Nu närmar vi oss nyår och det är dags att summera årets hyllvärmarprojekt. Alla är lästa utom Ulysses. Den kommer jag att fortsätta med nästa år, men det hindrar mig inte att lägga upp en ny hög med hyllvärmare för 2022. Det är ett bra sätt att få böcker lästa och det ger variation. Jag har skrivit om årets alla lästa hyllvärmare utom Öken. Det kommer ett inlägg om den boken på onsdag.
Den här boken kom 2010 och det talades en hel del om den men jag läste den aldrig då, antagligen på grund av innehållet. Ondska är inget jag gärna tänker på och alla hemskheter och mord och övergrepp som sker är inget jag vill tänka på jämt och ständigt. Men i år har jag med En liten bok om ondska i den hög hyllvärmare som jag läser, så nu är boken äntligen läst.
An Heberlein tar här upp folkmord, våldtäkter och misshandlade barn, bland annat, och det är såväl det mer organiserade och institutionaliserade våldet som sker under krig som den ensamme seriemördaren och våldsdåd som kanske vem som helst kan begå i vissa situationer. Hon resonerar om ansvaret för våldet, om alla som tittar bort och om vad ondska är och om den finns i oss alla. Hon tar upp vad olika tänkare och filosofer har ansett om ondska.
Ann Heberlein anser inte att ondska är en kraft som finns i världen, det som har blivit framställt som djävulen. Hon menar att ondskan finns i onda handlingar och det tycker jag är ett rimligt sätt att resonera. Hon tar upp många exempel, vardagliga som spektakulära. Utvecklingen av gängvåld som har skett de senaste åren finns av naturliga skäl inte med i boken, men resonemangen i boken är viktiga att fundera över och kan ge en ingång till en diskussion om det våld som sker idag.
Mycket som har hänt under historien och mycket som sker idag kan upplevas som obegripligt. Hur kan människor mörda grannar som de tidigare har levt fredligt med? Hur kan människor tortera andra? Det finns mycket att tänka på, och det är inte lätt att förstå. Hjärnforskning kan ge vissa svar, men hur helt vanliga människor dras med, väljer att titta bort och till och med delta är svårt att greppa. Och hur är det med mig själv? Hur ofta tittar jag bort och hur skulle jag själv agera om jag levde under tredje rikets tid? Det finns mycket att hämta i den här boken.
En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.
Målaren Thomas Hudson bor på ön Bimini i Golfströmmen. Hans målningar säljs genom ett galleri i New York och han har också ärvt pengar och egendom så han klarar sig bra ekonomiskt. Hudson har tre barn med två olika kvinnor och de bor med sina mödrar långt borta från ön. Den äldste sonen är på väg att bli vuxen.
Solen strålar över ön. Alkoholen flödar, men Thomas Hudson håller ganska styvt på att han ska arbeta på förmiddagarna och roa sig efter det. Det är mellankrigstid och han lever gott med tjänstefolk, däribland en bra kock. Det finns många n-ord i den här första delen av boken och den ger en bild av de vita människornas överlägsenhet och bekväma liv. Men det är också vackert och känslofyllt. Thomas Hudsons söner kommer på besök och veckorna med dem är fint beskrivna. De badar och fiskar och Thomas Hudson bryr sig verkligen om dem och de älskar sin far.
Boken har tre delar. I den första bor Hudson på Bimini. Sedan kommer en mellanavdelning då han har flyttat till Cuba. Det är under andra världskriget och han har kommit iland efter ett av många uppdrag för USA. I den tredje avdelningen är han ute på uppdrag på havet igen med sin stora motorbåt och besättning.
Havet och fiske är mycket vackert och delvis dramatiskt beskrivet. Dramatik finns också i uppdragen under kriget men ännu mer i samvaron med sönerna under mellankrigstiden. Som läsare känner jag hur ljust det är, hur solen strålar och hur svårt det är att få upp de riktigt stora fiskarna ur havet. Jag upplever också barer och barsnack och rundgång och tjat. Prostituerade är en naturlig del av livet.
