
Diégane Latyr Faye är en ung författare från Senegal, men han bor i Frankrike. Av en slump kommer han över en roman från 1930-talet. Den heter Omänsklighetens labyrint och är skriven av en senegalesisk författare som hette T.C. Elimane. Omänsklighetens labyrint blev mycket omskriven och hyllad på sin tid. De flesta franska kritikerna trodde dock inte att författaren var en svart man från Afrika. En sådan man kunde omöjligt ha skrivit detta mästerverk. T.C. Elimane måste vara en pseudonym för en vit man. Så visade en litteraturforskare att stora delar av romanen bestod av bitar ur litterära verk och författaren anklagades för plagiat. Omänsklighetens labyrint försvann från bokhandlarna och när Diégane Latyr Faye får tag på boken på 2000-talet blir han besatt av att ta reda på mer om boken och den mystiske T.C. Elimane.
Fördolt är minnet av människan är en omfattande roman. Den innehåller Diéganes sökande men också mycket mer. Han skriver om de senegalesiska författarna med humor och ironi och jag tror att den som känner till litteratur och författare från före detta franska kolonier förstår mer och skrattar och ler mer än jag (som också tyckte det var ganska roligt fast jag nästan inte vet någonting om detta). Romanen handlar också om att komma från en före detta koloni och att leva i västvärlden, på grund av egen vilja eller på grund av landsflykt. Den handlar om att skriva, och om litteratur.
Jag citerar från sidan 110 i boken:
Allt är tillåtet i de variationer och kombinationer som det litterära skapandet erbjuder. Man öppnar en lucka av sorg och ur den upphäver litteraturen ett gapskratt. Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarna zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.
Allt är tillåtet i litteraturen, men kanske inte lika mycket för alla, och vem bestämmer vad som är god litteratur? Kan det vita kulturetablissemanget ta de afrikanska författarna på allvar? Fördolt är minnet av människan är kanske lika mycket en labyrint som Elimanes fiktiva roman. Här finns stora mellanrum och det är inte helt lätt att följa med och hålla personerna i huvudet. Romanen känns dunkel och när jag slutar läsa undrar jag vad jag har läst. Vad är detta? Där finns Senegal också med moderna problem och med Diéganes rötter bakåt i tiden. Där finns Elimanes far som fick utbildning i en missionsskola och blev så påverkad att han anmälde sig som soldat och reste till Frankrike för att antagligen dö i första världskriget. En stark bild av kolonialmaktens påverkan, utsugning och förstörelse.
Mohamed Mbougar Sarr skriver med humor och ironi och stort allvar. Det finns också ett övernaturligt stråk i romanen. Ibland tror jag att det är författarens sätt att ironisera över västvärldens idéer om det mystiska Afrika, den mörka kontinenten där oförklarliga saker kan hända, västvärldens oförmåga och ovilja att förstå och ta afrikaner på allvar. Men jag tror lika mycket på att det handlar om författarens vilja att skildra sin bakgrund. Fördolt är minnet av människan är en mycket komplex berättelse med stora mellanrum, som sagt, och där de olika delarna inte så lätt kan fogas samman. Det är en mycket intressant och läsvärd roman.
Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr, Bonniers 2023. Översättning: Cecilia Franklin.
Romanen kom 2021 på originalspråket med titeln: La plus secrète mémoire des hommes och fick Concourtpriset samma år.