Ett pojkgäng i London i början av 1950-talet. Fortfarande finns ruiner och förstörda hus sedan kriget. Gänget brukar samlas på en parkeringsplats som har kommit till genom att raserade hus är undanröjda. Men precis intill parkeringsplatsen finns ett hus som står kvar. Det ägs av en äldre man och det är inte i bästa skick, men det överlevde mirakulöst Blitzen och står där som ett minne från förr.
Så kommer en ny pojke till gänget och han är inte som de andra. Han föreslår att de ska förstöra huset.
The Destructors är en mycket obehaglig historia. För mig är den otäck. Den är spännande med en viss humor och det är det som gör den så obehaglig. Kommer ni ihåg Plankan, den där gamla engelska skämtfilmen? På sätt och vis finns liknande humor i den här novellen. Men mot det står den krassa verkligheten. Det är det enorma gapet mellan skämtet och verkligheten som ger den här novellen så stor kraft. Den gör ont att läsa och det beror naturligtvis på att den är så bra skriven. Den ingick i en novellsamling som publicerades 1954, Twenty-one Stories, och jag har läst den i den här samlingsboken som har hittat hem till oss och som står tillsammans med alla de andra böckerna av Graham Greene som vi har. The Destructors är en mycket bra novell som jag rekommenderar.
The Destructors – novell av Graham Greene ur samlingsboken Complete Short Stories, Penguin Books 2005.
Familjen Ramsay har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare och till deras hus på Skye kommer många inbjudna vänner. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Bland gästerna finns den ogifta kvinnan i trettioårsåldern som målar en trädgårdsscen och som fru Ramsey så gärna vill para ihop med den av de manliga vännerna. Här finns en äldre manlig poet, en ung stel akademisk man, en ung flicka som när en spirande kärlek till paret Ramsays äldste son och alla de övriga barnen i familjen. Den yngste sonen, James, vill så gärna åka ut till fyren.
Det är många olika personligheter som möts i den här boken. De känner varandra sedan tidigare och för flera av dem är det inte första gången de besöker familjen Ramsay på ön Skye. Författaren är inne i personernas huvuden. Det är deras tankar som vi får höra och genom dem skapar vi oss en uppfattning om människorna och deras relationer. Texten flyter in och ut ur människornas sinnen och övergår ganska omärkligt till en ny person. Det är nästan som havet. Var slutar det ena och det andra? Det blir en böljande tankematta, men den är inte diffus, den har stor pregnans och vi får veta mycket om människorna och deras svårigheter och många detaljer. Allt framskrider långsamt, och så som det är i verkliga världen återkommer ibland samma eller liknande tankar hos någon person. Människorna, deras personligheter och förhållandet mellan dem är mycket trovärdigt gestaltade och där finns alla möjliga känslor.
Att en kvinna inte tas på samma allvar och inte antas ha samma kapacitet som en man genomsyrar berättelsen, men den är sannerligen ingen pamflett. Berättelsen är mycket vacker. Bara en skicklig författare och stor konstnär kan skapa ett verk som Mot fyren. Inte nog med att hela den första tankedelen var en fröjd att läsa med sin stämning, sina bilder och sitt vackra språk. Sedan kommer ett mellanspel som bryter mot den tidigare tankemattan. I mellanspelet finns inga människor. Det är huset som är huvudperson där, huset som står och förfaller, som gistnar och murknar och vinden från havet som far in i huset genom otätade springor. Ingen människa kommer dit på många år.
Mellan bokens första och tredje del har vi första världskriget med alla dess fasor och förstörelse och sorger och det påverkar alla människorna i boken. Under mellanspelet har tio år gått och mycket har hänt innan människor kommer tillbaka till villan.
Mot fyren av Virginia Woolf, h:ström 2019. Översättning: Margareta Backgård.
När Tom Michell var lite över tjugo år gammal reste han till Argentina för att arbeta på en engelsk skola i Buenos Aires. Det var på 1970-talet under Peronistregimens andra period. Under vinterlovet reste han till Uruguay och på väg tillbaka till Buenos Aires besökte han semesterorten Punta del Este. Eftersom det var mitt i vintern var det lågsäsong.
