En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel

Leonidas kommer från enkla förhållanden. Han han har fått kämpa för att finansiera sina studier. Men så ärvde han en frack av en judisk student som hade begått självmord. Klädd i den gjorde han succé på balerna i Wien och på så sätt blev Amelie från den rika släkten Paradini förälskad i honom och hans lycka var gjord.

Det är alltså i Wien på 1930-talet. Hitlers Tyskland har ännu inte gått in i Österrike men landet är påverkat av Hitlers politik. Leonidas är avdelningschef på utbildningsdepartementet. Nu ska han fylla femtio år och bland alla gratulationsbrev som kommer med posten finns ett kuvert med en kvinnas blekblå handskrift. Leonidas känner igen stilen och gömmer undan brevet och stoppar det i rockfickan.

Brevet kommer från en kvinna som Leonidas var förälskad i när han var ung. Han har haft en affär med henne under sitt äktenskap. Men inte nog med det. Hon är av judisk släkt.

Vad gör Leonidas? Hur ska han manövrera sig ut ur det här utan att riskera sitt äktenskap och sin ställning som ämbetsman? En kvinnas blekblå handksrift är en satirisk berättelse, eller åtminstone delvis satirisk som i ett kapitel som utspelas på departementet. Men jag upptäcker under läsningen att där också finns allvar, äkta förälskelse och Leonidas samvetskval. Och runt omkring Leonidas där han lever i sin glänsande bubbla finns antisemitismen och mullret från Hitlertyskland. Leonidas är inte utan känslor och samvete men han är också en opportunist som manövrerar bland blindskären. Ska man ha framgång i Wien måste man agera och vara på ett visst sätt. Situationen för judarna i landet blir sämre och sämre.

Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike. Den är intressant och högst läsvärd.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel, Ersatz 2016. Översättning: Ola Wallin.

Berättelse om ett liv av Peter Handke

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Älskarinnorna är en satirisk bok. Den handlar om Brigitte som syr underkläder i en textilfabrik och Paula som är tonåring och går i sömmerskelära och om deras framtidsplaner. Deras strävan är att gifta sig, att fånga en man. Brigitte ser ganska praktiskt på det problemet och Paula har fallit för romantiska beskrivninga i veckopressen.

Här finns inga människor. Alla karaktärerna är figurer. Berättaren sitter någon stans ovanför alltihop och ser ner på berättelsen. Men den är inte kall. Det känns som om berättaren är mycket arg. Cynisk och hånfull och arg, som om det finns en stor smärta i bakgrunden.

Brigitte och Paula lever i ett manssamhälle där en kvinna inte har särsklit stort manöverutrymme. Männen är kungar, kvinnorna misshandlas och passar upp på kungarna. Kvinnorna hackar på den kvinna som gör bort sig. Brigitte är smart inom de ramarna och lyckas klara sig. Paula är raka motsatsen.Texten har  stor driv och jag märker att det är en textkonstnär som har skrivit boken. Det är det som gör att berättelsen håller. Romanen kom ursprungligen ut 1975 och blev Elfriede Jelineks genombrott. Den ligger bra till i tiden. Kvinnokampen hade spritt sig och många andra böcker som häcklade patriarkatet kom ut. Men Jelineks berättelse är provokativ och ful och jag kan tänka mig att många blev förbannade. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Modernista 2018. Översättning: Aimée Delblanc.