1879 utsågs James Murray till huvudredaktör för den första av Oxfords ordböcker. Det dröjde ända till 1928 innan alla de tolv banden hade publicerats, ett jätteprojekt som inte bara anställda arbetade i utan även volontärer runt om i landet. Pip Williams roman De förlorade ordens bok handlar om detta arbete i skönlitterär form och med ett kvinnligt perspektiv. Där finns också ett klassperspektiv.

Romanen innehåller både personer som har funnits, som James Murray och hans döttrar och fiktiva gestalter som flickan Esme. Hennes far arbetar med ordboken och som liten får hon sitta under bordet i skriptoriet som lokalen där arbetet pågår kallas. Där under bordet sitter den lilla flickan och ibland tappar någon en lapp med ett ord som hamnar nere på golvet. Det kan vara ett förlorat ord, ett ord som inte kommer med i ordboken. För naturligtvis kan inte precis alla ord få plats där. Ett kriterium för ord i ordboken är att det ska finnas skriftliga belägg, men det skriftliga ska också vara tryckt. Ord kan också ratas för att de anses obscena.

På den tiden när ordboken arbetades fram bestämde männen. Kvinnorna i England fick inte rösträtt förrän 1928. (Svenska kvinnor fick rösta första gången 1921.) Därför har författaren valt att ägna en del av utrymmet i romanen till rösträttskampen. Arbetet med ordboken är den röda tråd som romanen är uppbyggd kring, men kampen för kvinnors rättigheter genomsyrar boken liksom kvinnors svårigheter. Det är ju flickan Esme som är bokens huvudperson. Dessutom präglade manssamhället ordboken. De allra flesta beläggen för ord kom från män och en del ord som rörde kvinnligt liv kom inte med.

De förlorade ordens bok är intressant. Jag lärde mig en del om den stora ordboken och arbetet med denna. Det är också spännande att följa Esmes liv med glädje och svårigheter, och det finns fler minnesvärda kvinnogestalter i berättelsen. Romanen tillhör de böcker som jag tycker är trevliga, men det betyder inte att det är en platt historia. Den innehåller sorg och glädje och frustration och hårt arbete och vänskap och kärlek. Dessutom är den lärorik.

De förlorade ordens bok av Pip Williams, Historiska media 2022. Översättning: Annika Sundberg.

Shuggie Bain handlar om ett barns kärlek till sin mor och moderns ofullkomliga kärlek till sonen och sina andra barn. Modern är alkoholist och alkoholen styr hennes liv och i och med det också barnens. Platsen är Glasgows fattigare kvarter och tiden är 1980-talet och ett par år in i 1990-talet och sträcker sig över Shuggies barndom in i hans tonår.

Det är stor fattigdom i Glasgow. Arbetslösheten är omfattande. Shuggie Bains mor Agnes har varit gift med en skötsam man som brydde sig om sin familj, men så rymde hon och flyttade ihop med taxichauffören Shug Bain. Det nya äktenskapet fungerade inte bra. Shug är en kvinnokarl och tänker mest på sig själv. Även om Agnes inte missbrukade alkohol skulle han inte vara en bra far och make. Så tar Shug med sig sin familj till andra änden av stan, till ett hopplöst område med hus man kan hyra av kommunen, där nästan alla män är arbetslösa eftersom gruvan är nedlagd. Där dumpar han sina barn och sin fru och så flyttar han ihop med en annan kvinna.

I det här bostadsområdet finns mycket dryckenskap. Kvinnorna har det inte lätt. Det är misshandel, det är ont om pengar, det är män som har övergivit sina familjer och där är en stor trötthet hos många kvinnor. Bland barnen förkommer mobbning och övergrepp och misshandel i stor omfattning, och är man annorlunda som Shuggie Bain är blir livet svårt. Han lider inte bara av moderns alkoholism. Hon är dessutom mån om att klä sig snyggt och hålla en viss stil när hon är nykter, så kvinnorna runt omkring föraktar henne dubbelt. Men Shuggie Bain skiljer inte bara ut sig genom det. Han är inte som andra pojkar. Homosexuell är ett skällsord, och ingen, varken Shuggies syskon eller föräldrar, hjälper honom på annat sätt än att försöka få honom att bete sig mer karlaktigt. Mallen för hur en man ska vara är trång och fastlåst. Slår han sin fru och ligger med andra kvinnor är han i alla fall en riktig karl.

Det är en stor upplevelse att få besöka den här miljön och lära känna Shuggie och Agnes. Douglas Stuart är bra på att skapa scener som är trovärdiga och gripande. Shuggies svårigheter och hans kärlek till modern känns i hela kroppen. Jag läste romanen på engelska och det var lite besvärligt eftersom den är full av slanguttryck och ord som används i Skottland. Men å andra sidan känns språket för mig helt rätt. Det kan inte ha varit lätt att översätta Shuggie Bain till svenska. Romanen belönades med Bookerpriset 2020.

Shuggie Bain av Douglas Stuart, Picador 2020.

Boken kom i svensk översättning på Bonniers 2021.

Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.

I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.

Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.

Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:

sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.

Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.

De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.

Till staden Chandrapore i Indien kommer den unga Adela Quested tillsammans med fru Moore. De har rest till Indien därför att Adela Quested kanske ska gifta sig med fru Moores son Ronny Heaslop. Han har en hög tjänst i stadens styre och Adela är tveksam till om de passar för varandra.

