Två pistoler av Klas Östergren

Adolf Fredrik Munck är i landsflykt sedan många år. Han är gammal och befinner sig i en liten stad vid kusten i Toscana. Det är år 1831 och en koleraepidemi bryter ut. Därför bestämmer han sig för att stanna inomhus. Han är fattig, pengarna är slut och han lever på nåder. Han har en betjänt, Ytterberg, och för honom berättar han om sitt liv.

För länge sedan kom Munck från Finland till det svenska hovet och han blev överhovstallmästare under Gustav III. Klas Östergren berättar om hovlivet som var fullt av intriger. Där finns änkedrottningen med sin starka vilja, där finns adelsmän som anser att Munck är en uppkomling, där finns kungens syskon med sina anspråk och en ung drottning från Danmark. Dessutom är kungen maktfullkomlig och nyckfull. Det är fint att befinna sig bland de högsta i riket. Där finns rikedom och lyx och privilegier, men det är också farligt.

Gradvis växer historien fram och det svenska samhället skymtar med sin enorma fattigdom, men med lyx hos kungen och hans gunstlingar, med lekfulla upptåg och fester och mat som den fattige inte ens kan drömma om. Med överklassmän som tar för sig av kvinnor från pigor till hovdamer och med en kung som startar krig utan tillräcklig planering och resurser. Är då Munck en ärlig och rättskaffens person? Både och, som det framkommer i romanen. Han är en risktagare och det måste nog den människa vara som har arbetat sig upp till hans position och där får man manövrera bland kobbar och blindskär.

Språket är njutbart, berättartakten är lugn. Miljön kommer fram och den glimrar. Vi får ta del av ett dramatiskt människoöde berättat med sansad ton. Adolf Fredrik Muncks ålderdom känns i boken. Det är en gammal människa som ser tillbaka på sitt liv. Som gärna berättar och håller låda, som tar om och som har pratat om samma händelser flera gånger förr. Betjänten Ytterberg är en tålig lyssnare. Och det Munck berättar är kanske inte helt igenom sant.

Två pistoler av Klas Östergren, Polaris 2021.

Hett i hyllan #127 – Västgötalagret

Det finns många hyllvärmare i våra bokhyllor och nu har jag kommit till Stig Claesson igen. Den här gången tror jag att jag har fått tag på en bok som jag kommer att tycka mer om än Flickor som jag läste 2020. Västgötalagret är självbiografisk, läser jag på baksidan.

Stig Claesson kan som få andra författare på några få sidor visa upp ett helt liv. 1965 utkom den självbiografiska romanen Västgötalagret i vilken han påminner oss om att det funnits en antisemitism djupt i det svenska folkhemmet, till och med bland de fattiga hyresgästerna i barnrikehusen på Söder i Stockholm.

Det är texten på bokens baksida, och ja, den vill jag läsa.

Västgötalagret av Stig Claesson, En bok för alla 1978.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

I Fjärilsvägen skriver Patrik Lundberg om sin mamma, Ingrid Birgitta Lundberg, och om sig själv i förhållande till henne. Hon gick aldrig gymnasiet och därför fick hon klara sig på låg lön. Hon gifte sig och hade det bra ekonomiskt, men paret fick inga barn och därför adopterade de två barn från Korea, Patrik Lundberg och hans syster. Så blev det så småningom skilsmässa och barnen stannade hos mamman.

Den här boken är till synes skriven mycket sakligt. Patrik Lundberg redogör för vad som har hänt (ur hans synvinkel, naturligtvis), men berättelsen blir mycket stark känslomässigt, kanske just för att den är skriven så pass skenbart sakligt. Ingrid Birgitta Lundberg var politiskt aktiv i kommunalpolitiken och arbetade för kvinnors rättigheter. Patrik Lundberg redogör för de viktigaste händelserna i politiken under åren. Berättelsen blir också en skildring av folkhemmet, av hur många människors liv kunde vara. Det är lätt att följa med och identifiera sig och känna igen sig. Berättelsen känns verklig.

Jag upplever stor kärlek och stor tacksamhet gentemot mamman i den här boken. Hon hade stora problem med alkoholen, men hon kämpade och snålade för sina barn. I många år höll hon hemmet i oklanderligt skick, lagade mat från grunden och lät till och med bli att äta lunch på jobbet för att pengarna skulle räcka till mat till familjen. Hon lyckades snåla och spara till skolresor och ibland till och med till något märkesplagg till barnen. Pappan betalade för barnen, men höll sig undan.

