Krafttider – novell av Jenny Green

För ganska länge sedan köpte jag den här antologin när Östergötlands fantastikförfattare hade en dag på Linköpings stadsbibliotek. Nu är det hög tid att en av novellerna finns med här på bloggen. Jag valde den första som är skriven av Jenny Green och som var en av tre noveller som vann Fantastikportalens novelltävling 2017. Den heter Krafttider och det handlar om kraften i naturen, i det som växer. Miljön är en liten stuga med skogen strax intill. Siv och storflickan Hillevi ger sig iväg ut en tidig morgon medan mannen i huset ligger kvar och sover.

De gick mot skogen, den här morgonen liksom så många andra. Dimman hade ännu inte lämnat ängarna och nattfukten låg fortfarande över jorden. Även om han sov därinne hängde hans blick över dem och de gick i tystnad tills de kommit ner för backen där de inte längre syntes från stugan. Då kom luften in i deras kroppar och de kunde le och svänga med korgarna. Ängsgräset hade redan börjat växa och fastän de följde kreaturens upptrampade stigar blev deras kjolfållar våta och tunga. Siv drog in markens doft av mylla och växande. Röllekan vid stengärdsgården och granarna som sköt skott, björkarnas sav som rann till. Det var krafttider. För de som kunde hantera krafterna spelade det roll. För henne var det bara en årstid. Även om hon kunde känna hur det pulserade genom jorden kunde hon inte nå krafterna. Men hon hade örterna. För det mesta räckte det. (Sid. 11)

Krafttider är en tät och mycket spännande berättelse. Mer om handlingen vill jag inte skriva här eftersom det kan förstöra upplevelsen. Men novellen är fint skriven, den känns förankrad i sin miljö och den handlar om problem som alls inte är inaktuella fast handlingen är förlagd till en obestämd tid och ort där örter och jordens och naturens kraft har stor betydelse.

Krafttider av Jenny Green – novell ur Bortom Portalen II, Fafner Förlag 2018.

Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen

En kvinna står och stryker och funderar över sin äldsta dotter Emily. Någon har bett henne att komma för att prata om dottern så att denna eller denne bättre ska förstå henne.

Så vandrar tankarna medan modern stryker och vi får veta mer och mer om flickans uppväxt och förhållandena då.

Från sidan 18:
Hon var ett vackert barn. Hon blåste blanka bubblor av ljud. Hon älskade rörelse, älskade ljus, älskade färg och melodier och texturer. Hon låg ofta i sin blåa sparkdräkt och bankade extatiskt mot golvet så att hennes händer och fötter blev till suddiga fläckar. Hon var mitt livs mirakel, men när hon var åtta månader blev jag tvungen att under dagarna lämna henne hos grannfrun en trappa ner som inte alls tyckte att hon var något mirakel, för jag arbetade eller sökte arbete och sökte Emilys far som ”inte längre stod ut” (skrev han i sitt avskedsbrev) ”med att dela nöden med oss”.

Modern i novellen hade säkert inte så ofta tid att ta te- eller kaffepaus. Kanske hade hon inte ens råd att köpa kaffe eller te periodvis. Kanske var det likadant i USA som här, att fattiga människor alltid drack kaffe. Om de hade något. Kanske borde jag hellre ha lagt boken på strykbrädan när jag tog bilden? Det är ju så suveränt bra att Tillie Olsen har valt att kvinnan ska stryka medan hon tänker.

Det var depression och sedan kom kriget och kvinnans nya man var inkallad och borta från hemmet. Då hade de fler barn. Det här var också tider när man inte såg på och behandlade barn som idag, i synnerhet inte fattiga barn som måste lämnas bort. Jag står här och stryker är en hjärtskärande berättelse skriven ganska sakligt och mycket konkret. I den finns många år av kamp för att få tillvaron att gå ihop. Samtidigt finns där stor livskraft. Novellen är koncentrerad och slående och jag rekommenderar den varmt.

Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen ur samlingen med samma titel, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren. Förord: Kristina Sandberg.

