Ett barn är den femte och sista boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I den fjärde delen hade han kommit till tjugoårsåldern, men här går han tillbaka ända till de första åren av sin barndom. Berättelsen fortskrider sedan till tiden före hans skolgång i Salzburg, där den första delen i romansviten börjar.

Thomas Bernhard var född utom äktenskapet år 1931, vilket då innebar en stor skam. Hans mor reste till Nederländerna och födde honom där och sedan bodde hon med barnet hos sina föräldrar under många år tills hon gifte sig och pojken fick en styvfar. Pojkens far gav sig genast iväg och tog inget ansvar för sonen. Modern hatade fadern och situationen hon hade hamnat i och hatet gick ut över sonen. Det är hjärteknipande hur hon hela tiden kommer med hemska tillmälen och säger att den lille Thomas är helt värdelös och att hon önskar att han aldrig blivit född. Det leder naturligtvis till att han får dåligt självförtroende och inte tror att han kan lyckas i skolan, och han är sängvätare, något som på den tiden kunde uppfattas som illvilja och dåligt uppförande hos barnet. Något som skulle uppfostras bort genom att man hängde ut lakanen till allmän beskådan. Dessutom är pojken annorlunda och han blir mobbad i skolan.

Det är en tung historia, men som i de andra självbiografiska romanerna finns där en svart humor, så berättelserna är roliga också. Dessutom framstår pojken Thomas som seg och viljestark och ganska egensinnig, vilket kan kännas bra när man läser. Det är kraft i texten och vi vet ju att Thomas Bernhard överlevde och blev vuxen och blev en stor författare. Men med ett tungt bagage.

I de tidigare barndomsböckerna skriver Thomas Bernhard med mycket upprepningar. När jag tänker efter har de nog minskat efter hand och här är texten inte alls lika upprepande utan mera koncis och rak. Det känns som om han har fått mer perspektiv på sin historia, som om han inte är lika våldsamt arg längre. Arg är han, naturligtvis, och sorgsen också, men han förhåller sig lugnare i den här texten. Vi får veta mer om hans mor och hans morföräldrar. Anmärkningsvärt är att hans mormor och mor stod för försörjningen under de år de delade hushåll. Morfadern var en författare som inte fick in mycket pengar på sitt författarskap men som var en viktig och dominerande person i familjen. Den personliga familjeberättelsen står mot en bakgrund av framväxande nazism, ett förstockat österrikiskt samhälle och en del mycket radikala strömningar i pojkens familj. Bland annat var morfadern anarkist.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn. Hela sviten rakommenderas varmt.

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.