Sluta blunda, du är död – Novell av Olga Tokarczuk

C köpte boken lockad av teckningen på omslaget: mot en bakgrund av levrat blod ledde en trappa upp mot en vagt antydd, halvt öppnad dörr; bortom den en tunn ljusstrimma, vass som en knivsegg. Dessutom hade hon igenkännande noterat titelns gula, kantiga bokstäver – den ingick alltså i hennes favoritserie av deckare. För åratal sedan hade hon börjat med Agatha Christie men efter en tid känt en plötslig trötthet inför all denna kristallklara konsekvens – mord, undersökning, avslöjande av gärningsmannen. Som om deckaren var en kliniskt ren konstruktion, omöjlig att ta sig ur.
(Sid. 41)

Så börjar den här novellen som handlar om en kvinna som läser deckare, och hon läser många. Hon är gift och har två barn, en tonårsdotter och en vuxen son som fortfarande bor hemma. Varje morgon åker hon tunnelbanan till sitt arbete. Hon handlar och lagar mat. Hon tvättar och verkar sköta all markservice. Hennes man ser på TV.

Men på lediga stunder mellan allt hon måste uträtta läser hon deckare. Nu har hon alltså fått tag på en ny som ser lovande ut. Helst vill hon läsa alltihop direkt, men det går ju inte. Det får bli en stund då och då, och läsningen utvecklas till något man kanske inte hade väntat sig. Mycket mer kan jag inte avslöja. Novellen är underhållande och lite tänkvärd. Och börjar man fundera så kan man kanske hitta lite mer under ytan.

Sluta blunda, du är död – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonniers 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn.
Samlingen publicerades första gången 2001 (Gra na wielu bębenkach) och kom i svensk översättning 2002.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Tal till bruden av Tony Samuelsson

Tal till bruden är en novellsamling med noveller som utspelas alltifrån 1940-talet och framåt. Författarens minnen spelar stor roll, men berättelserna är inte självbiografiska. De kan vara drastiska som den första där en färdtjänstchaufför hittar en död gammal man i bilen på morgonen när han ska starta sitt pass. I vissa noveller tar författaren ut svängarna ordentligt, fast om man tänker efter skulle allt i dem kunna vara verkligt. Flera av novellerna handlar om personer som arbetar i vård och omsorg och människoöden och problem som de möter där. Vissa handlar om människor som vi skulle betrakta som ganska misslyckade. Flytten in till storstäderna och miljön och livet i en förort finns med.

Just det här perspektivet utifrån vanliga (fast kanske ovanliga) arbetande människor uppskattar jag mycket. De flesta berättelserna utspelas bland människor som finns ganska långt ner i samhällshierarkin, eller där de flesta av oss befinner sig. Vissa noveller är mer åt det underhållande slaget, men med udd. Andra griper tag när jag läser. Det känns att de här berättelserna är en fortsättning på Tony Samuelssons författarskap. Bra skrivet och läsvärt, och i novellerna finns också moraliska dilemman, frågan om vem man kan lita på och om man kan lita på sig själv.

Tal till bruden av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 1996.

Sjusovarna – novell av Johannes V. Jensen

Backgårdsfolkets sömninghet och obeskrivliga tröghet hade nästan blivit ett ordstäv. De sov alltid på gården när det fanns något tillfälle. Eftersom det fanns så många söner och döttrar höll de sig inte med tjänstefolk och kunde därför vara sig själva hela tiden. Det var ett gäspande och släpande med fötter när det skulle arbetas, de gick alltid med sänghalm och dun i håret under mössan, de huttrade alltid som om de frös av brist på sömn, fastän de just kom från sin sista lilla slummer, de kröp på marken, så trötta och sömndruckna var de.
(Sid. 5-6)

I bygden var det tradition att vid nyår drog de unga karlarna runt och utsatte folket på gårdarna för mycket handfasta skämt. Men förra nyåret hade Backgårdsfolket genom sin istadighet och sin letargi vunnit över och förnedrat karlarna, och nu skulle de hämnas. Det är upplägget till den här novellen som är en burlesk historia som nog kan vara ganska rolig. Det är absolut avsikten. Själv hade jag väl inte så himla roligt när jag läste den. Men det kan säkert andra ha.

Sjusovarna – novell av Johannes V. Jensen, Novellix 2022. Översättning: Sonja Carlberg.

Sjusovarna är en av novellerna i samlingen Himmerlandshistorier av Johannes V. Jensen (1873-1950). Det är historier från hans hembygd, som ursprungligen publicerades mellan 1898 och 1932. Johannes V. Jensen tilldelades Nobelpriset i Litteratur 1944.

Recitatif – Novell av Toni Morrison

Recitatif är den enda novell som Toni Morrison har skrivit. Den handlar om två flickor, Twyla och Roberta, som hamnar på barnhem. En är svart och den andra är vit, men det som är så bra med novellen är att när man läser den får man aldrig säkert veta vem som är vad. Det gör att man som läsare får fundera lite extra på sina egna fördomar och förutfattade meningar och det är ganska nyttigt. Nej, vem av flickorna som är vit får vi aldrig säkert veta, men vi vet varför de är där. Den ena flickans mamma är sjuk och den andras mamma är ute och dansar hela nätterna.

