Tisdagstrion – Favoritplatser och miljöer i böcker

När jag nu har kommit till den andra Tisdagstrion sedan Ugglan och Boken sparkade igång den verksamheten igen har jag fått en del att fundera på. Favoritplatser och miljöer i böcker som jag har läst?

Men efter lite tankearbete landade jag i detta:

Island, denna märkliga ö som jag aldrig har besökt. Men det är något särskilt med Island, detta karga landskap med vulkanisk verksamhet, och det gjorde att jag läste alla deckarna av Arnaldur Indridason med kriminalaren Erlendur Sveinson. Som exempel här har jag valt Glasbruket, en bra deckare där de, så vitt jag minns, använde sig av den stora gendatabasen som de har på Island för att lösa fallet.

Stora , gärna gamla hus på landsbygden. Där kan hända mycket, kärlek och drama och mystik. Ibland spökar det i de stora husen. Jag föredrar när det är subtilt och krypande. Ibland sker där mord och detektiven samlar alla de misstänkta i biblioteket på slutet. Som exempel har jag valt The Haunting of Hill House av Shirley Jackson.

Myllrande, bullriga och larmande stora städer där jag i verkligheten inte skulle trivas alls, men som är spännande att läsa om. Som exempel här har jag valt Neapel och den första boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett: Min fantastiska väninna.

Och nu blir det spännande att se vilka platser och miljöer som de andra bokbloggarna har valt.

Nu byter jag diktsamling

Det är hög tid att läsa Kristina Lugn igen, det är så länge sedan. Den här pocketen har stått i hyllan många år utan att jag tagit fram den, men nu ska det bli ändring. Jag har tyckt mycket om hennes dikter tidigare och jag räknar med att jag får en hel del fina poesistunder med den här boken. Så från Werner Aspenström till Kristina lugn alltså.

Blå av Maja Lunde

Temat i den här boken är vatten – fruset i en glaciär, i havet, vatten som livgivare, som dricksvatten och vatten som får allt att växa.

Huvudpersonerna är dels Signe, en äldre kvinna som berättar från år 2017, dels David, en ung far som berättar från år 2041. Signe befinner sig i början i Norge, vid en fjord där det finns en glaciär. David befinner sig i södra Frankrike där ihållande torka har gjort att människorna har flytt norrut. De vill till ”vattenländerna”, men det är svårt att få asyl.

Miljöproblemen som romanen behandlar känner vi alla till, så inget i förhållandet till vatten känns okänt för mig. Maja Lunde varvar konsekvent Signes och Davids kapitel. Signe är en envis människa som gör det hon vill. Hon har varit miljöaktivist sedan hon var ung. Hon är den som framstår som en hel människa i boken. David är mycket vagare. Kanske beror det på att jag känner igen vissa miljöaktioner som Signe har deltagit i, men hennes kärleksliv och problem är också mycket mer utförligt och bättre gestaltat än Davids.

De båda huvudpersonernas funktion i boken är dock ganska klar. Signe är den som verkligen inser problemet och försöker göra något åt det. Men Maja Lunde beskriver också hur svårt det är. David är den som i det längsta blundar för problemet. Han arbetar vid en avsaltningsanläggning och vill inte gärna fly från staden fast han borde inse att allt redan har brakat ihop. Har tillräckligt många människor givit sig iväg finns ingen sophämtning och inga matvaror – i stort sett ingenting. På så sätt blir han en representant för de flesta av oss. Vi vänder oss så gärna åt andra hållet och vill inte erkänna problemets storlek och karaktär. Äsch, det ordnar sig nog, försöker vi åtminstone tänka. Precis så var det i början av covid-19-pandemin. Att det skulle bli spritt i hela världen ville de flesta av oss inte tro.

Det är mycket som är bra med den här berättelsen. Vatten finns också med som fara, inte bara faran i att törsta och faran för våld när knapphet och brist råder. Signe dyker i sin ungdom ner i en damm och författaren får verkligen fram djupet och allt vatten ovanför henne och hur hon simmar upp till ytan och knappt har luft. Signe tampas också med en hård storm i sin segelbåt. Vattnets och vädrets krafter är inte att leka med. Boken är också mycket spännande att läsa. En riktig bladvändare.

Blå är en bra bok men om jag jämför med hennes förra bok, Binas historia, flyter den här berättelsen nästan på för lätt. Det känns som om jag skulle velat ha lite mer motstånd i läsningen.

Blå av Maja Lunde, Natur & Kultur 2018. Översättning: Lotta Eklund.

Hett i hyllan #67 – En lysande marknad

I bokhyllan finns en lång rad böcker av P C Jersild som jag inte har läst. Just den här boken kom 1992 och handlingen utspelas strax före sekelskiftet år 2000. Det är alltså en satirisk framtidsvision, om än inte förlagd så många år efter 1992, alltså nästan en satir över det samhälle som författaren levde i just då.

