Fårdagboken av Axel Lindén

Berättaren bor på en gård där han har får. Han har ärvt gården och han bodde där som barn. Som vuxen kommer han från ett liv i staden men vill hitta ett mer hållbart och miljövänligt sätt att leva. Komma närmare jorden och livet och praktiken. Från början när han flyttade ut på landet var det tänkt som ett kollektiv men med tiden verkar det vara berättaren och hans familj som sköter gården. Boken är upplagd som en dagbok med kortare eller något längre anteckningar de dagar han skriver. Den löper över flera år.

Från början vet han inte mycket om fårhållning. Fåren rymmer. Staketen är aldrig tillräckligt starka. Så fort fåren hittar ett hål rymmer de. Men han lär sig under årens gång och på slutet liknar han alltmer en vanlig fårfarmare. Det finns en hel del tankar och resonerande i boken. Berättarens liv innehåller ju stora motsatser: Ett akademiskt liv i staden och ett praktiskt liv på landet. Lamning då ibland alltför svaga lamm föds som måste tas om hand och matas med flaska men kanske inte klarar sig ändå. Slakt. Omsorg om fåren, att de ska växa och må bra och ha mat och vatten. Motsättningen mellan tankarna om hur vi egentligen borde leva om det ska hålla i längden och alla kompromisser han måste göra för att det i verkligheten ska vara möjligt att ha en stor fårflock som han får en viss inkomst från. Berättaren är vegetarian, skriver han. Men han äter köttet från sina egna får. Kött från köttfabriker äter han inte.

Berättarens fårflock är inga gulliga husdjur. Har man några stycken ger man dem kanske namn och man har ett mer personligt förhållande till varje individ. Så är det inte här. Berättaren har ett personligt förhållande till flocken och han måste tänka krasst. Varför har man får? Kött, ull och skinn.

Fårdagboken är en liten bok och texten är inte lång men den rymmer stora frågor. Dock hade jag väntat mig lite mer. Jag halkade alltför lätt igenom den. Men jag tycker absolut att den är läsvärd. Inte finns det väl en massa fårdagböcker i litteraturen? Boken är dessutom rolig här och där. Jag blev nyfiken på författaren när jag såg att han hade fått Aftonbladets litteraturpris och jag blir nyfiken på hans andra bok, Tillstånd, som just har kommit ut. Där tampas han med skogen.

Fårdagboken av Axel Lindén, Bonniers 2017.

Hett i hyllan #104 – Och på åttonde dagen

Under en bilfärd råkar detektiven Ellery Queen på avvägar i Nevadaöknen. Plötsligt befinner han sig i en bördig dal i öknen, ett Shangri-La.

Från omslaget:

Ellery Queens uppdykande betraktas som uppfyllandet av en profetia; han ska leda folket och bringa klarhet i dess framtida öden. Och så blir det också – men hans roll blir detektivens. För första gången i kolonins historia begås nämligen ett brott inom dess hägn – ett mord.

Men det här är inte bara en kriminalroman av enkelt och lättgissat snitt. Här är det också frågan om civilisationskritik av det fränare slaget, och en svidande vidräkning med vad blind auktoritetstro kan ställa till med.

och på åttonde dagen… är kanske ännu mer skrämmande och aktuell idag än för 35 år sedan…

Ellery Queen är egentligen ett författarpar: Manfred B. Lee (1905-1971) och Frederic Dannay (1905-1982). De var kusiner och Ellery Queen är alltså en pseudonym. Tillsammans skrev de två kusinerna omkring femtio pusseldeckare. Jag har läst en del Ellery Queen-böcker i min dag men inte denna så det är roligt att ha den i hyllan för framtida läsning.

Och på åttonde dagen av Ellery Queen, Bonniers 2001. Översättning: Susanne och Nils P. Sundgren.

Och på åttonde dagen kom först ut 1964 med titeln On the Eighth Day.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Romanen börjar mycket dramatiskt med ett terrordåd. En konstnär som har tecknat satiriska bilder av Muhammed och av muslimer håller föredrag i en bokhandel. Tre unga människor, en kvinna och två män, tar publiken och konstnären som gisslan. De är beväpnade och svär trohet till Daesh (Islamiska staten).

Två år senare besöker bokens berättare kvinnan som sitter på en rättspsykiatrisk klinik. Av henne får han en bunt papper där hon har skrivit en underlig berättelse. Hon anser att hon kommer från framtiden. Berättaren är författare och muslim.

