Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset handlar om pojken Yusuf som lämnas över till sin farbror Aziz som bor vid kusten i Östafrika. Farbrodern är en respekterad och förmögen köpman. Men ganska snart förstår Yusuf att köpmannen inte alls är hans farbror. Yusuf har lämnats som pant till köpmanen därför att hans far har skulder som han inte kan betala. Yusuf får arbeta i köpmannens butik och så småningom, när han har blivit äldre, får han följa med på en av farbroderns expeditioner inåt landet, ett farligt och kostsamt företag som kan ge stor vinst, men riskerna är betydande.

Tiden är i början av 1900-talet och i romanen finns den begynnande kolonialismen. När den tolvårige Yusuf står på järnvägsstationen för att resa till kusten finns där också de första två vita människorna han någonsin har sett. Romanen spänner över ganska många år och läsaren får följa både Yusufs utveckling och hur europeerna mer och mer tar över. Den visar också många olika miljöer, olika kulturer, olika språk och olika sätt att leva som finns i området. Köpmannen Aziz, och Yusuf är muslimer och de kan läsa och de håller inte de religioner och föreställningar som finns i inlandet särskilt högt. Där frodas vidskepelse enligt deras åsikt.

Romanen har också en fin miljöbeskrivning. Det är lätt att föreställa sig hur det ser ut och hur Yusuf upplever situationer och miljöer. Berättelsen är skriven kronologiskt, inga hopp i tiden, och det är genom Yusuf allt ses. Det kan kännas skönt att läsa en sådan berättelse. Den har tyngd, den har skönhet och den har många detaljer. Jag har inte kunskapen om Östafrika, vare sig vid den här tiden eller senare, men jag tror att romanen ger en inblick i områdets historia, kultur och problem. Paradiset är spännande och bitvis grym, men den är lugnt och handfast berättad med ett slut som känns oväntat och ger funderingar. En roman som jag rekommenderar.

Paradiset av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers

Hängivna älskare av Sherlock Holmes-gestalten har alltsedan 1910-talet roat sig med att leka att berättelserna verkligen är skrivna av doktor Watson och att de skulle vara dokumentära. Författaren Dorothy Sayers är en av dem och hon var medlem i ett av de Sherlock Holmessällskap som bildades. Det fanns gott om problem och detaljer att diskutera och skriva om. Sherlock Holmeshistorierna är skrivna under en lång tid och det är inte förvånande att det finns motsägande detaljer i dem och att alla ”fakta” om Sherlock Holmes inte finns redovisade i dem. För mer information om detta rekommenderar jag boken Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström.

På tal om Sherlock Holmes innehåller fem essäer av Dorothy Sayers. De fyra första är skrivna från utgångspunkten att berättelserna om den store detektiven är dokumentära. Här går Dorothy Sayers igenom vissa fakta och detaljer i berättelserna och bevisar sina slutsatser i ett akademiskt tonläge. Titlarna är Holmes studietid, Doktor Watsons förnamn, Änklingen doktor Watson, och Datumen i The Red Headed League. I den sista essän, Aristoteles och detektivromanen, diskuterar Dorothy Sayers Aristoteles teorier om drama och litteratur i anknytning till hennes egna detektivromaner och några Sherlock Holmesberättelser.

De här essäerna är ganska roliga att läsa, men störst utbyte har nog ändå Sherlock Holmesnördarna av dem. För mig känns inte de här detaljerna så viktiga. Men, som sagt, de är ganska roliga och det är intressant att känna till lite mer om vad Sherlockholmesälskarna sysslade med. Fenomenet att grotta ner sig i en fiktiv gestalt och leka att han har funnits på riktigt är intressant och att vuxna människor, och bland dem personer i samhällets topp, leker är säkert både nyttigt och berikande. Och nördig är även jag, fast inte just Sherlockholmesnörd.

På tal om Sherlock Holmes av Dorothy Sayers, Ellerströms 2014. Översättning: Per Olaisen. Förord av Ted Bergman.

After the Fair – novell av Dylan Thomas

Dylan Thomas är mest känd som poet, men han skrev noveller också. I Dylan Thomas Omnibus finns en rad korta berättelser. Jag har läst den första av dem, After the Fair.

Dagen är slut och det kringresande tivolit är tyst och stängt. Där finns inga människor utom en flicka. Jag tänkte mig en liten flicka först men hon måste vara äldre än så, åtminstone tonåring. Hon går runt bland karuseller och stånd för att hitta sig en sovplats någonstans, men hon hittar ingen. Och i en halmhög inne i astrologens tält känner hon en babys hand.

Så letar flickan sovplats bland husvagnarna istället.

