Sex in the city är en novellsamling med 14 noveller. De handlar om unga människor, urbana förstås, om kärlek och relationer, om osäkerhet och även om kamp för att försörja sig. En novell som stannar kvar i mitt sinne är den om den unga kvinnan från Ukraina, som har flytt därifrån och som försörjer sig genom att arbeta med brasiliansk vaxning av människors underliv. Det arbetet får vi uppleva från hennes synvinkel (vilken inte alltid är så vacker och framför allt inte väldoftande) i en novell, och från en kunds perspektiv i en annan.
Det finns gott om svart humor i novellerna och det finns mycket egoism och resultatlös strävan efter värme och närhet. Berättelserna säger nog en hel del om livet och delvis beundrar jag författarens förmåga att skriva och behandla språket. Jag läste novellerna rakt igenom boken, inte på en dag men under ett par dagar. Till slut kändes det lite platt. Jag tror att novellerna håller bäst om man läser dem en i taget med längre mellanrum. Men Sex in the city är det första jag läser av Caroline Ringskog Ferrada-Noli och jag vill gärna läsa mer. Hon verkar vara en intressant författare.
Sex in the city av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Bonniers 2026.
”… Mitt under den muntert klarblå himlen och dess tysta vidsträckta horisont låg det lilla svarta huset, vars tak var täckt av gul och rödaktig mossa, i skuggan av en gammal pergola. Där hade nu Saveria i två års tid levt det lyckligaste liv man kunde tänka sig tillsammans med sin unge make. Han hade stora intensiva ögon och läppar lika röda som bärljungen som växte på marken där han vallade sin boskap, hans enda rikedom.” (Sid 104)
Maken hette Antonio och var också mycket lycklig, men nu hade det gått två år och Saveria hade inte blivit gravid. Han ville så gärna ha en son som kunde fortsätta med hans yrke i nästa generation. Alla Antonios förfäder hade varit herdar och så ville han att det skulle fortsätta. Eftersom titeln på novellen är Magikern kan det inte vara så svårt att gissa vad Antonio gör för att få sin son, och mer om handlingen säger jag inte.
Platsen för novellen är en bergsby i Logudoro på Sardinien som är ön där Grazia Deledda (1871-1926) växte upp. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926. Om författaren på svenska Wikipedia och den engelska.
Magikern – Novell av Grazia Deledda ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012.
En blivande far är en novell i ironisk ton om Rogin som är forskarkemist, och hans fästmö Joan. Den handlar om en hel del annat också. Rogins tankar far hit och dit medan han åker på tunnelbanan för att träffa sin fästmö. Bland annat tänker han på sin mor som han hjälper med pengar och sin yngre bror som han hjälper till att betala collegestudierna för. Men de är inte de enda som han hjälper ekonomiskt.
”Joan hade skulder som han hjälpte henne betala, eftersom hon inte hade något arbete. Hon letade efter något passande att göra. Med sin skönhet, utbildning och aristokratiska inställning kunde hon inte gärna bli biträde i en diversehandel; hon kunde inte bli mannekäng (Rogin ansåg att sådana flickor blev fåfänga och högdragna, och det ville han inte); hon kunde inte bli servitris eller kassörska. Vad kunde hon bli? Nåja, något skulle väl dyka upp och intill dess ville Rogin inte gärna klaga. Han betalade hennes räkningar – tandläkaren, osteopaten, doktorn, psykiatern. I julas hade Rogin nästan blivit galen. Joan köpte en rökrock av sammet med kordongknäppning, en tjusig pipa och en tobakspung åt honom. Åt Phyllis köpte hon en granatbrosch, ett italienskt sidenparaply och ett cigarettmunstycke av guld. ….” (Sid. 91)
Ett ganska vidlyftigt spenderande av en som inga pengar har, kan man tycka, och man undrar ju hur det hela ska sluta i framtiden. Fast det får man kanske inte veta, eftersom detta är en novell.
En blivande far – Novell av Saul Bellow ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012. Novellen kommer från samlingen Mosbys memoarer och andra noveller, Bonniers 1970. Översättning: Caj Lundgren. Ursprungligen publicerades den 1968 med titeln A Father-to-be och ingick i samlingen Mosby’s Memoirs and Other Stories.
Novellen handlar om två flickor, Siv och Elna. De bor på samma gata och blir vänner. Undset börjar med att berätta om barnens vänskap och kamratliv i allmänhet. Pojkarna leker i stora gäng och har alltid en ledare. Flickorna leker två och två och för en flicka är det viktigt att ha en bästa väninna. Den som inte har någon blir mycket ensam.
