Etikett: Storbritannien

Garden partyt – Novell av Katherine Mansfield

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Kanske borde jag hellre ha läst den här novellen i början av sommaren för trädgårdsfesten som den handlar om sker på försommaren. Men en bra novell tål förstås att läsas närsomhelst.

Familjen Sheridan är välbeställd med ett stort hus och en väl tilltagen trädgård som sköts av en trädgårdsmästare. Huvudperson i novellen är den naiva och medkännande Laura, en av döttrarna i familjen. Fru Sheridan ska hålla ett garden party, män kommer med ett stort tält som ska sättas upp, i köket har massor med snittar gjorts i ordning, en mängd gräddbakelser anländer från bageriet och en jättemängd blommor från blomsterhandeln.

Som så ofta vill jag inte tala om vad som händer i novellen, men den gestaltar klassklyftorna med kraft och visar också hur lite Laura vet om världen och hur det kan vara svårt för en ärlig och medkännande människa att leva i den hycklande borgerligheten.

Ett smakprov:

Karlarna hade redan hivat upp stängerna på axlarna och satt sig i rörelse. Bara den långe stod kvar. Han böjde sig ner, nöp i en lavendelkvist, förde tummen och pekfingret till näsan och drog in doften. När Laura såg det glömde hon karakaträden i sin förundran över att han brydde sig om sådant – brydde sig om doften av lavendel. Hur många av hennes bekanta skulle ha gjort något sådant? Å, vad arbetare var snälla och rara, tänkte hon. Varför kunde hon inte ha arbetare till vänner i stället för de där dumma pojkarna som hon dansade med och som blev hembjudna på söndagsmiddag? Hon skulle trivas mycket bättre med arbetare.

Boken med noveller av Katherine Mansfield har jag haft ganska länge nu men inspirationen till att läsa just denna av alla berättelserna har jag fått från Ugglan & Boken. Hon hade läst novellen utgiven under titeln Trädgårdsfesten.

Garden Partyt – Novell av Katherine Mansfield ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019. Översättning: Birgitta Hammar.

Lost dog av Kate Spicer

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Kate Spicer är en brittisk journalist som skriver om livsstil och hon har också arbetat med dokumentärfilm. Lost dog är hennes första bok. Det är en självbiografisk, eller autofiktiv kanske, berättelse om hur hon och hennes man skaffade en blandrashund och vad det betydde i deras liv. Kate i boken har problem. Hon är frilansjournalist och rör sig i och skriver ofta om händelser i de kretsar där kokain är vanligt. Hon dricker också för mycket alkohol. Hennes man däremot är mycket ordningsam, har koll på sin vardag, följer alltid sina rutiner och arbetar oerhört mycket. De är ett omaka par som ändå har hållit ihop i många år.

Så tar de hand om en omplaceringshund av blandras som de ger namnet Wolfy. I boken får vi så följa deras liv med hunden och hur Kates liv ändras. Det blir långa hundpromenader. Hon blir bekant med andra hundägare och Wolfy hjälper henne att hålla sig borta från alltför mycket alkohol och droger. Boken är skriven med humor och värme, rolig och spännande att läsa, om än jag kan tycka att berättelsen delvis är lite stillastående. Men när Wolfy försvinner blir den till en bladvändare.

Kates kunskaper om och position inom media gör att massor med människor deltar i sökandet efter hunden. Uppgifterna om den försvunne Wolfy finns överallt på Internet. Mer bör jag inte berätta här. Det är spännande att följa hur det går. Men boken är också, som sagt humoristisk, bitsk och varm. Kate Spicer gestaltar sorgen och förtvivlan över att förlora en hund så att jag upplever det starkt. Lost dog är absolut en bok för hundälskare, men även för den som är lite mer avvaktande i förhållande till hundar. Nog förstår jag kärleken en husse eller matte har till sin hund bättre nu.

Lost dog – a love story av Kate Spicer, Ebury Press 2020.

Om katter av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Doris Lessing hade levt med katter i många år när hon skrev de tre berättelserna som är samlade i den här boken. De är: Katter, Rufus – Berättelsen om en okuvlig katt och El Magnifico.

Berättelserna handlar om katter både på farmen i Sydrhodesia där Doris Lessing växte upp och om katter i London. De är från en tid när det inte var vanligt att kastrera katter och då p-piller för katter inte fanns, så det vimlar av kattungar och många av dem dödas. På farmen är katterna arbetande och de finns där för att döda råttor. Men de är också i viss mån sällskapsdjur även om de är skyggare för människor än stadskatterna och mestadels lever sitt eget liv. I staden är katterna sällskapsdjur och Doris Lessing har levt nära dem och berättar ingående om de olika katternas personligheter.

Det här är en mycket bra bok. Doris Lessing berättar knivskarpt och initierat och det märks att hon älskade katter. Det är ingen sötsliskig bok utan våld och död och svårigheter finns med. Skarpast tycker jag att partierna från Afrika är, men allt i den här boken är bra. Jag blir så imponerad av Doris Lessings språk och förmåga att gestalta och levandegöra. Hon har en stramhet i sitt sätt att skriva men saknar inte heller känslosamhet. En fin läsupplevelse.

Om katter av Doris Lessing, Forum 2006. Översättning: Harriet alfons och Jadwiga P. Westrup (Katter), Solveig Nellinge (Rufus) och Annika Preis (El Magnifico)

Anteckningar från en liten ö av Bill Bryson

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Att resa när jag sitter i soffan tycker jag visserligen alltid om men just nu passar det bättre än någonsin. Genom den här boken får jag uppleva Bill Brysons vedermödor och glädjeämnen när han reser i Storbritannien på 1990-talet. Han är amerikan och journalist och när han reste omkring i landet för den här boken hade han bott i Storbritannien i många år.

Han färdas huvudsakligen med kollektiva transportmedel vilket inte alltid är helt bekvämt och lätt. Han tar in på olika pensionat och hotell och vandrar i regn i städerna för att hitta matställen. Han besöker museer och minnesmärken och ser vackra vyer och ger sig iväg på strapatsrika fotvandringar. Han klagar över stadsmiljöer som har förstörts genom modern byggnation av trafikleder och köpcenter. Dessutom ser han en del egenheter i den brittiska kulturen.

Från söder till norr reser Bill Bryson och berättar vad han upplever. Eftersom han har bott länge i England och kom dit första gången på 1970-talet ser han också förändringarna som har skett. Resultatet har blivit en underhållande och ganska rolig bok, även om jag inte alltid är överens med Bill Brysons humor, men han skojar också med sig själv. Det här är en trevlig bok att läsa just nu, skriven av en man som älskar Storbritannien.

Anteckningar från en liten ö av Bill Bryson, Forum 2000. Översättning: Lena Torndahl.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Lewispjäserna av Peter May

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Juldagar av Jeanette Winterson

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Höst av Ali Smith

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.