Amnesti – novell av Nadine Gordimer

När vi fick höra att han släppts fri sprang jag över fälten och genom stängslet för att berätta det för vårt folk på granngården. Det var inte förrän efteråt som jag såg att jag hade rivit sönder klänningen på taggtråden och att jag hade ett sår på axeln som blödde.

Han flyttade härifrån för nio år sen, skrev kontrakt för att arbeta i stan på en byggnadsfirma – bygga vägar av glas upp mot himlen. De båda första åren kom han hem över lördag och söndag en gång i månaden och två veckor till jul; det var då han frågade min far om mig. Och han började betala. Han och jag trodde att han på tre år skulle ha betalt nog för att vi skulle kunna gifta oss. Men så började han gå klädd i en sådan där T-shirt, han talade om att han hade gått in i fackföreningen, han berättade om strejken, att han var en av de arbetare som gick och talade med cheferna när några andra hade fått avsked efter strejken. Han har alltid varit duktig att prata, också på engelska – han var duktigast av alla i byskolan, han brukade läsa tidningarna som indiern slår in såpa och socker i när man köper i butiken.
(Sid. 229)

Den som berättar i den här novellen är en ung kvinna i en by i Sydafrika. Från hennes synpunkt får vi ta del av kampen mot apartheid och för de svartas rättigheter genom att hon berättar om sin vardag och sin man. Novellen handlar alltså inte om kampen i sig och tillvaron i fängelset på Robben Island där hennes man blir fånge utan den handlar om hur kampen påverkar henne och hennes lilla dotter. Hon deltar inte direkt i kampen och har svårt att hänga med när mannen och hans kamrater pratar om det som händer i landet. Ändå sitter hon där och lyssnar. Som enda kvinna. Det är inte vanligt att kvinnorna deltar. Också hon har läshuvud men någon utbildning utöver byskolan får hon inte. Ändå blir hon lärarinna där, men till mycket låg lön. Det gör att hon har svårt att ha råd att resa ända till Kapstaden och Robben Island för att besöka sin man.

Amnesti är en intressant novell om de svartas situation under apartheid, om hur apartheid splittrar familjer, om hur svarta sätts i fängelse när de kräver sina rättigheter. Lite tänker jag på hur tillvaron var för svenska arbetare på 1800-talet och början av 1900-talet. Liknande, men ännu hårdare och svårare i Sydafrika.

Amnesti – novell av Nadine Gordimer ur antologin Nobeller, En bok för alla 2008. Översättning: Else Lundgren. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth.
Amnesti publicerades första gången 1990 i The New Yorker.

Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991.
Om Nadine Gordimer på engelska Wikipedia och på den svenska.

Fru Marta Oulie av Sigrid Undset

Första meningen i Fru Marta Oulie av Sigrid Undset är Jag har varit min man otrogen och det är detta som hela romanen kretsar kring. Den är upplagd som en dagboksroman och Marta Oulie skriver om sitt dåliga samvete och sitt äktenskap. Hon skriver om hur hon och hennes man träffades, två mycket olika personer som blev förälskade i varandra. Han är mer praktisk, en handlingens man och en framgångsrik affärsman. Hon är mer tänkande och läsande och skulle gärna ha fortsatt sina studier.

Romanen är både en utvecklingsroman och en berättelse om en kvinnas villkor. Har hon gift sig och fått barn är det i hemmet hon ska vara. Så är det i samhället och så anser hennes man. Har hon verkligen behov av ett liv utanför hemmet? Och så kommer hennes uppror. Hon inleder en förhållande med mannens vän och kompanjon. Men att föra sin man bakom ljuset, att ljuga och dela sitt liv i två delar, det leder så småningom till stora samvetskval. Nu är hon lite äldre. Hon är inte alls gammal med våra mått mätt. Mellan trettio och fyrtio. Men hon har gått igenom mycket. Hon ser tillbaka på hur hon var som ung och hon har förändrats en hel del under åren som gått.

Sigrid Undset skriver så att man känner förälskelsen när Marta Oulie och hennes man träffas i ungdomen, och hon skildrar också barnen och kärleken till dem så att man som läsare förstår att det både har varit en börda och många plikter och en glädje. Fortsättningen på äktenskapet verkar realistisk och att Marta Oulie skulle känna sig instängd och hindrad är också trovärdigt. Ja, precis så här skulle det kunnat vara och att otroheten har lett till svåra samvetskval är inte oväntat. Fru Marta Oulie är en ganska dyster roman men jag tänker att hennes möjligheter inför framtiden är kanske ändå bättre än vad hon förväntar sig. Jag vill i alla fall tro det.

