Etikett: Storbritannien

Maj – novell av Ali Smith

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Maj är den andra i en serie översatta noveller om människans relation till naturen som Vide förlag ger ut. Novellen är som Ali Smiths böcker brukar vara, överraskande och inte helt i överensstämmelse med den verklighet vi brukar se omkring oss. Den handlar om en person och ett träd, men samtidigt handlar den också om ett mycket ömsint förhållande mellan två människor. Den är faktiskt rörande.

Novellen har två berättare och den ena blir plötsligt förälskad i ett träd som hen plötsligt ser på sin väg till arbetet. Hen har gått förbi det här trädet hundratals gånger men först denna morgon ser hen det. Trädet står i blom, det är översållat av vita blommor och det står inne i en trädgård. Problemet är att även den förälskade står inne i trädgården. Hen har gått och tittat ner i marken och tänkt på annat och plötsligt trampar hens fötter på idel vita blomblad.

En kvinna kom ut från en villa. Hon bad mig försvinna från hennes trädgård. Hon frågade om jag var drogpåverkad. Jag förklarade att jag inte var det. Hon sa att hon skulle ringa polisen om jag inte var borta nästa gång hon tittade ut genom fönstret och sedan gick hon in och drog igen dörren efter sig med en smäll.
(Sid. 2)

Det handlar alltså om en förälskelse med hinder och dessutom lever ju den förälskade med en annan person. Trots all denna komplikation är novellen lågmäld och känns väldigt snäll. Den rekommenderas.

Maj av Ali Smith, Vide förlag 2024. Översättning: Sanna Östergren.

Bedragaren av Zadie Smith

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Bedragaren handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt.

Eliza Touchet är bra mycket intelligentare är författaren själv och fungerar tidvis också som hans redaktör. Hon deltar i rörelsen mot slaveriet och är intresserad av mycket i samhället. I romanen får vi uppleva en del av det myllrande, fattiga England, fast från medelklasskvinnan Elizas synvinkel och hon vet sannerligen inte allt om hur de fattiga har det. Genom att ta upp ett rättsfall som förekom under den här tiden för Zadie Smith berättelsen till den brittiska kolonin Jamaica där sockerproduktionen byggde på slavarbete. Mångas rikedomar i England kom från slavhandel och från sockerproduktionen. Rättsfallet handlar inte om det utan om en arvstvist där en man hävdar att han är arvinge till en förmögenhet och ett av vittnena som talar till hans fördel är en frigiven slav från Jamaica.

Där har vi orsaken till titeln – kanske. Är arvspretendenten en bedragare? Eller hänsyftar titeln på författaren Ainsworth? Är han en bedragare i sitt skrivande när han lånar och tar uppgifter och idéer varstans ifrån? Hur det än är med den saken är Zadie Smiths roman underhållande och rolig samtidigt som den tar upp många problem som fattigdom och slaveri och kvinnans ställning i England under 1800-talet. En herre som Ainsworth gör som han vill, skickar iväg sina döttrar, är borta på resor långa perioder och bestämmer om Eliza och hans nya hustru får åka till London och bevista rättegången rörande arvstvisten eller inte. Och hur Eliza tassar omkring sin kusin för att hindra att han får se kritik av sina verk! Om så sker är stämningen i hemmet förstörd en tid framöver. Och rikedomarna i landet, som ju också spiller över på människor som Ainsworth, även om han inte är rik själv, kommer ju från slaveri och utsugande av koloniers infödda och de fattiga i England. Men trots att allt detta finns med i Zadie Smiths berättelse är den inte det minsta pekpinneaktig. Bedragaren är en bra roman. Rekommenderas.

Bedragaren av Zadie Smith, Bonniers 2023. Översättning: Niclas Nilsson.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Kråkan på bokens omslag är en svartkråka, inte en sådan kråka som vi har här i Sverige. Denna kråka ringer en kväll på dörren till en lägenhet där en pappa bor med sina två söner som ligger och sover. Mannens hustru dog för en vecka sedan och här ringer kråkan på dörren och tränger sig in. Det är en mycket stor kråka, som jag föreställer mig, den luktar inte gott och sprider fjädrar i lägenheten, och den tänker stanna hos mannen och sönerna tills pappan inte behöver den mer. Så säger den.

Romanen är glest och fragmentariskt skriven, som poesi bitvis. Vi får följa den lilla familjen genom sorgeprocessen. Kråkan blir en symbol för sorgen som kan se ut och yttra sig på många sätt. Den är inte vacker alla gånger, den innehåller inte bara varma tankar utan också fulhet, ilska och svart ihålighet. Pappan skriver en bok om författaren Ted Hughes som har skrivit en diktsamling som heter Kråka. Jag har hunnit läsa de första dikterna och där finns bara fulhet, hemskhet, ja de är riktigt otäcka. Kanske kan man hitta en svart humor i dem, men det kan inte jag. Där finns ingen som helst omtanke eller kärlek. Det kanske man kan tänka sig är en aspekt av sorgen.

