Våran pojke av Mikael Yvesand

Våran pojke handlar om Johan Lindkvist, om hans barndom och några år i ungdomen, men det är ingen vanlig uppväxtskildring. Jag tror att författaren har fångat mycket av hur det kan vara, men han skruvar till det rejält. Inte så att det som händer i Johan Lindkvists liv är otroligt. Det han är med om skulle mycket väl kunna hända. Bortsett från de egendomliga partierna om den stora lagerbyggnaden där märkliga saker pågår. Det är som att det finns två berättelser i den här romanen. Fast jag tänker att de egendomliga avsnitten kanske är Johans egendomliga tankar och drömmar egentligen.

Våran pojke är den första roman som jag läser av Mikael Yvesand och den liknar inte andra romaner. Den är rolig och djupt tragisk och den har en speciell ton som är mycket ovanifrån, men också i det som händer. Språket känns träffsäkert, levande och unikt. Men romanen handlar om en tillvaro där inget betyder något. En meningslös tillvaro verkar det vara. Och samtidigt, i denna meningslösa tillvaro utför Johan Lindkvist handlingar som medför bottenlös sorg och chock för andra. Johan Lindkvist har kompisar när han växer upp, men han är ändå utanför allting. Han har ingen verklig kontakt med andra människor och vet inte hur han ska leva. Saker bara händer.

Man kan nog läsa in mycket i den här berättelsen och i viss mån beskriver den nog ganska sanningsenligt hur det kan kännas att inte kunna orientera sig i omvärlden och att skyfflas runt av arbetsförmedlingen till olika aktiviteter. Men den gör mig frustrerad. Den är både bra och känns som om författaren behövde fylla ut boksidorna med fantasiberättelsen (som kanske inte är fantasi, som kanske inte är konspirationsteorier). Lite tänker jag på Paul Austers New York-trilogi. Fast det här är mycket yvigare. Ja, jag är ambivalent när jag ska skriva om den här romanen. Frustrerad. Det kanske är meningen?

Våran pojke av Mikael Yvesand, Polaris 2025.

Tisdagstrion – Blommor

Blommor som tema passar nu i maj och enligt temat kunde blommorna finnas såväl i författarens namn som på omslaget eller i boken. Så är det här.

Svartsvala av Josefin Roos handlar om Lucía som nyss hade fyllt tjugosex när hon drabbades av en hjärnblödning. Hon har förlorat sitt närminne. Hon bör inte bli gravid och föda barn, säger läkarna. Det är farligt för henne. Men tiden går, hon träffar A och hon föder barn i alla fall. Så är flickan i skolåldern och Lucía arbetar på statsarkivet och på fritiden skriver hon om fåglar. Men hon kommer ingen vart.
Svartsvala publicerades 2020.

Middlemarch av George Eliot handlar om ett antal människor i och omkring den lilla landsortsstaden Middlemarch på 1830-talet. Den unga idealistiska Dorothea gifter sig med den betydligt äldre prästen och forskaren Casaubon och hamnar i ett dåligt äktenskap med den torre egoistiske mannen. Läkaren Lydgate som har modern utbildning och moderna idéer och som vill forska gifter sig med den ytliga Rosamond som mest uppskattar utanverk, status och nöjen. I Middlemarch finns också slarvern Fred som älskar Mary som är en klok ung kvinna, men kan han någonsin få så pass ordning i sina förhållanden att han kan gifta sig med henne?
Romanen publicerades i flera band 1871-1872.

Agaat av Marlene van Niekerk. Lantbrukarhustrun Milla de Wet tar hand om en liten svart flicka. Hon har en missbildad arm och har misshandlats och blivit utsatt för övergrepp i sin familj. Eftersom Milla de Wet är vit och romanen utspelas i Sydafrika under apartheidtiden kan hon göra som hon vill – alltså bara ta flickan och uppfostra henne på gården hon äger. Men, som sagt, flickan är svart och därför kan hon inte bli som en adoptivdotter. Men Agaat som är den intelligentaste av de två blir så småningom oundgänglig för driften av gården. Milla de Wet älskar blommor och sin trädgård och det finns som en strömning genom hela romanen.
Romanen publicerades första gången 2004.