Jag citerar från sidan 5-6:

… I samma stund som jag klev in och Storklunsen presenterade oss fick jag ont i magen. Det var en sak att bli ryckt ur sin egen säng tidigt på morgonen – det var något helt annat att vara fast på ett främmande ställe tillsammans med en flicka av en helt annan ras. Och Mary, min mamma alltså, hon hade rätt. Då och då brukade hon sluta dansa tillräckligt länge för att hinna berätta något viktigt för mig och en av sakerna hon sa då var att de aldrig tvättade håret och att de luktade konstigt. Roberta gjorde verkligen det. Luktade konstigt, menar jag.

Genast säger mig min förutfattade mening vem som är svart av de två flickorna. Men så enkelt ska man inte ha det när man läser den här novellen. Det svänger fram och tillbaka flera gånger under läsningens gång. En intressant novell.

Recitatif – Novell av Toni Morrison, Novellix 2018. Översättning: Helena Hansson.
Novellen publicerades första gången 1983.

Toni Morrison (1931-2019) belönades med Nobelpriset i litteratur 1993.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness

Halldór Laxness novell Uppenbarelse i djupet är daterad till 1925. Då var Laxness 23 år gammal och jag tänker mig att berättaren är en man norrifrån i hans ålder. Han har tydligen rest till Sicilien och hyrt ett rum och tvärs över gatan bor en flicka som han brukar se på balkongen.

Jag sitter ofta och tänker. Jag tänker på om någon ung man någon gång har bott i det här rummet, till exempel en ung man från utlandet som jag, setat vid fönstret här och sett ut över denna smala gata; och över trädgården på andra sidan gatan. Hon kunde vara sexton vintrar efter vårt nordiska sätt att räkna men har sannolikt inte levat mer än tretton eller fjorton almanacksår. Jag försöker tänka att ingen har sett henne utom jag.
(Sid 7)

Den unge mannen har ganska romantiska föreställningar och hela novellen har en långsam stämning där man känner att han är i södern. Den är som sagt skriven i mitten av 1920-talet och att den inte har kommit till idag märks tydligt. Nu skulle det vara ganska kontroversiellt att den unge mannen blir förälskad i flickan som vi betraktar som ett barn om hon nu inte är mer än tretton, fjorton år. Men det känns ändå inte oväntat att författaren berättar detta. Litteraturen är full av mannens blick på flickan och kvinnan och av historier där mannen är betydligt äldre än hon, ofta många fler år än tio. Här har vi också föreställningen att flickor i södern mognar tidigare.

Vidare förekommer en judisk man i berättelsen. Han är antikhandlare och omnämns många gånger som just jude. Det är tydligen mycket viktigt att vi får veta det fast det egentligen inte har någon betydelse i historien, och det är jag heller inte bekväm med att läsa. Men också det är inte förvånande i en text från 1920-talet.

Det märks att Laxness är en berättare. Allt flyter på och det finns stämning i novellen och han berättar det som behövs och inte en massa mer. Fast jag inte är förtjust över innehållet är det som finns där bra skrivet.

Uppenbarelse i djupet – novell av Halldór Laxness ur samlingen Piplekaren, Rabén och Sjögren 1955. Översättning: Ingegerd Nyberg-Fries.

Halldór Laxness (1902-1998) var en isländsk författare och han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1955.

Mistlar och mord av P.D. James

Mistlar och mord var julboken jag valde att läsa över helgerna och det var ett bra val. Den innehåller fyra berättelser, alla med mord i, och i två av berättelserna får vi träffa Adam Dalgliesh som är kriminalpolis i de flesta av P.D. James böcker.

Det här är ingen nagelbitarbok och inget man blir upprörd av att läsa. Den ligger mer åt det trivsamma hållet fast det handlar om mord. Dåden är liksom långt borta. De sker inte nu och miljöerna är inte som mina. Men börjar man fundera på vad det verkligen handlar om kan det knipa till lite i sinnet. Fast boken känns trivsam finns där en mörk underton under det hela. Jag tycker också att det är bra att den innehåller just berättelser. På så sätt passar den under en jul när man har annat att göra än bara att läsa. Det har man väl alltid förresten, även om ens jul inte är särskilt hektisk. Själv har jag läst både dessa noveller och den korta berättelsen Kammakargatan av Therese Bohman och romaner.

Mistlar och mord – fyra julmysterier av P.D. James (1920-2014), Wahlström & Widstand 2016. Översättning: Ulla Danielsson.
Boken publicerades första gången på engelska samma år (The Mistletoe Murder and Other Stories) men novellerna är tidigare publicerade på annat håll.

