Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

Tisdagstrion – Öar

Soldränkta i ett stilla hav. Otillgängliga klippöar. Öde öar. Mystiska öar. Fattiga öar där fiskarbefolkningen sliter. Öar har länge fascinerat oss människor och idag är det temat för Tisdagstrion.

Och vilka öar har vi här?

Jo Sicilien. De fördrivna av Negar Naseh utspelas just där. Den har jag skrivit om så titeln är en länk.

Sedan har vi ön Lewis i ögruppen Yttre Hebriderna i norra Skottland. På den här ögruppen utspelas Peter Mays deckartrilogi som består av Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna. Alla tre böckerna om den före detta Edingburgh-polisen Fin Macleod är värda att läsas. Miljön och människorna och deras relationer är fint beskrivna. Bra deckare som står ut i mängden. På lördag kommer ett inlägg om Lewispjäserna som är en av mina hyllvärmare2020.

Sist men inte minst har vi ön Ven där Tycho Brahe lät bygga ett astronomiskt observatorium på 1500-talet. Han var en dansk astronom, astrolog och alkemist och kung Fredrik II gav honom Ven som förläning och bekostade hans observatorium. Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril handlar om fåfänga, makt och maktmissbruk. En framträdande person i romanen är Kirsten som är mor till Tycho Brahes barn. Men hon är inte Tycho Brahes vigda hustru och befolkningen på Ven ser ner på henne för det.

Alla de spännande temana för Tisdagstrion har Ugglan & Boken kommit på. Titta in hos henne så hittar du fler bokbloggare som skriver om ö-böcker.

Nu pausar jag Sonnevi igen

Lampa istället för elljusstake i köksfönstret i över en vecka nu, och jag gör ännu en paus i läsningen av Sonnevis Mozarts tredje hjärna. Den boken innehåller väldigt många dikter så det dröjer nog länge än innan jag är färdig med den.

Jag har aldrig förr läst Tua Forsström men nu när hon valdes in i Svenska akademien blev jag påmind om henne. Först lånade jag Efter att ha tillbringat en natt bland hästar som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, men så insåg jag att den var någon slags dialog med Tarkovskij och eftersom jag inte har sett en enda Tarkovskijfilm kändes det som om det skulle vara för mycket som gick mig förbi om jag läste den. Så jag lämnade tillbaks den och tog vad som fanns i hyllan och det var den här, September.

Skyltsöndag #21 – kundvagnar

Känner jag att jag är fantastisk när jag går med den här kundvagnen i butiken och plockar till mig mina varor?

Vad säger ni? Har dessa reklamskyltar någon effekt. Blir vi vänligare stämda och vill fortsätta handla i butiken? Eller kan man rent av bli förbannad?

Skyltsöndag sköts av BP. Vill du se vad fler söndagsskyltare visar idag kan du klicka in dig där.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

Alla boktexterna från min gamla blogg

Ja, nu har jag fått in dem här, alla texterna om böcker från Mösstantens arkiv. Men gamla inlägg om Hett i hyllan, Top fem och Tisdagstrion är inte med. Här finns bara de som jag har skrivit sedan jag bytte bloggplattform.

Inte heller alla andra inlägg om olika ämnen som jag har skrivit på min gamla blogg finns överförda här.

Men alla bokrecensionerna finns nu här. Så framöver kommer det alltså inte att välla in textinlägg på bloggen utan allt kommer att pågå i lagom takt. Det känns bra.

Trevlig helg till er alla!

Hett i hyllan #38 – Gustavs grabb

Den här boken ska vara så bra och jag är verkligen intresserad av att läsa den – och ändå har jag inte gjort det. Det är en självbiografi som ska handla mest om Leif GW Perssons förhållande till sin far och sin mor. Leif GW Persson är en intressant människa. Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Jag är intresserad både av författaren som person och klassresor har jag själv i släkten. Dessutom säger klassresor mycket om vårt samhälle.

Så varför har jag inte läst den här boken?

Har ni, mina bloggläsare, gjort det?

Gustavs Grabb av Leif GW Persson, Bonniers 2012.

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.