Kategori: Nobelpristagare

En blivande far – Novell av Saul Bellow

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En blivande far är en novell i ironisk ton om Rogin som är forskarkemist, och hans fästmö Joan. Den handlar om en hel del annat också. Rogins tankar far hit och dit medan han åker på tunnelbanan för att träffa sin fästmö. Bland annat tänker han på sin mor som han hjälper med pengar och sin yngre bror som han hjälper till att betala collegestudierna för. Men de är inte de enda som han hjälper ekonomiskt.

”Joan hade skulder som han hjälpte henne betala, eftersom hon inte hade något arbete. Hon letade efter något passande att göra. Med sin skönhet, utbildning och aristokratiska inställning kunde hon inte gärna bli biträde i en diversehandel; hon kunde inte bli mannekäng (Rogin ansåg att sådana flickor blev fåfänga och högdragna, och det ville han inte); hon kunde inte bli servitris eller kassörska. Vad kunde hon bli? Nåja, något skulle väl dyka upp och intill dess ville Rogin inte gärna klaga. Han betalade hennes räkningar – tandläkaren, osteopaten, doktorn, psykiatern. I julas hade Rogin nästan blivit galen. Joan köpte en rökrock av sammet med kordongknäppning, en tjusig pipa och en tobakspung åt honom. Åt Phyllis köpte hon en granatbrosch, ett italienskt sidenparaply och ett cigarettmunstycke av guld. ….”
(Sid. 91)

Ett ganska vidlyftigt spenderande av en som inga pengar har, kan man tycka, och man undrar ju hur det hela ska sluta i framtiden. Fast det får man kanske inte veta, eftersom detta är en novell.

En blivande far – Novell av Saul Bellow ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012.
Novellen kommer från samlingen Mosbys memoarer och andra noveller, Bonniers 1970. Översättning: Caj Lundgren.
Ursprungligen publicerades den 1968 med titeln A Father-to-be och ingick i samlingen Mosby’s Memoirs and Other Stories.

Saul Bellow (1915-2005) mottog Nobelpriset i litteratur 1976. Om Saul Bellow på svenska Wikipedia och på den engelska.

Småflickor – novell av Sigrid Undset

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Novellen handlar om två flickor, Siv och Elna. De bor på samma gata och blir vänner. Undset börjar med att berätta om barnens vänskap och kamratliv i allmänhet. Pojkarna leker i stora gäng och har alltid en ledare. Flickorna leker två och två och för en flicka är det viktigt att ha en bästa väninna. Den som inte har någon blir mycket ensam.

En sådan ensam liten en hade Siv Selmer varit, trots att hon hade pappa och mamma och tre bröder. Men hon hade inte haft någon bästa väninna förrän fru Jacobsen flyttade in i nummer 8 och hon fick Elna. Elna kom från östra delen av staden och hon hade haft gott om väninnor där hon kom ifrån – hon var en förtjusande tolvårig liten flicka med två tjocka svarta flätor neröver ryggen och ett fint, blekt ansikte med stålgrå ögon och en blick som var underligt vuxen och medveten. Men Elnas mor hade syateljé och hyrde ut tre av sina fem rum, och de flesta av de andra barnens föräldrar på den här gatan tillhörde högre skikt av den obesuttna medelklassen, där klyftorna är avgrundsdjupa. Elna godtog därför glatt byråchef Selmers dotter som bästa väninna – fastän Siv var ett år yngre och väldigt barnslig för sin ålder; hon var en tjock liten tös med röda kinder, små blå ögon och en präktig ljusgul hårman.
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven lugnt konstaterande, men under detta inser man som läsare hur viktig den här vänskapen är, särskilt för Siv som inte har haft några vänner tidigare. Och så flyttar Elna …

Småflickor – novell av Sigrid Undset, Novellix 2021. Översättning: Gun-Britt Sundström.
Novellen publicerades första gången 1918 i samlingen De kloge jomfruer. Samlingen finns översatt till svenska med titeln Visa jungfrur.

Sigrid Undset (1882-1949) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1928.

Julys folk av Nadine Gordimer

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Julys folk utspelas på 1980-talet då det var stora protester från motståndsgrupper mot apartheid och många attentat och våldsamma aktioner och gerillakrig. Det leder till att en vit familj smugglas ut ur Johannesburg och kommer till sin tjänares hemby. Det är en liberal familj, men svart tjänstefolk har de, och de kallar tjänaren July fast han har ett helt annat afrikanskt namn. Nu har de kommit till hans hemby och styrkeförhållandet har kastats om. Den vita familjen är helt beroende av bybefolkningens välvilja. De får bo i Julys mammas hydda, vilket hon inte är särskilt glad över.