Kvinnan i handelsboden – novell av Katherine Mansfield

En kvinna och två män kommer ridande genom landskapet. Männen heter Jo och Jim och berättaren som är kvinnan är Jims hustru. De har ridit länge, de är trötta och är på väg till en ensligt belägen handelsbod där de kan släppa ut hästarna på bete och slå läger. Till slut kommer de fram och ut ur huset kommer en kvinna.

Hon stod och nöp i förklädesfållen och tittade från den ena till den andra som en hungrig fågel. Jag log vid tanken på vad Jim hade lurat i Jo. Visserligen hade hon blå ögon, och det lilla hår hon hade var gult men tovigt. Hon såg ut som en fågelskrämma. Man fick en känsla av att det inte fanns annat än pinnar och ståltråd under förklädet – framtänderna var utslagna, händerna var röda och svullna, och hon hade ett par smutsiga kängor på fötterna.

Så vad har hänt? Kvinnan var vacker en gång i tiden, så som Jim har beskrivit henne. Men nu. Trött och utsläpad och ilsken med en sexåring hängande i kjolarna.

Kvinnan i handelsboden är den andra novellen i den här stora novellsamlingen från Modernista och den publicerades första gången 1912.

Kvinnan i handelsboden – novell av Katherine Mansfield ur samlingen Noveller, Modernista 2019. Översättning: Ingrid Ingemark.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway

Nick följer med sin far till en by där ursprungsbefolkning bor. Fadern är läkare och han har kallats dit därför att det är problem med en förlossning. Novellen börjar mitt i ett händelseförlopp:

At the shore there was another rowboat drawn up. The two Indians stood waiting.

Och det karakteriserar hela novellen. Den är ett utsnitt, något som händer under en viss tidsrymd. Den är effektivt berättad med korta meningar och mycket dramatisk. Helt enkelt skakande.

Läs gärna den här novellen. Det är den värd. Dessa händelser under ett antal timmar i pojken Nicks liv har en hel rymd omkring sig. Där finns många människoöden som inte berättas men som jag som läsare ändå inte kan låta bli att fundera på och föreställa mig. Indian Camp är en av Hemingways tidiga noveller, publicerad 1925 i samlingen In our time.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway ur The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, The Finca Vigía Edition, Schribner 2003.

The greatest love of all – novell av Annika Norlin

En del av de vackraste kärlekshistorierna berättas aldrig. Jag har då aldrig hört någon berätta om den med mig och Sylt Järvinen.
Sylt Järvinen hade dimmiga ögon och ett runt ansikte. Han hade stora händer, och människor har väntat i dagar för att höra honom tala. Det var värt att vänta på. Ibland log han. Det var också värt väntan. Du vet hur det var när du var liten och du somnade i soffan när mamma eller pappa tittade på tv. Du kunde känna mammas hud värma ditt bara ben. Du kände dig inte glad precis, men varm, avslappnad, och du förstod att inget kunde skada dig, inte egentligen. Den grejen blixtrade genom mig när Sylt Järvinen log.

The greatest love of all är den andra novellen i Annika Norlins samling Jag ser allt du gör. Den är dråplig, rolig och varm. Det är en novell som ger lite guldkant att läsa trots dess vardaglighet och lite spektakulära innehåll. Berättaren har bara en arm. Varför ska det vara med i novellen? kan man fråga sig. Men när jag har läst den känner jag att det nog ska vara så. En novell som känns positiv efter läsningen fast berättaren bara har en arm och blir retad för det som barn, ja varför inte? Skönlitteratur som gör en lite glad har alltid sitt värde och kanske ännu mer just nu.

The greatest love of all – novell ur samlingen Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler 2020.

Mina Möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen

I den här boken skriver Claus Beck-Nielsen om sig själv som aspirerande författare, om sitt möte med litteraturen och om möten med de verkliga författarna som han kanske inte anser att han själv tillhör än idag? Eller kanske gör han det, men boken är ju humoristisk och Claus Beck-Nielsen ser humoristiskt på både sig själv och de andra författarna. I alla fall tillhörde han inte den grupp som han benämner ”de verkliga författarna” från början.