Så kom hans sista dag på semesterorten. När han vandrade på en folktom strand upptäckte han att den var full med döda pingviner. De hade fallit offer för ett oljeutsläpp. Men så såg han att en av pingvinerna rörde på sig. Han tog med den till semesterlägenheten, som han lånade av vänner, för att rengöra pingvinen från olja och på så sätt rädda den.
Det blev så att Tom Michell sedan tog hand om pingvinen och boken handlar om hans liv med fågeln, om svårigheterna, om dråpliga situationer och om hur han och många andra kom att älska denna fågel. Min man hade läst boken före mig och rekommenderat den, men när jag kommit en bit in i den tänkte jag att det jag läste väl ändå inte kunde vara sant. Men så småningom insåg jag att det var verkliga händelser som låg till grund för boken. Jag lärde mig en del om pingviner under läsningen och förstod då att just genom pingvinernas natur och hur de lever i det vilda kunde den finna sig tillrätta tillsammans med människorna.
The Penguin Lessons är en varm och spännande bok. En trevlig bok som man blir glad av att läsa fast den innehåller både sorg och svårigheter och ger en bild av hur förhållandena var i Argentina under Peronistregimens slut och under militärjuntans första år. Boken är skriven av en man som älskar natur och djur och som vill värna miljön. Det är en bra bok om några år i en ung mans liv då han lärde sig mycket både om naturen, om sig själv och om världen. En bok som jag rekommenderar.
The Penguin Lessons av Tom Michell, Penguin Books 2016.
Boken finns utgiven på svenska på Brombergs 2016 med titeln Pingvinlektionerna.
Melanie är femton år. Det är sommarlov. Hon bor i ett stort hus på landet med sina föräldrar och sina två yngre syskon. Men just nu är hennes föräldrar i USA och en anställd kvinna tar hand om hushållet och barnen. Så omkommer föräldrarna i en olycka. Deras far har tjänat en hel del pengar som författare men han har inte sparat pengar med tanke på framtiden. Barnen har ingenting. Huset måste säljas och de får flytta till sin morbror som de aldrig har träffat. Han är dockmakare och äger en butik där han säljer leksaker som han och hans lärling har tillverkat. Han är också en tyrann som terroriserar sin familj och som bara bryr sig om sig själv.
Det är förutsättningen för den här boken men det säger ändå inte så mycket om den. The Magic Toyshop handlar om att bli vuxen, om hur pockande kroppen kan vara i tonåren och om hur mycket rädsla det kan finnas för allt det kroppsliga och för att lämna ut sig själv och om hur farligt livet kan vara utanför den skyddade miljö där Melanie och hennes syskon har vuxit upp. Romanen handlar också om förtryck och om att bli tvungen att bemästra svåra situationer.
The Magic Toyshop är ingen gullig historia men den är ändå lite sagoaktig på så sätt som sagor kan vara både otäcka och grymma. Angela Carter skapar miljöer så att det känns som om jag är där och hon skapar den märkliga familjen hos dockmakaren och märkliga scener där jag upplever med alla mina sinnen. Den publicerades första gången 1967 men jag tycker ändå att den passar in i meetoo-rörelsen och hänger ihop med böcker som Klubben och Samtycket. Det är bara det att Angela Carter tar sig an problemen på ett annorlunda sätt. The Magic Toyshop liknar inget annat jag har läst. Handlingen utspelas på 1960-talet i London, i modern tid alltså, och berättelsen känns både modern och gammaldags och mycket angelägen. Den känns nästan mytisk, att den handlar om något universellt, men inte en patriarkal myt utan snarare om att kämpa sig till en väg framåt mot något bättre.
Det är vad jag lägger in i den här berättelsen och jag tror att var och en kan hitta egna betydelser i den. The Magic Toyshop är en bra bok som jag rekommenderar.
The Magic Toyshop, Virago Press 2008.
The Magic Toyshop publicerades i svensk översättning år 1982 på Brombergs med titeln Den magiska leksaksbutiken. Det finns också en pocketutgåva från 1988. År 2020 kom den ut på Modernista. Översättningen verkar vara densamma i alla tre utgåvorna.
