Etikett: Island

Skugga-Baldur av Sjón

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Skugga-Baldur är en kort roman som gränsar till poesi. Den innehåller inte mycket text men har ändå mycket innehåll. Den börjar med att en man är på jakt efter en fjällrävshona. Man förstår att mannen är stor och stark och att han inte är en som ger upp. Mannen är stor. En fjällräv är ganska liten, men honan känner till fjällen och kan klara sig i alla väder. Men kan hon undvika att bli skjuten?

Det är bäst att inte berätta handlingen i den här romanen eftersom den är invecklad i textens uppläggning och så småningom vecklas ut för läsaren. Man får ha tankarna med sig när man läser. Romanen överraskade mig. Det är en roman att fundera på efteråt och gärna läsa om för att uppleva det som står i texten i ett annat ljus. Temat är makt och övergrepp och hämnd. Berättelsen är kärv och har sagoinslag och miljön känns självklar samtidigt som både den och tiden, som är 1800-talet, är främmande för mig. Det finns mycket mellan kapitlen.

Sjón är pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdssson och hans roman Skugga-Baldur belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2005.

Skugga-Baldur av Sjón, Alfabeta 2005. Översättning: Anna Gunnarsdotter Grönberg.

Máni Steinn – pojken som inte fanns av Sjón

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

1918 blev Island självstyrande. Ute i världen pågick första världskriget, spanska sjukan kom till Island och vulkanen Katla fick ett stort utbrott. Under denna dramatiska tid bor den 16-årige Máni Steinn i Reykjavik. Han är gay och dyslektiker, en outsider som försörjer sig genom tillfälliga möten med män. Máni Steinn älskar att gå på bio och han beundrar flickan Sóla som liknar en filmhjältinna i en fransk vampyrfilm.

Det finns mycket atmosfär i den här boken. Stumfilmerna från biografen flyter in i och ger känsla till det som händer. Där finns två kvinnoporträtt, den fattiga gumman som pojken bor hos och den oförvägna Sóla som kör motorcykel. Två bilder av den gamla och den nya tiden. Beskrivningen av hur spanska sjukan kommer med passagerarna från ett fartyg och hur den sedan härjar i staden gör att jag inser hur förödande och fruktansvärd denna farsot var.

Berättelsen är kort och Máni Steinn förblir en något vag gestalt fast man får veta en del detaljer om hans bakgrund. Efter läsningen känns det som om jag har blickat in i det förflutna och fått se några skärvor av det som fanns. Det gör att fantasin sätts igång. Máni Steinn har funnits i verkligheten, om inte författaren har fejkat slutet, nu för tiden vet man inte så säkert, men berättelsen om Máni Stein är intressant och särpräglad med starka bilder och vackert språk. Läs den gärna. Själv vill jag läsa mer Av Sjón.

Máni Steinn – pojken som inte fanns, Alfabeta 2014. Översättning: John Swedenmark.

Snöblind av Ragnar Jónasson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det här är den andra delen i Arnaldur Indridasons serie med den pensionerade polisen Konrad som huvudperson. Ett äldre par vars barnbarn missbrukar droger ber honom om hjälp. Han har ingen större lust, men de var goda vänner med hans bortgångna fru så han tar sig an problemet.

Det är tre spår i den här deckaren, det missbrukande barnbarnet förstås, men också ett gammalt fall med en tolvårig flicka som hittades drunknad i en flod. Och så problemet med vem som mördade Konrads far och varför det skedde. Det är många inblandade, många namn, men jag tycker ändå att författaren inte hade behövt redogöra för så mycket och förklara vissa saker flera gånger. Det blir lite tråkigt. Man ska inte förvänta sig att en deckare av Arnaldur Indridason är rafflande, men det behöver finnas en viss spänning så att man undrar hur det ska gå. Ändå har boken ett mycket angeläget tema. Det handlar om övergrepp på barn. Förskräckliga brott som kan förstöra människor för livet.

Problemet med Konrads far har ändå en viss spänning därför att det betyder så mycket för honom. Det finns med i den här boken, liksom i den första i serien. Vi får veta mer om hans far och om Konrads förhållande till honom, men inte svaret på gåtan. Jag undrar om författaren kommer att avslöja det först i seriens sista del.