Hur diktsamlingen Kråka utvecklas vet jag inte ännu, men romanen Sorgen bär fjäderdräkt innehåller mycket kärlek och omtanke. Det är en mycket mänsklig bok om våra försök att bemästra livets svårigheter, skriven på ett poetiskt och ovanligt sätt. Väl värd att läsas.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, Etta 2016. Översättning: Marianne Tufvesson.

Max Porter är en brittisk författare och Sorgen bär fjäderdräkt är hans debutroman som är flerfaldigt prisbelönt. Den publicerades första gången 2015 (Grief is the Thing with Feathers).

Nocturner av Kazuo Ishiguro

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.

Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.

Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.

Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.

Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.

Längst bak i min läslista #41-42

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Så tar vi en titt längst bak i läslistan igen och först hittar vi Liv efter Liv av Kate Atkinson. Den handlar om Ursula Todd som dör och återuppstår många gånger och hon blir tydligen en hjältinna som räddar vår civilisation. Det tycker jag låter spännande och det verkar som om romanen har fått positiva omdömen. Kate Atkinson är en brittisk författare som har skrivit en rad romaner. Tidigare har jag läst I museets dolda vrår, men det var före min bloggtid. Enligt Wikipedia är Atkinsons stil magisk realism.. Liv efter liv publicerades första gången på originalspråket 2013 och kom på svenska 2015. Den har legat i min läslista sedan 17 september 2019.

Härnäst har vi Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Han är en amerikansk författare och hans roman är flerfaldigt prisbelönt. Den underjordiska järnvägen var ett nätverk som hjälpte slavar att fly från den amerikanska södern till de norra delstaterna. Men i Colson Whiteheads roman är den tydligen en konkret underjordisk flyktväg genom vilken den sextonåriga slaven Cora flyr, jagad av den skoningslöse slavjägaren Ridgeway. Jag räknar med att den här romanen både är spännande tar upp ett viktigt och svårt problem. Rasismen har inte försvunnit och vi behöver påminnas om slaveriet. Dessutom flyr människor fortfarande från slavliknande villkor runt om i världen. Den underjordiska järnvägen har legat i min läslista sedan 19 september 2019. Den publicerades på originalspråket 2016 och i svensk översättning 2017.

Vandrande själar av Cecile Pin

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

De sista amerikanska soldaterna har lämnat Vietnam och Ahn reser med sina två bröder till Hongkong. De lyckas ta sig dit utan att båten sjunker och utan att bli rånade och dödade. Deras föräldrar och de yngre syskonen ska komma senare. Familjen ämnar sig till släktingar i USA.

Det är storasyster Ahn som berättar i den här fina romanen om flyktingar från Vietnam. Den innehåller stor sorg och förlust. Resten av familjen går under på havet och deras själar irrar omkring eftersom de inte blir begravda på sedvanligt sätt. Ahn får ta ett ansvar som förälder fast hon är mycket ung, och istället för att utbilda sig vidare måste hon börja arbeta i en konfektionsfabrik med låg lön och usla arbetsvillkor för att försörja den rest av familjen som finns kvar.

Men egentligen är det ju inte Ahn som berättar. Det är författaren, och i romanen finns kortare stycken om författarens tankar. En författare som kanske är Cecile Pin själv – eller kanske inte. Där finns också avsnitt där en av de vandrande själarna talar. Det här kan kanske verka komplicerat och rörigt, men berättelsen är skriven med stor klarhet och enkelhet, fast den inte är enkel. Det är också lätt att läsa boken och ta till sig familjens öde. De tre olika rösterna är presenterade på ett tydligt sätt och man behöver inte börja läsa ett avsnitt och samtidigt undra vem och vad är det här? Det uppskattar jag. Romanen är också mycket drabbande. Jag inser sådant som jag egentligen vet, att det är mycket farligt att vara båtflykting, eller flykting över huvud taget, på flera olika sätt: drunkning, rånrisk och stor risk att bli våldtagen. Men trots att Vandrande själar handlar om mycket svåra händelser finns där ett lugn och en förtröstan. Det enda jag har att invända är att texten kunde ha varit lite bättre korrekturläst. Men det är en bisak. Läs gärna den här boken.

Vandrande själar av Cecile Pin, Nirstedt/litteratur 2023. Översättning: Peter Samuelsson.

