Hett i hyllan #168 – Mannen som såg tågen gå förbi

Citat från omslagets baksida: Mannen som såg tågen gå förbi är en psykologisk thriller och som sådan mycket stark. Vad den skildrar är en mänsklig upplösningsprocess, skeendet hos en man som tappar fotfästet både i samhället och i sitt eget väsen; man följer detta skeende med intresse. Kurragömmaleken på liv och död mellan den ensamma vargen och jägarna-polisen ger författaren tillfälle att föra läsaren rätt in i ett Paris som inga turister känner: den utstöttes, den förföljdes, den efterspanade boulevardtramparens ödsliga och farliga Paris.

Boken kom ut första gången på originalspråket 1938 och det är ingen av Simenons alla deckare med kommissarie Maigret utan en av hans andra romaner. Den har kommit i flera upplagor på svenska, den senaste på Modernista 2019 med samma översättning som till de olika andra upplagorna på svenska men i Modernistas utgåva finns ett förord av litteraturforskaren Lena Kåreland. Den vi har i hyllan är en tidigare utgåva från Bonniers.

Mannen som såg tågen gå förbi av Georges Simenon, Bonniers 1983. Översättare är inte angiven i boken och inte heller i posten på Libris men jag räknar med att det är samma som till de andra, alltså Elisabeth von Törne-Arfwedson.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Under Frangipaniträdet av Mia Couto

Under frangipaniträdet utspelas i Moçambique i och vid en gammal portugisisk fästning alldeles vid havet. Den är nu ett hem för åldringar. De lever långt från sina släktingar fast de enligt gammal tro borde leva och begravas nära sina anhöriga. Under ett frangipaniträd utanför fästningen ligger en snickare begravd. Han har inte fått en begravning enligt traditionen.

Till fästningen kommer poliskommissarien Izidine för att lösa ett mord. Ålderdomshemmets föreståndare har mördats. Snickaren får återvända till de levandes värld och komma in i Izidines huvud för att hjälpa till. Izidine är en storstadsmänniska, utbildad i västvärlden. Han förstår sig inte på åldringarna och deras sätt att tänka och berätta. De ljuger och berättar skrönor.

Berättelsen bygger på gammal tro och traditioner. Den har en overklig, lite spöklik, sagolik stämning. I landet finns stora problem. Långvarigt krig och korruption gör att riktig rättssäkerhet inte finns, och att åldringarna är samlade i fästningen och att det är mycket svårt att ta sig därifrån på grund av krig och laglöshet runtomkring blir en bild av det sönderslagna gamla samhället. Mia Couto skriver en slags kriminalromaner läser jag på Wikipedia. Detta är då en av dem. Den är både spöklik och vacker, men den är ingen spänningsbok utan en roman där det finns ett mord. Den var intressant att läsa men för min smak var den lite för programmatisk. Den kändes konstruerad för att framföra ett budskap. Men jag ångrar inte att jag läste den eftersom den ändå ger en liten inblick i ett annat land och en annan kultur. Under frangipaniträdet är den första boken jag läser av en författare från Moçambique och jag vill nog ändå läsa något mer av Mia Couto.

Under frangipaniträdet av Mia Couto, Ordfront 1997. Översättning Marianne Eyre.

Tisdagstrion – Bäst hittills i sommar

Tisdagstrion är tillbaka och som första trio efter uppehållet vill Ugglan & Boken veta vilka böcker som vi har läst hittills i sommar som vi tycker var bäst. Det här är ingen lätt uppgift. Jag har läst många bra böcker den här sommaren. Men jag beslutade mig för att välja de tre första som jag läste som jag gav fem stjärnor på Goodreads. Nu får jag erkänna att om det blir fem eller fyra stjärnor kan vara lite godtyckligt, men de tre böckerna som jag har i dagens trio är högst läsvärda.

Ovanjorden av Mikael Berglund hade jag läst färdigt 1 juni.

Den 19 juni avslutade jag läsningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Mycket bättre sent än aldrig, får man väl säga.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz avslutade jag den 28 juni.

Om alla tre böckerna finns inlägg här på bloggen och titlarna är länkar dit.

Nu är jag ganska så nyfiken på vilka bra böcker som de andra bokbloggarna har valt ut till trion så nu går jag till Ugglan & Boken och tittar efter.

Inledningar #5

Och nu en romaninledning som de flesta av oss skulle pricka in i en quizz:

Äntligen stod prästen i predikstolen.
Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.
Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.
Folket i kyrkan kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.

Det är väl inte nödvändigt alls att skriva här varifrån citatet kommer?

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Alexijevitj

Så har jag då äntligen läst den här boken som jag har tänkt på i åratal men aldrig tidigare samlat ihop mig för att läsa. Det är synd att jag inte gjorde det tidigare. Det är en bok som jag tycker var och en av oss borde läsa och just nu känns den tyvärr mycket aktuell.

