Det osynliga barnet av Tove Jansson

Det osynliga barnet innehåller nio berättelser alltifrån Snusmumrikens vårvisa till julberättelsen Granen. Jag kände att jag behövde läsa den här boken och det var välgörande. Flera av historierna känns riktigt aktuella. Snusmumriken som vill vara ensam men som så småningom bryr sig om det lilla krypet. Hattifnattarnas hemlighet, om det obegripliga och främmande och Filifjonkan som trodde på katastrofer. Berättelserna handlar om svåra saker men på ett tryggt sätt. Precis vad jag behövde. Det finns ett lugn och en tillförsikt i berättelserna och det känns skönt att läsa dem just nu.

Det osynliga barnet av Tove Jansson, Gebers 1969.

Hett i hyllan #49 – Dikter av Harriet Löwenhjelm

I poesihyllan hittar jag ytterligare en bok som har tillhört min far, Dikter av Harriet Löwenhjelm. Hon kom från ett högreståndshem och var lyriker och målare, utbildad vid konstakademien. Harriet Löwenhjelm betraktade sig i första hand som konstnär men hon skrev alltså också dikter. Ett par av de mest kända är Jakt på fågel (Den som börjar med Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront) och Beatrice Aurore som är tonsatt.

I unga år drabbades Harriet Löwnhjelm av tuberkulos och 1918 avled hon på sanatorium i Tranås, endast 31 år gammal. Hennes dikter utgavs postumt 1919. 1927 och 1941 kom utvidgade upplagor och min bok är utgiven 1980.

Den här boken har alltså varit min pappas. När vi tömde barndomshemmet tog jag med den hem till mig och där har den stått som hyllvärmare i många år fast det är en fin bok, illustrerad med Harriet Löwenhjelms bilder. Men nu när jag har uppmärksammat den och hållit den i handen och bläddrat i den hoppas jag att den blir läst.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

Tisdagstrion – Grannar

Ugglan & Boken har givit oss temat Grannar för denna tisdagstrio. Jag funderade på vilka böcker jag har läst där det förekommer grannar och den första jag tänkte på var Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand som besöker den gamle Daniel Gluck som ligger på ett vårdhem. De har bott grannar.

Sedan blev det svårare. Jag kunde inte komma på någon mer bok som jag hade läst med grannar i, så då tänkte jag från en annan vinkel. Vi har ju grannländer också så därför ser ni här Folkets skönhet av Merete Pryds Helle. (Danmark)

Och Jag som hade så mycket av Trude Marstein. (Norge)

Men jäklar! Nu kom jag att tänka på En god grannes dagbok av Doris Lessing, men det är säkert andra som har den i sin trio. Gå till Ugglan & Boken så får du se.

Ja, så här blev det och de tre första titlarna är länkar till mina inlägg och böckerna.

I dessa tider

Egentligen visste vi att det här skulle komma förr eller senare, men det är så lätt att skjuta undan avlägsna hot och bara ånga på som tidigare. Den här våren liknar inga andra vårar. Epidemin är här. Många verksamheter måste stänga och många förlorar jobbet. Många är oroliga för hur det ska gå för dem själva och för familjemedlemmar.

Det är nödvändigt att dämpa smittspridningen så mycket vi kan. Vi måste platta ut kurvan för att inte sjukvården ska braka ihop och då kan vi inte ha samma sociala kontakter som tidigare. I alla fall inte fysiskt.

Vår instinkt vid kriser är ofta den motsatta. Är det kris vill vi samla våra nära och kära och krypa ihop tillsammans och krama varandra, men nu ska vi göra tvärt om. Som tur är har vi stora digitala möjligheter att ändå umgås på distans. Att stanna hemma och inte träffa andra människor behöver inte betyda att man är sysslolös. Många har fullt upp med att jobba hemifrån och ta hand om sina barn. Själv är jag pensionär och läser mycket. Är man bokläsare är det inte så svårt att få tiden att gå. Men några författaraftnar blir det förstås inte.