Den här romanen behandlar terrorism, främlingsfientlighet, invandrares och muslimers villkor och de som har anslutit sig till Daesh, ja hela samhället och hur det påverkas, eller kan påverkas av terrorismen. Den är inte en realistisk berättelse även om väldigt mycket i den är realistiskt. Att författaren har valt att gå ifrån realismen och berätta en historia som kanske innehåller ett magiskt element kan ses som en nackdel, men jag tycker tvärtom. Genom osäkerheten som skapas och att läsaren därför frågar sig vad som verkligen har hänt speglar berättelsen den osäkerhet vi alla kan känna inför det som händer i Sverige och i världen. Hur bedömer vi vilka nyheter som är sanna, till exempel? Blev kvinnan på kliniken förd till ett fängelse i Irak där de utförde experiment och planterade in falska minnen i fångarnas hjärnor? Det verkar otroligt. Men det händer ju så mycket konstigt i världen.

En annan fördel med kvinnans märkliga historia är att författaren på så vis berättar om en tänkt framtid. En framtid som de flesta av oss sannerligen inte vill uppleva, där muslimer – ja invandrare, måste skriva på ett samhällskontrakt där de godkänner att satiriska, i min åsikt plumpa och många gånger onödiga bilder av muslimer ingår i vår yttrandefrihet. Man har alltså skapat regler och lagar och verkar för yttrandefrihet och mot diktatur, kan man tänka. Men vad blir resultatet i den här framtiden? En otäck diktatur över invandrarna. Ingen yttrandefrihet där inte.

Johannes Anyurus roman är en mycket rik berättelse som innehåller många viktiga frågeställningar. Den behandlar både grymt våld och diktatur och hur terrorister kan utnyttja svaga och sköra människor. Men där finns också vänskap och kärlek. Där finns människor av kött och blod. Romanen står helt klart på humanismens och demokratins sida och ställer frågan om vi kan bevara de värdena. Är det möjligt?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar vann Augustpriset 2017 men den känns forfarande aktuell. Jag har läst en pocketutgåva från 2018 och den ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Norstedts 2018.

Tisdagstrion – Böcker av författare, eller som har huvudperson, som har namnsdag den här veckan.

Roligt tema som Ugglan & Boken har givit oss till idag. Vilka namn har vi då den här veckan? Vi har John, Jane, Monika, Mona, Gotthard, Erhard, Marit, Rita, Carina, Carita, Åke, Reidar och Reidun. Jag antar att två av mina böcker är helt klara och tydliga när det gäller namnen, men mannen längst upp till vänster kräver nog en förklaring så jag börjar med honom.

Den mannen är Bertil Malmberg och som alla genast inser finns Bertil inte med bland namnsdagsbarnen den här veckan. Men Bertil Malmberg har skrivit en bok som heter Åke och hans värld. När jag var liten såg jag en glimt av ett tv-program som gjorde starkt intryck på mig. Det måste ha varit Bengt Lagerkvists dramatisering för tv 1959 av Malmbergs roman. Jag minns en liten pojke som satt på huk på en grusgång. Kanske lekte han med gruset. Då kom en stor farbror och sa något till pojken och det kändes hotfullt. Det är en sådan där glimt som har fastnat i mitt sinne. Jag visste nog att programmet hette Åke och hans värld och länge har jag tänkt att jag vill läsa den där boken, men det har jag hittills aldrig gjort. Framöver kanske?

Carina Rydbergs roman Den högsta kasten kom 1997 och det var ett faslig liv omkring den boken. Carina Rydberg hade skrivit en roman om samtida levande verkliga personer och de var inte alltid framställda i bästa positiva ljus och det var inte dolt och maskerat vilka de var. Det talades om hämnd.

Den högsta kasten ingår i det som kallas autofiktion och det sättet att skriva var inte så vanligt då. Det var nog därför som den boken var så extra het. Jag läste romanen. Den var nog bra skriven men den gjorde inte alls så starkt intryck på mig som jag hade förväntat. Antagligen beror det på att jag inte visste något om människorna i de där kretsarna som Carina Rydberg skrev om. Jag insåg heller inte meningen med boken. Jag till och med retade mig på den. (Vilket kanske visar att den ändå gjorde intryck.) Det skulle vara intressant att läsa om den nu och se vad jag tycker.

Monika Fagerholms Bok Vem dödade Bambi har jag läst under min bloggtid. Titellänken går till min text om boken. En mycket bra roman som har vunnit Nordiska Rådets litteraturpris.

Om du nu går till Ugglan & Boken kan du få veta vilka namn från den här veckan som andra bokbloggare har skrivit om.

En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Under ett par dagar sent i augusti får vi följa flera olika människor. Några har bara ett avsnitt var i romanen och några får vi lära känna lite närmare. Det är Arne som är på semester i en stuga tillsammans med sin fru och deras två barn, det är Egil deras sommargranne, Kathrine som är präst, Jostein som är journalist och hans fru Turid, bland andra. Det är alltså många berättare i Morgonstjärnan och alla upplever utifrån sina liv och svårigheter hur plötsligt en stor stjärna finns på himlen.