Kammakargatan av Therese Bohman

Så hände det sig att min läsplanering för de gånga helgerna fick ändras eftersom Kammakargatan av Therese Bohman trillade in på reservationshyllan. Men det hade jag inget emot. På så sätt fick jag läsa två julböcker över den här julen, för Kammakargatan är en julberättelse – eller en berättelse som slutar med julen. Den är inte lång, 125 sidor bara, men dessa sidor alltså! Det är en fröjd att läsa denna lilla bok. Så fint språk. Så fint berättande. En lugn berättelse om vad författaren (kanske) var med om under sin första tid som student i Stockholm.

Författaren berättar och det flyter på så naturligt. Där finns atmosfär och fullt av allt det som inte berättas. Vi får veta precis lagom mycket och det kan ligga svåra saker och besvärligheter under alltihop, men det får vi bara undra över, och samtidigt är allt så stillsamt framställt så att man kan läsa och känna sig lugn och tillfreds och samtidigt undrande och lite sentimental över sina egna ungdomsår. Berättelsen känns så riktig, fast kanske alltihop är ett påhitt. Det vet vi ju inte. Det känns som om en person verkligen berättar hur det var för ganska många år sedan. Jag har sett någon skriva att det påminner om Modiano, och det kan jag hålla med om. Läs gärna den här boken.

Kammakargatan – en julberättelse av Therese Bohman, Norstedts 2025.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley

Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.

”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.”
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.
Just denna novell publicerades första gången 2003.

Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.

Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.

Den sista vargen av László Krasznahorkai

Den här boken innehåller tre noveller av László Krasznahorkai och alla har anknytning till jakt, till dödande. I den första novellen gäller det jakt på vargar. En deprimerad författare får plötsligt en inbjudan från Extremadura i Spanien. Han ska skriva om den sista vargen. Om hur det gick med hans resa dit och hans uppdrag berättar han för bartendern på krogen dit han går varje dag i sitt deprimerade tillstånd. Den texten påminner lite om hur Thomas Bernhard skriver fast hans texter är mycket argare och Krasznahorkais är finurligare.

Den andra novellen handlar om en äldre erfaren jägmästare som får i uppdrag att decimera antalet mindre rovdjur i en skog. Dessa består mest av grävlingar, vildkatter och vildhundar och de är många. Den tredje ger ett annat perspektiv på samma händelser. Där är det en officer som berättar och han besöker orten tillsammans med några kollegor och ett par kvinnor. De festar och rullar runt i sänghalmen mest hela tiden. Kan man säga att det är kontrasten till döden? Kroppens obändiga livskraft? Fast de är ju officerare ändå och deras yrke går ju ut på krig.

Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. Där finns en hel del svart humor och författaren har vridit till historierna ordentligt så när man läser blir man kanske lite förvånad över vad som händer. Där finns stora krockar mellan våld och lek, mellan uppgiven depression och effektivt jaktarbete. En intressant bok.

Den sista vargen av László Krasznahorkai, Norstedts 2020. Översättning: Daniel Gustafsson.
Novellsamlingen publicerades första gången 2009 (Az utolsó farkas) och kom i svensk översättning 2020.

Och som vi vet är László Krasznahorkai årets Nobelpristagare i litteratur. Den sista vargen är den första boken av honom som trillade in på reservationshyllan. Jag kommer att läsa mer.

Spökhuset – Novell av Virginia Woolf

Månadens författare i Novelltolvan är Virginia Woolf (1882-1941) och passande nog köpte jag den här boken med hennes noveller och prosaskisser på bokrean i år. Ur den har jag valt att läsa Spökhuset eftersom jag tänkte att den stämde bra att läsa i november. Nu visade det sig att novellen inte alls var otäck, utan vacker och lite melankolisk.

Så här börjar novellen:

Vilken tid man än vaknade var det en dörr som stängdes. Ur rum i rum gick de, hand i hand, lyfte och öppnade, undersökte – ett spöklikt par.
”Här lämnade vi det”, sade hon. Och han lade till: ”Men också här!” ”Det finns en trappa upp”, mumlade hon. ”Och i trädgården”, viskade han. ”Tyst!” sade de, ”så vi inte väcker dem.”
Men det var inte så mycket det att ni väckte oss. O nej. ”Nu letar de efter det; de drar ifrån gardinerna”, kunde man säga och läsa en sida eller två. ”Nu har de hittat det”, antog man och hejdade pennan vid marginalen. Och till slut, när man tröttnat på att läsa, kanske man gick upp och tittade efter och fann huset alldeles tomt, men dörrarna stod öppna …

(sid. 148)

Och vad det är som det spöklika paret letar efter, det får man veta om man fortsätter att läsa.

Spökhuset – novell av Virginia Woolf ur samlingenVirginia Woolf, samlade noveller & prosaskisser, Modernista 2017. Översättning: Margareta Ekström. Förord: Josefin Holmström.
Boken publicerades första gången 1985 (The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf) och den kom första gången i svensk översättning 1990. Novellen Spökhuset finns i avdelningen för noveller skrivna 1917-1921.