Nej, den här boken har Arnaldur Indridason inte lyckats särskilt bra med. Flera gånger tänkte jag: men ta bort det här! Det vet vi redan. Och en tråkig biljakt är ingen höjdare att läsa. Den första boken i serien, Mörkret vet, är bättre.

Flickan vid bron av Arnaldur Indridason, Norstedts 2021. Översättning: Ingela Jansson.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Arnaldur Indridason är tillbaka i nutiden, fast brottet, eller brotten kanske jag bör säga, har begåtts långt tidigare. Huvudperson är den pensionerade kriminalpolisen Konrad och det här är den första boken i en serie där han utreder brott.

Under sin verksamma tid arbetade Konrad med ett brott som han och kollegerna inte lyckades lösa. Affärsmannen Sigurvin hade försvunnit. De hittade honom aldrig. De hade en misstänkt man i häkte som de inte lyckades fälla. Konrad kan inte släppa det här fallet och när Sigurvins kropp hittas i en glaciär börjar han arbeta med fallet igen.

Men det är inte bara det här olösta fallet som plågar Konrad. Hans far mördades för länge sedan och också den mordgåtan är olöst. Konrad har en svår bakgrund, en hård uppväxt med en alkoholiserad, elak, våldsam och kriminell far och har själv deltagit i kriminell aktivitet. Konrad är präglad av sin uppväxt och det kan hända att han blir så arg att han inte vet vad han gör. Jag uppfattar att hans hustru Erna har varit hans fasta stöd och hans kärlek i livet. Kanske var det hon som räddade honom från ett kriminellt liv. Men hon är död sedan några år och Konrad sörjer henne djupt.

Arnaldur Indridason har här skapat en komplex och intressant huvudperson som jag gärna vill läsa mer om. Som deckare betraktad tillhör Mörkret vet de bättre enligt min åsikt. Konrad framstår som en människa. Handlingen är inte förutsägbar. Konrads komplexa personlighet känns starkt och hans kärlek till hustrun är ömsint gestaltad. Dessutom vill jag hela tiden läsa vidare så att jag får veta hur det går. Boken rekommenderas.

Mörkret vet av Arnaldur Indridason, Norstedts 2020. Översättning: Ingela Jansson.

Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Jónas är frånskild, en 49-årig man på Island. Livet känns meningslöst. Det är länge sedan han var tillsammans med en kvinna. Han har tappat lusten att leva, men hur ska han ta livet av sig?

Jónas har en dotter, Gudrun, och han vill inte utsätta henne för att hitta honom död. Så Jonas reser utomlands, till ett krigshärjat land. Han bokar in sig på ett hotell i en vecka och tänker att på den tiden ska han ha hunnit utföra det han kommit dit för.

Han tar inte mycket med sig på sin resa, nästan inga kläder men lite verktyg, bland annat en borrmaskin.

Det här med verktygen skapar på sätt och vis tonen i den här berättelsen. Ärr är en bok med humor som säger en hel del om vår mänskliga tillvaro. Den innehåller inte så mycket tankar och spekulationer över liv och död utan mer det som händer rakt av. Varje kapitel börjar med ett litet citat från en dikt eller en bok. De här citaten står mot den övriga texten och mellan dem finns en stor tom plats där läsarens känslor och tankar kan leva. Under och mellan raderna i den här avskalade berättelsen finns sorgen, lyckan, vardagsliv, bråddjup, fasor och himlens stjärnor. Landet som Jónas kommer till har nyligen fått fred. Hus och infrastruktur är förstörda. Människor har varit med om fasansfulla händelser. På så vis för författaren ihop det stora med den enskilda människans vånda och försök att finna mening i tillvaron. Hur underligt det än kan låta så är Ärr en positiv bok. Positiv till livet som kan vara så svårt. Alla människor klarar inte att leva vidare men möjligheten finns att hitta tillbaka till mänsklig värme och gemenskap. 

Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir, Weyler 2017. Översättning: Arvid Nordh.