Temat för dagens tisdagstrio kommer från Robert som driver bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 79-80

Nu tar jag en titt på de böcker som har legat längst tid i min läslista, och vad hittar jag där? Jo Dolda i det fullt synliga av Nuruddin Farah, som är en somalisk författare som har levt många år i exil. Dolda i det fullt synliga handlar om att den FN-anställde Aar mördas i en terroristattack i Mogadishu. Då lämnar hans halvsyster Bella Rom och flyttar till Nairobi, för att ta hand om sina brorsbarn. Men Aars frånskilda hustru, som länge har varit försvunnen, kräver vårdnaden om barnen.
Dolda i det fullt synliga har legat i läslistan sedan 16 juni 2020.

Och samma dag kom nästa bok in i listan. Det är Tid för vila av Johann S Lee. Så här skriver bokförlaget om boken: ”Tid för vila är en urban relationsroman, skriven med både humor och ömsinthet, som kretsar kring homosexuellt föräldraskap. Johann S Lee debuterade 1992, endast 21 år gammal, med den delvis självbiografiska Peculiar Chris som brukar anses vara Singapores första gay-roman. Tid för vila är hans tredje roman och den första att komma ut på svenska. Lee är uppvuxen i Singapore, men har studerat i England. Han delar nu sin tid mellan Singapore och London.”

Två böcker med föräldrar och barn alltså, och jag tror att båda är intressanta. Av Johann S Lee har jag inte läst något tidigare men av Nuruddin Farah har jag läst romanen Kartor.

Omloppsbanor av Samantha Harvey

I en rymdstation färdas sex människor runt jorden i över tjugotusen kilometers fart. De är astronauter och kosmonauter from USA, Ryssland, Italien, Storbritannien och Japan och de samlar in meteorologiska data, de genomför experiment med möss och undersöker människokroppens gränser. Dessutom städar de, rengör filter och reparerar ibland det som behöver lagas. Sexton varv runt jorden på ett dygn. Sexton soluppgångar och sexton skymningar. En mycket underlig tillvaro där de har den stora rymden runt sig och kan se jorden där borta ur många olika vinklar och perspektiv. Deras farkost rör sig hela tiden och det gör jorden också.

Ändå är de människor och det känner man när man läser. Men de är fysiskt avskilda från resten av mänskligheten. De är också ovanliga människor som både har velat bli rymdfarare och lyckats kvalificera sig för uppgiften. Men samtidigt en del av oss alla.

Det finns ett poetiskt ljus i den här romanen. Den är exakt, med fakta om vilken del av jorden som de ser från rymdskeppet. Den är också mycket konkret när författaren berättar vad de gör. Och samtidigt finns poesin, deras tankar och drömmar, och just det där att de inte befinner sig på jorden utan i rymden gör att i berättelsen finns frågan om jordens och mänsklighetens framtid och den svindlande känslan av vår litenhet – och storhet. För oss själva är vi ju universums mitt. De här tankarna och perspektiven behöver just den här konkreta förankringen i vårt mänskliga liv för att åtminstone jag ska ta dem till mig. Det är en fin upplevelse att läsa den här romanen.

Omloppsbanor av Samantha Harvey 2025. Översättning: Eva Åsefeldt.
Romanen publicerades första gången 2023 (Orbital) och vann Bookerpriset 2024.

Tisdagstrion – Jan Guillo

Detta är inte det lättaste temat när man bara har läst två böcker av denne produktive författare. Men man gör vad man kan och då kan det bli så här:

Ondskan av Jan Guillou tror jag inte att jag är ensam om idag, men det är också en bra bok. Det är en delvis självbiografisk roman om Erik Ponti som har en sadistisk far och som också blir utsatt för grov pennalism på internatskolan där han går.
Romanen kom 1981.

När man bara har läst två böcker av Jan Guillou får man ta med en som man inte har läst. Men vi har den i alla fall i bokhyllan. Det är Tjuvarnas marknad som handlar om att en tjuvliga i Stockholm bara stjäl från de allra rikaste. Så vitt jag förstår handlar den om korruption och rofferi. Hur den är vet jag inte, men jag tror att jag kommer att läsa den så småningom.
Tjuvarnas marknad kom 2004.

Men Brobyggarna har jag läst. Det är första delen i romansviten Det stora århundradet och handlar om tre norska fiskarbröder som utbildas till ingenjörer i början av 1900-talet. Jag misstänker att den kan dyka upp hos fler bokbloggare idag, men också den är en bra bok.
Brobyggarna kom 2011.