På baksidan läser jag om bokens innehåll. En man sitter inspärrad på rättspsykiatrisk klinik och berättar att han har arbetat för en privat byrå som har anlitats av den underdimensionerade polismakten. Orsaken är att man vill skaffa fram bevis mot personer som polisen är övertygad om är skyldiga men som inte har kunnat fällas för brott. Så småningom har arbetet utvecklats till att lägga fram planterade och friserade bevis och i förlängningen har byrån också börjat åta sig privata bestraffningar.

Det låter inte som en framtid som jag vill ha och nu är det 2020 och riktigt så illa har det inte blivit än så vitt jag vet. Men boken kan vara spännande att läsa om det bara är bra skrivet, så jag har nog inget emot att ta fram den någon gång för att sätta mig ner och läsa den.

En lysande marknad av P C Jersild, Bonniers 1992.

Hett i hyllan, där vi visar fram våra hyllvärmare, drivs av Bokföring enligt Monika.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante

Delia kommer till Neapel från Rom för att att ordna sin mors begravning. Hon har drunknat vid den semesterort där Delia och hennes föräldrar och syskon brukade tillbringa juli månad när hon var barn.

På kvällen då Delias mor dog ringde modern några märkliga telefonsamtal till sin dotter. Hon skulle resa till sin henne i Rom, men hon kom aldrig. På begravningen deltar en man kallad Caserta. Delias morbror hatar honom och Delia minns namnet från barndomen. Hon börjar tänka tillbaka. Barndomsminnen kommer glimtvis. Hon besöker sin barndoms kvarter och letar efter Caserta. Hon tillbringar tid i moderns lägenhet och hon pratar med grannfrun. Delia vill veta vad som hände de sista dagarna av moderns liv.

Plågsam kärlek är en koncentrerad berättelse där det händer mycket och där Delia kommer underfund om både delar av sig själv och om sin mors liv. Frågan om vad som har hänt hennes mor, varför hon drunknade, driver berättelsen, men också Delias ökande förståelse av sin barndom och sin mor.

Det är mycket kropp i den här romanen. Delia får mens under begravningen och blodet rinner, det är mensvärk, hunger, längtan efter sex, det är dofter, det är lukter, det är oljud, det är trafik och skrik, det är minnen av faderns misshandel av modern och många starka motstridiga känslor. Neapel slår mot Delia som en larmande vägg som hon går in genom och där hon lär sig mer om sig själv och sitt förhållande till sina föräldrar. En bra bok som jag rekommenderar.

Plågsam kärlek, eller L’amore molesto på italienska, är Elena Ferrantes debutroman och den kom ursprungligen ut 1992 enligt Wikipedia.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Barbro Andersson.

Tisdagstrion – De senaste böckerna som jag fick hem

Nu är Tisdagstrion igång igen och den här veckan vill Ugglan & Boken veta vilka böcker som har hittat hem till oss alldeles nyligen. Här är tre böcker som nyss kom till mig, en lånad, en fådd och en som jag har köpt.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith. Min man håller på med att läsa Ripleyböckerna och nu har han kommit till den fjärde. Eftersom jag misstänkte att jag inte hade läst den ville jag också göra det. Jag uppskattar Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley. Thrillerunderhållning med kvalitet. Den boken är lånad från biblioteket.

Transformationen av Magic Frigren. Det här är något mystiskt magiskt har jag förstått. Från baksidestexten: Vad händer när livet inte blir som man tänkt sig? Melly, en ung vilsen kvinna får rådet att byta miljö för rekreation. Istället invigs hon i en värld av märkliga hemligheter. Besynnerliga symboler hittas bakom en tavla. Ett dolt rum upptäcks. En mystisk dagbok är på villovägar. Den här boken har jag fått av författaren själv. Tack, Magic Frigren!

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood. Den ska handla om ett ungt par som drabbas hårt när den ekonomiska krisen slår till. De får erbjudande att delta i ett socialt experiment. Om de skriver under ett livstidskontrakt får de arbete och bostad sex månader om året, men de övriga månaderna måste de tillbringa i ett fängelse varje år. Det låter som en inte helt önskvärd framtid men jag ser fram emot att läsa den. Margaret Atwood tillhör mina favoriter och den här boken har jag köpt.

Och nu är jag nyfiken på vad de andra bokbloggarna har fått tag på.

Månadens språk är bulgariska

Det visade sig att jag hade en bok av en bulgarisk författare i min läslista: Gata utan namn av Kapka Kassabova. Hon föddes 1973 och lämnade Bulgarien som tonåring och bor sedan 2005 i Skottland. Gata utan namn är en självbiografisk bok som blir spännande att läsa.

Sedan var det inte så mycket bevänt med mina kunskaper om Bulgarisk litteratur. Elias Canetti har visserligen bulgariska rötter men betraktade sitt verk som österrikisk litteratur. Så då sökte jag lite på nätet och fick reda på att författaren Jordan Raditjkov (1929-2004) var en av Bulgariens mest kända författare efter andra världskriget. Av honom finns en novellsamling, Middagshetta, utgiven på svenska och ur den tänker jag läsa åtminstone en berättelse som får bli augusti månads novell här på bloggen.

