Några människor har gått genom en trakt med plundrade byar. De är trötta, hungriga och smutsiga. Plötsligt ser de ett stort hus som ligger vackert vid en sjö. Huset verkar oskadat och de tar sig in där. En av dem, Ben, är romanens berättare. Han har blivit en del av den lilla gruppen mer eller mindre av en slump. Så är det också för de andra. Oroligheterna och bristen på allt gör att man får klara sig bäst man kan.

Det är inbördeskrig i landet, men denna herrgård verkar ganska opåverkad av striderna. Ja rättarbostaden är nedbränd, men i övrigt är allt intakt. Där finns mat och vatten och värme och kvinnan som äger herrgården låter dem stanna.

Men de är mycket olika och de har svåra erfarenheter bakom sig. Efterhand förstår läsaren mer och mer och farhågorna om att det inte kommer att gå bra ökar. Herrgården är en berättelse med krypande spänning. Där finns faran utifrån. Ska de klara sig från milisens och rebellernas plundring och våld? Men spänningen mellan människorna i huset ökar också och alla är sannerligen inte kärleksfulla och omtänksamma.

Samtidigt som berättelsen är en thriller är den dunkel och lite ogripbar. När jag läser romanen undrar jag vad detta är. Det är något drömlikt över det hela och hur mycket kan man lita på Ben och hans berättelse? Många tankar om länder med krig och våld och om människors beteeende kommer. Hur skulle det kännas för en själv i ett land där det normala inte finns kvar, där våld och oroligheter gör att tryggheten rasar? Och samtidigt är berättelsen ett psykologiskt drama, som om det viktiga inte är situationen i landet utan hur just de här få människorna är och vad de gör. Ett drama för sex karaktärer och ett hus som det står i baksidestexten.

Herrgården av Anna-Karin Palm, Bonniers 2005.

I Niklas Rådströms roman Vänd ditt timglas utspelas handlingen i Stockholm på 1790-talet. Huvudpersonen Johan är tretton år och bor med sin mor i en liten lägenhet högst upp i ett hus i Gamla stan. Hans mamma arbetar på ett kaffehus och hon får nog räknas som prostituerad. Men hon hör inte till de fattigaste som går på gatan utan är lite finare och umgås med herrar som har åtminstone lite utbildning. Vem som är hans far vet inte Johan.

Berättelsen är en äventyrshistoria, kan man säga. Johan ska egentligen arbeta åt ägaren av kaffehuset och åt husvärden men han smiter ofta iväg med sin gode vän Mathias som är svart och antagligen son till Gustav Badin, slaven som blev kammartjänare hos drottning Lovisa Ulrika och så småningom hennes fosterson. Men det har Mathias ingen nytta av. Han tillhör liksom Johan skaran av barn till ensamstående mödrar i Stockholm, barn som aldrig är erkända av fadern. Men i Mathias hem är förhållandena sämre än hos Johan eftersom Mathias mor är alkoholiserad.

En kväll när det är bal smiter pojkarna in på operan. Det råkar vara just den kvällen när Gustav III blir skjuten och det leder till allehanda förvecklingar. Jag ska inte berätta mer om handlingen för att inte förstöra för den som vill läsa boken. I romanen finns de politiska strömningarna för mer frihet, men de finns som bakgrund till berättelsens huvudtema. Romanen har mycket atmosfär och är också ganska poetiskt. I ett parti skapar Niklas Rådström en sagolik lekfull värld ute på landet i snön och kylan som står mot en bakgrund av alla faror och trasigheten och eländet inne i staden. Behållningen av romanen kommer till huvuddelen från att Niklas Rådström även här, liksom i hans självbiografiska barndomstrilogi, arbetar med temat Den frånvarande, svikande och kanske också bländverkskapande fadern. Hans barndomsböcker är som helhet bättre, men också här kan man känna den oerhörda tomheten och saknaden.

Vänd ditt timglas av Niklas Rådström, Gedins 1995.