Garden partyt – Novell av Katherine Mansfield

Kanske borde jag hellre ha läst den här novellen i början av sommaren för trädgårdsfesten som den handlar om sker på försommaren. Men en bra novell tål förstås att läsas närsomhelst.

Familjen Sheridan är välbeställd med ett stort hus och en väl tilltagen trädgård som sköts av en trädgårdsmästare. Huvudperson i novellen är den naiva och medkännande Laura, en av döttrarna i familjen. Fru Sheridan ska hålla ett garden party, män kommer med ett stort tält som ska sättas upp, i köket har massor med snittar gjorts i ordning, en mängd gräddbakelser anländer från bageriet och en jättemängd blommor från blomsterhandeln.

Som så ofta vill jag inte tala om vad som händer i novellen, men den gestaltar klassklyftorna med kraft och visar också hur lite Laura vet om världen och hur det kan vara svårt för en ärlig och medkännande människa att leva i den hycklande borgerligheten.

Ett smakprov:

Karlarna hade redan hivat upp stängerna på axlarna och satt sig i rörelse. Bara den långe stod kvar. Han böjde sig ner, nöp i en lavendelkvist, förde tummen och pekfingret till näsan och drog in doften. När Laura såg det glömde hon karakaträden i sin förundran över att han brydde sig om sådant – brydde sig om doften av lavendel. Hur många av hennes bekanta skulle ha gjort något sådant? Å, vad arbetare var snälla och rara, tänkte hon. Varför kunde hon inte ha arbetare till vänner i stället för de där dumma pojkarna som hon dansade med och som blev hembjudna på söndagsmiddag? Hon skulle trivas mycket bättre med arbetare.

Boken med noveller av Katherine Mansfield har jag haft ganska länge nu men inspirationen till att läsa just denna av alla berättelserna har jag fått från Ugglan & Boken. Hon hade läst novellen utgiven under titeln Trädgårdsfesten.

Garden Partyt – Novell av Katherine Mansfield ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019. Översättning: Birgitta Hammar.

Middagshetta – novell av Jordan Raditjkov

Det är en sommardag år 1963 på en järnvägsstation. Tåg nr 704 har punktligt avgått från grannstaden och ska ankomma om 15 minuter. Men tåget dröjer. Människor som ska resa med tåget står och stampar på perrongen. På ett sidospår står ett militärtåg som inte kan släppas iväg eftersom det inte finns dubbelspår och tågmötet måste ske vid stationen.

Och tiden går.

Så börjar Novellen Middagshetta, skriven av den Bulgariske författaren Jordan Raditjkov. Det är en spännande och stark historia med ett barn som är i fara i centrum. Där finns bönderna i ett kollektivjordbruk, tågklareraren och officerare och soldater eftersom det pågår en militärövning i trakten. Jag kan inte berätta handlingen för då förstör jag er eventuella läsupplevelse. Novellen är, som sagt, spännande att läsa. Den är skriven mycket känslosamt. Själv föredrar jag en sakligare stil. En sådan text kan vara lika omskakande att läsa, men det här fungerar också. Tyvärr finns kvinnor bara med som flodens minnen av unga flickors doft och gråtande kvinnor som kastar sig till marken och som inte kan uträtta mycket.

Vad kan vara budskapet i berättelsen? Barns värde och betydelse. Kollektivets kraft. Kanske också Arméns kraft. Novellen gav mig intressant och spännande läsning och den gav mig en liten, liten inblick i Bulgariens litteratur.

Middagshetta – novell av Jordan Raditjkov, ur samlingen Middagshetta, Rabén & Sjögren 1976. Översättning: Ulla Roseen.

Sitas eld – novell av Oka Rusmini

Sitas eld utspelas på Bali. Den handlar om flickan Ni Luh Putu Sita från tolvårsåldern till att hon är en erfaren kvinna. Novellen ger korta glimtar ur hennes liv och temat är kvinnornas utsatta ställning. Kolonialmaktens män rövar bort dem och tar dem som konkubiner, men också landsmännen förtrycker och utnyttjar dem. Novellen växlar mellan vackra sensuella partier och hårda, krassa avsnitt som gestaltar en kvinnas utsatthet. Novellen är rakt och på sätt och vis sagoaktigt skriven. Det är som om flickans öde är bestämt i förhand. Samtidigt är den ett protestskrik mot förtrycket. En mycket bra och viktig novell.

Sitas eld av Oka Rusmini ur samlingen Indonesien berättar – Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Tranan 2012. Översättning: Stefan Danerek

Balkan express av Slavenka Drakulić

Det här är ytterligare en bok som har funnits länge i min läslista. Jag läste den alltså inte på 1990-talet när den kom ut och inte under alla år efter det – förrän nu. Men jag får säga att den inte känns inaktuell. Det är viktig att vi kommer ihåg det som hände under Balkankriget, och på andra platser i världen händer liknande saker idag.

