Balkan express av Slavenka Drakulić

Det här är ytterligare en bok som har funnits länge i min läslista. Jag läste den alltså inte på 1990-talet när den kom ut och inte under alla år efter det – förrän nu. Men jag får säga att den inte känns inaktuell. Det är viktig att vi kommer ihåg det som hände under Balkankriget, och på andra platser i världen händer liknande saker idag.

Det viktigaste jag tar med mig från boken är frågan hur de som som tidigare levat fredligt tillsammans kunde förfölja och döda sina grannar. Boken ger lite av svaret, att Jugoslavien var en konstruktion med många etniska grupper inom landets gränser och att i och med att landet var en diktatur, om än mildare än en del andra länders, så löste man aldrig motsättningar och en demokratisk diskussion och demokratiska beslut kom aldrig till stånd. Balkan har också en lång historia av att vara ockuperat av olika stormakter och av krig.

Jag tar också med mig minnet av den grymma etniska rensning under Balkankriget, som förekom 1990-talet, under min levnad, när jag och många med mig trodde att något sådant inte var möjligt i Europa. Vi är absolut inte vaccinerade mot etnisk rensning efter förintelsen under andra världskriget. Det händer igen och igen.

Balkan express består av en rad texter som har varit införda i olika media. Slavenka Drakulić berättar inte om själva kriget utan hur kriget påverkar henne själv och andra människor. De är mycket personligt hållna och gör ett starkt intryck på mig när jag läser. Det är viktiga texter som gör att jag bättre kan förstå hur kriget slår sönder tillvaron och att inget blir detsamma igen. Det är viktigt att komma ihåg det som hände när Jugoslavien föll sönder, så den här boken rekommenderar jag om du inte har läst den. Texterna ger både specifik kunskap och insikt i det som hände på Balkan och universell insikt i vad krig kan innebära.

Balkan express av Slavenka Drakulić, Ordfront 1994. Översättning: Ia Lind.

Hett i hyllan #64 – Öar i strömmen

Öar i strömmen kan utan vidare betecknas som ett centralt verk i Hemmingways produktion, läser jag på omslagsfliken. Men jag har inte läst den. Jag visste inte ens att den fanns förrän min man och jag flyttade ihop.

Romanen publicerades postumt 1970, men den är skriven i början av 1950-talet. Huvudperson är målaren Thomas Hudson som först bor på ön Bimini och sedan på Cuba och som deltar i kriget med sin motorbåt i jakten på tyska u-båtar. Så jag räknar med att det finns en del spänning men också mycket annat i berättelsen, och att havet har stor betydelse. Det ska finnas mycket av Hemmingway själv i huvudpersonen.

Ytterligare ett citat från omslaget:

Den åldrade mannens desperata försök att hålla fast vid livet trots sorger och motigheter, hans pendlande mellan mjukaste ömhet och hårdföraste handlingskult, mellan resignerad livsfilosofi och aggressivt fyllesnack, hans nostalgiskt färgade kärleksaffärer – allt detta är välbekant från Hemmingways liv och böcker men har sällan framstått med sådan närhet som här.

Romanen är uppdelad i tre delar med titlarna Bimini, Cuba och Till sjöss och den ska läsas förstås. Jag får väl helt enkelt planera in den i nästa års hyllvärmarutmaning.

Öar i strömmen av Ernest Hemmingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.

De osynliga av Roy Jacobsen

På ön Barröy i Nordnorge växer Ingrid upp. Hon bor där tillsammans med sin familj som är den enda på ön. Romanen utgår från verkliga händelser mellan 1913 och 1928 och Roy Jacobsen har givit berättelsen och personerna kropp och substans. Man kan säga att själva ön och havet också är huvudkaraktärer i romanen. Öns tillstånd och karghet och havets inverkan på människornas liv är avgörande för vad som händer.

Vi får följa Ingrid genom åren, årstider, stormar, fiske och hårt arbete, även för barnen. Förutom fisket lever familjen på att samla ejderdun och fågelägg att sälja. Och de har jordbruk på ön som ger dem viss inkomst genom att de kan sälja lite mjölk. Arbetet är noggrant beskrivet och det tycker jag om. Att läsa om hur människor strävar och försöker hitta vägar att komma framåt är faktiskt upplyftande fast de sliter hårt.