I Julys folk skildrar författaren hur den vita familjen upplever tillvaron i byn. De får en helt annan standard är den de är vana vid. Mannen har förlorat sin auktoritet, barnen kan inte förstå var för de inte kan få coca cola eller åka iväg på bio och kvinnan försöker plocka örter och rötter tillsammans med de andra kvinnorna, men hon är helt främmande för dem. Hon behandlas heller inte likadant som de andra av July. Sina egna kvinnor behandlar han på traditionellt vis. Han bor i en egen hydda och kvinnorna och barnen i en annan.

Som läsare upplever man den oerhörda skillnaden i levnadsstandard mot hur den vita familjen hade det. Eftersom detta är skönlitteratur känner man det när man läser. Hettan känns och likaså regnet och kylan och fukten och möglet och loppor och andra insekter. Befolkningen i byn tar vara på allt. Det som skulle betraktas som skräp i av de vita i Johannesburg kan vara ett viktigt material som en man kan få inkomster från. Dieten är ensidig. Mycket majsgröt. Författaren skildrar också gapet i utbildning och kunskaper mellan July och hans hustru. Han vet mycket mer om landet och världen än hon. Och nästan alla kvinnors män måste resa bort långa perioder för att arbeta i gruvor eller som tjänstefolk. Det är inte ofta de kan komma hem.

Att läsa Julys folk ökar ens förståelse av hur det var i Sydafrika. Den är en intressant och spännande roman som jag rekommenderar.

Julys folk av Nadine Gordimer, Bonniers 1982. Översättning: Else Lundgren.
Romanen publicerades första gången 1981 (July’s People)

Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991.
Om Nadine Gordimer på svenska Wikipedia och den engelska.

En man och två kvinnor av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

En man och två kvinnor är en novellsamling med elva noveller. De är ganska olika. Många handlar om relationer och kärlek mellan människor, vissa av dem i kulturvärlden, men de kan också handla om klass och politiker från Afrika, om situationen i Sydafrika och ett kolonialt arv. Många är ironiska, men det finns också noveller med djupt allvar. Miljön är England i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Starkast intryck på mig gjorde novellen England kontra England om en gruvarbetarson vars familj offrar sig ekonomiskt för att han ska kunna studera vid universitet, novellen Till rum nummer nitton om en medelklasskvinna som har tagit hand om man och barn i många år och som känner att hon aldrig får lugn och ro och aldrig slipper att vara till hands, titelnovellen En man och två kvinnor om två medelklasspar och kärlek, äktenskap och sex och novellen Dialog. Den sistnämnda är ganska dunkel och förefaller handla om en kvinnas förhållande till en man som är deprimerad, eller kanske bara stänger sig för henne, vilket inte är så bara. Den känns som om den bygger på författarens egna smärtsamma erfarenheter, men det vet jag egentligen inget om.

Sammantaget är novellsamlingen väl värd att läsas. Den är både rolig, tragisk och tankeväckande.

En man och två kvinnor – novellsamling av Doris Lessing, Forum 1975. Översättning: Harriet Alfons och Jadwiga P Westrup.
Novellsamlingen publicerades första gången 1963 (A man and two women).

Doris Lessing (1919-2013) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2007.
Om Doris Lessing på svenska Wikipedia och på den engelska.

Vägen till Flandern av Claude Simon

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Romanen handlar om ett franskt dragonregemente som har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. Som vi vet förlorade Frankrike och när vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden. Där är lera och främmande gårdar, och ledning och order finns inte längre. Författaren frammanar ett platt, dystert landskap där man inte vet vad som finns bakom nästa häck eller i nästa hus.

Det är mycket om hästar i berättelsen. Fast berättelse borde jag nog inte säga. Romanen är mer som ett poetiskt (kanske man kan säga?) flöde där det ena går i varandra och där händelser och situationer avlöser varandra sömlöst. Plötsligt är man som läsare mitt i något annat, och senare kommer man tillbaka till samma händelse, men inte likadant, man kan få veta mer. Man är i krigets kaos, man är på kapplöpningsbanan, man är i fred, man är i krig, man är krigsfånge, man minns kvinnor. Allt verkar vara en enda röra, men jag tror att det är noga uttänkt alltihop. Och jag märkte också när jag läste att texten, som är full av utvikningar och långa meningar och många parenteser med tillägg eller förklaringar (Det är tydligen så Claude Simon skrev och det gör det inte särskilt lätt för läsaren), inte var sådan precis hela tiden. Det fanns åtminstone något mycket dramatiskt och drabbande parti som var konstruerat med kortare meningar och utan parenteser. Mycket effektivt.