Tro inte att Graham Greenes Orientexpressen liknar Agatha Christies. Det gör den inte alls. Men den publicerades ett par år innan Agatha Christies bok så idén att förlägga handlingen till Orientexpressen kan hon mycket väl ha fått därifrån.
Graham Greenes Orientexpressen är ingen deckare utan snarare en roman med en känsla av thriller. Färden går från Ostende till Istanbul och på tåget finns ett antal mycket olika människor. Det finns ingen klar huvudperson i boken men den jag fäster mig vid och känner för är dansösen Coral Musker. Hon har arbetat på varietéer och reser till Istanbul därför att en anställning väntar där. Hon är fattig och får arbeta hårt som dansös och hon har inte varit ute i världen. Hon kommer med färjan från England och kliver på tåget i Ostende och Graham Greene etablerar skickligt hennes beroende av andra för att klara sig.
Boken är full av cynism och misslyckanden. Det är ingen hoppfull utan en ganska mörk historia och det är kanske inte så konstigt med tanke på tiden. Boken kom ut första gången 1932. Men den ger i gengäld känsla för tiden och den är ganska spännande. På tåget finns också bland andra en östeuropeisk motståndsman, en cynisk kvinnlig journalist och en ung affärsman som är jude. Att han är jude lägger Graham Greene stor vikt vid. Mannen tillhör ett särskilt slag som andra människor föraktar. Graham Greene skriver om mannens ras och att han gör vissa gester som är typiska för judar. Men porträttet av honom är inte värre än porträtten av många andra i boken. Tvärtom verkar han sympatisk men ändå insnodd i den krassa verkligheten. Det är kanske 1930-talets syn på judar som spelar in här. Själv kan jag tycka att det är absurt att lägga stor vikt vid om en människa är jude eller ej. Det borde inte behöva vara så. Och ras? Det stämmer inte. Men man får ta tiden när romanen skrevs i beaktande när man läser.
Tågfärden är skriven med stor närvaro. Det känns som om Graham Greene själv har gjort resan. Där finns också intressanta människoöden och så småningom får läsaren uppleva en hel del dramatiska och farliga situationer. Sammantaget tycker jag att Orientexpressen är en intressant och spännande bok som är väl värd att läsas.
Romanen kom ut på originalspråket 1932 med titeln Stamboul Train. Den var Graham Greenes första större framgång.
Orientexpressen av Graham Greene, Bonniers 1982. Översättning Ingalisa Munck. Första utgåvan på svenska kom 1934 med samma översättning.
I Oxford har Nick Guest blivit vän med Toby Fedden, en rik överklasskille. Nick blir erbjuden att bli inneboende hos Tobys familj och får ett rum i deras exklusiva hus i London. Egentligen älskar Nick Toby, men han är heterosexuell så Nick håller det inom sig. Istället svarar han på en kontaktannons och träffar Alex, en svart kille som är kommunal tjänsteman och vars mamma är djupt religiös.
Nick är lite över tjugo år gammal och vi får följa honom under hans första sexuella erfarenheter och i hans liv under en stor del av 1980-talet. Han har kommit ut som gay, men det har inte Alex. Hans mor anser att det är en dödssynd. Däremot verkar familjen Fedden mer vidsynt. Men allt är inte som det ser ut. Tobys far är parlamentsledamot för de konservativa och bland andra konservativa rika människor och i politiken är honosexualitet inget man vill skylta med.
Nick är alltså inneboende. Han heter Guest i efternamn och han kommer från en mer småborgerlig miljö. Han hör inte hemma i den rika överklassmiljön. Han flyter omkring och iakttar de andra människorna. Han anpassar sig och är följsam vilket inte är så konstigt. Han vill ju bo kvar hos Feddens. Han är på sätt och vis gäst hos verkligheten.
Skönhetens linje är skriven i lugn takt, den är så lugn och berättar så noga om det som händer att jag en stund under läsningen frågar mig om romanen är så bra egentligen. Men författaren knyter ihop allt på slutet och då hamnar allt jag har läst i ett nytt ljus. Nick är mycket förtjust i Henry James. Intressant nog har jag nyligen läst Mästaren av Colm Tóibin, en roman som handlar om Henry James. Jag föreställer mig att inte bara den är skriven i Henry James anda men också den här på sätt och vis. Det är rum och miljöer och hur solen lyser in genom fönster och det är ett iakttagande och funderande över människornas handlingar.
