Etikett: Hyllvärmare2019

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här deckaren av Dorothy Sayers och Robert Eustace är upplagd som en samling dokument. De består till huvuddelen av brev.

Herr och fru Harrison bor tillsammans med en sällskapsdam. Hustrun är mycket yngre än mannen. Sällskapsdamen har klena nerver. I husets övervåning flyttar två unga män in, den ena är konstnär och den andre är författare. Paret Harrison börjar umgås med de unga männen. Så småningom målar konstnären den unga hustruns porträtt, och ja, precis som vi misstänkte inleder de ett kärleksförhållande.

Herr Harrison misstänker ingenting. Han är svampexpert och vet också mycket om vilda växter som går att äta. Han är även intresserad av matlagning och lagar till stuvningar och steker svampar som andra människor inte vågar plocka av rädsla att blanda ihop dem med en giftig svamp. Ett par gånger om året tillbringar herr Harrison någon vecka i en enslig stuga där han samlar svamp och växter.

Boken består alltså till stor del av brev. De är levande skrivna och brevskrivarnas olika personligheter kommer fram ur breven. Vi får läsa brev som sällskapsdamen har skrivit till sin syster, som den unge författaren har skrivit till sin fästmö och brev som herr Harrison har skrivit till sin vuxne son, bland annat. Boken kom ursprungligen ut 1930 och tiden kommer fram fint och många vetenskapliga rön diskuteras. Vetenskap och experiment har också avgörande betydelse för fallets upplösning.

The Documents in the Case är ett nöje att läsa för en människa som är intresserad av Dorothy Sayers deckare. Den är dock lite svår att läsa på engelska. Den unge författarens brev till fästmön innehåller många hänsyftningar som jag antar att den universitetsutbildade i England på den tiden var förtrogen med men det är ju inte jag. Trots det vill jag rekommendera den till den Dorothy Sayers-intresserade läsaren. Boken är översatt till svenska, men den finns inte på något bibliotek i Östergötland och översättningen är från 1950-talet så kan man läsa den på engelska så rekommenderar jag det.

The Documents in the Case av Dorothy Sayers och Robert Eustace, Victor Gollancz 1935. Jag har den tionde tryckningen 1952 av den här billighetsutgåvan hemma.

På svenska heter boken Handlingarna i målet och är utgiven på Bonniers 1951, översättning Sonja Bergvall.

Den senaste utgivningen av The Documents in the Case som jag hittar på nätet är från 2016.

Karthago av Joyce Carol Oates

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Karthago handlar om familjen Mayfield och den äldsta dotterns pojkvän Brett Kincaid. En dag försvinner den yngre dottern Cressida och Brett blir anklagad för att ha dödat henne.

Cressida är en ovanlig flicka. Vid försvinnandet är hon nitton år gammal men omogen. Hon är inte som andra, har inte många vänner och kommer med beska sårande kommentarer i familjen. Antagligen förstår hon inte riktigt andra människors känslor. När hon var yngre har det talats om Asperger och autism. Hon är intelligent men har svårt att genomföra sina studier.

Brett är ung veteran från Irakkriget. Han är förlovad med den äldsta dottern Julie. Efter att ha kommit tillbaka från Irak är han skadad och både fysiskt och psykiskt handikappad. Han kan inte tänka klart längre och han upplever gång på gång fragment av hemska händelser under kriget. Dessa blandas med minnen från när han träffade Cressida den kväll när hon försvann. Han vet inte vad som har hänt.

Karthago är en familjehistoria och vi får följa de olika familjemedlemmarna i krisen. Genom att berätta bra och medkännande om de här människorna har Joyce skrivit en starkt kritisk bok mot kriget i Irak och det amerikanska rätts- och fängelsesystemet.

De unga människor som tog värvning och for till Irak tillhörde inte de högutbildade och visste inte vad de gav sig in på. Krigets hemskheter finns med i berättelsen som fragmentariska minnen. Brett vet inte vad han har upplevt i Irak och vad han har upplevt i hemtrakten. Allt fler lemlästade och psykiskt skadade krigsveterander kommer hem. Villken hjälp får de? En del, kanske många av dem, går omkring som tickande bomber och begår brott på grund av förvirring och okontrollerad ilska och drogmissbruk.

Joyce Carol Oates gestaltar hur detta kan påverka människor och samhälle. Brett erkänner att han har dödat Cressida och blir dömd. För läsaren framstår domen som ett justitiemord. Brett har dåligt samvete på grund av det han har varit med om i kriget och tror till slut att han har dödat Cressida.