Fru Marta Oulie av Sigrid Undset, Norstedts 1927. Översättning: Terseia Eurén.
Romanen publicerades första gången 1907.

Sigrid Undset (1882-1948) belönades med Nobelpriset i litteratur 1928.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai

Florian Herscht har vuxit upp på en institution, men en dag kom en man som kallas Bossen och hämtade honom. Han ordnade en lägenhet och även arbete åt Florian. Varför gjorde han det? kan man fråga sig. Ja inte var det för att han var en ovanligt god människa. Han behövde en billig hjälpreda i sin firma. Antagligen njöt han också av att ha en människa att dominera över, en människa som var så mycket svagare och inte visste någonting. Bossen är nynazist, en riktigt otäck människa.

Bossen och Florian bor i den lilla staden Kana i Tyskland. Florian har svårt att orientera sig i samhället och många anser att han är svagsint, men snäll och hjälpsam är han, en mycket stark och stor ung man som hjälper till både här och där för mycket blygsam ersättning. Ett mål mat till exempel. Men egentligen är Florian Herscht inte dum. Han är bara inte sådan som alla andra.

Romanen handlar om Tyskland idag med nynazister och främlingshat. Rädslan sprider sig Kana, först för vargar och sedan för människor. Berättelsen har en lite satirisk ton, men författaren skildrar människorna i Kana med humor och medkänsla. Och så finns ju Bach. Bossen älskar Bach fast han nog inte förstår och riktigt känner för Bachs musik. Men Bach levde och verkade i området. Han var en stor, genial tysk kompositör och han ska hyllas! Florian borde också uppskatta Bach. Men han är väl för hopplöst tondöv och inskränkt för att göra det, tänker Bossen. För Florian tar det lång tid innan Bachs kompositioner börjar tala till honom, men när det väl har hänt blir han en Bachälskare. Musiken följer honom vart han än går.

Så där finns Bach genom hela berättelsen. Där finns också lite av ett övernaturligt inslag. I berättelsen finns, som jag har skrivit, humor men framförallt ett mycket stort allvar. Våld föder våld och människornas vilsenhet och oförmåga finns överallt. Människor som plågar andra finns det alltför många av i trakten. Romanen är en tragedi med en oväntad hjälte som ändå inte är en hjälte och som ändå inte är helt oväntad. Han är förebådad.

Denna roman om Florian Herscht är arbetsam att läsa eftersom allt är skrivet i en enda mening, och det blir mycket text man ska igenom eftersom den är så kompakt. Trots att texten är ganska lättläst när man väl läser tog det ganska lång tid för mig att ta mig igenom boken. Men det var det värt. Herscht 07769 är en stor roman, en gripande berättelse.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai, Norstedts 2021. Översättning: Daniel Gustafsson.
Romanen publicerades första gången 2021.

L’Arrabiata – Novell av Paul Heyse

L’Arrabiata betyder Den arga och det är det hånfulla tillmälet som riktas till en fattig italiensk flicka i den här novellen. Egentligen heter hon Laurella och att hon kallas Den arga beror på att hon knycker på nacken och inte vill umgås med någon av de unga männen. Nej, hon vill aldrig gifta sig, säger hon, eftersom hennes far misshandlade hennes mor och när hon sedan låg på golvet alldeles förstörd blev han istället ömsint och tog hand om henne och plåstrade om henne. Detta upprepades gång efter gång och Laurella kan knappt stå ut med tanken på att tvingas leva på det viset.

L’Arrabiata är intressant att läsa. Visst vill jag att Laurella ska få en bra man och ett äktenskap utan våld. Men kommer hon att få det? Det finns en ung man som älskar henne hett, men kommer han att vara fridsam genom livet? Novellen är skriven 1853 och det är kanske inte särskilt oväntat att Laurella ber den unge mannen om ursäkt eftersom hon har skadat honom för att undvika att bli våldtagen. Det brukar ju alltid vara kvinnans fel i slutändan. Eller såg alla läsarna från nordligare länder detta som en dramatisk och underhållande folklivsberättelse från det soliga Italien där människorna har ett hetsigt temperament och där känslorna ofta tar överhanden?

