Aerodynamiska tal av Lotta Lotass

Aerodynamiska tal är en samling texter som grundar sig på flygningens historia från 1903-1947. Boken innehåller inte essäer, snarare prosadikt. Grunden är fakta och historien men författarens skapande fantasi har gjort texterna till något alldeles eget. Det är inte så lätt att känna igen personer och händelser ur flygningens historia eller hänga med logiskt. Jag känner igen den svenska flygpionjären Carl Cederström i början av boken och nog är det ett gäng omkomna atlantflygare som sitter i väntrummet (utanför pärleporten kanske, ska de få komma in?) och spyr upp lera från atlantens botten? Jag tror att jag inte är den enda läsaren som försöker haka upp texterna på den kända verklighet som de kommer ifrån.

Men bortser man från det är det en märklig upplevelse att läsa Lotta Lotass texter. De är mycket konkreta och ofta tekniska, ibland stolpiga, men verkligheten i dem flyter ut i naturbilder, drömmar och omkomna piloter som talar till oss efter döden. Vad blir kontentan av detta? Känsla, ljus, mycket ljus – och mörker. Lidande som pionjärerna utsätter sig för genom sina beslut. Jag tänker att världen behöver dessa människor som jag skulle kalla dumdristiga, som utför handlingar som jag aldrig skulle våga mig på. Och delvis blir det roligt också. Ett avsnitt som handlar om militärflyg under första världskriget har karaktär av en dåligt maskinöversatt text och det ger en humoristisk känsla i kontrast mot textens innehåll där man läser om det mest destruktiva som människan håller på med.

För mig ger boken både visionen av flygning och människans strävan efter att lätta från jorden och en ingenjörsaktig fascination för teknik. Den ger också en förundran över dessa bräckliga maskiner som pionjärerna flög och vad vissa människor utsätter sig för. Och samtidigt som texten ofta är vacker knakar det i fogarna. För mig blir helheten ambivalent. En fascination över tekniska framsteg och var människan kan åstadkomma. Och tankar om vadan och varthän, vad är det vi gör egentligen?

Aerodynamiska tal av Lotta Lotass, Bonniers 2001.

Medborgarna – Novell av Henrik Bromander

De är halvvägs framme vid rastplatsen och pojken där bak har äntligen blivit tyst. Hon ser de täta granarna norr om Håkanssons gård ge vika för späd energiskog som plötsligt löses upp av snår, vass och stenar. Sjön är fin så här om kvällningen. Främmande, och därför möjlig att betrakta. Det är nästan som om hon ser den för första gången.

Så börjar den första novellen , Medborgarna, i Henrik Bromanders novellsamling med samma namn. Här presenteras platsen och tiden på dagen och kvinnan ur vilkens synvinkel novellen berättas. Vi förstår att hon sitter i en bil, att hon befinner sig på landsbygden och att området nog är välbekant för henne. Hennes tankar om sjön gör att hon börjar framstå som en människa. Och i baksätet sitter en pojke som har blivit tyst.

Om vi har läst på bokens baksida har vi sett att där står ordet medborgargarde. Vet vi det blir den här inledningen illavarslande. Under läsningen får vi veta mer och mer. Det knyter sig i magen. Novellen är mycket effektivt berättad.

Här kan vi tala om en novell i hårdkokt stil som fungerar. Det är spännande, det är otäckt. Författaren lämnar mycket till läsarens fantasi och tankar och läsningen leder vidare. Dessutom handlar novellen om en verklighet som om den inte finns så kunde den mycket väl finnas och den handlar också om problem som människor i vårt land ställs inför.

Jag får lust att börja med nästa novell direkt. Men det gör jag inte. Jag vet inte om jag orkar med denna otäcka stämning om den fortsätter i boken. Hur som helst är novellen Medborgarna värd att läsas och hela novellsamlingen har fått bra recensioner.

Medborgarna – novell av Henrik Bromander ur samlingen med samma titel, Weyler 2023.

En hund begraven – novell av Ross Macdonald

Mitt första försök att läsa hårdkokt slog inte väl ut. Jag har alltså läst Ross Macdonalds novell En hund begraven som finns i svensk översättning i antologin Hårdkokta herrar som Jan Broberg har satt samman.