En sådan ensam liten en hade Siv Selmer varit, trots att hon hade pappa och mamma och tre bröder. Men hon hade inte haft någon bästa väninna förrän fru Jacobsen flyttade in i nummer 8 och hon fick Elna. Elna kom från östra delen av staden och hon hade haft gott om väninnor där hon kom ifrån – hon var en förtjusande tolvårig liten flicka med två tjocka svarta flätor neröver ryggen och ett fint, blekt ansikte med stålgrå ögon och en blick som var underligt vuxen och medveten. Men Elnas mor hade syateljé och hyrde ut tre av sina fem rum, och de flesta av de andra barnens föräldrar på den här gatan tillhörde högre skikt av den obesuttna medelklassen, där klyftorna är avgrundsdjupa. Elna godtog därför glatt byråchef Selmers dotter som bästa väninna – fastän Siv var ett år yngre och väldigt barnslig för sin ålder; hon var en tjock liten tös med röda kinder, små blå ögon och en präktig ljusgul hårman. (Sid. 8-9)
Novellen är skriven lugnt konstaterande, men under detta inser man som läsare hur viktig den här vänskapen är, särskilt för Siv som inte har haft några vänner tidigare. Och så flyttar Elna …
Småflickor – novell av Sigrid Undset, Novellix 2021. Översättning: Gun-Britt Sundström. Novellen publicerades första gången 1918 i samlingen De kloge jomfruer. Samlingen finns översatt till svenska med titeln Visa jungfrur.
Sigrid Undset (1882-1949) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1928.
En man och två kvinnor är en novellsamling med elva noveller. De är ganska olika. Många handlar om relationer och kärlek mellan människor, vissa av dem i kulturvärlden, men de kan också handla om klass och politiker från Afrika, om situationen i Sydafrika och ett kolonialt arv. Många är ironiska, men det finns också noveller med djupt allvar. Miljön är England i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.
Starkast intryck på mig gjorde novellen England kontra England om en gruvarbetarson vars familj offrar sig ekonomiskt för att han ska kunna studera vid universitet, novellen Till rum nummer nitton om en medelklasskvinna som har tagit hand om man och barn i många år och som känner att hon aldrig får lugn och ro och aldrig slipper att vara till hands, titelnovellen En man och två kvinnor om två medelklasspar och kärlek, äktenskap och sex och novellen Dialog. Den sistnämnda är ganska dunkel och förefaller handla om en kvinnas förhållande till en man som är deprimerad, eller kanske bara stänger sig för henne, vilket inte är så bara. Den känns som om den bygger på författarens egna smärtsamma erfarenheter, men det vet jag egentligen inget om.
Sammantaget är novellsamlingen väl värd att läsas. Den är både rolig, tragisk och tankeväckande.
En man och två kvinnor – novellsamling av Doris Lessing, Forum 1975. Översättning: Harriet Alfons och Jadwiga P Westrup. Novellsamlingen publicerades första gången 1963 (A man and two women).
Doris Lessing (1919-2013) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2007. Om Doris Lessing på svenska Wikipedia och på den engelska.
En Japansk man deltar i ett seminarium på Hawaii. Det hålls av Hawaii-universitetets östvästliga kulturcentrum och handlar om omvärderingar av kulturkontakter och traditioner. En kväll hålls en fest och en amerikansk kvinna visar mannen ett stort träd som står utanför huset. Fast det är inte lätt att se något i mörkret.
”Du vill väl hellre se på träd än på människor?” sade amerikanskan med tyskt påbrå. Hon tog mig med ut ur festlokalen, som var fylld av pratande och skrattande människor, genom en bred gång som förenade två byggnader och sedan tvärs över en veranda ut i ett majestätiskt mörker. Med skrattet och festlarmet i ryggen stod jag där och spejade ut i detta mörker som doftade vatten. Att det till största delen utgjordes av ett enda gigantiskt träds silhuett, blev jag varse när jag upptäckte att det i mörkrets underkant fanns något som reflekterade ljus. Det var breda rötter som såg ut som ljusstrålar och bredde ut sig också åt det håll där jag och amerikanskan stod. Efter ett tag kunde jag till och med urskilja en blågrå nyans på de svarta rötterna, som till en början hade sett ut som någon sorts avbalkningar. Det var ett säkerligen flera hundra år gammalt träd med välutvecklat rotsystem som reste sig där i mörkret framför oss: det var som en mur som stängde ute himlen och havet som låg långt nedanför sluttningen. (Sid. 171)
Där läser vi om trädet som står så stort och fast rotat, och det har stått där i många, många år. Och så fortsätter novellen och så småningom kommer en kraftig omkastning. Jag hade inte förväntat mig slutet trots att jag när jag väl visste hur berättelsen slutade kunde se att det fanns många tecken under vägen. Kanske var jag bara ouppmärksam. Men hur det nu är med den saken finns det mycket i novellen som talar om osäkerhet och som innehåller så mycket mer. Det blir något kosmiskt och stort, och en värld där vi vet så lite och där vi ibland grälar om saker som kanske i ett längre perspektiv inte var så viktiga. Det finns så mycket som är dolt för oss och vi har så många förutfattade meningar.