Hur det än är med den saken blir jag intresserad av de två ungdomarna. Novellen läsvärd med fin miljöskildring . Så här börjar den:

”Solen var ännu inte uppe. Över Vesuvius låg en bred grå dimslöja som sträckte sig bort mot Neapel och skymde de små städerna utefter kusten. Havet var lugnt. Men på marinan, som är anlagd i en trång vik nedanför Sorrentos höga klippstrand, höll fiskarna och deras hustrur på att med grova rep dra iland båtarna med näten, som hade legat ute över natten. Andra sysslade med sina båtar, räckte segel och släpade fram åror och master ur de stora gallerförsedda hålorna djupt inne i klipporna, där redskapen förvarades under natten. Ingen var sysslolös, ty även de gamla som inte längre var till sjöss hade sällat sig till den långa raden av dem som drog i näten, och här och där stod en gammal gumma med sin slända på ett av de platta taken eller sysslade med barnbarnen, under det att dottern hjälpte sin man.”
(Sid. 20)

L’Arrabiata – novell av Paul Heyse ur samlingen Nobeller, noveller av Nobelpristagare, En bok för alla 2008. Översättning: Karin Jacobson. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth.
Novellen finns också i svensk översättning i antologin All världens kärlek från 1951.

Paul Heyse (1830-1914) var en tysk författare. Han var översättare från italienska och skrev noveller och romaner. 1910 belönades han med Nobelpriset i litteratur.

Över floden in bland träden av Ernest Hemingway

Richard Cantwell kommer till Venedig för ett par dagars ledighet. Han är överste i USA:s krigsmakt och det är efter andra världskrigets slut, men allierade styrkor finns fortfarande kvar i landet. Richard Cantwell känner väl till Venedig. Han har varit där förut och han känner en ung kvinna där. En mycket ung kvinna, nästan nitton år. Hon heter Renata och kommer från en adelsfamilj. Richard Cantwell däremot är i femtioårsåldern. Dessutom har han hjärtproblem och är märkt av kriget. Men Renata älskar honom och han älskar henne.

Romanen handlar om en gammal man som har varit i kriget. Femtio år tycker inte jag är särskilt gammalt, men det var säkerligen skillnad då och kriget måste ha slitit hårt på dem som deltog. Författaren återkommer ofta till att mannen är gammal och jag får lite av en gråtängslig känsla över detta kärleksförhållande som verkar vara dömt till att inte vara särskilt långt. Ja, det är en slags kärlekshistoria men det verkar som om författaren har använt sig av den för att berätta om andra världskriget. Flickan ses hela tiden genom överstens ögon. Alltihop berättas ur hans synvinkel. Författaren använder sig inte av hopp i tiden för att berätta om kriget. Istället låter han Cantwell berätta om händelser därifrån för Renata och hon vill så gärna höra mer och mer om detta.

Det leder till att den sötbittra känslan över kärlekshistorien inte blir särskilt stark hos mig. Jag har mycket svårt att tro att flickan är så djupt intresserad av att höra Cantwells minnen från kriget. Och så detta med den mycket äldre mannen och den faktiskt tonåriga flickan. Nej, Hemingway lyckas inte göra denna kärlek till något som jag bryr mig om. Istället känner jag lite trötthet och liknöjdhet över detta ojämna åldersförhållande som vi har läst om och sett på film alldeles för många gånger. Dessutom tycker jag att berättandet från kriget är tråkigt. Lite av krigets verkningar får han fram, att kriget har skadat Cantwell och gjort honom trött och bitter, men det är det enda. Författaren lyckas inte alls få mig intresserad av det Cantwell berättar. Det finns mycket bättre skildringar från andra världskriget än det här.

Över floden in bland träden av Ernest Hemingway Aldus/Bonniers 1963. Översättning: Mårten Edlund.
Romanen publicerades första gången 1950 (Across the River and Into the Trees) och kom i svensk översättning året efter.

Ernest Hemingway belönades med Nobelpriset i litteratur 1954.