Dagens tema har vi fått av Robert som driver bloggen Mina skrivna ord.

Issadalen av Czeslaw Milosz

Tomasz växer upp på en herrgård vid gränsen mellan Litauen och Polen där den gick då i början av 1900-talet. Nu ligger Tomasz lantliga barndomsmiljö ungefär mitt i Litauen. Tomasz bor hos sin morfar och mormor. Hans far och mor är någonstans i Polen och arbetar för Polens självständighet, och genom hela romanen finns pojkens längtan efter föräldrarna som han knappt har träffat.

Det är en lantlig miljö pojken växer upp i. Där finns herrgårdar och mindre jordbruk och människor som arbetar åt de mer besuttna. Det växer och det skördas. Floden flyter fram och man riktigt känner grönskan och sommarhettan med dofter och ljud. Utbildningsinstitutioner finns inte där så Tomasz får lära sig läsa dels på egen hand, dels genom undervisning av en man i trakten. Och där finns många föreställningar om djävlar. Milosz skriver att i Issadalen är antalet djävlar större än någon annanstans.

Många konflikter finns i berättelsen. I området finns en historia av livegenskap och nu när den moderna tiden börjar komma har man beslutat om en jordreform och Tomasz mormor och morfar äger mycket jord och en stor del av den kanske kommer att delas ut till andra. Där finns också en fientlig inställning mellan litauer och polacker. Jag antar att många av godsägarna var polska. Tomasz familj är polsktalande och åtminstone en del familjemedlemmar anser sig vara förmer och Thomasz är inte ett av barnen i byn. Han är en annan. Dessutom finns naturligtvis alla personliga motsättningar, kärleksbekymmer och rädslor.

Issadalen är en känslig, mustig, kroppslig och också andlig och svävande berättelse om en pojkes uppväxt med rädslor, med bikt och dåligt samvete och med många människor omkring sig. Morfaderns lugn och benägenhet att släta över och se det positiva i människor, mormoderns lathet, farmoderns sjuklighet, den åtminstone halvgalne skogvaktaren, pigan, och hushållerskan till mannen på granngården, en man som Tomasz beundrar och som lär honom jaga. Där finns växtlighet och djurliv och vi får uppleva alla årstider. Det är mycket i berättelsen som är handfast. Men där finns också många tankar om rätt och fel och hurdana människorna är. Genom berättelsen strömmar en tanke om dubbelhet, att vi är en människa i oss själva och en annan person utåt. Det finner Tomasz både hos sig själv och andra.

Issadalen av Czeslaw Milosz, Brombergs 1980. Översättning: Kjell Rehnström.
Romanen publicerades första gången 1955 (Dolina Issy) och kom i svensk översättning 1980.

Czeslaw Milosz (1911-2004) Var en polsk författare av poesi och prosa, översättare och diplomat. Han fick Nobelpriset i litteratur 1980. Om Czeslaw Milosz på engelska Wikipedia och den svenska.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti

I en by I italienska alperna hittas en död, naken man med ögonen utrivna. Kriminalkommissarie Teresa Battaglia kommer dit med sitt team för att utreda mordet och snart inser hon att de har att göra med en seriemördare.

Det finns många trådar och vinklar i den här deckaren. Där finns alpbyn med sina hemligheter och invånarnas tendens att sluta sig samman mot de som kommer utifrån. Där finns Teresa Battaglias begynnande problem med sitt minne och hennes rädsla för demens. Tydligen finns också ett märkligt hus med en märklig hemlig, verksamhet där sköterskor tar hand om några individer som omtalas som om de vore ting. Det verkar mycket mystiskt och otäckt och att detta som skedde många år före mordet spelar roll för berättelsen förstår man som läsare direkt. Annars skulle inte de avsnitten finnas med i boken.

Blommor över helvetet innehåller alltså mycket som är hemskt. Men den innehåller också mycket som är varmt och mänskligt. Porträttet av Teresa Battaglia är skapat så att man som läsare så småningom tycker mycket om henne fast hon är vresig och stundom elak. I berättelsen finns också en ung polis som är ny i teamet och konflikten och munhuggningen mellan kommissarien och honom. Där finns också ett feministiskt stråk och som bärande tema medmänsklighet eller inte. Morden i den här deckaren är bestialiska, men alltihop är skrivet så att en läsare som jag mycket väl kan klara av detta och läsa berättelsen med behållning. Med andra ord kan jag rekommendera Blommor över helvetet.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti.
Romanen publicerades första gången 2018 (Fiori sopra l’inferno) och kom i svensk översättning 2019.

