. Det finns människor som styvmodern som inte har någon empati. Hon framställs nästan som ett ont sagoväsen men så kanske vi kan uppleva vissa människor som inte fungerar med medkänsla som de flesta av oss gör. Styvmodern är heller inte öppet elak hela tiden utan kan vara skenbart mycket vänlig och intrigera för att komma dit hon vill. Prästgården är en arbetsplats med jordbruk och självhushåll och styvmodern som bestämmer över så mycket där medverkar till demoralisering och sämre arbete. Någon som känner igen sig från någon arbetsplats?

Den här berättelsen är spännande att läsa och Selma Lagerlöfs språk är härligt. Jag vill inte berätta vad som händer, men jag kan säga att slutet inte är förutsägbart. Berättelsen är ganska melodramatisk men jag köper det. Där finns historier och skrönor invävda och grevinnan Dohna och namnet Sinclair, som jag känner igen från Gösta Berlings saga, skymtar förbi. Liljecronas hem är absolut värd att läsas. Jag hade mycket glädje av den och det finns en hel del att fundera på efteråt, till exempel om kvinnor som offrar sig för svåra män – kvinnor som kanske är alltför empatiska och kanske inte kan hitta någon annan väg ut. Eller hur fångad och maktlös man kan vara, eller om människor utan samvete. Och så Maja-Lisas fina förhållande till sin far och så lilljänta som manövrerar så gott hon kan i den svåra situationen i prästgården. Henne kommer det nog att gå bra för.

Liljecronas hem kom först ut 1911. Jag har läst den i en utgåva från Bonniers som kom 1938. Boken ingår i serien skrifter och i samma volym finns också novellsamlingen En saga om en saga och andra sagor som ursprungligen publicerades 1908.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt

Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.

Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.

Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.

Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Orientexpressen av Graham Greene

Tro inte att Graham Greenes Orientexpressen liknar Agatha Christies. Det gör den inte alls. Men den publicerades ett par år innan Agatha Christies bok så idén att förlägga handlingen till Orientexpressen kan hon mycket väl ha fått därifrån.

Graham Greenes Orientexpressen är ingen deckare utan snarare en roman med en känsla av thriller. Färden går från Ostende till Istanbul och på tåget finns ett antal mycket olika människor. Det finns ingen klar huvudperson i boken men den jag fäster mig vid och känner för är dansösen Coral Musker. Hon har arbetat på varietéer och reser till Istanbul därför att en anställning väntar där. Hon är fattig och får arbeta hårt som dansös och hon har inte varit ute i världen. Hon kommer med färjan från England och kliver på tåget i Ostende och Graham Greene etablerar skickligt hennes beroende av andra för att klara sig.

Boken är full av cynism och misslyckanden. Det är ingen hoppfull utan en ganska mörk historia och det är kanske inte så konstigt med tanke på tiden. Boken kom ut första gången 1932. Men den ger i gengäld känsla för tiden och den är ganska spännande. På tåget finns också bland andra en östeuropeisk motståndsman, en cynisk kvinnlig journalist och en ung affärsman som är jude. Att han är jude lägger Graham Greene stor vikt vid. Mannen tillhör ett särskilt slag som andra människor föraktar. Graham Greene skriver om mannens ras och att han gör vissa gester som är typiska för judar. Men porträttet av honom är inte värre än porträtten av många andra i boken. Tvärtom verkar han sympatisk men ändå insnodd i den krassa verkligheten. Det är kanske 1930-talets syn på judar som spelar in här. Själv kan jag tycka att det är absurt att lägga stor vikt vid om en människa är jude eller ej. Det borde inte behöva vara så. Och ras? Det stämmer inte. Men man får ta tiden när romanen skrevs i beaktande när man läser.

Tågfärden är skriven med stor närvaro. Det känns som om Graham Greene själv har gjort resan. Där finns också intressanta människoöden och så småningom får läsaren uppleva en hel del dramatiska och farliga situationer. Sammantaget tycker jag att Orientexpressen är en intressant och spännande bok som är väl värd att läsas.

Romanen kom ut på originalspråket 1932 med titeln Stamboul Train. Den var Graham Greenes första större framgång.

Orientexpressen av Graham Greene, Bonniers 1982. Översättning Ingalisa Munck. Första utgåvan på svenska kom 1934 med samma översättning.

Hyllvärmare 2021

Nytt år och nya projekt. Jag har läst hyllvärmare i projektform i två år nu och det fungerar utmärkt för mig. Här ser ni nu mina tolv hyllvärmare som jag tänker läsa i år. De är:

  • En liten bok om ondska av Ann Heberlein
  • Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli
  • Liljekronas hem av Selma Lagerlöf
  • Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren
  • En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka
  • Orientexpressen av Graham Greene
  • Öken av J.M.G. Le Clezio
  • Quinnan och doktor Dreuff av Mare Kandre
  • Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt
  • Ulysses av James Joyce
  • Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström
  • Öar i strömmen av Ernest Hemmingway

På Instagram får de här hyllvärmarna taggen #hyllvärmare2021 och det brukar vara ett antal Instagrammare som lägger ut hyllvärmarna som de läser märkta med en sådan tagg. För mig fungerar det så bra att göra ett hyllvärmarprojekt. Då vet jag att de här tolv böckerna kommer att bli lästa. Jag gör en särskild hylla för hyllvärmare2021 på Goodreads. Då kan böckerna stå kvar på sina platser i bokhyllorna för jag har ändå ordning på dem digitalt och ser lätt vilka som återstår att läsa.

Läser du också hyllvärmare i år?