Morgonstjärnan handlar om vår plats på jorden, om evigt liv finns, eller inte, och vad det innebär att dö. Det finns mycket mörker i boken och mystiska händelser och döda som finns runt människorna. Ibland blir berättelsen nästan thrilleraktig och några gånger medan jag läste funderade jag på om den här romanen verkligen är bra med de dödas värld, den stora stjärnan och mystiken. Men jag kom fram till att den är mycket bra. Dels är människornas öden så bra gestaltade, så förankrade i verkligheten. Ofullkomliga och skröpliga som vi är. Hur de gör misstag och begår dumheter, hur de försöker och hur de misslyckas. Jag känner igen mig som människa. Det är rörande, spännande och upprörande. Bilderna och miljöerna är starka. Jag ser dem. Det finns också en humor och värme som kommer fram.

Fast romanen har stort omfång säger aldrig författaren för mycket. Ibland klipper han bara av och det som eventuellt skulle hända personen senare svävar i luften som ett frågetecken. Romanen är full av dem. Sker en del av det som händer enbart i personernas huvuden? Sätter de ihop oförenliga upplevelser och bilder till något som kanske blir begripligt? Det är ju det jag som läsare gör, precis som vi människor alltid gör. Vi vill ha svar och ordning och se mönster och förstå. Jag tycker att det är modigt av författaren att skriva på det här viset. Det blir en balansgång mellan det löjliga och det mycket allvarliga. Men den mänskliga tillvaron är sådan, löjlig, allvarlig, varm och kall, förskräcklig och stundvis till och med idyllisk.

Läs Morgonstjärnan du också. Det är den värd.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2021. Översättning: Staffan Söderblom.

Hett i hyllan #103 – Hemmingways stol

Här hittar jag en roman i bokhyllan som Michael Palin har skrivit. Monty Python är det första jag tänker på när jag stöter på hans namn. Jag hade ingen aning om att han har skrivit en roman. Men när jag kollar på Wikipedia visar det sig att han har skrivit två stycken.

Hemingways stol handlar om Martin Proale som är en stillsam 36-årig assisterande postmästare i den idylliska kuststaden Theston i England. Hans två största intressen i livet är hans arbete och Ernest Hemmingway. När den gamle postmästaren går i pension får inte Martin den tjänsten utan en trendkänslig och effektiv räknenisse blir utnämnd. Så kommer en amerikansk kvinnlig forskare till staden och hon arbetar på en avhandling om Hemingway och hans relation till kvinnorna.

Den här boken har jag inte läst och den är alltså en hyllvärmare men det hoppas jag att den inte ska förbli för all framtid. Jag tror att den här boken kan vara trevlig att läsa. Den ska vara spännande och underhållande med engelsk berättarkvalitet, enligt vad som står på baksidan. Kanske en bok att ta till när jag behöver något bra som inte handlar om all världens elände?

Hemingways stol av Michael Palin, Månpocket 1997. Översättning: Love Kellberg.

Boken kom först ut 1995 och originaltiteln är Hemingway’s Chair.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika

Argonauterna av Maggie Nelson

Argonauterna är en självbiografisk bok som handlar om Maggie Nelsons kärleksförhållande med konstnären Harry Dodge och om den tid när Maggie Nelson var gravid och födde en son. Men det är ingen vanlig berättande memoarbok. Argonauterna är fragmentarisk med hopp fram och tillbaka i tiden och med mycket resonerande om kön och genus, om kärlek och äktenskap, om föräldraskap och feminism och jämställdhet och det sker genom både ett stort inslag av resonemang om teorier och genom en berättelse om händelser och känslor.

Att boken heter Argonauterna tänker jag hänsyftar på att varje kärleksförhållande är ett äventyr som man går in i och som man inte säkert vet vart det leder och vad som händer på vägen. Samma gäller för föräldraskap, en lika okänd resa. Visst har vi mål, visst vill vi få ett lyckligt och respektfullt äktenskap och visst vill vi att det ska gå bra för vår familj, men det är ändå en resa ut i det okända där det kan hända riktigt otäcka saker om det vill sig illa..

En resa på ännu mer okänd mark (eller okänt hav) kan jag tänka mig att äktenskapet måste vara om den ena partnern inte följer den vanliga normen i samhället. Harry Dodge var så vitt jag förstår först kvinna men genomgick så småningom behandling med testosteron och lät operera bort sina bröst. Och Harry Dodge vill varken vara man eller kvinna, utan något annat. Maggie Nelsons bok verkar utmynna i att det är personen som är det viktiga, inte om hen är man eller kvinna eller anses som det ena eller andra. Så borde det vara, men det kan ställa till praktiska problem som vad som ska stå i passet och som hur släktingar och omvärld reagerar. Som vi vet kan omvärlden reagera negativt även mot samkönade äktenskap. 2008 fick en proposition betecknad proposition 8 majoritet i en folkomröstning i Kalifornien där Maggie Nelson och Harry Dodge bodde. Proposition 8 var ett tillägg till Kaliforniens grundlag och det innebar att endast äktenskap mellan en man och en kvinna var lagligt. Maggie Nelson och Harry Dodge skyndade sig att gifta sig, liksom många andra, innan lagen trädde i kraft.