De osynliga är en både saklig och poetisk berättelse. Roy Jacobsens beskrivningar av ön och vädret är fantastiska. Samtidigt är det mesta hållet till det som händer och det människorna gör och i allt detta framträder familjens medlemmar som verkliga personer. De är fåordiga och det de inte säger har stor betydelse. Berättelsen är länge vardaglig och lugn. Konstaterande. Men plötsligt händer något utöver det vanliga och kontrasten mellan det och allt det vardagliga ger berättelsen stor kraft. De osynliga är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den här boken har funnits länge i min läslista och jag är glad att jag äntligen har läst den. Roy Jacobsen har skrivit tre böcker om Ingrid: De osyniga, Vitt hav och Fartygets ögon och jag vill mycket gärna läsa nästa bok i trilogin.

De osynliga av Roy Jacobsen, Norstedts 2015. Översättning: Staffan Söderblom.

Tegelstensrapport #1

Nu tar Tisdagstrion semester i fyra veckor, men den återkommer i augusti. Själv har jag tagit sats och läser nu en tegelsten som har stått och väntat på min bokvagn, Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den är bakvänt paginerad och börjar alltså på sida 1057. Att berätta hur långt jag har kommit, alltså hur många sidor jag har läst, är alltför ansträngande att räkna ut. Däremot kan jag med lätthet rapportera hur många sidor jag har kvar att läsa. De är idag 326.

Det har alltså gått bra, men hur många dagar det tar att läsa boken till slutet vet jag förstås inte än. Det får vi se.

Månadens språk är indonesiska

Juni månads språkutmaning ledde till att jag läste tre ungerska böcker: Ingen konst av Péter Esterházy, Resa i månljus av Antal Szerb och Dörren av Magda Szabo. Den sista kommer det ett inlägg om så småningom.

Men nu är det juli och månadens språk är alltså indonesiska. Tidigare i år läste jag Människornas jord av Av Pramoedya Ananta Toer. Den är den första av fyra böcker som kallas Burukvartetten. Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) fängslades både under kolonialtiden och senare. Under Suhartoregimen var han internerad på ön Buru. Där berättade han historier för medfångarna och det ledde till Burukvartetten. Människornas jord gav jag fem stjärnor så jag ville gärna läsa nästa del, Barn av alla folk.

Jag ville också läsa något av Oka Rusmini (1967-). Hon har skrivit en roman som är översatt till svenska, Jordens dans, men den hittade jag inte hos Götabiblioteken, så jag bestämde mig för att låna en novellsamling istället: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar – Indonesien berättar, utgiven av Tranan. Där finns en novell av Oka Rusmini så den får bli månadens novell.

Månadens språk fortsätter att ge mig fina läsupplevelser. Utmaningen drivs av Scyllas hylla.

Maigret och lördagsklienten av Georges Simenon

Nu ska jag säga direkt att jag inte har läst romanen i den här utgåvan. Den är på väg ut ur vårt hem för vi har samma berättelse i en annan bok som innehåller fyra Maigrethistorier. Men den här blev bättre på bild, tyckte jag.

När kommissarie Maigret kommer hem från arbetet en lördag sitter en man och väntar på honom i vardagsrummet. Han berättar en sorglig historia om hur hans fru har ett förhållande med en av hans anställda. Älskaren har flyttat in i deras hem och till och med flyttat in i sovrummet. Mannen får sova på en tältsäng i matsalen. Nu säger han till Maigret att han är rädd för att han kommer att mörda sin fru.

Man ska inte avslöja för mycket om intrigen när det handlar om en deckare, men berättelsen är spännande till in i det sista. Simenon kunde skapa spänning och intresse och atmosfär i det gråa och också berätta något om mänskliga förhållanden. Jag rekommenderar boken, men var beredd på mycket fasta och stereotypa könsroller. Madame Maigret hjälper sin man av med rock, hatt och halsduk när han kommer hem. När han ska gå ut kommer hon med hans skor och hon frågar om hon ska ringa efter en taxi åt honom. I köket är det naturligtvis hon som huserar. Samtidigt har Simenon skapat en känsla av att kommissarie Maigrets äktenskap är harmoniskt – det raka motsatta till lördagsklientens. Om jag funderar längre kan jag hamna i slutsatsen att vad denna deckare säger mig är att om de traditionella könsrollerna bryts ner – då leder det till katastrof.