Det är 1980-tal i romanen. Där finns Margaret Thatcher, en politisk skandal, längtan efter kärlek och sex och Nick är ung. Där finns kokain och champagne och festande, där finns dubbelmoral. Författaren gestaltar olika miljöer och olika samhällsklasser. Och där finns också HIV och alltså sjukdom och död. Skönhetens linje är en bra bok som jag rekommenderar. Den är också filmatiserad som tv-serie och visades av BBC år 2007.
Skönhetens linje av Alan Hollinghurst, Normal förlag 2007. Översättning: Ola Klingberg.
Vintern 2009 skilde sig Rachel Cusk efter tio års äktenskap och en ny tillvaro väntade. Aftermath handlar om tiden efter skilsmässan och den innebar ett helt annat liv, inte bara praktiskt utan också ett helt annat sätt att uppfatta sig själv sig själv och bli uppfattad av andra. Rachel Cusk beskriver det som att när hon var gift och levde i kärnfamiljen tittade hon ut genom fönstret och där ute fanns något annat. Frihet kanske. Men när hon skilde sig och skulle skapa ett hem för sig och sina döttrar, då var hon där ute, avskild, utan en riktig bas, och då tittade hon istället in genom fönstren i husen där hon såg familjerna.
Det var en smärtsam skilsmässa både för henne och hennes man. Att hon kom från en katolsk familj gjorde antagligen inte det hela lättare. Boken är uppbyggd av olika fragment och händelser. Det är ingen sammanhängande kronologisk berättelse men tillsammans ger de här bitarna av hennes historia en bild av hennes trevan och famlande. Hennes föreställning om hur hon skulle leva när barnen var hos sin pappa visade sig inte stämma. Inte gick hon på utställningar och teater och träffade vänner så som hon hade tänkt. Hon kände sig utsatt och blev passiv.
Rachel Cusks bok ger en personlig bild av hur hon upplevde sin skilsmässa och som läsare börjar jag fundera över mitt eget liv. Aftermath handlar inte bara om en skilsmässa i sig, den handlar om svårigheten att vara kvinna, att arbeta och samtidigt ha barn. Att inte kunna leva upp till bilden om den goda modern och heller inte vara en fullständigt effektiv yrkeskvinna. Den handlar också om anpassning, att i äktenskapet är ingen fri och kan göra precis som den vill. Ett olösligt dilemma.
I boken utgår Rachel Cusk från antika grekiska dramer som ofta slutar med mord. Den grekiska mytologin och litteraturen ska ju säga något allmängiltigt om oss människor. Det kan bero på att jag är för dåligt insatt, men jag undrar vilken betydelse dessa dramer har för att hitta vägen och förstå en modern skilsmässa? Allt det där kommer från ett samhälle med slavar och där kvinnor hade mycket få rättigheter. Det var männens samhälle. Kanske vill författaren ge oss de drastiska bilderna för att visa på varifrån vi kommer och för att på något sätt gestalta de oerhört svåra känslor som en skilsmässa innehåller?
Aftermath leder till många funderingar och tankar. Det är en bok som jag rekommenderar.
Aftermath av Rachel Cusk, Faber & Faber 2019.
2020 kom Aftermath ut i svensk översättning med titeln Efterbörd.
Den här boken handlar om att kvinnor inte har tagits i beaktande vid vetenskapliga studier och vid politiska beslut på såväl riksnivå som lokal nivå. Normen har varit – och är fortfarande oftast – en man. Författaren tar upp många områden: skattepolitik, framforskning av mediciner, stadsplanering, design av apparater och föremål som behövs för olika verksamheter, med mera.
Allt stämmer inte med svenska förhållanden. Till exempel var det länge sedan sambeskattningen togs bort här hemma medan olika former av den slags beskattning gör det mer eller mindre oekonomiskt för gifta kvinnor att gå ut i arbetslivet i många länder.
