Etikett: Storbritannien

Om katter av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Doris Lessing hade levt med katter i många år när hon skrev de tre berättelserna som är samlade i den här boken. De är: Katter, Rufus – Berättelsen om en okuvlig katt och El Magnifico.

Berättelserna handlar om katter både på farmen i Sydrhodesia där Doris Lessing växte upp och om katter i London. De är från en tid när det inte var vanligt att kastrera katter och då p-piller för katter inte fanns, så det vimlar av kattungar och många av dem dödas. På farmen är katterna arbetande och de finns där för att döda råttor. Men de är också i viss mån sällskapsdjur även om de är skyggare för människor än stadskatterna och mestadels lever sitt eget liv. I staden är katterna sällskapsdjur och Doris Lessing har levt nära dem och berättar ingående om de olika katternas personligheter.

Det här är en mycket bra bok. Doris Lessing berättar knivskarpt och initierat och det märks att hon älskade katter. Det är ingen sötsliskig bok utan våld och död och svårigheter finns med. Skarpast tycker jag att partierna från Afrika är, men allt i den här boken är bra. Jag blir så imponerad av Doris Lessings språk och förmåga att gestalta och levandegöra. Hon har en stramhet i sitt sätt att skriva men saknar inte heller känslosamhet. En fin läsupplevelse.

Om katter av Doris Lessing, Forum 2006. Översättning: Harriet alfons och Jadwiga P. Westrup (Katter), Solveig Nellinge (Rufus) och Annika Preis (El Magnifico)

Anteckningar från en liten ö av Bill Bryson

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Att resa när jag sitter i soffan tycker jag visserligen alltid om men just nu passar det bättre än någonsin. Genom den här boken får jag uppleva Bill Brysons vedermödor och glädjeämnen när han reser i Storbritannien på 1990-talet. Han är amerikan och journalist och när han reste omkring i landet för den här boken hade han bott i Storbritannien i många år.

Han färdas huvudsakligen med kollektiva transportmedel vilket inte alltid är helt bekvämt och lätt. Han tar in på olika pensionat och hotell och vandrar i regn i städerna för att hitta matställen. Han besöker museer och minnesmärken och ser vackra vyer och ger sig iväg på strapatsrika fotvandringar. Han klagar över stadsmiljöer som har förstörts genom modern byggnation av trafikleder och köpcenter. Dessutom ser han en del egenheter i den brittiska kulturen.

Från söder till norr reser Bill Bryson och berättar vad han upplever. Eftersom han har bott länge i England och kom dit första gången på 1970-talet ser han också förändringarna som har skett. Resultatet har blivit en underhållande och ganska rolig bok, även om jag inte alltid är överens med Bill Brysons humor, men han skojar också med sig själv. Det här är en trevlig bok att läsa just nu, skriven av en man som älskar Storbritannien.

Anteckningar från en liten ö av Bill Bryson, Forum 2000. Översättning: Lena Torndahl.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Lewispjäserna av Peter May

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Juldagar av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Höst av Ali Smith

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.

Hetta av Ian McEwan

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Michael Beard är nobelpristagare i fysik. Det var länge sedan han åstadkom någon betydande forskning. Han lever gott på sitt namn, håller föreläsningar och ingår i styrelser för att sprida glans över olika institutioner.

Hans femte äktenskap är i upplösning. Beard har alltid haft älskarinnor, den ena efter den andra, men när hans unga hustru inleder ett förhållande med mannen som utför reparationer i deras hus blir Beard våldsamt svartsjuk.

Beard är en man utan samvete och utan empati. Den enda människa som han bryr sig om är sig själv. Han dricker för mycket, han äter för mycket. Han trasslar in sig i problem men lyckas ta sig ur dem. Att han lämnar människor bakom sig med förstörda liv bekommer honom inte det minsta. Han vänder med lätthet kappan efter vinden. Om han tror att han kan tjäna på att propagera för att vi måste göra något för att rädda jorden från klimatkatastrof växlar han in på det spåret även om han tidigare har hört till skeptikerna.

Ian McEwan skriver med kraft och driv. Boken är mycket spännande att läsa och jag tror att Beard finns. Eller åtminstone finns människor som påminner om Beard högt uppe i samhällshierarkin och även i forskarvärlden. Beard framställs som ett praktexempel på en psykopat och för mig känns han sann. Han skulle kunna finnas.

Hetta är en spännande bok som också är rolig. Diskussionen i forskarvärlden och de postmodernistiska tankarna att ingen objektiv verklighet finns gestaltas med humor och även hur känslor styr. Det gäller att vara politiskt korrekt och veta hur trenderna går. Särskilt för Beard som vill behålla eller skapa sig en betydande position. Beards trassligheter är också roliga att följa samtidigt som berättelsen säger en del om vår mänskliga tillvaro. Kanske kan man säga att Hetta handlar om en psykopats nedgång och fall. Eller kanske inte. Skulle Beard kunna trassla sig ur även det som händer i slutet av romanen?

Jag kan inte säga så mycket mer om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som vill läsa boken. Jag har läst några andra böcker av Ian McEwan. Kärlekens raseri och Lördag tycker jag är bättre men Hetta är också väl värd att läsas.

Hetta av Ian McEwan, Brombergs 2010. Översättning: Maria Ekman.