Karthago är en bra roman. Julies desperata försök att återknyta till sin fästman efter kriget, pappans lika desperata försök att hitta sin dotter som han tror är i livet, mammans försök att nå sin man som dricker mer och mer, Bretts öde och Cressidas sårbarhet gör att jag lever mig in i den här berättelsen. Romanen är kanske lite väl ordrik och vidlyftig, men det är en liten brist. En berättelse som innehåller en så mästerlig skildring som det långa avsnittet där en grupp är på studiebesök på ett stort fängelse måste jag rekommendera. När jag läser det partiet känns det som om besökarna stiger ner i helvetet. En skildring som tränger innanför huden.

Karthago av Joyce Carol Oates, Bonniers 2014. Översättning: Ulla Danielsson.

Mitt första liv av Bodil Malmsten

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Mitt första liv handlar om Bodil Malmstens liv från barndom upp i tjugoårsåldern. Hon bodde med sin mamma och sin syster i byn Bjärme i Jämtland. Där i trakten träffades hennes mamma och pappa under beredskapstiden. Han kom från Stockholm men var soldat stationerad i Jämtland. Bodil Malmstens mamma kom från byn och där bodde också hennes mormor och morfar.

Hennes föräldrar skilde sig och pappan bildade ny familj i Stockholm.

En stor del av boken handlar om Bodil Malmstens barndom i den jämtländska byn, men när hon gick i realskolan var hon en tid inackorderad hos en familj på Frösön och senare blev hon placerad hos en fosterfamilj i Vällingby.

Mitt första liv är en berättelse med många hål. Den består av minnesfragment och det är nog så vi minns det som var. Det kan också vara svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad som har blivit berättat för en och som man har gjort om till ett minne. Bodil Malmsten skriver att hon har valt att inte undersöka om hennes minnen är verkliga fakta utan hon låter dem vara som de är. Dessutom väljer alltid den som skriver en självbiografi vad som ska tas med. Bodil Malmsten berättar inte varför hon blev placerad i fosterhem, men det måste vi ju inte veta.

Mitt första liv är en stark bok. Morfadern, den aktive socialdemokraten och mormodern med sin pessimistiska livssyn framstår som de tydligaste gestalterna och så barnet Bodil förstås. Boken handlar om trygghet, om driften och rätten att få vara sig själv, om skillnaden mellan livet i byn som är ett traditionellt lantbruksliv med hårt fysiskt arbete och livet i Stockholm. Hennes farfar var Carl Malmsten som kom från högborgerlig miljö.

Bodil Malmsten har ett kraftfullt språk och berättar med humor, ilska och poesi. Mycket smärta finns mellan raderna, men också kärlek och omsorg. I några av bokens partier far hon iväg och gisslar företeelser i dagens samhälle. Det stör lite tycker jag. Men ändå, varför inte? Det är ju Bodil Malmsten som har skrivit den här boken.

Läs Mitt första liv om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

Mitt första liv  – den gudarna älskar dör inte av Bodil Malmsten, Finistère 2004.

Hetta av Ian McEwan

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Michael Beard är nobelpristagare i fysik. Det var länge sedan han åstadkom någon betydande forskning. Han lever gott på sitt namn, håller föreläsningar och ingår i styrelser för att sprida glans över olika institutioner.

Hans femte äktenskap är i upplösning. Beard har alltid haft älskarinnor, den ena efter den andra, men när hans unga hustru inleder ett förhållande med mannen som utför reparationer i deras hus blir Beard våldsamt svartsjuk.

Beard är en man utan samvete och utan empati. Den enda människa som han bryr sig om är sig själv. Han dricker för mycket, han äter för mycket. Han trasslar in sig i problem men lyckas ta sig ur dem. Att han lämnar människor bakom sig med förstörda liv bekommer honom inte det minsta. Han vänder med lätthet kappan efter vinden. Om han tror att han kan tjäna på att propagera för att vi måste göra något för att rädda jorden från klimatkatastrof växlar han in på det spåret även om han tidigare har hört till skeptikerna.

Ian McEwan skriver med kraft och driv. Boken är mycket spännande att läsa och jag tror att Beard finns. Eller åtminstone finns människor som påminner om Beard högt uppe i samhällshierarkin och även i forskarvärlden. Beard framställs som ett praktexempel på en psykopat och för mig känns han sann. Han skulle kunna finnas.

Hetta är en spännande bok som också är rolig. Diskussionen i forskarvärlden och de postmodernistiska tankarna att ingen objektiv verklighet finns gestaltas med humor och även hur känslor styr. Det gäller att vara politiskt korrekt och veta hur trenderna går. Särskilt för Beard som vill behålla eller skapa sig en betydande position. Beards trassligheter är också roliga att följa samtidigt som berättelsen säger en del om vår mänskliga tillvaro. Kanske kan man säga att Hetta handlar om en psykopats nedgång och fall. Eller kanske inte. Skulle Beard kunna trassla sig ur även det som händer i slutet av romanen?