Originalets titel är Wandering Souls. Den kom också 2023 och det är Cecile Pins debutroman. Hon har vuxit upp i Frankrike och USA men flyttade som artonåring till Storbritannien.

Entry Island av Peter May

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Huvudperson i den här deckaren är Sime Mackkenzie en kanadensisk kriminalpolis som beger sig tillsammans med ett utredningsteam från Montréal till den lilla ön Entry Island där ett mord har ägt rum. Sime har problem. Sedan han skildes från sin fru mår han mycket dåligt och kan inte sova. Han är med i utredningsteamet enbart för att han behärskar det engelska språket bättre än alla de andra. På Entry Island talar befolkningen nämligen engelska och inte franska. Men Sime är väldigt trött och dessutom ingår hans före detta hustru i utredningsteamet. Bäddat för problem alltså.

Detta är intresseväckande liksom att ett mord är begånget och att änkan är den mest misstänkta. Och så ön med havet runt om, vädret och naturen. Men Peter May får inte ihop det lika bra i den här deckaren som i de tre berättelserna i Lewistrilogin.

Det visar sig att änkan har ett halsband med ett hängsmycke som liknar på pricken stenen och utsirningen på Simes ring. Den är ett arvegods från ön Lewis i Skottland. Det finns alltså trådar bakåt till de skotska förfäderna i berättelsen. Men det fungerar inte särskilt bra. En stor del av boken upptas av att en förfader till Sime berättar hur det var när han växte upp och blev ung man på ön Lewis. Hur den fattiga befolkningen hade det är mycket intressant, men det är inte riktigt medryckande berättat och här blir det två historier, den nutida och den gamla, som konkurrerar med varandra och författaren gör ingen av dem riktig rättvisa. Tråkigt. De båda historierna hade kanske behövt var sin bok.

Entry Island av Peter May, Modernista 2017. Översättning: Charlotte Hjukström.

Letters to Alice on first reading Jane Austen

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Alice är 18 år och studerar litteratur och hon vill också bli författare. Hon är påhittad men Fay Weldon är Fay Weldon, eller en bit av henne. I boken är hon en framgångsrik författare och Alices moster. Breven handlar dels om vikten av att läsa Jane Austen och att hon fortfarande är relevant på 1980-talet, dels om författarmödor eftersom Alice skriver på en roman jämsides med studierna.

I Letters to Alice skriver Fay Weldon om tiden och samhället när Jane Austen levde och om hennes liv och verk, om hennes ton och humor. Hon skriver också om de begränsningar som fanns. Jane Austen kunde inte skriva vad som helst hur som helst om det skulle ut till allmänheten. Dessutom fanns hon själv där i samhället och tiden och omfattade säkert mycket av de sedvänjor och värderingar som fanns då. Och ändå kunde hon dissekera och avslöja mycket av det sociala spelet och teckna människor med en sådan kraft att hennes romaner lever än idag.

Fay Weldon skriver också om skönlitteraturens värde, att vi kan lära oss mycket ur den som vi inte kan få från facklitteraturen, att det är värt att lägga lite möda på att läsa skönlitteratur. Och så handlar det om författarens mödor. Jane Austen fick kämpa mot förväntningarna på hur en flicka och ung kvinna skulle leva och bete sig. Hon kunde inte alltid skriva utan måste lära sig sådant som kvinnor i hennes klass skulle kunna, bland annat att förestå ett hushåll och kanske inte laga maten själv, men veta hur det gjordes, hur man skötte kläder och sänglinne och och allt annat i ett hus för att kunna övervaka tjänstefolk och också göra en del av hushållsarbetet själv. Hon fick heller ingen högre utbildning. Universitet kom inte på fråga för unga kvinnor på den tiden. Men hon fick utbildning hemma av sin far som var kyrkoherde och högt utbildad och utbildning på flickskola.

Fay Weldon skriver med humor och hon skriver också om den moderna författarens mödor. Det handlar om den framgångsrika författaren som måste resa runt i världen och signera böcker och göra reklam för sin bok och om att bevara sin integritet och naturligtvis om att det är ett hårt arbete att skriva roman. Om den moderna författarens svårigheter att över huvud taget bli publicerad skriver hon mycket lite om. Men hon berättar attJane Austen inte blev utgiven helt lätt och inte tjänade mycket pengar på sina romaner. Men hon publicerades och vi läser hennes böcker än idag. Fay Weldon (1931-2023) var själv som vi vet en framgångsrik författare.

Om Jane Austen kan du läsa här på Wikipedia. Där finns också några tips på vidare läsning.

Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon, Hodder and Stoughton 1985.