Det visa regnträdet novell av Kenzaburō Ōe ur samlingen Det visa regnträdet, Bonniers 1996. Översättning: Eiko och Yukiko Duke. Samlingen innehåller sex noveller skrivna mellan 1958 och 1990.
Kenzaburō Ōe (1935-2023) tilldelades Nobelpriset i Litteratur 1994. Om Kenzaburō Ōe på engelska Wikipedia och på den svenska.
När vi fick höra att han släppts fri sprang jag över fälten och genom stängslet för att berätta det för vårt folk på granngården. Det var inte förrän efteråt som jag såg att jag hade rivit sönder klänningen på taggtråden och att jag hade ett sår på axeln som blödde.
Han flyttade härifrån för nio år sen, skrev kontrakt för att arbeta i stan på en byggnadsfirma – bygga vägar av glas upp mot himlen. De båda första åren kom han hem över lördag och söndag en gång i månaden och två veckor till jul; det var då han frågade min far om mig. Och han började betala. Han och jag trodde att han på tre år skulle ha betalt nog för att vi skulle kunna gifta oss. Men så började han gå klädd i en sådan där T-shirt, han talade om att han hade gått in i fackföreningen, han berättade om strejken, att han var en av de arbetare som gick och talade med cheferna när några andra hade fått avsked efter strejken. Han har alltid varit duktig att prata, också på engelska – han var duktigast av alla i byskolan, han brukade läsa tidningarna som indiern slår in såpa och socker i när man köper i butiken. (Sid. 229)
Den som berättar i den här novellen är en ung kvinna i en by i Sydafrika. Från hennes synpunkt får vi ta del av kampen mot apartheid och för de svartas rättigheter genom att hon berättar om sin vardag och sin man. Novellen handlar alltså inte om kampen i sig och tillvaron i fängelset på Robben Island där hennes man blir fånge utan den handlar om hur kampen påverkar henne och hennes lilla dotter. Hon deltar inte direkt i kampen och har svårt att hänga med när mannen och hans kamrater pratar om det som händer i landet. Ändå sitter hon där och lyssnar. Som enda kvinna. Det är inte vanligt att kvinnorna deltar. Också hon har läshuvud men någon utbildning utöver byskolan får hon inte. Ändå blir hon lärarinna där, men till mycket låg lön. Det gör att hon har svårt att ha råd att resa ända till Kapstaden och Robben Island för att besöka sin man.
Amnesti är en intressant novell om de svartas situation under apartheid, om hur apartheid splittrar familjer, om hur svarta sätts i fängelse när de kräver sina rättigheter. Lite tänker jag på hur tillvaron var för svenska arbetare på 1800-talet och början av 1900-talet. Liknande, men ännu hårdare och svårare i Sydafrika.
Amnesti – novell av Nadine Gordimer ur antologin Nobeller, En bok för alla 2008. Översättning: Else Lundgren. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth. Amnesti publicerades första gången 1990 i The New Yorker.
Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991. Om Nadine Gordimer på engelska Wikipedia och på den svenska.
L’Arrabiata betyder Den arga och det är det hånfulla tillmälet som riktas till en fattig italiensk flicka i den här novellen. Egentligen heter hon Laurella och att hon kallas Den arga beror på att hon knycker på nacken och inte vill umgås med någon av de unga männen. Nej, hon vill aldrig gifta sig, säger hon, eftersom hennes far misshandlade hennes mor och när hon sedan låg på golvet alldeles förstörd blev han istället ömsint och tog hand om henne och plåstrade om henne. Detta upprepades gång efter gång och Laurella kan knappt stå ut med tanken på att tvingas leva på det viset.
L’Arrabiata är intressant att läsa. Visst vill jag att Laurella ska få en bra man och ett äktenskap utan våld. Men kommer hon att få det? Det finns en ung man som älskar henne hett, men kommer han att vara fridsam genom livet? Novellen är skriven 1853 och det är kanske inte särskilt oväntat att Laurella ber den unge mannen om ursäkt eftersom hon har skadat honom för att undvika att bli våldtagen. Det brukar ju alltid vara kvinnans fel i slutändan. Eller såg alla läsarna från nordligare länder detta som en dramatisk och underhållande folklivsberättelse från det soliga Italien där människorna har ett hetsigt temperament och där känslorna ofta tar överhanden?