Det viktigaste jag tar med mig från boken är frågan hur de som som tidigare levat fredligt tillsammans kunde förfölja och döda sina grannar. Boken ger lite av svaret, att Jugoslavien var en konstruktion med många etniska grupper inom landets gränser och att i och med att landet var en diktatur, om än mildare än en del andra länders, så löste man aldrig motsättningar och en demokratisk diskussion och demokratiska beslut kom aldrig till stånd. Balkan har också en lång historia av att vara ockuperat av olika stormakter och av krig.

Jag tar också med mig minnet av den grymma etniska rensning under Balkankriget, som förekom 1990-talet, under min levnad, när jag och många med mig trodde att något sådant inte var möjligt i Europa. Vi är absolut inte vaccinerade mot etnisk rensning efter förintelsen under andra världskriget. Det händer igen och igen.

Balkan express består av en rad texter som har varit införda i olika media. Slavenka Drakulić berättar inte om själva kriget utan hur kriget påverkar henne själv och andra människor. De är mycket personligt hållna och gör ett starkt intryck på mig när jag läser. Det är viktiga texter som gör att jag bättre kan förstå hur kriget slår sönder tillvaron och att inget blir detsamma igen. Det är viktigt att komma ihåg det som hände när Jugoslavien föll sönder, så den här boken rekommenderar jag om du inte har läst den. Texterna ger både specifik kunskap och insikt i det som hände på Balkan och universell insikt i vad krig kan innebära.

Balkan express av Slavenka Drakulić, Ordfront 1994. Översättning: Ia Lind.

Ett fat Amontillado – novell av Edgar Allan Poe

Det här är en riktigt ryslig novell som handlar om hämnd. Den utspelas i Venedig under karnevalstiden och den börjar sålunda:

De tusen oförrätter som Fortunato tillfogat mig hade jag burit så gott jag kunde; men när han dristade sig till att övergå till rena förolämpningar, svor jag att hämnas. Men du, som så väl känner mig, inser naturligtvis att jag inte lät något hot undfalla mig. Till sist skulle jag få min hämnd, den saken stod utom all fråga – men själva slutgiltigheten i detta beslut förutsatte att jag inte löpte någon risk.

Mycket mer kan jag inte berätta om novellen eftersom det skulle kunna förstöra läsupplevelsen, men miljön är Venedig på kvällen och djupa källarvalv och om du vill läsa en skräcknovell som till och med jag klarade av att läsa så rekommenderar jag denna.

Jag har läst den i Edgar Allan Poe – samlade noveller från Bokförlaget h:ström. Här ska alla Poes noveller finnas och översättningen är ny. Där är också angivet när de olika novellerna var publicerade och vid Ett fat Amontillado står 1846. Bra att den här boken finns, tycker jag. Synd bara att den är så hög så sidorna blir mycket långa med väldigt mycket text på varje, vilket kan kännas lite jobbigt när man ska läsa.

Här hemma har vi två olika upplagor av Sällsamma berättelser av Edgar Allan Poe. I den ena från Saxon och Lindströms förlag från 1935 finns novellen med under titeln Amontilladofatet.

Ett fat Amontillado ur samlingen Edgar allan Poe – samlade noveller, Bokförlaget h:ström 2018. Översättning: Erik Carlquist.

Absint – Historien om en blåmes

Så här i midsommartid kan det kanske passa bra med en berättelse om en blåmes?

Den börjar en vårdag då Niklas Rådströms fru hittade en liten fågelunge under ett träd. Den var inte större än en kastanj. Hon bar den hem till huset och de tog hand om den så gott de förmådde.

Fågelungen fick namnet Absint och den visade sig vara en blåmes. I boken får vi följa blåmesens utveckling och liv med familjen. Niklas Rådström skriver både humoristiskt och med stort allvar. I berättelsen finns såväl filosofiska reflektioner över människors och djurs liv som målande beskrivningar av den lilla ungen som åt till synes omättligt och när den väl blev mätt föll omkull och sov. Där finns också på sätt och vis hela fågelvärlden beskriven, en skyndande fretetisk värld där mycket ska hinnas med innan sommaren tar slut. Jag sitter på balkongen och ser på svalorna som flyger snabbt hit och dit uppe i skyn. Att de orkar, tänker jag. Hur är det möjligt att de kan fånga så mycket insekter där uppe att det både räcker till dem själva och ungarna och till att få krafter nog att flyga långt, långt söderut när sommaren tar slut?

