Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.