Lite för mycket dialog är det allt, boken borde ha stramats till, enligt min åsikt. Men Hemingway hann nog inte avsluta det här romanprojeket innan han gick bort. Han var också i dålig form under sina sista år med depressioner och mycket alkohol. Hemingway dog 1961 och Öar i strömmen gavs första gången ut på originalspråket 1970.
Men trots att dialogerna känns för långa och att berättelsen bitvis känns alltför noggrant detaljrik, är Öar i strömmen en bra bok. Där finns kärleken till sönerna, där finns ånger över vissa beslut Hudson har tagit i livet. Där finns djup sorg som Hudson måste brottas med. Och Hemingway kunde skapa stor dramatik. Avsnittet där hans tioårige och oerhört envise son kämpar för att få upp en jättestor svärdfisk ur havet är mycket spännande och skrivet med stor sakkunskap. Där fungerar det bra med det detaljrika och noggrannheten och allt utrymme som det fisket ges i romanen. Över huvud taget fungerar samvaron med pojkarna till att ge en bredare och djupare bild och känsla för huvudpersonen.
Jag läser på bokens omslag att romanfiguren Thomas Hudson är ett lätt maskerat självporträtt. Så är det kanske.
Öar i strömmen av Ernest Hemingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.
Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.
Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.
Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.
Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.
Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.
Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.
Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Systrarna lever olika liv i var sin familj och kommer inte bra överens. Men två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en ganska rolig bok och där finns också värme och omtanke trots att personerna är lite grand utskurna ur papp. Men som läsare får jag både varma känslor för den gamle pappan som är så envis och har så mycket fördomar och till och med för den unga ukrainskan Valentina fast hon är hemsk och hård och bara tänker på sig själv. I Romanen finns blickar tillbaka på det som pappan och döttrarnas mamma var med om i Ukraina under Stalin med förföljelse och hungersnöd. Och under kriget. Och det kommer också fram hur svårt det kan vara att vara tvungen att lämna sitt land och skapa sig ett nytt liv långt hemifrån. Också den förskräckliga Valentina kan jag se något vänligare på. Hon är en produkt av situationen i sitt hemland där man måste vara om sig och kring sig och har mycket svårt att försörja sig på ett hederligt sätt.
Den här romanen är som sagt rolig och spännande att läsa, det driver framåt. Den är tragisk och komisk med mycket känslor i. Jag har dock lite svårt att förstå varför Nadesja ska känna sig underlägsen Valentina som kvinna därför att Valentina är yppig och har stora bröst och hon själv har små. Tänker många kvinnor så? Jag trodde att det mest var män som gjorde det. Men i alla fall kan jag rekommendera boken för den som vill ha underhållning med djup.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.
Till doktor Dreufs mottagning kommer många kvinnor. Han är expert på kvinnor, deras psyken och neuroser. Han vet precis hur allting förhåller sig. Nu ligger en kvinna på hans analyssoffa och hon verkar komplett galen. Hon lever sig igenom historien och alla hemskheter som har drabbat kvinnor alltifrån att bli betraktad som galen när hon vill göra mer än att finna sig i 1800-talets borgerliga inskränkta och begränsade kvinnoideal till att bli utpekad som häxa och bränd på bål.
Quinnan och doktor Dreuf är en satirisk bok och den är rolig fast den tar upp så mycket elände ur historien. Dreuf är naturligtvis en lek med namnet Freud och doktorn i den här boken är en karikatyr. Kvinnan är en representant för kvinnokönet. Det finns alltså inga människor att lära känna i den här berättelsen och det som visas fram av det som kvinnor har fått utstå är inget nytt, men det är roligt och bitskt och dråpligt mitt i all tragik. Mare Kandres språk och sätt att skriva gör att boken blir en njutning att läsa. Den är som en lång, berättande dikt, men den är inte lång som roman betraktad, endast 151 sidor.