Kriget har inget kvinnligt ansikte bygger på intervjuer med kvinnor som deltog i Sovjetunionens stridskrafter under andra världskriget. De flesta soldaterna var män men det fanns många kvinnor där också. De var prickskyttar, piloter, kulspruteskyttar, partisaner, sjukvårdare, läkare, tvätterskor och kokerskor, bland annat. När jag läste en tvätterskas minnen fick jag en aha-upplevelse. Fast det är självklart att en armé måste tvätta soldaters kläder och att dessa kan innehålla mycket som är obehagligt hade jag inte tänkt på det tidigare, och natuligtvis inte heller under vilka primitiva och tunga förhållanden det skedde under andra världskriget.

De intervjuade kvinnorna var unga flickor när de sökte sig till armén. De ville göra en insats i kampen mot nazismen. Och det gjorde de också, men vad var tacken? Många blev dekorerade men visade sällan sina medaljer. Unga flickor! Kvinnor bland soldater! Det vet man väl hur soldater är! Och alltså var de som kom tillbaka inga pålitliga kvinnor utan promiskuösa och lättfärdiga. Ingen man ville ha som svärdotter precis. Många höll sin insats i krigsmakten hemlig om de kunde. Det tog lång tid för Svetlana Aleksijevitj att vinna kvinnornas förtroende och naturligtvis är det de berättar utvalt av kvinnorna, det är minnen från länge sedan och allt vill man inte berätta och den man var då är inte den man är nu.

Eftersom Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om personliga berättelser kommer kriget oss närmare. Det ger insikter som vi kanske inte får annars både om krigets vedervärdighet och om dess följder. Sovjetunionen var en diktatur på den tiden. Armén var illa rustad när Tyskland gick till angrepp. Mycket av historieskrivningen är inte överensstämmande med verkligheten. Så ni som inte har läst den här boken, gör gärna det. Jag är visserligen mycket sen, men kanske finns det några fler som inte har gjort det.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten.

Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur år 2015.

Hett i hyllan #167 – Lord Peters sista fall

Till Lord Peters sista fall finns som ni ser två författare. Det är alltså en roman som fanns i utkast av Dorothy Sayers och som har skrivits färdig av Jill Paton Walsh.

Från omslagets baksida:
Lord Peter Wimsey och hans nyblivna hustru, deckarförfattarinnan Harriet Vane, är just i färd med att inrätta sig i sitt nya hus i London. Båda tänker fortsätta sina respektive karriärer, något som Harriet Vanes svägerska, hertiginnan av Denver, starkt ogillar. Året är 1936, och handlingen utspelar sig under växande krigshot från diktatorerna i Europa. Kung Georg V ligger dessutom för döden, men sällskapslivet blomstrar trots detta, och lord och lady Peter är välkomna överallt. Bland deras nya bekantskaper finns en teaterimpressario, Laurence Harwell, dennes utsökt vackra men osäkra hustru och porträttmålaren på modet, Gaston Chapparelle.

Och så sker det ett mord förstås och lord Peter blir ombedd att hjälpa till.

På Wikipedia ser jag att Jill Paton Walsh har skrivit fler deckare med lord Peter. De är A Presumption of Death (2002), The Attenbury Emeralds (2010) och The late Scholar (2013). Endast A Presumption of Death finns hos Götabiblioteken men i Libris hittar jag dem alla så det bör vara möjligt att fjärrlåna dem för den som vill. Alla tre finns i nätbokhandeln. Jill Paton Walsh har dessutom skrivit fyra deckare med sjuksköterskan Imogen Quy som huvudperson. Hon har också skrivit romaner för vuxna och en rad barnböcker.

Lord Peters sista fall av Dorothy L. Sayers och Jill Paton Walsh, Bonniers 2001. Översättning: Gertrud Hemmel.

hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Blåst! av Eva-Marie Liffner

Som i de andra romanerna jag har läst av Eva-Marie Liffner rör sig denna också mellan olika tider. Syskonen Brontës liv och fantasier på artonhundratalet vävs ihop med tiden före, under och efter första världskriget. Här stämmer verkligen orden vävs ihop därför att i Blåst! går fantasin och verkligheten i varandra och om varandra hela tiden. Först får vi möta Ned och jag tänker att hopflytningen av tiderna och av fantasi och verklighet beror på att han är krigsskadad efter det fruktansvärda kriget. Men det är inte riktigt så. Visst är han skadad och ingen kommer väl ur ett skyttegravskrig opåverkad, men hela romanen genomsyras av att fantasi och verklighet flyter ihop och att bilder och gestalter från tidigare tidsperioder finns som spökbilder för den som har förmåga att uppleva dem. Också för människor i modern tid.

Syskonen Brontë hade ett fantasiland som de kallade Gondol dit de i sina lekar färdades på ett skepp. De levde och skapade i prästgården i Haworth med vind runt knutarna och ett öppet landskap runt omkring. Där är mekanikern Ned och universitetsstudenten Johnnie på cykelferie en sommar före första världskriget. De kommer till en stenformation och inne i den finns ett utrymme som påminner om en kajuta. Ned tycker också att han hör röster och en hund. De är i syskonen Brontës hemtrakt.

