Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.

Hett i hyllan #111 – Katten

Som jag nog tidigare har skrivit har vi en stor mängd böcker av Georges Simenon och jag har bara läst ett par stycken. Den här som heter Katten har jag inte läst. Den tillhör de många böcker av Simenon som inte har kommissarie Maigret som huvudperson. Från omslagets baksida:

Emile är en hygglig pensionerad murarbas med god ekonomi. En gång var han gift med Angèle, glad och robust kvinna av hans egen sort, men så dog hon. Mitt emot honom bor Marguerite. Hon är änka med pengar, bräcklig och hjälplös. När ett vattenledningsrör springer läck, rycker han in. De börjar umgås och gifter sig.

Men tydligen passar de inte alls ihop. Hon avskyr hans katt och en dag hittas katten död. Är den förgiftad?

Det här är en psykologisk thriller, så vitt jag förstår och enligt omslagstexten berättas allt utifrån Emiles synvinkel.

Omslagstexten slutar som följer:

Katten är ett stycke obönhörligt ödesdrama med spänningsladdad konflikt och förtätad Parisstämning – en virtuos Simenon.

Katten av Georges Simenon, Bonniers 1973. Översättning: Britte-Marie Bergström.

Originalet publicerades 1967.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Och med denna säkert inte helt glada hyllvärmare får jag önska er Glad midsommar! Man kan väl säga att midsommarhelgen börjar i kväll. Men det kommer faktiskt en bok också i morgon här på bloggen. Hur sommaraktig den är överlåter jag till er att avgöra.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Sommaren 2017 drabbades Niklas Rådström av en giktattack i höger fot. På sjukhuset tog man en del prover och sedan fick han stanna där för närmare undersökning. Det visade sig att han hade en blodcancersjukdom. När han läste om sjukdomen på nätet fann han att överlevnaden efter fem år låg på ca 50 procent.

Alltså befann han sig nu bland de sjuka. Han började föra anteckningar och tänkte att detta skulle bli hans sista bok.

Som har inget redan hänt är en förunderlig bok. Den handlar om en mycket svår sjukdom och en oerhört påfrestande och långvarig behandling för att bekämpa den. Ändå är den inte svår att läsa. Det finns en sorg i boken både över att behöva dö och över vad som har hänt i livet. När man har kommit upp lite i åren är det naturligt att se tillbaka på sitt liv ibland. Fundera över vad man kunde ha gjort annorlunda. Fundera över ens föräldrar och sin barndom. Men jag föreställer mig att man tänker mer på det när dödshotet kommer närmare. Det finns så lite tid kvar.

I boken skriver Niklas Rådström mycket ingående både om sjukdomen och behandlingen. Men i andra kapitel berättar han om sin barndom och sina föräldrar. Han har tidigare skrivit flera romaner på självbiografisk grund, Månen vet inte, Medan tiden tänker på annat, Spårvagn på Vintergatan och en Handfull regn. Jag har läst alla utom Spårvagn på Vintergatan och jag känner igen en hel del från romanerna när jag läser Som har inget redan hänt, men här är det självbiografi. Händelser i romanerna verkar ligga mycket nära verkliga händelser men i Som har inget redan hänt är det skrivet på ett mer avmätt, sakligt sätt. Det framstår mer som den verkliga verkligheten. Om det är så kan jag förstås inte veta.

I boken finns filosofiska tankar om livet och döden. De funderingarna och den sakligt berättade behandlingen och sjukdomshistorien ställs mot partierna om den lille pojken, hans frånvarande far, hans mor och hans farmor och morföräldrar. Det gör att författaren som människa kommer närmare. Glimtvis, naturligtvis. Allt det som inte finns med – i själva verket det mesta – får läsaren fylla i ur sin egen erfarenhet och ur sina egna känslor. Att själva sjukdomsförloppet och behandlingen är så lugnt och sakligt berättade gör att läsaren även där får fylla i med sina egna känslor och sin egen rädsla.

