Det är den 30 mars 1924 och det är mödrarnas söndag. Det innebär att tjänstefolk får ledigt nästan hela dagen för att kunna besöka sina mödrar. Jane Fairchild är husjungfru och föräldralös. Men hon har en älskare, Paul Sheringham, som är son i en förmögen familj med stort hus. Han ringer till henne samma dag för att stämma träff eftersom han är ensam i huset han bor i. Istället för att ge sig iväg på en cykelutflykt med picknick cyklar Jane Fairchild till Paul Sheringham.

Obalansen i förhållandet är påtaglig. Ett hemligt förhållande mellan en husjungfru och en ung man från den klassen hon tjänar hos har ingen framtid i längden. Dessutom är mannen ifråga förlovad och ska snart gifta sig. Vi får veta en hel del om Jane Fairchilds tidigare liv och om hennes tillvaro som husjungfru och över huvud taget om husjungfrurs situation. De vet mycket om familjerna där de tjänar och det kommer fram mycket konkret i berättelsen. Vem tar hand om lakanet med spermafläcken, till exempel? Det får familjen Sheringhams husjungfru göra när hon har kommit tillbaka från sin utflykt till föräldrahemmet. Hon kommer alltså att veta vad som har pågått, men inte vilken kvinna det gäller. Eller hur blir det?

Efterverkningarna av första världskriget präglar romanen. Unga söner har dött och aldrig kommit tillbaka. Det finns en melankoli i berättelsen och den har en mycket lugn och eftertänksam ton. Men den innehåller också stor dramatik även om texten inte är dramatisk i sig. Under läsningen undrar jag hur det ska gå. Berättelsen blir spännande, kanske tack vare dess lugn. Så småningom kommer en vändning i berättelsen, eller jag kanske ska säga en oväntad öppning. Jane Fairchild är intelligent och intresserad av böcker. Hennes framtid finns också i berättelsen och när hon tänker på den här dagen ser hon tillbaka på något som hände för länge sedan.

Boken rekommenderas. Berättelsen är fint skriven både språkligt och i hur den är konstruerad. Den känns lite ovanlig och den överraskade mig.

Mödrarnas söndag av Graham Swift, Bonniers 2017. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.

Edward Careys roman har undertiteln Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud. Den handlar alltså om en historisk person som jag inte visste mycket om innan jag började läsa. Hade det inte startat med avgjutna huvuden av halshuggna människor under franska revolutionen? Utöver det visste jag naturligtvis att Madame Tussauds vaxkabinett finns i London. Som barn var jag där en gång.

I den här romanen får man veta betydligt mer. Allt är inte sant, men mycket är det. Men det är inte det som är det viktigaste med Edward Careys berättelse. Eller om jag säger så här: Petite handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Det gör den här boken högst läsvärd. Den är en fröjd att läsa.

Anna Maria Grosholtz, i boken kallad Petite, föddes den 1 december 1761 i Strasbourg i Frankrike. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds vaxskulpterande började.

Romanen är skriven som om det är Marie Tussauds minnen som berättas. Hon levde i en orolig tid och dramatisk tid och befann sig i Paris under och efter den franska revolutionen. Skillnaden mellan rika och fattiga och mellan tjänstefolk och deras husbönder var avgrundsdjup och i romanen gestaltas detta så att det känns. Miljöbeskrivningen är superb. Jag är nästan där när jag läser. Förutom det som jag redan har nämnt ger Petite också en stark upplevelse av hur det är att leva under en omvälvning och under en fruktansvärd terror- och skräckdiktatur vilket gör att boken samtidigt känns aktuell. Det är sådant som händer också idag. Att dessutom alltihop detta ses från vaxskulptörens synvinkel gör att händelseförloppet blir mycket drabbande. Och i allt detta finns också temat hur en konstnär anpassar sig till marknaden och till makten för att överleva, konkret och drastiskt.

Petite är alltså en roman som jag rekommenderar varmt, underhållande och spännande och levande med mycket innehåll. Den är också illustrerad av författaren själv.

Petite – Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud av Edward Carey, Etta 2020. Översättning: Helen Sonehag.

Familjen Ramsay har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare och till deras hus på Skye kommer många inbjudna vänner. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Bland gästerna finns den ogifta kvinnan i trettioårsåldern som målar en trädgårdsscen och som fru Ramsey så gärna vill para ihop med den av de manliga vännerna. Här finns en äldre manlig poet, en ung stel akademisk man, en ung flicka som när en spirande kärlek till paret Ramsays äldste son och alla de övriga barnen i familjen. Den yngste sonen, James, vill så gärna åka ut till fyren.