Jag kan inte säga så mycket mer om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som vill läsa boken. Jag har läst några andra böcker av Ian McEwan. Kärlekens raseri och Lördag tycker jag är bättre men Hetta är också väl värd att läsas.

Hetta av Ian McEwan, Brombergs 2010. Översättning: Maria Ekman.

Månen vet inte av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Den här romanen handlar om pojken Kristian och hans farmor. Hans föräldrar skiljs när han är liten och efter det träffar han inte sin pappa särskilt mycket. Men farmodern träffar han ofta och sover ibland över hos.

Hans farmor är fantasifull och berättar sagolika historier. Hon röker som så många gjorde förr och är oftast klädd i dräkt. Farmodern bor i en stor lägenhet och hyr ut två av rummen till en tidningsredaktion för en barntidning.

Rådström berättar mycket fint om farmoderns och pojkens förhållande. Det är den äldre Kristian som berättar, allt ses från hans synpunkt och det är mycket trovärdigt. Det är inte särskilt förvånande. Månen vet inte är första delen i en självbiografisk trilogi. Berättelsen känns verkligen som om barndomens minnen återkallas. Den är både poetisk och saklig och den handlar mycket om förlust. Farfadern dör, Kristians pappa lever ett annat liv. Så småningom dör han också och flera andra.

Månen vet inte är på sätt och vis en mörk berättelse med mycket sorg, men ändå känns den trygg och levande. Kristian börjar skolan. Han får ett liv utanför farmorns och mammans värld. Farmodern blir äldre. Krämporna ökar. Hon berättar samma historier om och om igen. När Kristian var helt liten älskade han det. Små barn vill gärna höra samma berättelse gång på gång. När han blir äldre tröttnar han och som tonåring blir han irriterad på farmodern. Det händer att han smiter undan och inte vill träffa henne.

Niklas Rådströms barndomsberättelse berörde mig, och gjorde att jag tänkte över mitt eget liv och min egen barndom. En levande och stark bok som känns ärlig. Rekommenderas.

Månen vet inte av Niklas Rådström, Gedins 1989.

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

En tid efter att hennes far hade dött höll Siri Hustvedt ett föredrag på det college där han hade arbetat och där hon hade bott som barn. Plötsligt började hon skaka. Hon kunde tala och tänka men hela kroppen nedanför halsen skakade och det var inte som när man är nervös och är darrig i benen och i händerna utan riktiga skakningar.

Det här ledde till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Var det en neurologisk åkomma eller hade skakningarna psykologiska orsaker?

Den här boken är lite krånglig att läsa. Siri Hustvedt tar upp åtskilliga forskare och filosofer och deras syn på kropp och själ. Som jag förstår det menar hon att det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan och det faktum att forskarna kan se vilken del i hjärnan som är aktiv vid olika tillfällen inte säger allt om vad det egentligen är som händer i vår kropp och framför allt inte om vad vi tänker och känner.

Vad är sinne och själ? Hur får vi ett jag? Vad är jaget? Vi får aldrig några säkra svar på detta i boken och det hade jag heller inte väntat mig. Som jag förstår anser Hustvedt att språket är mycket viktigt och att vårt jag formas i kommunikation och samspel med andra människor. Själv är hon en känslig människa och har några gånger sett syner, liksom en av hennes systrar och hennes mor. Hon har i många år lidit av migrän. Hon blir undersökt av neurologer men något klart svar på skakningarnas orsak får hon inte.

Som jag skrev här ovan är boken lite svår och eftersom jag själv inte är vidare insatt i filosofi och neurologi och psykologi kan jag inte säga så mycket mer. Jag tänker att vår hjärna, vårt jag, vår fantasi och kreativitet kanske vi aldrig riktigt kommer att förstå. Det är så stort och komplext. Men det ger ändå något att fundera över de här frågorna. Och att göra det är väl att vara människa? Siri Hustvedt ser bilder när hon läser. Det gör jag också. Det finns människor som inte gör det och jag skulle tro att även om både Hustvedt och jag ser bilder när vi läser så fungerar det inte likadant hos henne som hos mig. Kanske ser hon starkare bilder medan mina är lite blekare och flimrar förbi lite snabbare? Vem vet?