Nyligen läste jag Kvinnostaden av Christine de Pizan och Quinnan och Dr Dreuf hör till samma tradition. Quinnan och Dr Dreuf är roligare och mer drastisk men både den och Kvinnostaden är angrepp på och ett försvar mot allt kvinnohat och allt förminskande av kvinnors förmåga som har funnits och fortfarande finns.
Quinnan och Dr Dreuf ingår i hyllvärmarna som jag läser i år. Nu är den inte längre en hyllvärmare. Det hade varit synd om den hade fortsatt att vara oläst.
Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, Bonniers 1994.
Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.
Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.
Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.
Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.
Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.
Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.
Mamsell Maja-Lisa har alltid haft ett fint och kärleksfullt förhållande till sin far, prästen. Men efter att han gift om sig regerar styvmodern med hård hand. Hon plågar den stackars Maja-Lisa som inte vågar klaga hos sin far eftersom han inte har så bra hälsa och hon fruktar att han inte kommer att överleva ett sådant bråk.
Romanen börjar på annnandag jul år 1800. Den fattiga trettonåriga lilljänta är på väg till ett julkalas hos släktingar tillsammans med sin mor och lillebror. Men när de kommer ut i det öppna landskapet blåser det alldeles för hårt. Det är storm. De måste vända om, säger hennes mor, men lilljänta lyckas med envishet och uppfinningsrikedom komma till kalaset med sin familj och på kalaset finns också den nya prästfrun. När hon får veta att lilljänta kan läsa och skriva kommer hon överens med hennes mor om att lilljänta ska få plats som hjälpflicka till mamsell Maja-Lisa på prästgården.
Romanen är alltså förlagd till år 1800 och tonen är som om någon sitter framför brasan och berättar en historia om något som hände i trakten för länge sedan. Den har delvis nästan en naiv sagoton, men det som händer i den är på inget sätt helt otroligt. Det finns människor som styvmodern som inte har någon empati. Hon framställs nästan som ett ont sagoväsen men så kanske vi kan uppleva vissa människor som inte fungerar med medkänsla som de flesta av oss gör. Styvmodern är heller inte öppet elak hela tiden utan kan vara skenbart mycket vänlig och intrigera för att komma dit hon vill. Prästgården är en arbetsplats med jordbruk och självhushåll och styvmodern som bestämmer över så mycket där medverkar till demoralisering och sämre arbete. Någon som känner igen sig från någon arbetsplats?
Den här berättelsen är spännande att läsa och Selma Lagerlöfs språk är härligt. Jag vill inte berätta vad som händer, men jag kan säga att slutet inte är förutsägbart. Berättelsen är ganska melodramatisk men jag köper det. Där finns historier och skrönor invävda och grevinnan Dohna och namnet Sinclair, som jag känner igen från Gösta Berlings saga, skymtar förbi. Liljecronas hem är absolut värd att läsas. Jag hade mycket glädje av den och det finns en hel del att fundera på efteråt, till exempel om kvinnor som offrar sig för svåra män – kvinnor som kanske är alltför empatiska och kanske inte kan hitta någon annan väg ut. Eller hur fångad och maktlös man kan vara, eller om människor utan samvete. Och så Maja-Lisas fina förhållande till sin far och så lilljänta som manövrerar så gott hon kan i den svåra situationen i prästgården. Henne kommer det nog att gå bra för.
Liljecronas hem kom först ut 1911. Jag har läst den i en utgåva från Bonniers som kom 1938. Boken ingår i serien skrifter och i samma volym finns också novellsamlingen En saga om en saga och andra sagor som ursprungligen publicerades 1908.
Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.
Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.
Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.
Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.
Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.
Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.
De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.
Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.
Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.
Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.
Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.
Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.
Mösstanten 