Seamus Heaney och Nelly Sachs

Jag gjorde en paus mitt i Seamus Heaneys 100 Poems och lånade en diktsamling av Nelly Sachs. Diktcykeln Glühende Rätsel, eller översatt till svenska Glödande gåtor, skrev Nelly Sachs under en sjukhusvistelse sommaren 1962. Dikterna innehåller mycket ångest och död, men de är vackra också. I boken finns dikterna både på tyska och i svensk tolkning av Gunnar Ekelöf.

Glühende Rätsel – Ein Zyklus Gedichte, Glödande gåtor – en diktcykel, Bonniers 1966. Tolkning: Gunnar Ekelöf.

Nelly Sachs belönades med Nobelpriset i litteratur 1966.

Sluta blunda, du är död – Novell av Olga Tokarczuk

C köpte boken lockad av teckningen på omslaget: mot en bakgrund av levrat blod ledde en trappa upp mot en vagt antydd, halvt öppnad dörr; bortom den en tunn ljusstrimma, vass som en knivsegg. Dessutom hade hon igenkännande noterat titelns gula, kantiga bokstäver – den ingick alltså i hennes favoritserie av deckare. För åratal sedan hade hon börjat med Agatha Christie men efter en tid känt en plötslig trötthet inför all denna kristallklara konsekvens – mord, undersökning, avslöjande av gärningsmannen. Som om deckaren var en kliniskt ren konstruktion, omöjlig att ta sig ur.
(Sid. 41)

Så börjar den här novellen som handlar om en kvinna som läser deckare, och hon läser många. Hon är gift och har två barn, en tonårsdotter och en vuxen son som fortfarande bor hemma. Varje morgon åker hon tunnelbanan till sitt arbete. Hon handlar och lagar mat. Hon tvättar och verkar sköta all markservice. Hennes man ser på TV.

Men på lediga stunder mellan allt hon måste uträtta läser hon deckare. Nu har hon alltså fått tag på en ny som ser lovande ut. Helst vill hon läsa alltihop direkt, men det går ju inte. Det får bli en stund då och då, och läsningen utvecklas till något man kanske inte hade väntat sig. Mycket mer kan jag inte avslöja. Novellen är underhållande och lite tänkvärd. Och börjar man fundera så kan man kanske hitta lite mer under ytan.

Sluta blunda, du är död – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonniers 2020. Översättning: Jan Henrik Swahn.
Samlingen publicerades första gången 2001 (Gra na wielu bębenkach) och kom i svensk översättning 2002.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Den goda jorden av Pearl S. Buck

Den goda jorden handlar om den fattige kinesiska bonden Wang Lung. Tiden är 1920-talet. Romanen börjar med att det är Wang Lungs bröllopsdag. Han har fått lov att gifta sig med en av slavinnorna hos traktens rika familj. Hon är inte vacker, men det tycker inte Wang Lung att han kan kräva av en hustru. Han tillhör visserligen inte de allra fattigaste, han äger ju en bit jord, men en man så långt ner på samhällsstegen som han kan inte ha så stora pretentioner. Nu visar det sig att hans hustru O-lan är mycket arbetsam och sköter både hemmet och arbetar och sliter på fälten, och eftersom Wang Lung också är arbetsam och har sinne för att spara och sälja sitt överskott i rätt tid får de det bättre och bättre.

Vi får följa Wang Lung under åren. Det mesta berättas från hans synpunkt. Det är oroliga år i Kinas historia och människorna är också utsatta för vädrets skiftningar. Det blir ingen slät landsväg som Wang Lung och hans familj vandrar, där finns branta nedförsbackar och slingrande krokar och romanen innehåller en del dramatiska händelser. Men berättelsen går ändå framåt i lugn takt. Författaren skriver detaljrikt. Den kändes lite lång när jag läste, men mestadels drev den framåt och jag ville veta hur det skulle gå.

Romanen ger en viss inblick i hur det kunde vara i Kina vid den tiden och vilka seder och bruk som var rådande. Det var ett starkt hierarkiskt samhälle där de som stod längre ner på samhällsstegen fick buga och bocka och slita hårt. Många svalt och slet ont. Kvinnorna var underordnade och hade oftast inte så mycket att säga till om, och de kvinnliga slavarna fick inte bara arbeta, de blev också utnyttjade sexuellt. Wang Lungs hustru O-lan har stora fötter och det bidrar till hennes fulhet. Jag tänker mig att kvinnor som måste arbeta hårt ända från barnsben inte kunde ha bundna fötter. De som var utsatta för den grymma seden måste komma från något bättre förhållanden. Men jag antar också att en slavinnas flickebarn, om hon verkade bli vacker också kunde utsättas för fotförstörelsen så hon kunde växa upp och bli en eggande leksak åt de rika männen.