Det gick bra för syskonen Lundberg på många sätt med utbildning och karriär. Mammans liv fick motsatt utveckling. Precis som det finns stor kärlek i boken finns det stor frustration och sorg. Fjärilsvägen är en drabbande bok. En bra bok som jag rekommenderar.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg, Bonniers 2020.

Tisdagstrion – Blått

Blått. Här kan man välja böcker på olika sätt. Jag har valt böckernas utseeende och det här är tre bra blå böcker som jag har läst under min bloggtid.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski är första delen i en kvartett böcker om kvinnors liv, arbete och kärlek. Den utgår från Finland och textilindustrin spelar stor roll. I år kom den andra delen, Londonflickan.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk läste jag när hon hade fått Nobelpriset i litteratur. Det är kanske inte hennes mest lättillgängliga bok men den gav mig en fin upplevelse och den har en atmosfär som jag inte har stött på tidigare i litteraturen.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro köpte jag på bokrean för ett par år sedan. En berättelse om ett fornt sagolikt England.

Om du klickar in dig hos Ugglan & Boken kan du hitta fler tips på Blått, i utseende, titlar och innehåll.

Men visst är det spännande!

Abdulrazak Gurnah tilldelas 2021 års Nobelpris i litteratur och återigen går priset till en författare som jag aldrig har hört talas om. Och det verkar som om de litteraturkunniga som satt i tv-studion vid tillkännagivandet inte heller hade hört talas om honom. Ändå finns två av hans romaner översatta till svenska. Men förlaget som står för utgivningen är litet förstås, och recensioner i de stora medierna täcker ju bara en bråkdel av allt som ges ut.

Förlaget är Celanders om du inte redan vet, och det verkar finnas fler intressanta titlar där. Ja inte går det att hålla reda på alla bra böcker som ges ut och då är det egentligen en fördel när Nobelpriset går till en författare som man inte visste om. Ett nytt spännande författarskap att undersöka. Jag har ställt mig på kö för de tre titlar som finns på Götabiblioteken. Det är Den sista gåvan, Paradiset och Admiring silence. Alla tre är romaner. Jag är nummer 71 på en av dem. Men jag har också beställt Den sista gåvan på nätbokhandeln. De anger att den ska komma inom 21 dagar. Vi får väl se.

Nobelkommitténs motivering till priset är:

för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.

Det låter mycket intressant och spännande och temat är i allra högsta grad aktuellt. Grattis till Abdulrazak Gurnah och förlaget Celanders!

Om Abdulrazak Gurnah kan du läsa på svenska Wikipedia här och på engelska här.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare och han bor i norra Hälsingland. Han har alltid jagat men när han ser en varg från sin husvagn som han har parkerad uppe i skogen börjar han tänka om. Han ifrågasätter skogsbruket som han har arbetat med i alla år. Det har varit rationellt med kalhyggen och maskiner som kör sönder marken, men det har samtidigt utarmat naturen. Och han vill egentligen inte jaga mer.

Naturligtvis kommer de här tankarna inte som en blixt från klar himmel. De måste ha legat och grott hos honom tidigare. Men mötet med vargen är starkt beskrivet. Det blir den händelse som får vågskålen att tippa över och Ulf Norrstig vill inte berätta om vargen för jaktlaget, eftersom där finns jägare som inte tänker som han.

Löpa varg är en spännande historia, med en intrig som är helt verklighetsnära. Över huvud taget befinner sig författaren med båda fötterna stadigt på jorden, och skriver med stor sakkunskap som jag uppfattar det. Romanen handlar om vanliga människor. Det känns som om Ulf Norrstig finns. Hans vardagsliv tillsammans med frun är fint gestaltat. Ja, känner jag under läsningen, det är så här det är. Samtidigt finns spänningen och frågan om vem som har dödat vargen för det sker trots att Ulf Norrstig försöker hålla den hemlig. Dessutom har berättelsen fina miljöbeskrivningar och naturen träder levande fram. Berättandet går ganska långsamt och makligt, men Kerstin Ekman kan konsten att dra åt skruven på vissa ställen. Hon är koncis och saklig och vissa scener drabbar hårt.

Jag tycker att Löpa varg är en fin roman som inte bara handlar om miljön och jakten. Den handlar lika mycket om att åldras och tänka tillbaka på sitt liv. Att inte orka som förr. Att ifrågasätta det man har gjort. Att få lämna över till de yngre och att inte riktigt veta vad man ska göra med sin tid. Ulf Norrstig har haft ett ansvarsfullt arbete med viss status och myndighet. Den tiden är över.