Tyvärr har jag bara läst tre av författarna som han möter i boken och jag har inte läst mycket av dessa tre. De är Inger Christensen, Peter Høeg och Claus Rifbjerg. Dessutom finns i boken författare som jag aldrig har hört talas om som Jens Christian Grøndahl (Wikipedia här, Bokförlag här) och Peer Hultberg. Alltså skulle jag fått ut mer av boken om jag kände bättre till den danska parnassen. Men boken är underhållande och bra skriven och den kan locka till att läsa mer danskt. Ib Michael har jag hört talas om tidigare och många gånger tänkt läsa men det har inte blivit av. Kanske kan den här boken göra att jag kommer till skott.

Claus Beck-Nielsens mer eller mindre fiktiva möten med de olika författarna är roliga att läsa och jag tror att han har fångat en del av deras personligheter och verk och sätt att skriva i de olika kapitlen. Mina möten med de verkliga författarna är en bra bok, så mycket kan jag säga trots mina bristande kunskaper om dansk litteratur.

Mina möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen, Kabusa böcker 2014. Översättning: Jonas Rasmussen.

Alvin – novell av Jonas Eika

Alvin är den första novellen i Jonas Eikas samling Efter solen som fick Nordiska rådets litteraturpris 2019. I Alvin anländer en ung man till Köpenhamn för ett konsultuppdrag på en bank. Men:

Jag tog metron till Kongens Nytorv, varifrån jag skyndade mig mot bankens huvudkontor för att hinna till det inledande mötet med IT-administratören samma eftermiddag. När jag svängde om hörnet kände jag lukten av något multet och bränt, en blandning av eld och växter, och när jag fick syn på de rödvita avspärrningsbanden ökade jag farten. Byggnaden hade helt störtat samman och låg spridd i meterhöga stycken av marmor, stål, ljust trä och kontorsmöbler och material jag inte kunde identifiera. Under de yttersta högarna anade jag randen av ett hål, ställen där marken lutade brant ned i sig själv, ungefär som läpparna kan vika sig in i munnen på gamla människor. Tre eller fyra servrar stack ut mellan golvbrädor och whiteboardtavlor, komiskt, tänkte jag – när man just höjt golven för att säkra sig mot den stigande vattennivån.

Vad ska han nu ta sig till? Han träffar Alvin, en kille som handlar med derivat. Inte för att jag begriper riktigt vad det är men så vitt jag förstår är det värdepapper som är kopplade till händelser i framtiden. Den unge mannen flyttar in hos Alvin. Det blir på sätt och vis en mycket intim relation. Men allt är flyktigt. Att banken har rasat ihop tolkar jag som en stark symbol för att den gamla tiden är över. Nu finns inte längre det handfasta, det man kan ta på. Alla novellerna i boken handlar om upplösning, om utnyttjande av människor, om en tillvaro som är svår att greppa och förstå sig på och om försök att hantera det. Människorna är främmande för varandra.

Alvin – novell av Jonas Eika ur samlingen Efter solen, Modernista 2020. Översättning: Henrik Petersen.

Systrar – novell av Edna O’Brien

Handlingen i den här novellen kretsar kring de tre systrarna Creena, Peg och Helen. De är inte ensamma i familjen, de har fler syskon och naturligtvis en mamma och en pappa. Tyvärr super pappan, vilket påverkar hela familjen. De måste ofta köpa mat på kredit. Under en stor del av barndomen har syskonen bott hos släktingar men nu är de lite äldre och bor med sin mor och far. En gång om året åker föräldrarna till en hästutställning. De är borta flera dagar och den här gången har dottern Helen hand om hushållskassan.

Den kvällen fick de ingen kvällsvard och på morgonen skickade Helen ut Creena och Peg att plocka svamp. Själv stannade hon hemma och tvättade håret och sköljde det med kamomill. De fick ungefär en halv mjölkkruka full med svamp, det var mindre än de brukade hitta, och när de kom hem kokte de svampen i mjölk och kryddade med massor av salt och peppar så det blev en sorts buljong. Detta utgjorde deras lunch. De fick varken te eller kvällsmat, eftersom Helen som hade hand om hushållskassan sparade till en klocka.