Maggie Nelson resonerar fram och tillbaka om de här problemen både praktiskt och teoretiskt och berättar om kärleksförhållandet och om de båda barnen. Harry Dodge har en son sedan tidigare och Maggie Nelson föder en son under äktenskapet. Fram växer en mycket kärleksfull berättelse som man kan läsa på mer än ett sätt. Boken är full av citat från olika tänkare och debattörer. Vill man kan man kolla upp dem och sätta sig närmare in i vad de står för och vad de menar. Själv är jag lite för lat för att göra det och vissa resonemang har jag svårt att hänga med i och förstå. Så istället för att anstränga min hjärna riktigt mycket valde jag att naturligtvis försöka förstå vad citatet innebar men om jag inte lyckades med det tämligen lätt så gick jag bara vidare i texten och jag fick utbyte av boken också på det sättet. Det ledde i alla fall till en massa funderingar över hur vi, och jag, ser på kön och vad det innebär. Dessutom fick jag en mycket vacker berättelse om kärlek, både mellan två vuxna och kärlek till barn.

Argonauterna av Maggie Nelson, Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist.

Tisdagstrion – Noveller eller novellsamlingar

Vi har ett trevligt tema den här veckan, tycker jag, även om jag först och främst är romanläsare. Tidigare har jag läst mycket lite noveller, men trots det har det blivit några novellsamlingar lästa under åren. Och sedan hösten 2019 har jag som projekt att skriva om en novell varje månad här på bloggen, så som minimum blir tolv noveller lästa på ett år. Noveller har ju sin egen kvalitet och jag uppskattar mer och mer att läsa kortare stycken. Dessutom är de praktiska att läsa om man inte har så mycket tid.

Men fast jag inte har varit en idog novelläsare tidigare under mitt liv ska jag presentera två novellsamlingar som jag läste före ”en novell i månaden”.

Den första jag tar upp är novellsamlingen Brorsan är mätt av Mirja Unge. Jag hittade en liten pocket på bibliotekets bokbytardisk och läste den. Och så bra den var! Jag har skrivit om den så titeln är en länk.

Novellsamlingen Törst av Nawal El Saadawi, den egyptiska författaren som nyligen gick bort, läste jag för ganska länge sedan. Det var en stark upplevelse att läsa om kvinnornas villkor i Egypten. Jag har den inte kvar och den enda bild jag fick tag på var den här suddiga. Men jag länkar till Världslitteratur för mer information.

Sist, men inte minst vill jag lyfta fram August Strindbergs novell Ett halvt ark papper som ingick i samlingen Ensam. Att få ut så mycket av några korta anteckningar, det beundrar jag. Ett halvt ark papper har jag haft som månadens novell så titeln är en länk till min lilla text om den.

Och nu är jag nyfiken på vad de andra bokbloggarna skriver om. Jag räknar med att jag kommer att få en hel del tips på bra noveller. Så nu ska jag gå till Ugglan & Boken så får vi se.

The Destructors – novell av Graham Greene

Ett pojkgäng i London i början av 1950-talet. Fortfarande finns ruiner och förstörda hus sedan kriget. Gänget brukar samlas på en parkeringsplats som har kommit till genom att raserade hus är undanröjda. Men precis intill parkeringsplatsen finns ett hus som står kvar. Det ägs av en äldre man och det är inte i bästa skick, men det överlevde mirakulöst Blitzen och står där som ett minne från förr.

Så kommer en ny pojke till gänget och han är inte som de andra. Han föreslår att de ska förstöra huset.

The Destructors är en mycket obehaglig historia. För mig är den otäck. Den är spännande med en viss humor och det är det som gör den så obehaglig. Kommer ni ihåg Plankan, den där gamla engelska skämtfilmen? På sätt och vis finns liknande humor i den här novellen. Men mot det står den krassa verkligheten. Det är det enorma gapet mellan skämtet och verkligheten som ger den här novellen så stor kraft. Den gör ont att läsa och det beror naturligtvis på att den är så bra skriven. Den ingick i en novellsamling som publicerades 1954, Twenty-one Stories, och jag har läst den i den här samlingsboken som har hittat hem till oss och som står tillsammans med alla de andra böckerna av Graham Greene som vi har. The Destructors är en mycket bra novell som jag rekommenderar.

The Destructors – novell av Graham Greene ur samlingsboken Complete Short Stories, Penguin Books 2005.