Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Juldagar av Jeanette Winterson

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Höst av Ali Smith

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.

Hetta av Ian McEwan

Michael Beard är nobelpristagare i fysik. Det var länge sedan han åstadkom någon betydande forskning. Han lever gott på sitt namn, håller föreläsningar och ingår i styrelser för att sprida glans över olika institutioner.

Hans femte äktenskap är i upplösning. Beard har alltid haft älskarinnor, den ena efter den andra, men när hans unga hustru inleder ett förhållande med mannen som utför reparationer i deras hus blir Beard våldsamt svartsjuk.

Beard är en man utan samvete och utan empati. Den enda människa som han bryr sig om är sig själv. Han dricker för mycket, han äter för mycket. Han trasslar in sig i problem men lyckas ta sig ur dem. Att han lämnar människor bakom sig med förstörda liv bekommer honom inte det minsta. Han vänder med lätthet kappan efter vinden. Om han tror att han kan tjäna på att propagera för att vi måste göra något för att rädda jorden från klimatkatastrof växlar han in på det spåret även om han tidigare har hört till skeptikerna.

Ian McEwan skriver med kraft och driv. Boken är mycket spännande att läsa och jag tror att Beard finns. Eller åtminstone finns människor som påminner om Beard högt uppe i samhällshierarkin och även i forskarvärlden. Beard framställs som ett praktexempel på en psykopat och för mig känns han sann. Han skulle kunna finnas.

Hetta är en spännande bok som också är rolig. Diskussionen i forskarvärlden och de postmodernistiska tankarna att ingen objektiv verklighet finns gestaltas med humor och även hur känslor styr. Det gäller att vara politiskt korrekt och veta hur trenderna går. Särskilt för Beard som vill behålla eller skapa sig en betydande position. Beards trassligheter är också roliga att följa samtidigt som berättelsen säger en del om vår mänskliga tillvaro. Kanske kan man säga att Hetta handlar om en psykopats nedgång och fall. Eller kanske inte. Skulle Beard kunna trassla sig ur även det som händer i slutet av romanen?

Jag kan inte säga så mycket mer om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som vill läsa boken. Jag har läst några andra böcker av Ian McEwan. Kärlekens raseri och Lördag tycker jag är bättre men Hetta är också väl värd att läsas.

Hetta av Ian McEwan, Brombergs 2010. Översättning: Maria Ekman.

Lady Chatterley's Lover av D. H. Lawrence

När den här boken publicerades 1928 förbjöds den i många länder. I Storbritannien kom den ut först 1960. Orsaken var de erotiska skildringarna och budskapet. Romanen handlar om Constance Chatterley, gift med sir Clifford Chatterley. Hon är fritt uppfostrad och har haft flera sexuella erfarenheter när hon gifter sig under första världskriget. Clifford Chatterley blir snart sårad och kommer hem handikappad, förlamad från midjan och nedåt.

Constance och Clifford har en intellektuell gemenskap men ingen kroppslig, mer än att Constance sköter om honom. Alla tar så småningom för givet att Constance kommer att ha en älskare, det är inte särskilt fel eller upprörande bara hon sköter det diskret. Men när Constance inleder ett förhållande med skogvaktaren Oliver Mellors, en av sir Cliffords anställda, kommer ingen att acceptera det. En älskare ur samma klass, det duger, men inte en älskare från underklassen.

Lady Chatterley’s Lover innehåller mycket mer än vad jag trodde från början. Bland annat handlar romanen om klassklyftor och om situationen i området där Clifford Chatterleys gods är beläget. Det finns gott om kolgruvor där. En gruva där Clifford är delägare finns alldeles intill godsets park. D. H. Lawrence beskriver gruvarbetarna och deras miljö. De kommer upp ur gruvan som en grå, utarbetad massa när arbetsdagen är slut. De är främmande för Constance, ett annat folkslag, men hon känner sig heller inte hemma i överklassen och upplever efterhand Clifford som kall och fordrande. Det framhålls gång på gång i berättelsen att det är pengarna som styr. Alla jagar pengar, både de rika och de fattiga. Jag tolkar det som att författaren menar att utvecklingen i samhället har gjort att människorna har fjärmat sig från sitt ursprung. Och så låter han också Constance och Oliver mötas i skogen. Där finns en fristad både från det kalla överklasslivet och det hårda, inskränkta gruvlivet, en oas där en kroppslig gemenskap blir naturlig bland vårblommor, regn och sol. Lawrence låter till och med de båda älskande springa omkring nakna i skogen.

Men romanfigurerna är naturligtvis präglade av sitt tidigare liv. Oliver är en komplicerad människa. Han har dragit sig undan världen och tagit arbetet som skogvaktare fast han har utbildning. Hans syn på samlivet mellan en man och kvinna kan inte vara helt lätt för Constance att hantera. Jag tolkar att hon dras till honom som till en naturkraft och en man som är helt annorlunda är de hon tidigare har mött. En man som tar henne. En man som anser att sexuallivet är det viktigaste. Resten kommer sedan.

Lady Chatterley’s Lover är en intressant roman som ger en mycket att fundera över.

Lady Chatterley’s Lover, Penguin Classics 2009.