Fay Hooper ringde mig tidigt på morgonen dagen efter det att hennes hund hade försvunnit. I vanliga fall var hennes röst som violiner i en wienervals men just nu var violinerna ostämda. Hon lät som om hon hade gråtit.
”Otto är borta.” Otto var hennes ettåriga schäfer. ”Han hoppade över stängslet i går eftermiddag och sprang sin väg. Eller också blev han stulen.”

Så börjar novellen och det är gott och väl. Det väcker intresse och man vill gärna veta vad som har hänt och hoppas att hunden inte har råkat ut för något hemskt. Man kan heller inte från början ana vad som händer på slutet. Men hur är berättelsen utförd? Den består av en massa händelser staplade på varandra. För mig blir det platt och dött och slutar med jaha, det gick snabbt det här och jag bryr mig inte det minsta om det.

Är det sådan hårdkokt litteratur är? Det kan jag väl aldrig tro. Det är så många som håller den högt. Kanske var Ross Macdonald ingen bra novellförfattare, men mycket bättre när han skrev romaner? Det här liknar mest ett skelett som skulle behöva fyllas ut till en längre berättelse.

Är det en parodi? Jag förstår inte varför den här novellen är utvald till antologin. Detta är den enda novellen i boken av just Ross Macdonald. Är det bara så att jag inte begriper det här? Inte har fattat själva poängen? Jag måste nog undersöka den hårdkokta genren lite närmare.

En hund begraven av Ross Macdonald- novell ur antologin Hårdkokta herrar, Spektra 1975. Redaktör: Jan Broberg. Översättning: Mårten Edlund.

På hotellet – Novell av Olga Tokarczuk

Berättaren i novellen På hotellet är en hotellstäderska som tar på sig sin rödvita uniform och städar de olika rummen. Alla har olika atmosfär, olika dofter, olika grad av oordning beroende på vilka som har bott eller bor där. Novellen är full av dofter, lukter och konkreta iakttagelser. Samtidigt ger texten en känsla av hotellet nästan som ett levande väsen. Det blir lite mystiskt och en del av hotellet är så labyrintisk att man kan gå vilse där och aldrig hitta ut enligt berättaren.

Här ett litet avsnitt ur novellen som handlar om hur personalen på våningsplanen tar paus.

De andra våningsplanens rödvita prinsessor sitter redan i trappan och tuggar på sina rostade, i efterlängtat smör indränkta brödskivor som de sköljer ner med kaffe. Runt mig sitter Maria, en vacker indianska, Angelo som basar över de Smutsiga Lakanen samt Pedro – han basar säkert över de Rena, så allvarlig som han är. Han har gråa stänk i skägget och tjockt svart hår. Han skulle kunna vara missionär, en munk som slår sig ner på olika trappor och räddar själar under sina inspirerade resor. Som om inte det räckte läser han Flugornas herre och stryker under vissa ord med blyerts, andra sväljer han ner med kaffe. (Sid. 19-20)

Ett annat citat från sida 24:
Det förhåller sig så att ingen av oss tycker om att städa rum bebodda av unga amerikaner. Det har ingenting med fördomar att göra. Vi har ingenting emot usa, snarare beundrar vi landet och längtar dit, trots att många av oss aldrig har satt sin fot där. Det är bara det att unga människor som tar in på hotell Capital ställer till med en tanklös, dum oordning utan innebörd eller betydelse. Det har något förljuget över sig, det ger nämligen ingen som helst tillfredsställelse att städa undan den. Faktum är att den inte går att städa bort;

Ja, det är ett par smakprov ur novellen. Som ni märker finns där också en viss humor, och precis som annat jag har läst av Olga Tokarczuk tycker jag mycket om den.

På hotellet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier Pocket 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Själva novellen På hotellet är från 1987. Novellsamlingen kom första gången på polska år 2001 och första gången på svenska i en utgåva från Ariel Förlag 2002.

De tysta satelliterna – novell av Clemens Meyer

Berättaren driver ett gatukök i ett höghusområde. I början Av novellen är det som om han blir intervjuad, men sedan tar hans berättande över. Han bor i ett av höghusen nära gatuköket och där brukar boende gå ut i trapphuset och röka. Det gör berättaren och en ung kvinna som bor med sin man på samma våningsplan. Hon har konverterat till islam, mannens religion. Men på kvällarna går hennes man ut för att umgås med sina vänner och då kommer hon ut i trappuppgången och röker.

