Andhämtningen – Ett avgörande av Thomas Bernhard

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard

Orsaken är en självbiografisk bok där Thomas Bernhard skriver om sin skoltid i Salzburg under andra världskriget och det första året efter krigsslutet. Och han är inte nådig. Han har inget till övers för denna inskränkta, hycklande stad som bara är befolkad av krämare och deras offer, enligt hans åsikt. Boken är en enda lång anklagelse mot staden och dess borgare, mot nazismen och mot katolska kyrkan och mot hur skolan drevs. Jag har aldrig läst något liknande och det är mycket bra skrivet. Det är slående, obönhörligt och lätt att läsa och ta till sig.

Under läsningen kan jag både känna med pojken Thomas och faktiskt dra på munnen ibland. Det var en fruktansvärd tid. Saltzburg utsattes för hårda bombangrepp under det sista krigsåret. Det blev ingen riktig sömn och ingen riktig undervisning, många nätter i skyddsrum och mycket skräck medan staden raserades. Thomas gick på en internatskola som drevs enligt den nazistiska ideologin. Österrike var ju ett nazistiskt land då. Under året efter krigsslutet blir skolan katolsk och det är också en svår tid. Allt är förstört och det är ont om mat och skolan drivs fortfarande med inskränkthet och bestraffningar. Thomas morföräldrar som var hans trygghet bodde utanför staden.

Samtidigt som jag upplever hur svåra de här åren är för pojken går författaren på med sin text, obönhörligt. Det finns inget resonerande i den här texten, inget antingen eller. Resultatet blir ibland tragikomiskt men det förstör inte min upplevelse av att det är en människa som har lidit som har skrivit boken.

Orsaken är en mycket bra bok och jag vill absolut läsa mer av Thomas Bernhard. Den här boken är den första i en svit självbiografiska böcker. De följande är Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard, Alba 1986. Översättning: Susanne Widén.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

Leonidas kommer från enkla förhållanden. Han han har fått kämpa för att finansiera sina studier. Men så ärvde han en frack av en judisk student som hade begått självmord. Klädd i den gjorde han succé på balerna i Wien och på så sätt blev Amelie från den rika släkten Paradini förälskad i honom och hans lycka var gjord.

Det är alltså i Wien på 1930-talet. Hitlers Tyskland har ännu inte gått in i Österrike men landet är påverkat av Hitlers politik. Leonidas är avdelningschef på utbildningsdepartementet. Nu ska han fylla femtio år och bland alla gratulationsbrev som kommer med posten finns ett kuvert med en kvinnas blekblå handskrift. Leonidas känner igen stilen och gömmer undan brevet och stoppar det i rockfickan.

Brevet kommer från en kvinna som Leonidas var förälskad i när han var ung. Han har haft en affär med henne under sitt äktenskap. Men inte nog med det. Hon är av judisk släkt.

Vad gör Leonidas? Hur ska han manövrera sig ut ur det här utan att riskera sitt äktenskap och sin ställning som ämbetsman? En kvinnas blekblå handksrift är en satirisk berättelse, eller åtminstone delvis satirisk som i ett kapitel som utspelas på departementet. Men jag upptäcker under läsningen att där också finns allvar, äkta förälskelse och Leonidas samvetskval. Och runt omkring Leonidas där han lever i sin glänsande bubbla finns antisemitismen och mullret från Hitlertyskland. Leonidas är inte utan känslor och samvete men han är också en opportunist som manövrerar bland blindskären. Ska man ha framgång i Wien måste man agera och vara på ett visst sätt. Situationen för judarna i landet blir sämre och sämre.

Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike. Den är intressant och högst läsvärd.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel, Ersatz 2016. Översättning: Ola Wallin.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Älskarinnorna är en satirisk bok. Den handlar om Brigitte som syr underkläder i en textilfabrik och Paula som är tonåring och går i sömmerskelära och om deras framtidsplaner. Deras strävan är att gifta sig, att fånga en man. Brigitte ser ganska praktiskt på det problemet och Paula har fallit för romantiska beskrivninga i veckopressen.

Här finns inga människor. Alla karaktärerna är figurer. Berättaren sitter någon stans ovanför alltihop och ser ner på berättelsen. Men den är inte kall. Det känns som om berättaren är mycket arg. Cynisk och hånfull och arg, som om det finns en stor smärta i bakgrunden.

Brigitte och Paula lever i ett manssamhälle där en kvinna inte har särsklit stort manöverutrymme. Männen är kungar, kvinnorna misshandlas och passar upp på kungarna. Kvinnorna hackar på den kvinna som gör bort sig. Brigitte är smart inom de ramarna och lyckas klara sig. Paula är raka motsatsen.Texten har  stor driv och jag märker att det är en textkonstnär som har skrivit boken. Det är det som gör att berättelsen håller. Romanen kom ursprungligen ut 1975 och blev Elfriede Jelineks genombrott. Den ligger bra till i tiden. Kvinnokampen hade spritt sig och många andra böcker som häcklade patriarkatet kom ut. Men Jelineks berättelse är provokativ och ful och jag kan tänka mig att många blev förbannade. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Modernista 2018. Översättning: Aimée Delblanc.