Men samtidigt som texten är snårig är det starka bilder författaren frammanar och det är som om hästarna gör att texten blir mer drabbande. Det blir starkt. Om man som läsare vill försöka skapa någon slags ordning i sitt huvud under läsningen kan man tänka sig att det man tar del av är minnen, fantasier och händelser som franska krigsfångar berättar för varandra och drömmer om i fånglägret, utmärglade och trötta. En hel del handlar om kvinnor, och alla historier är kanske inte helt sanna. Jag tycker nog också att kvinnobilden i romanen inte är särskilt positiv. Det är mest drift det handlar om, lusten och längtan efter kvinnokroppen, vilket inte är särskilt konstigt. Men i kvinnosynen, eller känslan för kvinnan finns också ett hat och en vämjelse, och äldre, fula vårtiga kvinnor är bara värda förakt.

Vägen till Flandern är svår, men intressant och drabbande. Den kan leda till många tankar och känslor. Man kan fundera över mycket. Till exempel vet jag ju inte om det är författarens kvinnosyn som kommer fram i romanen, eller om den ingår i kritiken av kriget, att kriget förstör oss och tar död på kärlek och omtanke.

Vägen till Flandern av Claude Simon, AWE/Geber 1985. Översättning: C. G. Bjurström.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Claude Simon (1913-2005) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985. Om Claude Simon på Wikipedia.

Nu ska jag läsa Wislawa Szymborska

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Efter långt om länge lämnar jag nu Seamus Heaneys 100 Poems. Jag är så glad över att jag köpte diktsamlingen. Hans poesi talar till mig. Det var bra att jag köpte den engelska utgåvan och att jag sedan kunde låna den på svenska. Att ha möjlighet att läsa poesi på originalspråket är guld värt, men det hade varit mycket besvärligt om jag inte hade haft tillgång till de översatta dikterna. Jag tror att jag kommer att återkomma till Seamus Heaney för både språket och innehållet.

Mycket är från hans barndom och bakgrund. Han växte upp i Nordirland och i samlingen finns dikter om de svåra motsättningarna i Nordirland, om hat och våld, och hur protestanter kunde och antagligen fortfarande kan se ner på katoliker. Dikterna är ofta större och har vidare betydelse än vad innehållet till synes kan förmedla. Det lilla och konkreta ger det stora. Det är liv och död, det ger tankar om världen och människan och vår lott på jorden. Och mycket känslor. Där finns också fina dikter om kärleken mellan honom och hustrun.

Men efter att ha läst alla hundra dikterna (sådan är ju jag) ska jag nu ägna mig åt Sena dikter av Wislawa Szymborska (1923-2012). Henne har jag läst tidigare eftersom jag har en diktsamling av henne i hyllan, Nära ögat, dikter i urval och översättning av Anders Bodegård. Men jag vill gärna läsa mer och nu är det alltså Sena dikter det handlar om.

Sena dikter av Wislawa Szymborska, Ellerströms 2018. Översättning: Anders Bodegård. Förord: Agneta Pleijel.
Wisława Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996.

Under Sena dikter ligger 100 poems av Seamus Heaney, Faber & Faber 2018 och 100 dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur 2022. Översättning och förord: Tommy Olofsson.

Amnesti – novell av Nadine Gordimer

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

När vi fick höra att han släppts fri sprang jag över fälten och genom stängslet för att berätta det för vårt folk på granngården. Det var inte förrän efteråt som jag såg att jag hade rivit sönder klänningen på taggtråden och att jag hade ett sår på axeln som blödde.

Han flyttade härifrån för nio år sen, skrev kontrakt för att arbeta i stan på en byggnadsfirma – bygga vägar av glas upp mot himlen. De båda första åren kom han hem över lördag och söndag en gång i månaden och två veckor till jul; det var då han frågade min far om mig. Och han började betala. Han och jag trodde att han på tre år skulle ha betalt nog för att vi skulle kunna gifta oss. Men så började han gå klädd i en sådan där T-shirt, han talade om att han hade gått in i fackföreningen, han berättade om strejken, att han var en av de arbetare som gick och talade med cheferna när några andra hade fått avsked efter strejken. Han har alltid varit duktig att prata, också på engelska – han var duktigast av alla i byskolan, han brukade läsa tidningarna som indiern slår in såpa och socker i när man köper i butiken.
(Sid. 229)