Hur konstigt det kanske än kan låta finns från första början en mycket stark livskraft i den här boken, och ett ljus. Författaren vill leva vidare, arbeta vidare, leva med sin familj, uppleva hur årstiderna växlar. Författarens bandom är sannerligen inte okomplicerad men i boken dömer han ingen. Det finns en sorg i bakgrunden men också ljus och kärlek.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström, Bonniers 2021.

Tisdagstrion – Huvudstäder

Tre huvudstäder har vi här och jag har läst alla tre böckerna, men skrivit om två av dem på bloggen.

Den jag inte har skrivit om är boken i mitten, Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indridason. Den läste jag innan jag började blogga. Det är en deckare där polisen Erlendur Sveinsson är huvudperson. Han har precis tagit polisexamen och jobbet som polis är tufft, men Erlendur kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare har hittats död och ingen tycks bry sig om vad som egentligen har hänt. Nätter i Reykjavik kan endast köpas som E-bok hos nätbokhandeln. Finns förstås på bibliotek.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin har jag nyligen läst och skrivit om. En bra bok från 1920-talets Berlin.

Misstag i Moskva är en kortroman (eller långnovell) av Simone de Beauvoir. Om ett par i sextioårsåldern som reser till Moskva på 1960-talet för att besöka mannens dotter. En bok som jag tycker är läsvärd fast den inte gjorde så stort intryck på mig.

Det var mina tre huvudstäder, Berlin, Reykjavik och Moskva. Men som vi alla vet finns det fler än så och om du klickar in dig på Ugglan & Boken får du tips om fler böcker från världens huvudstäder.

Damen med hunden – novell av Anton Tjechov

Dmitrij Dmitrij Gurov befinner sig i Jalta på semester. Där talas om en ensam ung dam som han ser då och då när hon är ute och promenerar med sin hund.

Om hon är utan man och bekanta, funderade Gurov, så vore det inte så dumt att göra hennes bekantskap.

Han var ännu inte fyrtio år fyllda men hade redan en dotter på tolv år och två söner i skolåldern. Han hade blivit tidigt bortgift, medan han ännu gick som studerande andra året vid universitetet, och nu verkade hans hustru nära nog hälften så gammal som han. Hon var en lång kvinna med mörka ögonbryn, rak, värdig och säker och, som han själv sade, tänkande.

Gurov har bedragit sin hustru många gånger. Men kärleksaffären som han inleder med damen med hunden visar sig bli helt annorlunda.

Damen med hunden är berättad helt från Gurovs synvinkel. Tonen är lågmäld, eftertänksam och melankolisk. Novellen handlar om kärlek och om förljugenhet. Det finns mycket att hämta här och många frågor att ställa sig under och efter läsningen, om att åldras, om vad ett ärligt, rikt liv innebär, om varför Gurov dras till den unga kvinnan och varför hon dras till honom. Jag är glad att jag har läst Damen med hunden. Jag trodde att jag hade gjort det eftersom den är så välkänd, men så var inte fallet. Antagligen har jag sett någon filmatisering på tv för en massa år sedan.

Damen med hunden av Anton Tjechov ut boken med samma titel, Modernista 2017, Översättning: Asta Wickman.

Novellen publicerades ursprungligen 1899.

Till sista andetaget av Anne Swärd

Lo växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. I familjen finns farfar och farbröder och fastrar men hennes far lämnar tidigt familjen. De bor i ett stort hus i utkanten av ett samhälle. Hennes familj befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj.

Akta dig för kärleken, säger Los mamma, och den här romanen handlar om kärlek, svår kärlek och avsaknad av kärlek. Att inte kunna knyta an och att utsätta sig för sådant man inte borde. Världen är inte snäll men det finns värme och omtanke under Los uppväxt, ganska kärv ibland, men den finns där.