Det är många olika personligheter som möts i den här boken. De känner varandra sedan tidigare och för flera av dem är det inte första gången de besöker familjen Ramsay på ön Skye. Författaren är inne i personernas huvuden. Det är deras tankar som vi får höra och genom dem skapar vi oss en uppfattning om människorna och deras relationer. Texten flyter in och ut ur människornas sinnen och övergår ganska omärkligt till en ny person. Det är nästan som havet. Var slutar det ena och det andra? Det blir en böljande tankematta, men den är inte diffus, den har stor pregnans och vi får veta mycket om människorna och deras svårigheter och många detaljer. Allt framskrider långsamt, och så som det är i verkliga världen återkommer ibland samma eller liknande tankar hos någon person. Människorna, deras personligheter och förhållandet mellan dem är mycket trovärdigt gestaltade och där finns alla möjliga känslor.

Att en kvinna inte tas på samma allvar och inte antas ha samma kapacitet som en man genomsyrar berättelsen, men den är sannerligen ingen pamflett. Berättelsen är mycket vacker. Bara en skicklig författare och stor konstnär kan skapa ett verk som Mot fyren. Inte nog med att hela den första tankedelen var en fröjd att läsa med sin stämning, sina bilder och sitt vackra språk. Sedan kommer ett mellanspel som bryter mot den tidigare tankemattan. I mellanspelet finns inga människor. Det är huset som är huvudperson där, huset som står och förfaller, som gistnar och murknar och vinden från havet som far in i huset genom otätade springor. Ingen människa kommer dit på många år.

Mellan bokens första och tredje del har vi första världskriget med alla dess fasor och förstörelse och sorger och det påverkar alla människorna i boken. Under mellanspelet har tio år gått och mycket har hänt innan människor kommer tillbaka till villan.

Mot fyren av Virginia Woolf, h:ström 2019. Översättning: Margareta Backgård.

Melanie är femton år. Det är sommarlov. Hon bor i ett stort hus på landet med sina föräldrar och sina två yngre syskon. Men just nu är hennes föräldrar i USA och en anställd kvinna tar hand om hushållet och barnen. Så omkommer föräldrarna i en olycka. Deras far har tjänat en hel del pengar som författare men han har inte sparat pengar med tanke på framtiden. Barnen har ingenting. Huset måste säljas och de får flytta till sin morbror som de aldrig har träffat. Han är dockmakare och äger en butik där han säljer leksaker som han och hans lärling har tillverkat. Han är också en tyrann som terroriserar sin familj och som bara bryr sig om sig själv.

Det är förutsättningen för den här boken men det säger ändå inte så mycket om den. The Magic Toyshop handlar om att bli vuxen, om hur pockande kroppen kan vara i tonåren och om hur mycket rädsla det kan finnas för allt det kroppsliga och för att lämna ut sig själv och om hur farligt livet kan vara utanför den skyddade miljö där Melanie och hennes syskon har vuxit upp. Romanen handlar också om förtryck och om att bli tvungen att bemästra svåra situationer.

The Magic Toyshop är ingen gullig historia men den är ändå lite sagoaktig på så sätt som sagor kan vara både otäcka och grymma. Angela Carter skapar miljöer så att det känns som om jag är där och hon skapar den märkliga familjen hos dockmakaren och märkliga scener där jag upplever med alla mina sinnen. Den publicerades första gången 1967 men jag tycker ändå att den passar in i meetoo-rörelsen och hänger ihop med böcker som Klubben och Samtycket. Det är bara det att Angela Carter tar sig an problemen på ett annorlunda sätt. The Magic Toyshop liknar inget annat jag har läst. Handlingen utspelas på 1960-talet i London, i modern tid alltså, och berättelsen känns både modern och gammaldags och mycket angelägen. Den känns nästan mytisk, att den handlar om något universellt, men inte en patriarkal myt utan snarare om att kämpa sig till en väg framåt mot något bättre.

Det är vad jag lägger in i den här berättelsen och jag tror att var och en kan hitta egna betydelser i den. The Magic Toyshop är en bra bok som jag rekommenderar.

The Magic Toyshop, Virago Press 2008.

The Magic Toyshop publicerades i svensk översättning år 1982 på Brombergs med titeln Den magiska leksaksbutiken. Det finns också en pocketutgåva från 1988. År 2020 kom den ut på Modernista. Översättningen verkar vara densamma i alla tre utgåvorna.