Hur det än är med den saken blir jag intresserad av de två ungdomarna. Novellen läsvärd med fin miljöskildring . Så här börjar den:
”Solen var ännu inte uppe. Över Vesuvius låg en bred grå dimslöja som sträckte sig bort mot Neapel och skymde de små städerna utefter kusten. Havet var lugnt. Men på marinan, som är anlagd i en trång vik nedanför Sorrentos höga klippstrand, höll fiskarna och deras hustrur på att med grova rep dra iland båtarna med näten, som hade legat ute över natten. Andra sysslade med sina båtar, räckte segel och släpade fram åror och master ur de stora gallerförsedda hålorna djupt inne i klipporna, där redskapen förvarades under natten. Ingen var sysslolös, ty även de gamla som inte längre var till sjöss hade sällat sig till den långa raden av dem som drog i näten, och här och där stod en gammal gumma med sin slända på ett av de platta taken eller sysslade med barnbarnen, under det att dottern hjälpte sin man.” (Sid. 20)
L’Arrabiata – novell av Paul Heyse ur samlingen Nobeller, noveller av Nobelpristagare, En bok för alla 2008. Översättning: Karin Jacobson. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth. Novellen finns också i svensk översättning i antologin All världens kärlek från 1951.
Paul Heyse (1830-1914) var en tysk författare. Han var översättare från italienska och skrev noveller och romaner. 1910 belönades han med Nobelpriset i litteratur.
Pojke med såpbubblor är en novellsamling med nio noveller. Det är Per Wästbergs debutbok och när den kom ut var han bara femton år gammal. Det tycker jag är en anmärkningsvärd ålder för en litterär debut och därför ville jag läsa den. Alla novellerna handlar om en pojke. Den första, som också är titelnovellen är en saga, men alla de andra handlar om en pojke i författarens nutid. De är skrivna i första person och nästan alla är minnen från pojkens sommarviste, men pojken i novellerna har lite olika åldrar, från sex år till tolv ungefär.
Berättarna är pojkar vilkas föräldrar har råd att äga eller hyra ett sommarhus och som har hembiträde. Papporna arbetar i stan och mamman är hemma. Det finns stor ensamhet i berättelserna. Pojken, (Det skulle kunna vara samma pojke som berättar sina minnen från när han var yngre) eller pojkarna har svårt att få kamrater och spelet mellan barnen tar stort utrymme. Sommarlivet med vatten och passbåt, med vass och bryggor och prunkande grönska träder fram i berättelserna som är enkelt och rakt skrivna. Det är fin stämning i novellerna. Man känner sommaren och pojkens saknad och frustration. Lite för mycket av samma blev det till slut när jag läste de sista berättelserna men samlingen är absolut läsvärd. Jag läste novellerna en och en under min stillsamma stund på morgonen efter att ha läst en dikt. Det passade bra till den här boken.
Pojke med såpbubblor av Per Wästberg, Wahlström & Widstrand 1949.
C köpte boken lockad av teckningen på omslaget: mot en bakgrund av levrat blod ledde en trappa upp mot en vagt antydd, halvt öppnad dörr; bortom den en tunn ljusstrimma, vass som en knivsegg. Dessutom hade hon igenkännande noterat titelns gula, kantiga bokstäver – den ingick alltså i hennes favoritserie av deckare. För åratal sedan hade hon börjat med Agatha Christie men efter en tid känt en plötslig trötthet inför all denna kristallklara konsekvens – mord, undersökning, avslöjande av gärningsmannen. Som om deckaren var en kliniskt ren konstruktion, omöjlig att ta sig ur. (Sid. 41)
Så börjar den här novellen som handlar om en kvinna som läser deckare, och hon läser många. Hon är gift och har två barn, en tonårsdotter och en vuxen son som fortfarande bor hemma. Varje morgon åker hon tunnelbanan till sitt arbete. Hon handlar och lagar mat. Hon tvättar och verkar sköta all markservice. Hennes man ser på TV.
Men på lediga stunder mellan allt hon måste uträtta läser hon deckare. Nu har hon alltså fått tag på en ny som ser lovande ut. Helst vill hon läsa alltihop direkt, men det går ju inte. Det får bli en stund då och då, och läsningen utvecklas till något man kanske inte hade väntat sig. Mycket mer kan jag inte avslöja. Novellen är underhållande och lite tänkvärd. Och börjar man fundera så kan man kanske hitta lite mer under ytan.
Sluta blunda, du är död – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonniers 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn. Samlingen publicerades första gången 2001 (Gra na wielu bębenkach) och kom i svensk översättning 2002.
Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.
