När jag hade läst ett litet stycke i den här boken var jag ytterst förvånad. Men var hela boken skriven på detta viset? Ja, det var den. Där fanns en realistisk grund någonstans nere i botten som i en brunn, men hela texten var drömlik och symbolisk. Kanske är allt Mircea Cartarescu skriver så? Jag vet inte. Detta är mitt första nosande i den här författarens verk. Han nämns ju då och då i Nobelprisspekulationer så jag ville gärna läsa något av honom.

Boken börjar med en prolog och efter den består den största delen av texten av tre berättelser, om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke. Kanske är det samma pojke. De tre berättelserna är skrivna ur pojkarnas perspektiv. Där finns det lilla barnets tidsuppfattning som gör att om han är lämnad hemma ensam är tiden oändlig. Där finns barnets skräck. Där finns femtonåringens famlande efter vem han ska bli och undrande över män och kvinnor och det som skiljer dem åt. Det finns väldigt mycket att hämta i den här romanen, om den nu ska kallas roman.

Men för mig blev det lite svårt med allt det här förvridna, drömlika och tunga som finns i romanen. De två första berättelserna om femåringen och åttaåringen var lättare för mig att svälja än den tredje om femtonåringen. Där blev det lite för mycket. Det var nog inte skinnömsandet som blev för mycket, det var ganska genialt, tycker jag, otäckt, groteskt, men genialt. Men en jättelik ekoxe som pojken kan flyga med och poeter i gravar och en staty som demoleras. Näe. Det kändes som någon slags fantasybok, som om författaren tagit loss något ur den och använt utan att det fanns någon spännande intrig att följa. Inte för att jag brukar läsa fantasy, men i alla fall.

Nu kan jag förstås inte undgå att märka att det finns kvalitet i den här boken. Det är inte vem som helst som kan skapa detta. Melancolia är irriterande, vacker, otäck, svart, tung och poetisk. Och lite långtråkig på slutet. Där är mycket natt och månljus och barnen är i stort sett avskilda från de vuxna. Vad kan jag mer säga?

Men denna märkliga läsupplevelse gör inte att jag aldrig mer vill läsa Mircea Cartarescu. Det vill jag. Har någon som läser detta något tips om vad jag borde testa?

Melancolia av Mircea Cartarescu, Bonniers 2023. Översättning: Inger Johansson.