Romanens intrig är ganska enkel och upplösningen kommer lite för lätt. Allt är så bra skrivet så jag väntar mig något mer på slutet. Men det är inte det viktigaste. Den här berättelsen är mycket läsvärd, en roman som jag varmt rekommenderar till läsning.

Löpa varg av Kerstin Ekman, Bonniers 2021.

Hett i hyllan #126 – Kvinnan i sjön

The Lady in the Lake publicerades första gången 1947 och huvudperson är privatdetektiven Philip Marlowe. Boken börjar med att han besöker en man som heter Derek Kingsley på hans arbetsplats. Hans hustru har flytt till Mexiko med en älskare.

Omslaget till den här boken är borta, så jag har ingen omslagstext att citera, men Kvinnan i sjön nyutgavs av Modernista förra året så jag länkar till förlaget för mer information. Det finns bara en översättning ser jag i Libriskatalogen så det är samma i den nya som i vår äldre.

När jag tittar lite inuti boken får jag faktiskt lust att läsa den. Från sidan 9:

– Jag tycker inte om ert sätt, sa Kingsley med en röst som man kunde ha knäckt en paranöt mot.
-Det spelar ingen roll, sa jag. Det är inte till salu.
Han ryggade tillbaka som om jag hade hängt en veckogammal makrill under nosen på honom. Efter ett ögonblick vände han ryggen åt mig och sa över axeln:
-Jag ger er exakt tre minuter. Gudarna vet varför.
Han ångade tillbaka över mattan förbi miss Fromsetts bord till sin dörr, ryckte upp den och lät den svänga till i ansiktet på mig. Miss Fromsett gillade det också, men jag tyckte att ett litet skälmaktigt skratt låg på lur i blicken den här gången.

Kvinnan i sjön av Raymond Chandler, Bonniers 1986. Översättning: Mårten Edlund.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Ödmården av Nils Håkanson

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.

Tisdagstrion – Årstid i boktiteln

Här har jag valt två böcker som jag har läst och en som jag vill läsa. Den första, Vinterbarn av Dea Trier Mørch, läste jag på 1970-talet, alltså för mycket länge sedan. Vinterbarn var mycket omtalad då och den blev också filmatiserad. Den handlar om en ung kvinna som föder ett barn. Hon bor i Köpenhamn och fadern är musiker och befinner sig vid den tiden på Grönland. Jag minns inte så mycket av handlingen, men att jag tyckte om den.

Ali Smith har skrivit fyra årstidsböcker och jag har läst denna som heter Höst, men inte de andra. Det vill jag gärna göra. Ali Smith har sin egen stil. Det hon skriver är roligt, allvarligt och ofta oväntat. Jag länkar till min text om boken.

Karl Ove Knausgård har också skrivit fyra årstidsböcker och jag har inte läst någon av dem, men det vill jag absolut. Jag är sen på Karl Ove Knausgård och har bara läst två böcker av honom hittills, Min kamp I och Morgonstjärnan, men de var mycket bra så fler böcker av honom kommer att dyka upp här på bloggen. Om hösten är den första av hans årstidsböcker så därför har jag valt den idag. Jag länkar till förlaget för mer information.

Det var mina tre böcker med årstid i titeln. Om du klickar in dig hos Ugglan & boken får du fler boktips.

Poesiläsning

Under sommaren har det inte blivit någon poesiläsning. Jag är kanske lite konstig, men jag får aldrig plötsligt lust att läsa en dikt. Men om jag skapar en rutin, till exempel att läsa en dikt varje dag när morgonteet är drucket, då kan jag få stort utbyte av poesiläsningen. Under sommaren har jag oftast druckit morgonteet på balkongen och i och med det försvann poesin. Jag glömde bort den. Eller det kändes inte rätt att sätta sig med en diktsamling när jag kom in från balkongen.

Men nu är den tiden slut. Det te som dricks där ute intas på eftermiddagen om vädret tillåter. Så nu har jag kommit igång med poesin igen. Jag håller fortfarande på med Andningsvändning av Paul Celan. Det är inte helt lätt men nu börjar jag få en känsla för dikterna. De liknar inte riktigt något som jag har läst tidigare. Det är spännande.

Analysera och skriva omdömen om de här dikterna vill jag inte. Det känns alldeles för svårt. Men jag har glädje av att läsa dem.