Till sista andetaget är ingen pekpinneaktig roman. Anne Swärd skapar en barndom och tonårstid och en vuxen Lo som finns som en levande människa. Saker händer. Lo växer. Inget är självklart och miljön och händelserna är så bra gestaltade att jag känner att jag är där. Det finns en mystik i den här berättelsen, en sjö med dyig botten, ett övergivet hus som är på väg att tas över av sjön och fukten, där Lukas och Lo hittar föremål från främmande länder som den forne ägaren har lämnat kvar.

Som i andra romaner av Anne Swärd finns stora hål som läsaren får undra över och kanske fylla ut. Det leder till många frågetecken och många tankar. Riktigt vad det är som gör att Lo lever som hon gör som vuxen får jag aldrig ett klart svar på. Lukas är en delvis vag gestalt, men han är också konkret. Han är både hård och mjuk. Det är mycket vi inte vet om Lukas men han är bokens starkaste porträtt.

Det är Los minnen vi får ta del av, det hon förstår och det hon inte förstår. Det hon minns och det hon vill berätta. Allt detta ger stor energi till berättelsen och när jag slår igen boken efter att ha läst ut den bär jag den med mig.

Till sista andetaget räknas som den tredje i en triolgi där Polarsommar och Kvicksand är de två första.

Till sista andetaget av Anne Swärd, Weyler 2009.

Hett i hyllan #110 – Baron Brambeus fantastiska resor

Varken min man eller jag kan redogöra för varifrån den här boken kommer, men en sak är säker, den har stått oläst länge i hyllan. Detta läser jag på baksidan:

På en resa till Sibirien finner Brambeus, som studerat hieroglyfer för ingen mindre än Champollion, en grotta full av just hieroglyfer – låt vara på en någon ovanlig dialekt – som huggits in av den siste överlevande från en väldig naturkatastrof, som för länge sedan drabbade Sibirien. Sibirien visar sig en gång ha varit ett ljuvligt land fullt av sköna kvinnor, karriärsugna astronomer, palmlundar, elefanter och mammutar …

Berättelserna publicerades ursprungligen 1833 under pseudonymen baron Brambeus, så vitt jag förstår, och det är mycket möjligt att de är alldeles för skojjiga för min smak. Osip Senkovskij (1800-1858) verkar inte bedömas vara en stor författare enligt Wikipedia. Svenska Wikipedia här och engelska här. Och som litteraturkitiker verkar han ha varit en katastrof, men enligt den engelska texten verkar han ha haft en viss betydelse för den ryska litteraturen. En fascinerande man som sysslade med allt möjligt och som var professor i österländska språk.

Kommer jag att läsa den här boken? Det är mycket möjligt, åtminstone en del av den.

Baron Brambeus fantastiska resor av Osip Senkovskij, bokförlaget Murbräckan 1998. Översättning: Kjell Johansson.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Guldsand av Ibrahim al-Koni

Nomaden Ukhayyad äger en skäckig fullblodskamel. Han härstammar från en stamledare, men hans stam har tvingats att fly från sitt område på grund av kolonialmakternas krig. Tiden är omkring första världskriget. Platsen är öknen i Nordafrika.

Att äga en fullblodskamel ger hög status. Ukhayad älskar sin kamel och betraktar honom mer som en vän eller en bror än som ett djur. Ukhayyad är också ung och försöker hitta sig en väg i livet, men han begår en hel del dumheter. De kan bestå i att ge sig på en annan människa med våld, men ofta betsår dumheterna av att inte göra som gudarna vill och att be böner på fel sätt, att glömma besvärjelser mot det onda. Det verkar som om hans religion är en blandning av islam och äldre föreställningar. I kulturen finns skam och rädsla för att förlora ansiktet och hämnd, och det finns ingen centralmakt som sköter rättsskipningen utan det sker mellan stammar och klaner. Dessutom är stamsamhället delvis sönderslaget genom krigen med kolonialmakterna. Det är ett samhälle under förvandling och Ukhayyad lever en tid som bonde i en oas, men har föraktar det livet och känner sig fångad där. Han hör hemma på de stora vidderna.