Hon rökte och drog upp sin huvudduk lite så att ett par hårstrån föll ner i pannan på henne. Hon slöt ögonen, andades ut röken och höll huvudet i vinden, lutade huvudet bakåt och vinden fick hennes hårstrån att röra på sig. Vi stod vid det öppna fönstret medan det långsamt blev natt, men det var fortfarande ljust, himlen blev rosa och röd, och sedan kändes det som om det skulle bli ljusare igen, precis innan mörkret föll, ljusrosa, ljusrött, och vi förundrades över hur länge dagsljuset stannade kvar de här nätterna.

De tysta satelliterna är en vacker, melankolisk och prosaisk novell mitt i vardagen i ett höghusområde någonstans i östra Tyskland.

De tysta satelliterna – novell av Clemens Meyer ur samlingen med samma titel, Ellerströms 2022. Översättning: Ebba Högström. Förord: Måns Wadensjö.

Clemens Meyer (1977-) är en tysk författare. Han är flerfaldigt prisbelönt och har skrivit romaner, noveller och även dramatik. Innan han slog igenom som författare arbetade han inom diverse områden, bland annat var han byggnadsarbetare. Tre av hans böcker är översatta till svenska: Våld – en dagbok, Natten och ljusen och De tysta satelliterna..

Handbok för städerskor – novell av Lucia Berlin

42-PIEDMONT. Långsam buss till Jack London Square. Hembiträden och gamla tanter. Jag satt bredvid en gammal blind kvinna som läste punktskrift, fingret gled tyst och långsamt fram över sidan, rad efter rad. Det var rogivande att titta på, att läsa över hennes axel så. Kvinnan hoppade av vid 29th Street där alla bokstäver i skylten AMERIKANSKA VAROR TILLVERKADE AV BLINDA hade trillat ner utom BLINDA.

Så börjar titelnovellen i den här samlingen. Kvinnan som berättar är städerska och åker med buss härs och tvärs genom staden till olika människors hem. Novellen handlar om henne själv och om hennes kunder. Hon far runt i stan bland andra städerskor och hembiträden, en värld så fjärran från den tillvaro som de som kan betala för deras tjänster har. Novellen är mycket konkret. Lucia Berlin får fram det hon vill säga genom det som händer, hur det ser ut i vardagen. Det finns en lite sorgsen grå ton över berättelsen men med ett visst bett. Den rekommenderas.

Handbok för städerskor – novell ur samlingen med samma titel av Lucia Berlin, Natur & Kultur 2020. Redaktör: Stephen Elmersson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren.

Samlingen publicerades första gången på svenska 2016 och på originalspråket med titeln A manual for cleaning women 2015.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en lite hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.

Tidigare har jag skrivit om Lucia Berlins novell Angels tvättomat på bloggen.

The Little restaurant near Place des Ternes – A Christmas Story for Grown-Ups av Georges Simenon

Det är den 24 december och klockan är fyra minuter i nio. Den lilla restaurangen ska strax stänga. Där finns inte många gäster just nu, endast två kvinnor och en man. De flesta har annat att göra. Senare på kvällen kommer restauranger att fyllas med folk och de som inte går ut äter en härlig supé hemma med familjen. Fast inte alla förstås. Alla har inte någon att fira jul med.

Den här novellen är ingen Maigretdeckare men det finns en polis i berättelsen. Den börjar med en allvetande berättare på restaurangen men utvecklas sedan åt ett helt annat håll. Då berättas det mesta utifrån en av kvinnorna, Långa Jeanne som är prostituerad.

Novellen har mycket atmosfär och är underhållande att läsa men där finns mycket allvar i botten och människor att fundera över.

The Little Restaurant near Place des Ternes – novell ur samlingen A Maigret Christmas And Other Stories av George Simenon, Penguin Random House 1918. Översättning: David Coward.

Novellsamlingen publicerades första gången på franska 1951.

Den indiske tolken av Jhumpa Lahiri

Den indiske tolken är en novellsamling som mestadels handlar om indiska invandrare i USA. Novellerna handlar mycket om vardagligheter, om äktenskap om främlingskap och svårigheten att leva mellan två världar, om skillnaden mellan kvinnornas värld och männens. Många av människorna i novellerna hade högre status i Indien.