Författaren tar upp exempel från hela världen och behandlar mängder med områden och företeelser. Det har både för- och nackdelar. Naturligtvis blir dessa områden och företeelser inte riktigt djuplodande behandlade. Men å andra sidan ger boken en världsvid överblick och som läsare kan jag se systematiken. Att den manliga normen fortfarande gäller. Den är så pass inrotad i oss och så självklar att vi ofta inte inser att vi tänker och handlar utifrån den. Inte heller jag som kvinna. För mig blir den här boken därför en nyttig påminnelse i mitt eget liv. Till exempel att det är viktigt att skapa en bra stadsmiljö för gångtrafikanter och en bra lokaltrafik och att om miljön inte är sådan går det ut över kvinnor och deras möjlighet att försörja sig. Ja, jag har länge tyckt att det är viktigt att gångtrafikanter kan ta sig fram och att kollektivtrafiken fungerar bra, men jag har inte vetat att stadsplanerare, med några undantag, tänker sig att alla förflyttar sig från bostaden till ett arbete eller från bostaden in till stadens centrum och att det oftast anses alltför komplicerat att ta hänsyn till andra rörelsemönster som ofta är kvinnors – att lämna barn på dagis och skola och sedan åka iväg till arbetet och att på hemvägen kliva av bussen göra inköp och sedan fortsätta resan, eller att hjälpa en äldre släkting som behöver besöka vårdcentralen som är lokaliserad på annat håll.
Och de flesta mediciner är fortfarande framforskade på män fast kvinnors och mäns kroppar fungerar så olika. Idag, 2020 alltså!
Jag har också lärt mig en del som jag inte visste, eller visste men kanske inte riktigt insåg betydelsen av. Att det på väldigt många håll i världen saknas bra och säkra toaletter är ett exempel. Kvinnorna är därför tvungna att uträtta sina behov ute i naturen och eftersom de inte vill att andra människor ska se dem måste de gå till undanskymda platser eller göra det när det inte är fullt dagsljus och så blir de utsatta för våldtäkter och misshandel. Det leder också till hälsoproblem eftersom de undviker att göra sina behov just när det behövs och att de inte har möjlighet att byta mensskydd så ofta som de borde.
Jag blir upprörd när jag läser den här boken. Nästan aldrig beaktas att kvinnors tillvaro och problem fast de oftast inte är likadana som mäns. Det här leder till att både kvinnor och barn blir sjuka, utsätts för våld och dör i en mycket större utsträckning än vad som skulle vara fallet om samhället vore organiserat på ett annat sätt.
Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez, Romanus och Selling 2020. Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl.
När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.
Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.
En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.
När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.
Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.
Att krypa upp i soffan med en värmande pläd och en julbok under helgdagarna är inte så dumt. Jag är lite tidig här förstås, men det känns inte heller fel. Hela december brukar jag ha julkänsla. Nu har jag läst en novell ur den här julantologin, A very Murderous Christmas, och det är Problem in White av Nicholas Blake.
Ett tåg är på väg upp till Skottland. Det är vinter och strax kommer julen. I en kupé sitter några människor med olika bakgrund och karaktär. Året innan skedde ett stort postrån på den här järnvägssträckan vid samma tid på året och man pratar en del om det. Nu bär det sig inte bättre än att det blir snöstorm och loket kör in i en snödriva och stannar och snart är en av människorna som satt i kupén mördad.
A Problem in White är en klassisk pusseldeckare. Den är uppdelad i två delar och den andra delen är en förklaring till alla ledtrådarna och vem som är mördaren. Om man vill kan man alltså stanna före den och fundera på lösningen för att se om man är lika skarpsinnig som den som löser brottet i boken. Novellen skulle kunna användas till sällskapslek under julen, att man är ett par stycken som läser novellen och funderar och sedan kan man se om någon klurar ut lösningen.
A Problem in White av Nicholas Blake ur antologin A Very Murderous Christmas, Profile Books 2018.
Nicholas Blake hette egentligen Cecil Day-Lewis. Han var en irländsk-brittisk författare och levde mellan 1904 och 1972. Han var en välkänd poet under 1930-talet men har också skrivit en lång rad deckare under pseudonymen Nicholas Blake.