Huset i Paris av Elizabeth Bowen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En flicka kommer resande till Paris med tidigt morgontåg från England. Hon ska vidare till sin mormor i södra Frankrike, men tåget dit går först på kvällen så hon ska tillbringa dagen hos bekanta till mormodern. I huset där de bor finns en yngre pojke, visar det sig. Han är där för att han ska träffa sin mor som han inte har sett sedan han var spädbarn. Hon ska hämta honom senare under dagen.

Så här långt kan man nästan tro att Huset i Paris är en ganska trevlig historia om en flickas upplevelser och hennes syn på de vuxnas liv och beteende. Men morgonen är grå och dyster och det förebådar en mycket mörkare berättelse. Tiden är 1930-tal och tidigare, och människorna i romanen tillhör medelklassen, både medelklass som har det lite knapert och mer välbeställd sådan där en ung nyförlovad kvinna försörjs av sina föräldrar medan hon väntar på att bli gift. Där finns konventioner och normer för hur man ska vara. Mycket förtigs och flickan som kommer till Paris ska veta så lite som möjligt om varför pojken är där. Men efterhand avslöjas mer och mer och när vi kommer till romanens andra avdelning går författaren bakåt i tiden och vi får uppleva vad som har lett fram till situationen i bokens nutid.

Huset i Paris innehåller kärlek och åtrå och starka känslor och stor tragik i en miljö där man helst inte ska tappa ansiktet. Författaren visar oss ett utsnitt av mänskligt liv. Alla människorna i boken har fel och brister. Hos dem finns stora känslor och smärta, medkänsla, snikenhet, rädsla, ja det mesta vi känner igen i vårt eget liv. Författaren håller sig förhållandevis neutral. Hon tar inte riktigt parti för någon i berättelsen, men som läsare tar jag parti för barnen. Det gör kanske författaren också, men inte så uppenbart tydligt. Barn växer upp och ska mer och mer förhålla sig till de vuxnas konventioner. De blir offer för de vuxnas ibland mindre kloka handlingar, och framför allt för vad tidens moral tillåter. Flickan har hamnat som utanförstående i ett stort drama. Pojken har uppfostrats av andra människor, långt borta från sin mor. Huset i Paris är en intressant berättelse av en författare som skildrar människorna psykologiskt, både det lugna, vardagliga livet och det dramatiska och sorgliga, men utan sentimentalitet.

Huset i Paris av Elizabeth Bowen, Norstedts 1958. Översättning: Cilla Johnson.

De förlorade ordens bok av Pip Williams

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

1879 utsågs James Murray till huvudredaktör för den första av Oxfords ordböcker. Det dröjde ända till 1928 innan alla de tolv banden hade publicerats, ett jätteprojekt som inte bara anställda arbetade i utan även volontärer runt om i landet. Pip Williams roman De förlorade ordens bok handlar om detta arbete i skönlitterär form och med ett kvinnligt perspektiv. Där finns också ett klassperspektiv.

Romanen innehåller både personer som har funnits, som James Murray och hans döttrar och fiktiva gestalter som flickan Esme. Hennes far arbetar med ordboken och som liten får hon sitta under bordet i skriptoriet som lokalen där arbetet pågår kallas. Där under bordet sitter den lilla flickan och ibland tappar någon en lapp med ett ord som hamnar nere på golvet. Det kan vara ett förlorat ord, ett ord som inte kommer med i ordboken. För naturligtvis kan inte precis alla ord få plats där. Ett kriterium för ord i ordboken är att det ska finnas skriftliga belägg, men det skriftliga ska också vara tryckt. Ord kan också ratas för att de anses obscena.

På den tiden när ordboken arbetades fram bestämde männen. Kvinnorna i England fick inte rösträtt förrän 1928. (Svenska kvinnor fick rösta första gången 1921.) Därför har författaren valt att ägna en del av utrymmet i romanen till rösträttskampen. Arbetet med ordboken är den röda tråd som romanen är uppbyggd kring, men kampen för kvinnors rättigheter genomsyrar boken liksom kvinnors svårigheter. Det är ju flickan Esme som är bokens huvudperson. Dessutom präglade manssamhället ordboken. De allra flesta beläggen för ord kom från män och en del ord som rörde kvinnligt liv kom inte med.

De förlorade ordens bok är intressant. Jag lärde mig en del om den stora ordboken och arbetet med denna. Det är också spännande att följa Esmes liv med glädje och svårigheter, och det finns fler minnesvärda kvinnogestalter i berättelsen. Romanen tillhör de böcker som jag tycker är trevliga, men det betyder inte att det är en platt historia. Den innehåller sorg och glädje och frustration och hårt arbete och vänskap och kärlek. Dessutom är den lärorik.

De förlorade ordens bok av Pip Williams, Historiska media 2022. Översättning: Annika Sundberg.