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, Norsteds pocketutgåva 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Katt och råtta av Günter Grass

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Attentatet i Pålsjö skog är en kontrafaktisk roman. Hans Alfredson har hittat på att en grupp utförde ett sabotage mot Nazitysklands järnvägstransporter genom Sverige till Norge på 1940-talet. Attentatet ledde till att många tyska soldater dödades. Med på tåget var även Eva Braun, Hitlers nära väninna, och hon omkom också. Detta ledde till att Tyskland invaderade Sverige.

Berättaren i boken är Holger Andersson som var med i gruppen som utförde attentatet och som bara var sexton år då. Nu berättar han om dådet och om vad som hände sedan i det ockuperade Sverige. Han klarade sig alltså. Det gjorde inte alla som var med.

Holger Andersson har skrivit ner sina minnen och berättelser från andra i attentatsgruppen och på 1990-talet har han lämnat materialet till Hans Alfredson som har redigerat det.

Det är utgångspunkten. Berättelsen är fiktiv. Attentatet har aldrig skett. Holger Andersson finns inte. Boken är en roman, men den är upplagd som en faktabok. Många faktaavsnitt om andra världskrieget är inlagda i boken. Ibland är de riktiga och ibland är de påhittade.

Det här är en bra bok. Den behandlar viktiga frågor som att det fanns många nazister i Sverige under Hitlers tid, hur dåligt rustat Sverige var för att stå emot ett angrepp och hur grymt och skoningslöst en ockupationsmakt kan bete sig. Boken tar också upp stora frågor som vad som händer med människor när de är med i krig och dödar.

I berättelsen lyckas en del svenskar fly. Det är inte lätt eftersom Sverige är instängt. Några lyckas fly till England och några till Island och genom det berättar Alfredson om hur tillvaron kan te sig för ovälkomna flyktingar. Judeförföljelser är också en viktig del i berättelsen. Judar har ingen fristad i Sverige eftersom det är ockuperat utan de sänds söderut till koncentrationslägren nere i Europa.Tvångsarbete i de svenska gruvorna och i krigsindustrin är en förutsättning för att ockupationsmakten ska få tillräcklig med krigsmateriel.

Vardagslivet som blir allt svårare ju längre kriget pågår finns också med i boken. Det blir allt besvärligare att få tag på mat och det blir ont om bränsle under de kalla krigsvintrarna.

Attentatet i Pålsjö skog handlar om svåra och tunga frågor, men i och med att den är upplagd som en faktabok kan jag ändå ganska lätt klara av att läsa den. Vissa avsnitt är också skrivna med ett riktigt Hasse Alfredson-humör så boken är inte utan humor.

En bra bok som jag rekommenderar.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson, Gedins 1996.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det här är ingen deckare, vilket man skulle kunna tro eftersom Simenon är en berömd deckarförfattare. Nej Klockorna i Bicêtre är en vanlig roman. Den handlar om René Maugras som är en mäktig tidningskung i Paris. En gång i månaden brukar han äta en lyxig lunch tillsammans med sina vänner som också tillhör samhällets topp. Nu har han plötsligt segnat ner till golvet på restaurangens toalett. Han har fått stroke.

Romanen börjar med att Maugras ligger medvetslös på sjukhuset. Han är placerad i privatrum och har en sjuksköterska hos sig hela tiden. Så småningom vaknar han upp ur medvetslösheten. Han kan bara röra på vänsterarmen och han kan inte tala.

Han tänker mycket på sitt liv, på sin far, på sin barndom och ungdom, sin hustru och på sina vänner. Han lyssnar på kyrkklockorna.

Tidigare har han varit en mycket aktiv man. Han har styrt och ställt. Han har arbetat nästan jämt. Men nu är all hans vakna tid upptagen av hans tankar. Ibland blir han störd av att sjuksköterskan eller läkaren ska utföra sina åtgärder. Han vill inte ha besök, han vill sjunka in i tankevärlden och han känner att han inte hör till den aktiva världen där ute.

Berättelsen är lugn och eftertänksam. Vi får följa Maugras under många veckor på sjukhuset och hur han gradvis kommer tillbaka till världen. Allt som vi får veta sker genom hans upplevelse.

Klockorna i Bicêtre kom på franska 1963. Det är en helt annan vård och ett helt annat sjukhusliv än vad vi är vana vid idag. Alla röker, patienter och personal och besökare. Maugras som är förmögen får sig tillsänt ett bättre vin än sjukhusets till maten. Han stannar en lång tid på sjukhuset.

Jag lär känna Maugras gradvis och fast allt han har gjort i livet inte är bra får jag stor sympati för honom. Jag tycker om bokens lugn och makliga takt och jag tycker om Simenons sätt att skriva. Till synes konstlöst men ändå finns en viss poesi.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon, Bonniers 1967. Översättning: Gun och Nils A. Bengtsson.

Orden av Jean-Paul Sartre

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.