Utgåvan jag läste: 4 Maigret av Georges Simenon, Bonniers 1965. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Utgåvan på bilden: Maigret och lördagsklienten, Aldus/Bonniers 1969. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Hett i hyllan #62 – En liten bok om ondska

Den här boken kom ut 2010 och den var mycket omtalad då, men jag läste den inte. Jag var nog lite rädd för det tunga ämnet. Kanske reagerade jag också mot ordet ondska. Finns ondska? frågade jag mig. Den frågan och just min reaktion borde egentligen mana mig till att läsa boken. Ondska är ett begrepp som berör oss alla, och frågan om varför ondska finns – om den nu finns – har vi människor alltid grubblat över.

Nu, däremot, kan jag mycket väl tänka mig att läsa Ann Heberleins bok. Nu, när jag inte jobbar längre hinner och orkar jag läsa många fler böcker och då kanske det finns utrymme även för denna.

På fliken läser jag:

Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter här våra föreställningar om ondskan. Hur ska man kunna förstå personer som Anders Eklund, Marc Dutroux och Josef Fritzs som medvetet begått avskyvärda handlingar mot barn?

Hur ska man se på barnen som mördar andra barn? Hur var den institutionaliserade ondskan vi mötte i Abu Ghraib, det forna Jugoslavien eller Förintelsen överhuvudtaget möjlig? Och varför begås de flesta onda handlingar av män?

Ett mycket tungt innehåll. Med andra ord en bok som jag inte skulle läsa när som helst.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Tisdagstrion – Semesterläsning

Idag har vi fått uppgiften från Ugglan & boken att tipsa om läsning för semestern och mina tips är dessa:

Tips 1: Läs en skräcknovell av Edgar Allan Poe. Novell är ett bra format till semestern, kort och inte lika arbetskrävande som att läsa en roman. Det blir gott om tid för andra aktiviteter såsom badning, fiske, vandring i naturen, umgås med familjen och annat trevligt man kan hålla på med. Kanske tycker du att skräcklitteratur hör hemma under den mörka hösten? Ja, så kan man tänka, men det kan också vara så att den ljusa årstiden är den enda då du vågar läsa hemskheter. Som månadens novell här på bloggen har jag Amantilladofatet av just Edgar Allan Poe.

Tips 2: Läs en bok om djur. Det finns flera bra och trevliga böcker om djur som också har allvar och känsla – och som är tunna och därför kan passa på stranden eller i hängmattan. Samtal med en nötväcka av Björn von Rosen, Kerstin Ekmans Hunden, Doris Lessings Om katter och Niklas Rådströms Absint – historien om en blåmes är fina exempel på detta.

Tips 3: Läs en tegelsten. Kanske är det just på semestern som du har tid och kraft att ta dig an den där tegelstenen som står och väntar i hyllan eller som du länge tänkt att du vill läsa? Som exempel här har jag min värsta tegelsten: Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk på 1057 sidor. Den har stått på min bokvagn sedan jul då jag fick den i julklapp. Jag tänker faktiskt läsa den just nu i juli. Faktum är att jag redan har börjat. Det blir spännande att se hur det går.

Titta gärna in hos Ugglan & boken så får du fler tips på semesterläsning.

Dikter av Harriet Löwnhjelm

Detta är första gången som jag på allvar har bekantat mig med Harriet Löwenhjelms dikter. Visst har jag hört Beatrice-Aurore sjungas och visst känner jag till frasen Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, men mer än det har jag inte känt till. Det har varit intressant, känslosamt och också trevligt att läsa denna diktsamling.

Just trevligt är ett bra ord när jag beskriver delar av den här diktsamlingen. Vissa dikter är mer trevliga, ironiska verser än ambitiös lyrik. Allt är publicerat efter författarens död, men mycket är utgivet i vänkretsen i små häften under författarens levnad.

Men i samlingen finns också stort allvar:

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Den här dikten är tonsatt och kanske känner ni redan till den. När jag tänker efter hade jag hört också denna innan jag läste den här boken. I slutet av boken är dikterna djupt allvarliga. Harriet Löwenhjelm insjuknade i tuberkulos och dog ung.

Att varje dikt är illustrerad av Harriet Löwenhjelm själv tillför väldigt mycket.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.