Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.

H som i hök av Helen MacDonald

När Helen Macdonalds far dör drabbas hon av stor sorg. Hon köper en duvhök och isolerar sig tillsammans med den för att tämja den. Stegvis tränar hon höken så att hon så småningom kan släppa den lös utomhus för att jaga.

H som i hök är en självbiografisk bok som beskriver författarens vandring genom den svåra sorgen. Hon är i fyrtiårsåldern när hennes far dör. Han har betytt oerhört mycket för henne och det är han som har introducerat henne i falkenerarkonsten. Hon tränar sin hök. Hon lever med sin hök. I ett stadium av sorgearbetet känner hon att hon nästan har blivit ett med höken.

Helen Macdonald kan mycket om falkenering. Hon är beläst och berättar om falkenering i olika historiska tider. Boken hon skrivit har många olika plan och är mycket skickligt skriven. Det finns en parallellberättelse om författaren T. H. White som försökte tämja en duvhök och hans berättelse om det, The Goshawk. White skaffar sig höken för att bearbeta sina problem, men eftersom han inte vet hur han ska göra för att tämja den behandlar han höken med grymhet och förlorar den när han släpper den fri.

De olika berättelserna i Macdonalds bok blir delar av en stor rik helhet och genom dem skapar jag som läsare min egen bild och känsla för författarens sorgearbete. Vi får lära oss massor om falkenering och hon beskriver noga det hon gör. Hon berättar om sin far som var pojke under andra världskriget. Hennes sorgearbete påverkar hur hon hanterar sin hök. Höken påverkar henne. Där finns blod och våld och grymhet och vackra naturbeskrivningar. Hennes jakt med höken får mytiska dimensioner och jag tänker på gudars och gudinnors nedstigande i underjorden, på livets och dödens mysterium.

När jag läser den här boken som är glänsande och dov, mörk och ljus, som leder igenom den värsta sorgen till att Helen Macdonald kan börja förlika sig med det som har hänt och komma tillbaka till världen igen, tänker jag att detta är den bästa bok jag har läst i år. (Jag läste den i mars 2018.) Den ger en massa kunskap och känslor och tankar om livet och döden och den är mycket spännande att läsa.

H som i hök av Helen Macdonald, Brombergs 2016

Kärlekens raseri av Ian McEwan

Under en utflykt i naturen ser Joe Rose och hans hustru Clarissa plötsligt en luftballong som har slitit sig. En pojke finns i korgen. Joe Rose och fyra andra män springer från olika håll till ballongen för att komma till undsättning. De griper tag i linorna och försöker hindra ballongen från att blåsa iväg. Det blåser hårt. Männen håller fast i linorna, men när det kommer en stark vindstöt måste de släppa taget. En man hänger kvar. Ballongen stiger och till slut orkar han inte mer. Men då är ballongen högt uppe i luften och han faller till marken och omkommer.

Det är den dramatiska upptakten i romanen Kärlekens raseri av Ian McEwan. Pojken klarar sig. Han vet hur han ska släppa ut luft ur ballongen och den landar fint. Men för Joe Rose och hans hustru är problemen inte slut. En ung man, Jed Perry, är en av de fem männen på olycksplatsen. Joes möte med honom vänder upp och ner på allt. Det behövs bara en flyktig blick och en kommentar. Jed Parry ringer redan samma kväll till Joe och säger att han älskar honom.

Joes hittills stabila tillvaro luckras upp och han dras in i en ström av skrämmande händelser. Han är en framgångsrik vetenskapsjournalist, en rationell man som håller sig till fakta. Clarissa forskar på poeten Keats. De har det bra ställt och ett fint äktenskap men nu blir allt annorlunda. Jed Parry ringer om och om igen. Han står utanför porten när Joe ska gå ut. Han följer efter honom på gatan. Eller gör han det?

Historien är mycket spännande, som en thriller och jag ska inte avslöja mer av handlingen här. Som läsare blir jag allt osäkrare på vad som är fakta och vad som är fantasi. Ändå är det ju Joe som jag lär känna bäst och allt är så noggrant och detaljerat beskrivet enligt hans rationella sinne. När allting bara blir värre och värre tänker jag ständigt: Men gör inte det! Säg inte så! Jag har dragits med i historien och vill ställa allt tillrätta.

Kärlekens raseri är en mycket bra bok. Den är spännande och en fin psykologisk skildning av Joe Rose och hans äktenskap.

Kärlekens raseri av Ian McEwan, Ordfront 2000. Översättning Maria Ekman.

Orlando av Virginia Woolf

Orlando av Virginia Woolf är en fantastisk skröna eller saga. Orlando lever genom mer är tre århundraden från slutet av 1500-talet till 1920-talet. Och inte nog med det. Han blir också förvandlad till kvinna. Romanen är skriven med gott humör och är väldigt rolig. Den som är mer bevandrad än jag i engelsk historia och litteratur tycker säkert att den är ännu roligare.

Orlando är skriven som en fejkad biografi. Först möter vi huvudpersonen som yngling i hans adliga familjs jättestora hus. Han kommer till hovet, upplever kärlekshistorier och blir så småningom ambassadör i Turkiet. Där förvandlas han till kvinna. Men fast Orlando har blivit kvinna är han likadan som tidigare till sinne och identitet och utseende. Nu hjälper inte det riktigt. Samhällets krav gör ändå att Orlando inte kan leva på samma sätt som tidigare.

Det är intressant hur Virginia Woolf beskriver hur Orlandos tillvaro ändras när hon klär på sig kjol. Hur kringskuret livet blir. Och när det stora mörkret sänker sig över England och vi så småningom befinner oss i den viktorianska tiden anammar Orlando mer och mer av tidsandan. Till slut är hon så påverkad att hon ger sig ut på heden där hon bryter ankeln och blir räddad av en man som kommer galopperande på sin häst. Jo, jo, tänker vi med ett leende. Det där har vi läst förr.

Orlando är en rik roman om kvinnligt och manligt, men inte bara om det. Den handlar också om att skriva och att hitta de rätta orden, om tid och minne. Den spänner över mer än tre århundraden men är inte så lång, endast 228 sidor. Jag undrade, när jag började läsa, hur sjutton kan författaren få ihop det här? Hur kan man beskriva ett så långt liv på dessa få sidor, men det visade sig att Viriginia Woolf hade löst övergångarna mellan århundradena mycket elegant.

Jag slås också av hur 1500-talet som upptar en rätt stor del av boken framstår som fast och påtagligt. Världen finns och Orlando finns i den, medan Orlandos sinne i 1900-talet beskrivs som fragmentariskt. Minnen finns gömda långt bak i hjärnan. Människans sätt att se på sig själv och världen har ändrats. Vem är Orlano egentligen? Jag läste en Penguin Classics-utgåva utgiven år 2000 och fick stor användning av mitt engelsk-svenska skollexikon. Romanan finns förstås också utgiven på Svenska.

Orlando, Norstedts 2016. Översättning: Margareta Ekström.