Den som berättar i den här novellen är en ung kvinna i en by i Sydafrika. Från hennes synpunkt får vi ta del av kampen mot apartheid och för de svartas rättigheter genom att hon berättar om sin vardag och sin man. Novellen handlar alltså inte om kampen i sig och tillvaron i fängelset på Robben Island där hennes man blir fånge utan den handlar om hur kampen påverkar henne och hennes lilla dotter. Hon deltar inte direkt i kampen och har svårt att hänga med när mannen och hans kamrater pratar om det som händer i landet. Ändå sitter hon där och lyssnar. Som enda kvinna. Det är inte vanligt att kvinnorna deltar. Också hon har läshuvud men någon utbildning utöver byskolan får hon inte. Ändå blir hon lärarinna där, men till mycket låg lön. Det gör att hon har svårt att ha råd att resa ända till Kapstaden och Robben Island för att besöka sin man.

Amnesti är en intressant novell om de svartas situation under apartheid, om hur apartheid splittrar familjer, om hur svarta sätts i fängelse när de kräver sina rättigheter. Lite tänker jag på hur tillvaron var för svenska arbetare på 1800-talet och början av 1900-talet. Liknande, men ännu hårdare och svårare i Sydafrika.

Amnesti – novell av Nadine Gordimer ur antologin Nobeller, En bok för alla 2008. Översättning: Else Lundgren. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth.
Amnesti publicerades första gången 1990 i The New Yorker.

Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991.
Om Nadine Gordimer på engelska Wikipedia och på den svenska.

Fru Marta Oulie av Sigrid Undset

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Första meningen i Fru Marta Oulie av Sigrid Undset är Jag har varit min man otrogen och det är detta som hela romanen kretsar kring. Den är upplagd som en dagboksroman och Marta Oulie skriver om sitt dåliga samvete och sitt äktenskap. Hon skriver om hur hon och hennes man träffades, två mycket olika personer som blev förälskade i varandra. Han är mer praktisk, en handlingens man och en framgångsrik affärsman. Hon är mer tänkande och läsande och skulle gärna ha fortsatt sina studier.

Romanen är både en utvecklingsroman och en berättelse om en kvinnas villkor. Har hon gift sig och fått barn är det i hemmet hon ska vara. Så är det i samhället och så anser hennes man. Har hon verkligen behov av ett liv utanför hemmet? Och så kommer hennes uppror. Hon inleder en förhållande med mannens vän och kompanjon. Men att föra sin man bakom ljuset, att ljuga och dela sitt liv i två delar, det leder så småningom till stora samvetskval. Nu är hon lite äldre. Hon är inte alls gammal med våra mått mätt. Mellan trettio och fyrtio. Men hon har gått igenom mycket. Hon ser tillbaka på hur hon var som ung och hon har förändrats en hel del under åren som gått.

Sigrid Undset skriver så att man känner förälskelsen när Marta Oulie och hennes man träffas i ungdomen, och hon skildrar också barnen och kärleken till dem så att man som läsare förstår att det både har varit en börda och många plikter och en glädje. Fortsättningen på äktenskapet verkar realistisk och att Marta Oulie skulle känna sig instängd och hindrad är också trovärdigt. Ja, precis så här skulle det kunnat vara och att otroheten har lett till svåra samvetskval är inte oväntat. Fru Marta Oulie är en ganska dyster roman men jag tänker att hennes möjligheter inför framtiden är kanske ändå bättre än vad hon förväntar sig. Jag vill i alla fall tro det.

Fru Marta Oulie av Sigrid Undset, Norstedts 1927. Översättning: Terseia Eurén.
Romanen publicerades första gången 1907.

Sigrid Undset (1882-1948) belönades med Nobelpriset i litteratur 1928.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Florian Herscht har vuxit upp på en institution, men en dag kom en man som kallas Bossen och hämtade honom. Han ordnade en lägenhet och även arbete åt Florian. Varför gjorde han det? kan man fråga sig. Ja inte var det för att han var en ovanligt god människa. Han behövde en billig hjälpreda i sin firma. Antagligen njöt han också av att ha en människa att dominera över, en människa som var så mycket svagare och inte visste någonting. Bossen är nynazist, en riktigt otäck människa.

Bossen och Florian bor i den lilla staden Kana i Tyskland. Florian har svårt att orientera sig i samhället och många anser att han är svagsint, men snäll och hjälpsam är han, en mycket stark och stor ung man som hjälper till både här och där för mycket blygsam ersättning. Ett mål mat till exempel. Men egentligen är Florian Herscht inte dum. Han är bara inte sådan som alla andra.

