Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.

I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.

Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.

Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:

sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.

Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.

De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.

Till staden Chandrapore i Indien kommer den unga Adela Quested tillsammans med fru Moore. De har rest till Indien därför att Adela Quested kanske ska gifta sig med fru Moores son Ronny Heaslop. Han har en hög tjänst i stadens styre och Adela är tveksam till om de passar för varandra.

Indien är en brittisk koloni och den engelska befolkningen lever för sig med indiska tjänare. Männen administrerar kolonin eller är militärer. Vänskap mellan indier och britter är ytterst ovanlig och ses på med misstänksamhet. Britterna är ju herrar, även över lokala härskare i landet, både de som bekänner sig till islam och hinduiska. Indien är underkuvat och missnöje gror. Indier kan man inte förstå sig på och man kan absolut inte lita på dem. Det är den rådande åsikten hos britterna. Värst i de här åsikterna är de engelska kvinnorna i den här romanen. Kanske var det så. Kanske var det en kompensation för att de var bihang till männen, kanske ville de över huvud taget inte bo i Indien, men för mannens karriärs skull måste de?

Indien är ett stort land som innehåller många olika delar och kulturer. Det är inte lätt för en europé att tränga in i och förstå även om man vill och anstränger sig. Fru Moore har en mycket naiv och romantisk syn på landet när hon anländer, också Adela Quested. Britterna som har bott där en längre tid skakar på huvudet.

Men det finns en engelsman i Chandrapore som är mycket mer vidsynt. Det är Cyril Fielding som är rektor för det statliga högskolan för indier. Han hör inte hemma i den brittiska gemenskapen. Han trivs inte på klubben och har inte samma åsikter som de andra. Han blir vän med en indisk doktor, herr Aziz, och de nyanlända damerna blir också hans vänner. Det är naturligtvis en vänskap som inte liknar den de skulle ha med en brittisk man. Det är så stora kulturella skillnader och Indien är som sagt en koloni och meningen med en sådan är ekonomisk och strategisk vinning för kolonialmakten. Men doktor Aziz ordnar en utflykt för damerna till grottor i de närbelägna bergen. Brittiska damer kan absolut inte ge sig iväg tillsammans med indier. Någon pålitlig engelsman måste ingå i sällskapet. Men Cyril Fielding missar tåget och vid grottbesöket anklagar Adela Quested doktor Aziz för att ha antastat henne.

Något har uppenbarligen hänt. Adela Quested är en ärlig person, men vad vet vi inte. Doktor Aziz blir arresterad och motsättningarna och rasismen kommer klarare upp i dagen.

A passage to India är ingen enkel roman. Den har många lager och skildrar komplicerade människor. Inget är helt svart och vitt. Alla de viktiga personerna i romanen har sina fel och brister och sina fördelar. Inget pekas heller ut riktigt klart och tydligt. Romanen är en väv av färger, av motsättningar, av känslor, av olika kulturella föreställningar. Ingenting är enkelt och tydligt. Varje läsare får göra sin egen bild av romanen. E. M. Forster bodde och arbetade ett antal år i Indien så han kände landet väl. Allt är naturligtvis skrivet utifrån hans synvinkel och känsla. Men ingen som läser romanen kan undgå att uppfatta att landet är erövrat av Storbritannien. A passage to India är en mycket intressant roman som ger många tankar och som läsaren kan leva med i.

A passage to India av E. M. Forster, Everyman´s library 1991. Förord av P. N. Furbank.

Romanen publicerades första gången 1924. Den första svenska översättningen kom 1925. Den senaste utgåvan på svenska kom 1985. Det är samma översättare till båda. Kanske är den nyare moderniserad?

Vår är Ali Smiths tredje årstidsbok om tillståndet i Storbritannien efter brexitomröstningen. Den här gången handlar det om flyktingar, främlingar, såna som har kommit hit för att söka en bättre tillvaro än i sina hemländer. De som inte är likadana som majoriteten i landet, de som kanske har lidit svårt i sitt hemland och som har varit med om hemska händelser under vägen hit. De som inte har uppehållstillstånd.

En teve- och filmregissör som var framgångsrik på 1970-talet har tappat hoppet. Hans nuvarande uppdrag är att regissera en film där manusförfattaren förstör hela historien och lägger in omotiverade sexscener på omöjliga platser. Filmen handlar om poeten Rainer Maria Rilke och den lungsjuka novellförfattaren Katherine Mansfield som visst befann sig på samma plats en gång men som aldrig träffade varandra och svårligen kunde ha haft en sexrelation på grund av Mansfields allvarliga sjukdom.

Sedan har vi en ung kvinna som arbetar på ett flyktingförvar, ett hemskt ställe där människor kan sitta inlåsta i åratal utan att ha blivit dömda för någonting alls. Och en övernaturlig figur, en flicka i skoluniform.