Helen, däremot brukade få en smörgås av det äldre paret vars dotter hon besökte på sjukhuset varje dag.

Ingen fin vänskap och sammanhållning mellan syskonen alltså. Deras uppväxt är antagligen roten till detta. Hur som helst är Systrar en tragikomisk novell, med tonvikt på det tragiska. Den är gripande. Edna O’Brien berättar lugnt vad som händer. Det är mycket effektivt och novellen har ett överraskande slut. Rekommenderas.

Systrar – novell av Edna O’Brien ur samlingen Mina minnens hus, Trevi 1974. Översättning: Solveig Nellinge.

Näsan – Novell av Nikolaj Gogol

En morgon hittar barberaren Ivan Jakovlevitj en näsa i ett bröd som han fru har bakat. Hans fru blir arg och skriker att han är en fyllhund som har skurit av näsan på en kund.

Men inte nog med det. Så här skriver Gogol om en annan man:

Kollegieassesor Kovaljov vaknade ganska tidigt och brummade med läpparna sitt sedvanliga brr… som han alltid gjorde när han vaknade utan att själv riktigt kunna säga varför. Kovaljov sträckte på sig och bad om den lilla spegeln som stod på bordet. Han ville titta på den finne som föregående kväll slagit ut på näsan, men fann till sin stora förvåning på näsans plats ett alldeles jämnt och slätt ställe. Förfärad bad Kovaljov om lite vatten och gnuggade ögonen med handduken: det hjälpte inte, han hade ingen näsa!

Novellen Näsan handlar alltså om en näsa som finns där den inte borde finnas och inte finns där den borde. Näsan kan dyka upp på oväntade sätt medan barberaren gör sitt bästa för att bli av med näsan i brödet och Kovaljov försöker få tillbaka sin. Näsan är alltså en overklig historia som inte hänger ihop. Den är skriven som en satir över byråkratin i landet, över okunniga och lata och korrumperade statstjänstemän, och kanske kan byråkratin uppfattas som lika tokig och ologisk som berättelsen. Novellen är lite rolig och har oväntade vändningar. Den rekommenderas.

Nikolaj Gogol (1809-1852) var en rysk författare som ville ha förändring av förhållandena i landet. Han skrev romaner, noveller och dramatik. Hans mest kända noveller är Näsan och Kappan. Båda finns i novellsamlingen Petersburgsnoveller. Näsan publicerades 1836.

Näsan – novell av Nikolaj Gogol ur samlingen Petersburgsnoveller, Modernista 2017. Översättning: Nils Åke Nilsson.

The Cries of Love – novell av Patricia Highsmith

Det är inte den minsta julstämning i den här novellen, men jag läste den på trettondagen och då var det fortfarande jul i vårt vardagsrum. Och fast Under a Dark Angel’s Eye inte är någon julbok passar den utmärkt att läsa i under helgerna..

Det finn inga preludier i The Cries of Love och jag tror att det var så Patricia Highsmith arbetade med noveller. Hon gick rakt på handlingen och det är den vi får ta del av. Där finns inte heller några omfattande miljöbeskrivningar. Det är handlingen som gäller och på så sätt har hon skapat ett skal som vi som läsare kan fylla med hur mycket som helst. Därför förstår jag inte från allra första början att det är två äldre kvinnor som bor ihop på ett hotell. Snart har jag dock insett det. De heter Hattie och Alice. Men hur beter de sig?

Hattie har legat vaken och väntat på att Alice ska somna. Så smyger hon upp ur sängen.

She stopped at the sewing-table, lifted the folding top and groped among the spools and pattern papers until she found the scissors. Then, holding them tightly, she crossed the room again. She had left the wardrobe door slightly ajar earlier in the evening, and it swung open noiselessly. Hattie reached a trembling hand into the blackness, felt the two wollen coats, a few dresses. Finally, she touched the fuzzy thing, and lifted the hanger down, The scissors slipped out of her hand. There was a clatter, followed by half surpressed laughter. (sid 195-196)

Nog är detta lite illavarslande?

The Cries of Love – novell ur samlingen Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.