Tisdagstrion – Fjällbacka

Nä nu alltså! Hur svårt får det bli? tänkte jag när jag såg det här temat som vi har fått från Robert som driver bloggen Mina skrivna ord. Jag som bara kanske, eller kanske inte, har läst en deckare av Camilla Läckberg och vad handlade den om i så fall? Vad kan jag bidra med här? Men som vanligt satte hjärncellerna igång och dessutom tittade jag på filmerna som är byggda på Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare på SVT play, och här har vi alltså min mer eller mindre långsökta tisdagstrio på temat.

Vad kan jag associera till Fjällbacka, tänkte jag. Jo fjäll, de har vi i Sverige, men i Italien har de alper och Strega av Johanne Lykke Holm utspelas på ett ensligt hotell i de italienska alperna. Rafa kommer till den lilla bergsorten Strega. Hon och åtta andra unga kvinnor ska läras upp för att bli hotellpersonal under vintersäsongen. Berättelsen har en underlig stämning, lite hotfull.
Strega kom 2020.

Sedan stötte jag på Svampkungens son av Marie Hermanson. Den handlar om sonen till en karismatisk svampexpert. Efter att ha vuxit upp i skuggan av sin far tar sonen i vuxen ålder kontakt med sin mor som bor på en ö på västkusten. och sonens tillvaro ändras helt. Jag har inte läst boken, men omslagsbilden är väl västkustsk så det förslår. Och jag vill läsa den som så mycket annat av Marie Hermanson.
Romanen kom 2007.

I en av filmerna om Fjällbackamorden planerar författaren Erika och hennes man polisen en barnfri helg i Marstrand. Det sker naturligtvis ett mord så de kommer aldrig iväg, men då kom jag att tänka på Ellen Mattsons fina historiska roman Tornet och fåglarna. Den handlar om Henrich Danckwart som var kommendant på fästningen i Marstrand 1719. Han bor på fästningen tillsammans med sin syster och sina barn. På fästningen finns också soldater och officerare och officerarnas familjer. Dessutom finns fångar eftersom fästningen även är ett fängelse. Och Sverige är i krig mot Danmark.
Tornet och fåglarna kom 2017.

Jaså här blev det och om du vill ha fler tips på temat Fjällbacka kan du gå till Mina skrivna ord.

Sluta blunda, du är död – Novell av Olga Tokarczuk

C köpte boken lockad av teckningen på omslaget: mot en bakgrund av levrat blod ledde en trappa upp mot en vagt antydd, halvt öppnad dörr; bortom den en tunn ljusstrimma, vass som en knivsegg. Dessutom hade hon igenkännande noterat titelns gula, kantiga bokstäver – den ingick alltså i hennes favoritserie av deckare. För åratal sedan hade hon börjat med Agatha Christie men efter en tid känt en plötslig trötthet inför all denna kristallklara konsekvens – mord, undersökning, avslöjande av gärningsmannen. Som om deckaren var en kliniskt ren konstruktion, omöjlig att ta sig ur.
(Sid. 41)

Så börjar den här novellen som handlar om en kvinna som läser deckare, och hon läser många. Hon är gift och har två barn, en tonårsdotter och en vuxen son som fortfarande bor hemma. Varje morgon åker hon tunnelbanan till sitt arbete. Hon handlar och lagar mat. Hon tvättar och verkar sköta all markservice. Hennes man ser på TV.

Men på lediga stunder mellan allt hon måste uträtta läser hon deckare. Nu har hon alltså fått tag på en ny som ser lovande ut. Helst vill hon läsa alltihop direkt, men det går ju inte. Det får bli en stund då och då, och läsningen utvecklas till något man kanske inte hade väntat sig. Mycket mer kan jag inte avslöja. Novellen är underhållande och lite tänkvärd. Och börjar man fundera så kan man kanske hitta lite mer under ytan.

Sluta blunda, du är död – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonniers 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn.
Samlingen publicerades första gången 2001 (Gra na wielu bębenkach) och kom i svensk översättning 2002.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.