Romanen handlar om Tyskland idag med nynazister och främlingshat. Rädslan sprider sig Kana, först för vargar och sedan för människor. Berättelsen har en lite satirisk ton, men författaren skildrar människorna i Kana med humor och medkänsla. Och så finns ju Bach. Bossen älskar Bach fast han nog inte förstår och riktigt känner för Bachs musik. Men Bach levde och verkade i området. Han var en stor, genial tysk kompositör och han ska hyllas! Florian borde också uppskatta Bach. Men han är väl för hopplöst tondöv och inskränkt för att göra det, tänker Bossen. För Florian tar det lång tid innan Bachs kompositioner börjar tala till honom, men när det väl har hänt blir han en Bachälskare. Musiken följer honom vart han än går.

Så där finns Bach genom hela berättelsen. Där finns också lite av ett övernaturligt inslag. I berättelsen finns, som jag har skrivit, humor men framförallt ett mycket stort allvar. Våld föder våld och människornas vilsenhet och oförmåga finns överallt. Människor som plågar andra finns det alltför många av i trakten. Romanen är en tragedi med en oväntad hjälte som ändå inte är en hjälte och som ändå inte är helt oväntad. Han är förebådad.

Denna roman om Florian Herscht är arbetsam att läsa eftersom allt är skrivet i en enda mening, och det blir mycket text man ska igenom eftersom den är så kompakt. Trots att texten är ganska lättläst när man väl läser tog det ganska lång tid för mig att ta mig igenom boken. Men det var det värt. Herscht 07769 är en stor roman, en gripande berättelse.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai, Norstedts 2021. Översättning: Daniel Gustafsson.
Romanen publicerades första gången 2021.

L’Arrabiata – Novell av Paul Heyse

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

L’Arrabiata betyder Den arga och det är det hånfulla tillmälet som riktas till en fattig italiensk flicka i den här novellen. Egentligen heter hon Laurella och att hon kallas Den arga beror på att hon knycker på nacken och inte vill umgås med någon av de unga männen. Nej, hon vill aldrig gifta sig, säger hon, eftersom hennes far misshandlade hennes mor och när hon sedan låg på golvet alldeles förstörd blev han istället ömsint och tog hand om henne och plåstrade om henne. Detta upprepades gång efter gång och Laurella kan knappt stå ut med tanken på att tvingas leva på det viset.

L’Arrabiata är intressant att läsa. Visst vill jag att Laurella ska få en bra man och ett äktenskap utan våld. Men kommer hon att få det? Det finns en ung man som älskar henne hett, men kommer han att vara fridsam genom livet? Novellen är skriven 1853 och det är kanske inte särskilt oväntat att Laurella ber den unge mannen om ursäkt eftersom hon har skadat honom för att undvika att bli våldtagen. Det brukar ju alltid vara kvinnans fel i slutändan. Eller såg alla läsarna från nordligare länder detta som en dramatisk och underhållande folklivsberättelse från det soliga Italien där människorna har ett hetsigt temperament och där känslorna ofta tar överhanden?

Hur det än är med den saken blir jag intresserad av de två ungdomarna. Novellen läsvärd med fin miljöskildring . Så här börjar den:

”Solen var ännu inte uppe. Över Vesuvius låg en bred grå dimslöja som sträckte sig bort mot Neapel och skymde de små städerna utefter kusten. Havet var lugnt. Men på marinan, som är anlagd i en trång vik nedanför Sorrentos höga klippstrand, höll fiskarna och deras hustrur på att med grova rep dra iland båtarna med näten, som hade legat ute över natten. Andra sysslade med sina båtar, räckte segel och släpade fram åror och master ur de stora gallerförsedda hålorna djupt inne i klipporna, där redskapen förvarades under natten. Ingen var sysslolös, ty även de gamla som inte längre var till sjöss hade sällat sig till den långa raden av dem som drog i näten, och här och där stod en gammal gumma med sin slända på ett av de platta taken eller sysslade med barnbarnen, under det att dottern hjälpte sin man.”
(Sid. 20)

L’Arrabiata – novell av Paul Heyse ur samlingen Nobeller, noveller av Nobelpristagare, En bok för alla 2008. Översättning: Karin Jacobson. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth.
Novellen finns också i svensk översättning i antologin All världens kärlek från 1951.

Paul Heyse (1830-1914) var en tysk författare. Han var översättare från italienska och skrev noveller och romaner. 1910 belönades han med Nobelpriset i litteratur.