At last she decided to knock upon the window of the little, shabby one near her, and, standing on tiptoes, she looked in. The fattest man she had ever seen was sitting in front of the stove, toasting a piece of bread. She tapped three times on the glass, then hid in the shadows. She heard him come to the top of the steps and call out ”Who? Who?” but she dare not answer. ”Who? Who?” he called again.

After the fair är en kort berättelse, som ett utsnitt ur verkligheten fast den har en overklig atmosfär. En lite underlig berättelse om två människor som möts och en baby som låg i en halmhög.

After the Fair – novell av Dylan Thomas, ur Dylan Thomas Omnibus, Phoenix 2014.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka

Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Systrarna lever olika liv i var sin familj och kommer inte bra överens. Men två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung Ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en ganska rolig bok och där finns också värme och omtanke trots att personerna är lite grand utskurna ur papp. Men som läsare får jag både varma känslor för den gamle pappan som är så envis och har så mycket fördomar och till och med för den unga ukrainskan Valentina fast hon är hemsk och hård och bara tänker på sig själv. I Romanen finns blickar tillbaka på det som pappan och döttrarnas mamma var med om i Ukraina under Stalin med förföljelse och hungersnöd. Och under kriget. Och det kommer också fram hur svårt det kan vara att vara tvungen att lämna sitt land och skapa sig ett nytt liv långt hemifrån. Också den förskräckliga Valentina kan jag se något vänligare på. Hon är en produkt av situationen i sitt hemland där man måste vara om sig och kring sig och har mycket svårt att försörja sig på ett hederligt sätt.

Den här romanen är som sagt rolig och spännande att läsa, det driver framåt. Den är tragisk och komisk med mycket känslor i. Jag har dock lite svårt att förstå varför Nadesja ska känna sig underlägsen Valentina som kvinna därför att Valentina är yppig och har stora bröst och hon själv har små. Tänker många kvinnor så? Jag trodde att det mest var män som gjorde det. Men i alla fall kan jag rekommendera boken för den som vill ha underhållning med djup.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.

Gudbarnen – novell av Tessa Hadley

Tre gudbarn träffas i deras gudmor Viviens hus efter att hon har dött. De kommer från olika familjer och det är Amanda som har tagit initiativ till träffen, sedan det är Chris och det är Susan som egentligen inte alls vill. De är nu medelålders och har inte varit i huset sedan de var tonåringar. Amandas avsikt är att de ska välja ut föremål som de vill ha. De är alla tre arvingar till lösöret och var sin summa pengar. Huset ärver en systerdotter.

Det var inte bara luften inomhus som kändes gammal och däven, utan också ljuset från fyrtiowattslamporna. Gardinerna var fördragna i alla rummen. Diverse möbler och pryttlar – ett vikbart spelbord, en klassisk golvlampa, en barometer, tavelramar med trasig passepartout som stack fram

Gudbarnen är en novell där det skenbart inte händer så mycket. Allt har hänt tidigare och det som händer under gudbarnens träff är mest minnen och hur de tre mycket olika människorna uppfattar varandra och reagerar. Deras personligheter kommer fram och deras inbördes relationer från förr.

De hade alla visat sig på styva linan. Vivien hade uppmuntrat dem att göra det. Mandy hade varit en skönhet, Chris ett geni – han hade hållit låda om existentialismen och om problemet med kommunismen, nämligen den mänskliga naturen. De försökte komma på vad Susan hade varit, och mindes att Susan haft personlighet och djup. Hon hade läst Dickens som elvaåring.

Gudbarnen – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.

Tessa Hadley har skrivit många noveller och hon har också skrivit sju romaner. Två av dem är översatta till svenska, Syskonen och Sent på dagen. Gudbarnen är det första jag läser av henne och jag vill absolut läsa mer.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Det är den 30 mars 1924 och det är mödrarnas söndag. Det innebär att tjänstefolk får ledigt nästan hela dagen för att kunna besöka sina mödrar. Jane Fairchild är husjungfru och föräldralös. Men hon har en älskare, Paul Sheringham, som är son i en förmögen familj med stort hus. Han ringer till henne samma dag för att stämma träff eftersom han är ensam i huset han bor i. Istället för att ge sig iväg på en cykelutflykt med picknick cyklar Jane Fairchild till Paul Sheringham.