Berättelserna är på intet sätt tunga att läsa, de är medryckande och spännande och det som händer är utmejslat och starkt och i dem finns stor medkänsla och också humor. Den indiske tolken är Jhumpa Lahiris debutbok och den har fått Pulitzerpriset. Det är en fin debut av en författare som lämnar över mycket till läsaren, vilket jag tycker är bra.

Det finns flera gripande och starka berättelser i den här boken. Titelnovellen Den indiske tolken är en. I En riktig Durwan berättar Jhumpa Lahiri om de svåra livsvillkoren för en fattig trappstäderska i en indisk stad. Novellen Hos mrs Sen är en stark berättelse om hustrun till en välutbildad man från Indien som har invandrat till USA tillsammans med honom. Där berättas allt av en pojke som mrs Sen tar hand om när skoldagen är slut tills hans mamma kommer från arbetet. Mrs Sen vågar nästan inte köra bil, något som behövs i USA. Där kommer skillnaden mellan hennes nuvarande och hennes tidigare liv fram mycket tydligt och också skillnaden mellan henne och hennes man som klarar sig mycket bättre i det amerikanska samhället. Det är en stark och berörande novell.

Jhumpa Lahiri är född i London, men har vuxit upp i och bott lång tid i USA. Ytterligare fyra av hennes böcker är översatta till svenska. Hon är flerfaldigt prisbelönt.

Den indiske tolken av Jhumpa Lahiri, Forum 2001. Översättning: Eva Sjöstrand.

Brev från Klara – novell av Tove Jansson

Brev från Klara är en novell som helt enkelt består av några brev från en kvinna som heter Klara Nygård. Det är åtta brev från Klara till åtta olika personer och det finns inga brev från dessa till Klara. Det ger utrymme för läsarens tankar och fantasi och det uppskattar jag. Breven varierar i ton karaktär. På så sätt ger novellen en ganska rik och komplex bild av Klara fast den endast omfattar tio sidor som inte är helt täckta av text. Novellen har snärt och är stundom bitsk, den är rolig och mänsklig.

Så här börjar det första brevet:
Kära Matilda,
du är sårad för att jag glömde din uråldriga födelsedag, det är oresonligt av dig. Rent ut sagt, du har i alla år väntat dig min speciella uppvaktning bara därför att jag är tre år yngre. Men låt mig nu äntligen säga dig att årens gång An Sich är ingen fjäder i hatten.

Brev från Klara – novell av Tove Jansson – ur samlingsboken Noveller, Modernista 2017.

Novellen Brev från Klara var titelnovell i samlingen Brev från Klara & andra berättelser som publicerades 1991.

Den döde – novell av Jorge Luis Borges

Att en man från Buenos Aires förstad, att en enkel grabb utan någon annan förtjänst än inbillat mod, ger sig ut i öde hästmarker vid Brasiliens gräns och lyckas bli kapten för ett smugglarband, verkar på förhand otänkbart.

Så börjar Jorge Luis Borges novell Den döde. Den handlar om den 19-årige Benjamín Otálora som år 1891 har knivdödat en man och måste lämna landet. Han söker upp smugglarkungen Azavedo Bandiera och blir en av hans män. Att det inte går bra för den unge mannen får vi veta redan i början av novellen. Den är berättad som en ganska torr sammanfattning av Benjamín Otáloras liv. Kanske är det allt som inte berättas som ger energi till novellen som ingår i novellsamlingen Alefen.

Den döde är mycket olik Jorges novell Biblioteket i Babel som jag tidigare läst. I Den döde kan man förstå det som berättas rakt upp och ner. Men tillsammans med Biblioteket i Babel och den första novellen i Alefen, Den odödlige, som ändras hela tiden, där det man tror att det handlar om och vem som berättar glider över till andra fakta och betydelser under läsningen, blir novellen Den döde mycket mer än vad man ser på ytan.

Borges skriver med stor auktoritet. När jag läst färdigt Den döde googlade jag på de två namnen i berättelsen för att se om personerna hade existerat i verkligheten, men jag fick inga sådana träffar. Däremot kan jag tänka mig att samma händelser, eller liknande, har hänt.

Den döde – novell av Jorge Luis Borges ur samlingen Alefen, Bonniers 2011. Översättning: Sun Axelsson.

Om Jorge Luis Borges novell Biblioteket i Babel kan du läsa här.