Rådströms försökte först ge Absint flugmos, men sedan fick de rådet att ge honom valpfoder och det fungerade bättre. Jag vill inte berätta för mycket om den här boken, men det är en fin berättelse med vår och mycket sommar i, illustrerad med härliga teckningar av Catharina Günther-Rådström.

Absint – Historien om en blåmes av Niklas Rådström, Wahlström & Widstrand 2003. Illustrationer: Catharina Günther-Rådström.

Det finns en ny upplaga, utgiven på Bonniers 2017 så boken ska inte vara svår att få tag på vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.

Och med detta önskar jag er alla en fin midsommar.

Om katter av Doris Lessing

Doris Lessing hade levt med katter i många år när hon skrev de tre berättelserna som är samlade i den här boken. De är: Katter, Rufus – Berättelsen om en okuvlig katt och El Magnifico.

Berättelserna handlar om katter både på farmen i Sydrhodesia där Doris Lessing växte upp och om katter i London. De är från en tid när det inte var vanligt att kastrera katter och då p-piller för katter inte fanns, så det vimlar av kattungar och många av dem dödas. På farmen är katterna arbetande och de finns där för att döda råttor. Men de är också i viss mån sällskapsdjur även om de är skyggare för människor än stadskatterna och mestadels lever sitt eget liv. I staden är katterna sällskapsdjur och Doris Lessing har levt nära dem och berättar ingående om de olika katternas personligheter.

Det här är en mycket bra bok. Doris Lessing berättar knivskarpt och initierat och det märks att hon älskade katter. Det är ingen sötsliskig bok utan våld och död och svårigheter finns med. Skarpast tycker jag att partierna från Afrika är, men allt i den här boken är bra. Jag blir så imponerad av Doris Lessings språk och förmåga att gestalta och levandegöra. Hon har en stramhet i sitt sätt att skriva men saknar inte heller känslosamhet. En fin läsupplevelse.

Om katter av Doris Lessing, Forum 2006. Översättning: Harriet alfons och Jadwiga P. Westrup (Katter), Solveig Nellinge (Rufus) och Annika Preis (El Magnifico)

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk

Novellen Skåpet inleder den här novellsamlingen och den börjar nog så konkret och realistiskt:

När vi slog oss ner här köpte vi ett Skåp. Det var mörkt och gammalt och kostade mindre än vad vi fick betala för transporten från antikaffären till lägenheten. Det var försett med dubbla dörrar ornamenterade med slingerväxter och en tredje av glas som återspeglade hela staden under hemkörningen i en hyrd skåpbil.

Men den första bokstaven i Skåp är en versal och redan det och att glasdörren återspeglade hela staden för in något annat. Det måste vara ett alldeles särskilt skåp som har fått stor bokstav i början och att hela staden återspeglas ger rymd, frågor, minnen och en vaghet. Diffusa speglingar som far förbi i en skåpdörr, vad var det jag såg? Och hur kunde de uppstå där om skåpet låg i en skåpbil? Och hur kunde berättaren se dem?

Möbeln som berättaren och hennes man har köpt är ett stort klädskåp som ska stå i sovrummet, ett skåp som man kan kliva in i om man vill. Skåp och speglar har använts i litteraturen som portar in i andra världar. Stora skåp och garderober har också framställts som hotande. Hur många gånger har vi inte sett en thriller där mördaren stått gömd i garderoben? Ett skåp kan vara ruvande, farligt, det kan väcka nyfikenhet. Vad finns där inne? Kanske har du också legat vaken på natten och känt dig tvungen att gå upp och stänga en garderobsdörr som har stått på glänt? Men novellen Skåpet är ingen thriller och ett skåp kan också vara en tillflykt, något att gömma sig i. Det är en underlig stämning i den här berättelsen.

Skåpet är en kort novell och jag vill inte säga mer än att jag rekommenderar den och att när jag lägger ner boken känner jag att jag måste läsa hela novellsamlingen. Skåpet blir på så sätt en väg in.

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier pocket 2020.

Ett halvt ark papper – novell av August Strindberg

Det här är nog den kortaste novell jag någonsin läst – drygt två sidor sammanlagt. Men den innehåller två år av en mans liv. Han hittar arket i hallen när han ska lämna sin lägenhet. Anteckningarna han läser omfattar två år av spirande kärlek, giftermål och sorg.

Ett halvt ark papper är en novell som bygger på läsarens fantasi. Det är läsaren som fyller ut så att det blir en berättelse av anteckningarna på arket, en finstämd berättelse som ger en bild av den unge mannen och jag undrar hur det ska gå för honom i fortsättningen.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på kakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös.

Ett halvt ark papper, novell av August Strindberg ur samlingen Ensam, Lindelöws 2012.

August Strindberg skrev novellen 1903.

Om våren – novell av Tove Jansson

Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.

På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.

Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.

Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.

Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.