Ukhayyad är tuareg och bland dem räknar man släktskap på moderns sida. Kvinnorna har en bättre ställning än på många andra håll i världen vid den här tiden, men ändå är Guldsand en mannens berättelse. Inte så förvånande. Det är männen som styr. Det är de som äger kamelerna och det är de som driver karavanerna genom öknen. Guldsand är berättad av en man och en man är huvudperson.

I en stor del av romanen är Ukhayyad på flykt med sin kamel. De befinner sig i öknen under stora umbäranden. Flera gånger är Ukhayyad en hårsmån från att gå under. Bandet mellan mannen och hans kamel är mycket fint gestaltat, där finns en innerlighet och kärlek som Ukhayyad inte känner mot någon människa. Deras lidande känns starkt när jag läser och känslan för och beskrivningen av öknen innehåller både mystik och och skönhet.

Guldsand var lite svår att läsa på grund av den helt annorlunda kulturen, men helt klart värd besväret. Att läsa skönlitteratur är ett bra sätt att åtminstone få ett hum om olika kulturer och traditioner. Guldsand är en vacker och dramatisk och hemsk berättelse vars utgång både är ödesbestämd och beroende av Ukhayyads misstag.

Guldsand av Ibrahim al-Koni, Tranan 2017. Översättning: Tetz Rooke.

Tisdagstrion – Liten eller stor

Det blir två liten och en stor i min trio idag.

Först har vi En liten plats av Jamaica Kincaid. Den har jag hemma på sommarlån från biblioteket, men jag har inte hunnit läsa den än. Det är en essä där Jamaica Kincaid går till skarpt angrepp mot kolonialismen och den kom på originalspråket 1988. På svenska kom den på Stenströms samma år med titel Antigua, en liten ö. Den här utgåvan är från Tranan och kom 2016.

Stor måste också vara med i trion och då har jag valt Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den publicerades ursprungligen 1925 och har kommit i många svenska upplagor. Romanen utspelas bland nyrika amerikaner och Gatsby är en miljonär som har stora partyn utan att själv delta. En mycket bra bok som jag rekommenderar, men jag antar att de flesta redan känner till den. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i fler trios idag.

Sist men inte minst (!) har vi Sagan om den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Den läste min mamma för mig när jag var liten och jag läste den sedan för mina barn. En klassiker.

Precis som vanligt kommer dagens tema från Ugglan & Boken.

Vad har de för sig på biblioteket?

Det är inte lätt att se vad den här bilden föreställer. Att fotografera genom fönster en solig dag är svårt. Men jag får ju inte komma in! Lite surt känns det faktiskt att när jag nu börjar komma ut i verklighen, har fått min första dos och får den andra om drygt två veckor och smittspridningen går ner – då stänger de huvudbiblioteket under hela sommaren för golvrenovering.

Det behövs säkert och det kommer nog att bli fint. Att det är ett omfattande arbete förstår jag. Linköpings huvudbibliotek hade Sveriges största trägolv till ytan när det invigdes för 21 år sedan. Dessutom är ju biblioteket fullt med böcker. Det jag kan se genom fönstren är att de har rullat hyllor ut till kanten och att det är en stor, tom golvyta där inne. Jag vet också att de måste packa ner en del böcker.

Så beställa en bok från huvudbiblioteket kan man inte göra på länge. Som tur är har vi tillgång till hela Östergötlands bibliotek samt Tranås. De har ställt ut beställningshyllor i foajén som har stengolv och där kan man hämta beställda böcker som har kommit in. Dessutom kunde man låna böcker från huvudbiblioteket och få dem på ett superlångt sommarlån. Jag har boklån som inte löper ut förrän i september.

Så är läget. Jag får glädja mig på andra sätt vilket egentligen inte är så svårt när det är sommar och grönt.