Indien är en brittisk koloni och den engelska befolkningen lever för sig med indiska tjänare. Männen administrerar kolonin eller är militärer. Vänskap mellan indier och britter är ytterst ovanlig och ses på med misstänksamhet. Britterna är ju herrar, även över lokala härskare i landet, både de som bekänner sig till islam och hinduiska. Indien är underkuvat och missnöje gror. Indier kan man inte förstå sig på och man kan absolut inte lita på dem. Det är den rådande åsikten hos britterna. Värst i de här åsikterna är de engelska kvinnorna i den här romanen. Kanske var det så. Kanske var det en kompensation för att de var bihang till männen, kanske ville de över huvud taget inte bo i Indien, men för mannens karriärs skull måste de?

Indien är ett stort land som innehåller många olika delar och kulturer. Det är inte lätt för en europé att tränga in i och förstå även om man vill och anstränger sig. Fru Moore har en mycket naiv och romantisk syn på landet när hon anländer, också Adela Quested. Britterna som har bott där en längre tid skakar på huvudet.

Men det finns en engelsman i Chandrapore som är mycket mer vidsynt. Det är Cyril Fielding som är rektor för det statliga högskolan för indier. Han hör inte hemma i den brittiska gemenskapen. Han trivs inte på klubben och har inte samma åsikter som de andra. Han blir vän med en indisk doktor, herr Aziz, och de nyanlända damerna blir också hans vänner. Det är naturligtvis en vänskap som inte liknar den de skulle ha med en brittisk man. Det är så stora kulturella skillnader och Indien är som sagt en koloni och meningen med en sådan är ekonomisk och strategisk vinning för kolonialmakten. Men doktor Aziz ordnar en utflykt för damerna till grottor i de närbelägna bergen. Brittiska damer kan absolut inte ge sig iväg tillsammans med indier. Någon pålitlig engelsman måste ingå i sällskapet. Men Cyril Fielding missar tåget och vid grottbesöket anklagar Adela Quested doktor Aziz för att ha antastat henne.

Något har uppenbarligen hänt. Adela Quested är en ärlig person, men vad vet vi inte. Doktor Aziz blir arresterad och motsättningarna och rasismen kommer klarare upp i dagen.

A passage to India är ingen enkel roman. Den har många lager och skildrar komplicerade människor. Inget är helt svart och vitt. Alla de viktiga personerna i romanen har sina fel och brister och sina fördelar. Inget pekas heller ut riktigt klart och tydligt. Romanen är en väv av färger, av motsättningar, av känslor, av olika kulturella föreställningar. Ingenting är enkelt och tydligt. Varje läsare får göra sin egen bild av romanen. E. M. Forster bodde och arbetade ett antal år i Indien så han kände landet väl. Allt är naturligtvis skrivet utifrån hans synvinkel och känsla. Men ingen som läser romanen kan undgå att uppfatta att landet är erövrat av Storbritannien. A passage to India är en mycket intressant roman som ger många tankar och som läsaren kan leva med i.

A passage to India av E. M. Forster, Everyman´s library 1991. Förord av P. N. Furbank.

Romanen publicerades första gången 1924. Den första svenska översättningen kom 1925. Den senaste utgåvan på svenska kom 1985. Det är samma översättare till båda. Kanske är den nyare moderniserad?

Vår är Ali Smiths tredje årstidsbok om tillståndet i Storbritannien efter brexitomröstningen. Den här gången handlar det om flyktingar, främlingar, såna som har kommit hit för att söka en bättre tillvaro än i sina hemländer. De som inte är likadana som majoriteten i landet, de som kanske har lidit svårt i sitt hemland och som har varit med om hemska händelser under vägen hit. De som inte har uppehållstillstånd.

En teve- och filmregissör som var framgångsrik på 1970-talet har tappat hoppet. Hans nuvarande uppdrag är att regissera en film där manusförfattaren förstör hela historien och lägger in omotiverade sexscener på omöjliga platser. Filmen handlar om poeten Rainer Maria Rilke och den lungsjuka novellförfattaren Katherine Mansfield som visst befann sig på samma plats en gång men som aldrig träffade varandra och svårligen kunde ha haft en sexrelation på grund av Mansfields allvarliga sjukdom.

Sedan har vi en ung kvinna som arbetar på ett flyktingförvar, ett hemskt ställe där människor kan sitta inlåsta i åratal utan att ha blivit dömda för någonting alls. Och en övernaturlig figur, en flicka i skoluniform.

Hur ska jag karakterisera den här boken? Den är många saker. En arg pamflett, en dröm, en ilsken satir, lite poetisk ibland. Som i flera av böckerna jag har läst av Ali Smith finns där också en konstnär, inte som romanfigur, men hennes konst betyder en del i berättelsen. Det är Tacita Dean och som läsare får jag hennes bilder som en pusselbit när jag strävar efter att skapa mening och helhet av det jag läser i den här berättelsen. Den är hisnande och omöjlig, hemsk och rolig och väl värd att läsas även om jag tycker att den i viss mån glider iväg och svävar fram lite för lätt och att lite väl mycket skrivs på läsarens näsa.

Vår av Ali Smith, Atlas 2020. Översättning: Amanda Svensson.