Obalansen i förhållandet är påtaglig. Ett hemligt förhållande mellan en husjungfru och en ung man från den klassen hon tjänar hos har ingen framtid i längden. Dessutom är mannen ifråga förlovad och ska snart gifta sig. Vi får veta en hel del om Jane Fairchilds tidigare liv och om hennes tillvaro som husjungfru och över huvud taget om husjungfrurs situation. De vet mycket om familjerna där de tjänar och det kommer fram mycket konkret i berättelsen. Vem tar hand om lakanet med spermafläcken, till exempel? Det får familjen Sheringhams husjungfru göra när hon har kommit tillbaka från sin utflykt till föräldrahemmet. Hon kommer alltså att veta vad som har pågått, men inte vilken kvinna det gäller. Eller hur blir det?

Efterverkningarna av första världskriget präglar romanen. Unga söner har dött och aldrig kommit tillbaka. Det finns en melankoli i berättelsen och den har en mycket lugn och eftertänksam ton. Men den innehåller också stor dramatik även om texten inte är dramatisk i sig. Under läsningen undrar jag hur det ska gå. Berättelsen blir spännande, kanske tack vare dess lugn. Så småningom kommer en vändning i berättelsen, eller jag kanske ska säga en oväntad öppning. Jane Fairchild är intelligent och intresserad av böcker. Hennes framtid finns också i berättelsen och när hon tänker på den här dagen ser hon tillbaka på något som hände för länge sedan.

Boken rekommenderas. Berättelsen är fint skriven både språkligt och i hur den är konstruerad. Den känns lite ovanlig och den överraskade mig.

Mödrarnas söndag av Graham Swift, Bonniers 2017. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.

Piranesi av Susanna Clarke

Piranesi bor i Huset. Det är mycket stort. Där finns trappor och stora salar. De översta våningarna har raserats och längst ner i botten finns tidvattnet som kommer och försvinner. Huset är byggt av sten.

Piranesi för noggrann journal över det som händer och hur han sköter sina uppgifter. De olika salarna och rummen i Huset är fulla av statyer. Han för bok över dem, han har tagit hand om människoskelett som han har funnit, han har lagt dem på en lämplig plats och han besöker dem regelbundet och offrar till dem.

Det är en märklig plats han befinner sig på. Kanske är den oändlig. För Piranesi är det hela världen. Han är ensam levande människa där, förutom Den andre som han träffar en gång i veckan. Men i Huset finns många fåglar och Piranesi känner sig inte ensam. Han har alla statyerna och fåglarna och människobenen.

Det här låter kanske flummigt, men boken är mycket konkret skriven. Piranesis liv i Huset känns realistiskt fast det är så underligt. Susanna Clarke avslöjar efterhand mer och mer. Det är vackert och det är spännande. Hon har fångat en stämning av uråldriga myter. Havet i salarna längst ner känns bekant från gamla föreställningar om världen. Samtidigt är det något som inte stämmer. Det finns moderna detaljer. Piranesis värld verkar existera samtidigt som den moderna.

Den andre, han är ingen vänlig person och varifrån kommer han? Piranesi, däremot är en medkännande människa, en snäll människa som bryr sig om andra och som läsare vill jag att det ska gå bra för honom. Han har fått sitt namn av Den andre och när jag söker på Piranesi på nätet hittar jag den italienske konstnären Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) och när jag ser bilderna på hans verk förstår jag varför Piranesi har fått sitt namn och romanen sin titel.

Susanna Clarke har skrivit en mycket bra roman, spännande och vacker. Jag rekommenderar den varmt.

Piranesi av Susanna Clarke, Bloomsbury Publishing 2020.

Piranesi finns inte översatt till svenska. Susanna Clarkes första roman Jonathan Strange & Mr Norell finns däremot i svensk översättning. Den läste jag med stor behållning för ett antal år sedan.

Petite av Edward Carey

Edward Careys roman har undertiteln Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud. Den handlar alltså om en historisk person som jag inte visste mycket om innan jag började läsa. Hade det inte startat med avgjutna huvuden av halshuggna människor under franska revolutionen? Utöver det visste jag naturligtvis att Madame Tussauds vaxkabinett finns i London. Som barn var jag där en gång.

I den här romanen får man veta betydligt mer. Allt är inte sant, men mycket är det. Men det är inte det som är det viktigaste med Edward Careys berättelse. Eller om jag säger så här: Petite handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Det gör den här boken högst läsvärd. Den är en fröjd att läsa.

Anna Maria Grosholtz, i boken kallad Petite, föddes den 1 december 1761 i Strasbourg i Frankrike. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds vaxskulpterande började.