Ändå finns det en godmodig ton i romanen och Wang Lungs förhållande till jorden – den goda jorden – som är förutsättningen för allt liv, den är skildrad kroppsligt och konkret så att man som läsare nästan själv trampar i myllan med bara fötter.

Den goda jorden – en kinesisk folklivsskildring av Pearl S. Buck, Hökerbergs 1957. Översättning: Sven Rosén.
Romanen publicerades första gången 1931 (The Good Earth) och kom i svensk översättning 1932.

Pearl S. Buck (1892-1973) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1938.

Victoria av Knut Hamsun

Victoria av Knut Hamsun handlar om mjölnarsonen Johannes. Han är en drömmare och individualist och redan som barn är han förälskad i fröken Victoria på Herrgården. Han duger kanske till lekkamrat, men först och främst till att utföra tjänster åt Victoria och hennes rika vänner, såsom att ro dem ut till en ö i sjön. Johannes kärlek består, men att det ska kunna bli något mellan honom och den fina herrgårdsfröken är inte realistiskt fast hon nog är intresserad. Så småningom blir Johannes diktare. Han får utbildning i staden. Han blir berömd. Då duger han till att inbjudas på middagar och mottagningar, men är han fin nog egentligen?

Berättelsen känns melodramatisk. Men Hamsuns språk är vackert, det är enkelt och tydligt och sparsmakat och det gör denna berättelse, som inte är särskilt originell, till något som är värt att läsas. Den lantliga trakten som Johannes kommer ifrån är vackert skildrad och jag får känslan av att Knut Hamsun själv har känt av att vara en katt bland hermelinerna. Om Johannes utbildning och skrivarmödor får vi inte veta särskilt mycket och heller inte om hans liv i utlandet. Här får vi inga stora svep och utblickar och inga sidovindlingar. Allting författaren berättar kretsar runt Johannes och Victoria. Men man märker som läsare att Johannes genomgår en utveckling och blir äldre. Så småningom är hans känslosvall inte lika häftigt och uppenbart utåt. Han framstår mer som en vuxen man.

Victoria av Knut Hamsun, Forum 1978. Översättning: Cilla Johnson.
Romanen publicerades första gången 1898 och kom i svensk översättning 1899 och den har kommit i många upplagor sedan dess.

Knut Hamsun (1859-1952) belönades med Nobelpriset i litteratur 1920.

Sjusovarna – novell av Johannes V. Jensen

Backgårdsfolkets sömninghet och obeskrivliga tröghet hade nästan blivit ett ordstäv. De sov alltid på gården när det fanns något tillfälle. Eftersom det fanns så många söner och döttrar höll de sig inte med tjänstefolk och kunde därför vara sig själva hela tiden. Det var ett gäspande och släpande med fötter när det skulle arbetas, de gick alltid med sänghalm och dun i håret under mössan, de huttrade alltid som om de frös av brist på sömn, fastän de just kom från sin sista lilla slummer, de kröp på marken, så trötta och sömndruckna var de.
(Sid. 5-6)

I bygden var det tradition att vid nyår drog de unga karlarna runt och utsatte folket på gårdarna för mycket handfasta skämt. Men förra nyåret hade Backgårdsfolket genom sin istadighet och sin letargi vunnit över och förnedrat karlarna, och nu skulle de hämnas. Det är upplägget till den här novellen som är en burlesk historia som nog kan vara ganska rolig. Det är absolut avsikten. Själv hade jag väl inte så himla roligt när jag läste den. Men det kan säkert andra ha.

Sjusovarna – novell av Johannes V. Jensen, Novellix 2022. Översättning: Sonja Carlberg.

Sjusovarna är en av novellerna i samlingen Himmerlandshistorier av Johannes V. Jensen (1873-1950). Det är historier från hans hembygd, som ursprungligen publicerades mellan 1898 och 1932. Johannes V. Jensen tilldelades Nobelpriset i Litteratur 1944.