Fast även här har vi digitala möjligheter. På SVT-play finns dokumentärer: Agatha Christie – deckardrottningen, Ferrante-feber, Karen Blixen och hennes Afrika och Oscar Wilde. Och så Babel, Babels bibliotek och Babels läshörna förstås.

På Urplay finns seminarier och intervjuer från Bokmässan i Göteborg 2019.

Och så har vi våren där ute. Eftersom vårt land är så pass glesbefolkat kan de flesta av oss gå ut och promenera eller cykla eller springa och ändå hålla distans till andra människor. Jag hoppas att vi får en vår med mycket fint väder. Det gör det lättare för oss alla.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

Pojken Axel och hans morfar, det är vad den här romanen handlar om. Axels mormor är också med och Axels mamma, men morfar tar upp den största platsen. I periferin finns också en annan mycket betydelsefull man, Axels frånvarande far.

Den vuxne Axel minns sin barndom, hur han periodvis var med sin mormor och morfar när hans mamma var bortrest på jobb. Den vuxne mannen framkallar sina minnen, hur det kändes att sova hos mormor och morfar när han var liten och hur det såg ut i deras lägenhet. Hur han var med morföräldrarna på pensionat om sommaren. Hur han och morfar brukade promenera till kyrkogården.

I familjen förtigs mycket. Man pratar inte om varför Axels pappa är borta. Han är lite diffust bortrest. När hans föräldrar skiljs pratar man inte med Axel om det. Antagligen tänker de vuxna att det är bäst för pojken att inte göra det. Det finns ingen illvillighet och elakhet mot Axel hos de tre vuxna som tar hand om honom, mamman, morfadern och mormodern, bara omtanke, men det där stora outsagda blir mycket smärtsamt för pojken.

Författaren berättar så att jag känner igen mig som människa. Axel berättar inte heller allt för de vuxna, det kan röra sig om detaljer och det kan röra sig om skräck som han håller för sig själv. Ibland skäms han för något han gjort. Ibland skäms han för sin morfar som börjar bete sig underligt.

Romanen handlar om minnen, om trygghet och om otrygghet. Axel förlorar sin far. Det är mörkt, hårt och smärtsamt. Gradvis förlorar han också sin morfar som börjar bli dement. Samtidigt finns en stark överlevnadskraft. Porträttet av morfadern och mormodern är mycket kärleksfullt och historien är berättad på ett enkelt och rakt sätt som känns som om det kommer både inifrån pojken och den vuxne Axel. Samtidigt finns där poesi. Medan tiden tänker på annat är en fin barndomsskildring som jag rekommenderar.

Medan tiden tänker på annat av Niklar Rådström, Gedins 1992

Hett i hyllan #48 – Hur jag läste böcker och lärde mig leva

Tillbaka till bokvagnen och där står Hur jag läste böcker och lärde mig leva av Francis Spufford. Han är en brittisk författare som mest har skrivit facklitteratur men också en roman, Golden Hill, som kom 2016. Den enda bok av Francis Spufford som är översatt till svenska är just den som jag håller i handen på bilden och den har stått på bokvagnen och blivit hyllvärmare fast jag tycker att den verkar mycket spännande.

Boken ska vara en kärleksförklaring till barnböcker och deras magi. Spufford läser om klassiker som han läste som barn, såsom Bilbo, Det lilla huset på prärien och Narniaböckerna. Ett citat från baksidan:

Han låter oss uppleva upptäckandets spänning och återkallar ögonblicket då de spretiga tecknen på boksidan för första gången förvandlades till ord.

Och ett citat från första kapitlet som har rubriken En engelsk bokslukares bekännelser:

”Jag känner alltid på mig när du sitter och läser någonstans i huset”, brukade min mamma säga. ”Det uppstår en speciell tystnad, en läsande tystnad.”

Så här är alltså ytterligare en oläst bok som jag så gärna vill läsa.

Hur jag läste böcker och lärde mig leva av Francis Spufford, Bonniers 2004. Översättning Rebecca Alsberg.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.