På syskonen Brontës tid dog många mycket unga. Två äldre systrar dog när de ännu gick i skolan. År 1821 dog deras mor och de tre systrarna och brodern som fanns kvar uppfostrades av en släkting. På den tiden kunde minsta förkylning leda till döden. Om den övergick i lunginflammation fanns inte mycket att göra. Dessutom härjade lungsot. Så syskonen Brontës tid då döden var ständigt närvarande vävs ihop med första världskriget och tiden efter då så många hade dött och så många människor sörjde. Fantasiriket Gondol blir både ett sagorike och en metafor för dödsriket. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra syskonen Brontës käcka avfärd med sitt fantasiskepp med soldaternas käcka avtåg från Storbritannien när de skulle ut i kriget som de bara kunde föreställa sig i skönmålande fantasier.

Blåst! handlar alltså om fantasins kraft, om krigets vedervärdighet och om sorg. Där finns döden, men också mycket liv och livskraft och där finns också en del humor. Det är en roman med många lager och rum som öppnas och som jag lämnade tankfull.

Blåst! av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2016.

Inledningar #4

Hur börjar en roman? Vad säger den läsaren? Anger den tonen? För den in i berättelsen? Jag analyserar inte utan skriver bara ett litet stycke inledning och så kan var och en fundera över den. Här kommer den fjärde:

Vid midnatt vaknade hon, som hon brukade varje natt vid denna tid utan hjälp av väckarklocka eller liknande, men driven av en ruvande önskan som ansatte henne och punktligt och osvikligt väckte henne. Hon förblev några ögonblick i tvivel om att hon vaknat, visioner av drömmar och viskningar av förnimmelser blandade sig för henne. Slutligen drabbades hon av samma oro hon känt innan hon slutit ögonen, skräcken för att sömnen skulle överväldiga henne, och hon ruskade lätt på huvudet och öppnade ögonen mot rummets täta mörker. Det fanns inget tecken som kunde ange tiden, gatan nedanför hennes rum somnade inte förrän i gryningen, de osammanhängande ljud som steg upp till henne i början av kvällen från kafégästerna och butiksägarna var desamma som hördes vid midnatt och strax före gryningen. Hon kunde bara hämta vägledning från sin intuition, en känslig klockvisare, och från den tystnad huset låg insvept i och som antydde att hennes make ännu inte bultat på dess port och att spetsen av hans käpp ännu inte slagit mot dess trappsteg.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz. Översättning: Kerstin Eksell.

Från Lars Gustafsson till Inger Christensen

Nu byter jag från Lars Gustafssons diktsamling Stenkista till Inger Christensens Det. Den har jag läst en gång tidigare, men det var på 1970-talet, så det blir nästan som att börja om på nytt. Den är på danska och det gick utmärkt då. Vi får se hur det går nu. Den är ganska omfattande så det kommer att ta lång tid, räknar jag med.

Inger Christensen (1935-2009) var en av Danmarks mest respekterade lyriker och nämndes ofta som Nobelpriskandidat. Diktsamlingen Det är det enda jag har läst av henne och det finns naturligtvis mycket mer, diktsamlingar och essäer, ett par barnböcker och ett par romaner. Nu hoppas jag att läsningen av Det uppmuntrar mig att ta mig vidare i Inger Christensens författarskap.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Den här romanen handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.

Tryggheten i världen är mamman och morföräldrarna. Flickan känner sig ensam, avstängd. Mycket kan hon inte prata om. Hon vågar inte och maten dämpar oron. När hon äter ensam. När hon äter med andra är hon kontrollerad och äter fint och försiktigt, men inte när hon är ensam. Hon går i skåpen och letar efter något att äta. Det finns mycket jag känner igen i den här berättelsen när det gäller förhållandet till mat även om kvinnan i boken har mycket större problem. Vem har inte tuggat i sig ett paket kex för att dämpa oron i kroppen?

Men när jag skriver att Karolina Ramqvists roman handlar om mat blir det egentligen en felaktig beskrivning. Den handlar om en barndom och hur den har påverkat kvinnans liv, om trygghet och rädsla och ensamhet. Den handlar också om funderingar, att försöka förstå sig själv, vem man är, människorna omkring sig och vad som har gjort att man blev som man blev. Också om att försöka ändra sitt beteende till det bättre och bli starkare. Författaren berättar om flickan genom att lägga fokus på maten och hon får fram smaker och dofter och matens textur så att det nästan känns som om jag var med vid måltiderna. Hon får också fram förhållandet till andra människor, både fysiskt och känslomässigt. Porträtten av morföräldrarna är levande och berörande och trovärdiga. Det känns som om de här två människorna har funnits i verkligheten.

Över huvud taget känns berättelsen verklig med alla sina detaljer. Den känns inte påhittad. Språket är för det mesta mjukt, ungefär som jag föreställer mig att risgrynspuddingen kändes i munnen, men händelserna som beskrivs gör att där finns mörker och ensamhet. Bröd och mjölk är en vacker, berörande roman där det fula och svåra lurar i hörnen. Rekommenderas!

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts 2022.