Hur ska jag karakterisera den här boken? Den är många saker. En arg pamflett, en dröm, en ilsken satir, lite poetisk ibland. Som i flera av böckerna jag har läst av Ali Smith finns där också en konstnär, inte som romanfigur, men hennes konst betyder en del i berättelsen. Det är Tacita Dean och som läsare får jag hennes bilder som en pusselbit när jag strävar efter att skapa mening och helhet av det jag läser i den här berättelsen. Den är hisnande och omöjlig, hemsk och rolig och väl värd att läsas även om jag tycker att den i viss mån glider iväg och svävar fram lite för lätt och att lite väl mycket skrivs på läsarens näsa.

Vår av Ali Smith, Atlas 2020. Översättning: Amanda Svensson.

Det är i slutet av 1960-talet. Phyllis är hemmafru och gift med Roger som arbetar på utrikesdepartementet. Hans karriär har gått bra och familjen bor i en fin villa i ett fint förortsområde till London. Phyllis och Roger har två barn, en pojke som fadern vill skicka till den internatskola där han själv har gått, och en tonårsdotter som känner sig klumpig och utanför.

En kväll bjuder de en yngling på middag. Han är son till Rogers mycket goda vänner, han uppträder oborstat och överlägset men hur det nu blir kysser han Phyllis i den mörka trädgården och hon blir stormförälskad.

Den här romanen kan tyckas bestå av idel slitna händelser, sådant som vi har läst om förr där hemmafrun ger sig iväg från sin beroende tillvaro till ett helt annat liv. Men här är det bra och intressant och spännande gestaltat. Tessa Hadley skriver som allvetande författare och noggrant och detaljerat och lugnt. På sätt och vis påminner det om 1800-talets kvinnliga romanförfattare. Vad jag menar är att hon berättar kronologiskt och att det inte är en komprimerad text och att hon tar sig tid. Hon tar med allt som behövs och hon känner sina romangestalter mycket väl. Eftersom Phyllis och Roger har barn gestaltar hon också den smärta som föräldrarnas handlingar kan leda till.

I romanen finns också scener som skulle kunna uppfattas som satiriska. Phyllis är okunnig om mycket ute i världen och har överdrivna romantiska föreställningar om det liv som ynglingen lever och om protesterna och det andra levnadssättet med bara fötter och droger och fester där alla sitter på golvet. Men det blir inte satiriskt. Det blir medmänskligt.

Temat i romanen är brytningstiden i slutet av 1960-talet då det var stora politiska protester och då andra moralregler kom att omfattas av ganska många människor. Skillnaden mellan medelklassens priviligierade liv och det slit och den brist på resurser som finns hos stora delar av befolkningen glimtar fram. Som likare i romanen, alltså en person som en vanlig människa som inte har de ekonomiska resurserna som Phyllis och Roger har och som inte flummar runt kan identifiera sig med, finns en ung kvinna från Karibien som arbetar på sjukhus och samtidigt studerar till sjuksköterska. Hon står för en realistisk syn på världen och tar både hand om Phyllis ibland och kommer med beska anmärkningar om det hon tycker är fel. Men det är ingen i romanen som är helt igenom bra eller dålig. De är människor allihop, med fördomar och brister. Fri kärlek är en bra roman som jag rekommenderar.

Fri kärlek av Tessa Hadley, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.

Det är vinter och det är jul. I affärskvinnan Sophias stora hus i Cornwall samlas fyra personer för att fira jul tillsammans. Det är Sophia, förstås, hennes son Arthur, Lux från Kroatien och Sophias syster Iris. Sophia som har varit en handlingskraftig kvinna har börjat tappa greppet om verkligheten. Hennes syster Iris kommer dit för att Arthur och Lux kontaktar henne, eftersom de är oroliga för Sophia. Iris är en arg aktivist och har inte träffat sin syster på många, många år. Lux är inte Arthurs flickvän. Hans riktiga flickvän sedan lång tid tillbaka har gjort slut, men han låtsas att Lux är hon. Hur är detta möjligt? Jo Sophia har aldrig träffat flickvännen. Kontakten mellan mor och son har inte varit den bästa.

Det här är ett välkänt upplägg, familjen som samlas för julfirande och så kommer problemen upp i dagen. En ung man eller kvinna som tar med sig en spelad flick- eller pojkvän har vi också både läst om förr och sett på film. Men det här är Ali Smith och då blir det alldeles nytt och ovanligt. Det är roligt och det är djupt allvarligt på samma gång. Temat är tänka på sig själv och inte ta hänsyn till andra, eller att bry sig om något större, att kämpa för ett kollektiv. Här är Sophias och Arthurs liv en motsats till Iris. Lux framstår som den klokaste av de fyra.

Minnen från personernas tidigare liv kommer fram, men samtidigt är Ali Smiths roman en berättelse om nutiden. Det är fyndigt, det är slående, rörande och mycket roligt och vad som ska hända är på intet sätt förutsägbart. Tidigare har jag läst Flicka möter pojke och Höst av Ali Smith. De är bra, båda två, men Vinter är den bästa hittills. Läs den gärna. Du får bara ställa in dig på att Ali Smith ställer samman olika avsnitt som får skava mot varandra och att det finns stora gap mellan dem. Ali Smiths Vinter är en bra bok som jag rekommenderar.

Vinter av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.