Så blir det för mig med Månadens språk den här månaden. Ett bra projekt om du vill utvidga din läsning.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund

I juli 1965 påträffades den 18-åriga Kickan Granell död i sitt hem på Söndagsvägen i Hökarängen. Hon var ensam hemma, föräldrarna var bortresta och hon väntade på svar från en sekreterarutbildning hon hade sökt in på. Först trodde poliserna att hon hade begått självmord, men efter några dagar insåg man att hon var mördad. Till en början hade man svårt att förstå hur.

Peter Englund har intresserat sig för detta brott som skedde på 1960-talet bland annat för att han växte upp då men han bodde på en helt annan plats i Sverige. Jag växte också upp då men jag kan inte minnas det här mordet fast det skrevs mycket om det i pressen och det var ett hett ämne på TV. Men Peter Englund har inte bara skrivit om brottet. Han beskriver också tiden och Hökarängen. Radhusen på Söndagsvägen var inte något massbygge. De var tänkta som bra och fridfulla bostäder med mycket natur runt omkring. Att mordet skedde just här var antagligen extra omskakande. Och ett sexualmord på en ung flicka på väg ut i livet, som dessutom var ensambarn, det känns extra hårt och tragiskt.

Englund beskriver alltså tiden, hur tonåringarna kunde leva, musik, TV-program, rivningar av hus och omgestaltning av samhället mitt under 1960-talet när många såg optimistiskt på framtiden och det inte var svårt att få ett jobb. Så om man läser boken får man inte bara en berättelse om ett mord utan också om Sverige just då. Men berättelsens kärna, det som driver den framåt, är hela tiden brottet och utredningen.

Englund har letat i arkiv, han har nagelfarit hela utredningen och också gjort vissa intervjuer, fast de flesta som var inblandade är inte längre i livet. Han är historiker och han berättar mycket sakligt och trovärdigt. Trots det – eller kanske just därför – är boken mycket spännande att läsa, mer spännande än de flesta deckare. Den är en riktig bladvändare som ger en bild över dåtidens polisarbete och samhället runt omkring. Eftersom boken är så spännande vill jag inte berätta mer om handlingen. Jag rekommenderar den varmt.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund, Natur & Kultur 2020.

Hett i hyllan #66 – High Fidelity

Nu har jag kommit till en oläst bok i hyllan som känns mer sommarlätt än den förra, High Fidelity av Nick Hornby. Den enda erfarenhet jag har av honom är filmen Om en pojke som är baserad på hans nästa roman, alltså den som kom efter den här. Filmen gick på TV för en del år sedan och jag halkade in på den och tyckte den var bra. Jag har alltså aldrig läst något av Hornby men det vill jag gärna göra.

Texten framtill på boken är kanske lite svår att läsa, så här är den:

Brilliant … av very funny and concise explanation of why we men are as we are. If you are male, you should read it and then make you partner read it, so they will no longer hate you but pity you instead. Harry Enfield, Independent on Sunday.

Jag tror inte att min man måste tvinga mig att läsa den här boken. På baksidan hittar jag:

Made me laugh out loud more than any book I can remember. Tony Parsons, Daily Telegraph.

Naturligtvis är de här citaten utvalda som reklam för boken, men jag tror att den verkligen kan vara både kul att läsa och ha djup.

High Fidelity av Nick Hornby, Indigo 1996.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Band – En äktenskapsroman av Domenico Starnone

Boken börjar med några desperata och bittra brev som Aldos hustru Vanja har skrivit till honom. Aldo har övergivit sin familj efter att ha träffat en ung, vacker kvinna.

Aldo är över sjuttio nu när han tänker tillbaka på sitt äktenskap. Han och Vanja gifte sig när de var unga, och skaffade barn för att det var så det skulle vara. Åtminstone ser det ut så från Aldos synpunkt. När han rannsakar sig själv finner han att han aldrig har varit riktigt närvarande i äktenskapet och att han inte heller var en närvarande förälder, också innan han lämnade familjen. Han ville ha frihet. Var det inte så livet skulle vara? Var det inte så trenderna var när han och Vanja var yngre? Man skulle leva ut sina drömmar och ha frihet.

Jag vill inte säga mer om det som händer i boken eftersom den är spännande och koncentrerad och i varje fall jag inte kunde räkna ut slutet på förhand. Att berätta för mycket kan förstöra läsupplevelsen. Jag kan inte påstå att jag står på Aldos sida. Jag lutar nog mer åt hans hustrus. Men jag är ju kvinna och jag har också läst Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som jag tycker att den här boken hänger ihop med. Men varken Aldo eller Vanja är enkla romanfigurer, och det framstår inte som solklart att den ena eller den andra parten har handlat helt rätt eller fel. Och som läsare förstår jag att de två har påverkat varandra och att deras liv kunde ha blivit annorlunda med någon annan.

Det jag kan säga är att Band är en bra bok. Den är skickligt skriven. Här finns inga onödiga partier. Handlingen går obönhörligt framåt och ger ett porträtt av en man och ett äktenskap där det finns barn och vilka konsekvenser föräldrarnas agerande kan leda till. Efter läsningen har jag mycket att fundera på så som det brukar vara när man har läst en bra bok.

Band – en äktenskapsroman av Domenico Starnone, Bazar 2018. Översättning: Helena Monti.