Romanen är skriven som om det är Marie Tussauds minnen som berättas. Hon levde i en orolig tid och dramatisk tid och befann sig i Paris under och efter den franska revolutionen. Skillnaden mellan rika och fattiga och mellan tjänstefolk och deras husbönder var avgrundsdjup och i romanen gestaltas detta så att det känns. Miljöbeskrivningen är superb. Jag är nästan där när jag läser. Förutom det som jag redan har nämnt ger Petite också en stark upplevelse av hur det är att leva under en omvälvning och under en fruktansvärd terror- och skräckdiktatur vilket gör att boken samtidigt känns aktuell. Det är sådant som händer också idag. Att dessutom alltihop detta ses från vaxskulptörens synvinkel gör att händelseförloppet blir mycket drabbande. Och i allt detta finns också temat hur en konstnär anpassar sig till marknaden och till makten för att överleva, konkret och drastiskt.

Petite är alltså en roman som jag rekommenderar varmt, underhållande och spännande och levande med mycket innehåll. Den är också illustrerad av författaren själv.

Petite – Den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev Madame Tussaud av Edward Carey, Etta 2020. Översättning: Helen Sonehag.

The Destructors – novell av Graham Greene

Ett pojkgäng i London i början av 1950-talet. Fortfarande finns ruiner och förstörda hus sedan kriget. Gänget brukar samlas på en parkeringsplats som har kommit till genom att raserade hus är undanröjda. Men precis intill parkeringsplatsen finns ett hus som står kvar. Det ägs av en äldre man och det är inte i bästa skick, men det överlevde mirakulöst Blitzen och står där som ett minne från förr.

Så kommer en ny pojke till gänget och han är inte som de andra. Han föreslår att de ska förstöra huset.

The Destructors är en mycket obehaglig historia. För mig är den otäck. Den är spännande med en viss humor och det är det som gör den så obehaglig. Kommer ni ihåg Plankan, den där gamla engelska skämtfilmen? På sätt och vis finns liknande humor i den här novellen. Men mot det står den krassa verkligheten. Det är det enorma gapet mellan skämtet och verkligheten som ger den här novellen så stor kraft. Den gör ont att läsa och det beror naturligtvis på att den är så bra skriven. Den ingick i en novellsamling som publicerades 1954, Twenty-one Stories, och jag har läst den i den här samlingsboken som har hittat hem till oss och som står tillsammans med alla de andra böckerna av Graham Greene som vi har. The Destructors är en mycket bra novell som jag rekommenderar.

The Destructors – novell av Graham Greene ur samlingsboken Complete Short Stories, Penguin Books 2005.

Mot fyren av Virginia Woolf

Familjen Ramsay har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare och till deras hus på Skye kommer många inbjudna vänner. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Bland gästerna finns den ogifta kvinnan i trettioårsåldern som målar en trädgårdsscen och som fru Ramsey så gärna vill para ihop med den av de manliga vännerna. Här finns en äldre manlig poet, en ung stel akademisk man, en ung flicka som när en spirande kärlek till paret Ramsays äldste son och alla de övriga barnen i familjen. Den yngste sonen, James, vill så gärna åka ut till fyren.

Det är många olika personligheter som möts i den här boken. De känner varandra sedan tidigare och för flera av dem är det inte första gången de besöker familjen Ramsay på ön Skye. Författaren är inne i personernas huvuden. Det är deras tankar som vi får höra och genom dem skapar vi oss en uppfattning om människorna och deras relationer. Texten flyter in och ut ur människornas sinnen och övergår ganska omärkligt till en ny person. Det är nästan som havet. Var slutar det ena och det andra? Det blir en böljande tankematta, men den är inte diffus, den har stor pregnans och vi får veta mycket om människorna och deras svårigheter och många detaljer. Allt framskrider långsamt, och så som det är i verkliga världen återkommer ibland samma eller liknande tankar hos någon person. Människorna, deras personligheter och förhållandet mellan dem är mycket trovärdigt gestaltade och där finns alla möjliga känslor.

Att en kvinna inte tas på samma allvar och inte antas ha samma kapacitet som en man genomsyrar berättelsen, men den är sannerligen ingen pamflett. Berättelsen är mycket vacker. Bara en skicklig författare och stor konstnär kan skapa ett verk som Mot fyren. Inte nog med att hela den första tankedelen var en fröjd att läsa med sin stämning, sina bilder och sitt vackra språk. Sedan kommer ett mellanspel som bryter mot den tidigare tankemattan. I mellanspelet finns inga människor. Det är huset som är huvudperson där, huset som står och förfaller, som gistnar och murknar och vinden från havet som far in i huset genom otätade springor. Ingen människa kommer dit på många år.

Mellan bokens första och tredje del har vi första världskriget med alla dess fasor och förstörelse och sorger och det påverkar alla människorna i boken. Under mellanspelet har tio år gått och mycket har hänt innan människor kommer tillbaka till villan.

Mot fyren av Virginia Woolf, h:ström 2019. Översättning: Margareta Backgård.