Pesten av Albert Camus

Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.

Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.

Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.

Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.

Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.

Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.

Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.

I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.

Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.

Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.

Tidigare inlägg på bloggen:
Mårbackasviten
Liljecronas hem
Novellen En saga om en saga
Biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Löparna av Olga Tokarczuk

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Alexijevitj

Så har jag då äntligen läst den här boken som jag har tänkt på i åratal men aldrig tidigare samlat ihop mig för att läsa. Det är synd att jag inte gjorde det tidigare. Det är en bok som jag tycker var och en av oss borde läsa och just nu känns den tyvärr mycket aktuell.

Kriget har inget kvinnligt ansikte bygger på intervjuer med kvinnor som deltog i Sovjetunionens stridskrafter under andra världskriget. De flesta soldaterna var män men det fanns många kvinnor där också. De var prickskyttar, piloter, kulspruteskyttar, partisaner, sjukvårdare, läkare, tvätterskor och kokerskor, bland annat. När jag läste en tvätterskas minnen fick jag en aha-upplevelse. Fast det är självklart att en armé måste tvätta soldaters kläder och att dessa kan innehålla mycket som är obehagligt hade jag inte tänkt på det tidigare, och natuligtvis inte heller under vilka primitiva och tunga förhållanden det skedde under andra världskriget.

De intervjuade kvinnorna var unga flickor när de sökte sig till armén. De ville göra en insats i kampen mot nazismen. Och det gjorde de också, men vad var tacken? Många blev dekorerade men visade sällan sina medaljer. Unga flickor! Kvinnor bland soldater! Det vet man väl hur soldater är! Och alltså var de som kom tillbaka inga pålitliga kvinnor utan promiskuösa och lättfärdiga. Ingen man ville ha som svärdotter precis. Många höll sin insats i krigsmakten hemlig om de kunde. Det tog lång tid för Svetlana Aleksijevitj att vinna kvinnornas förtroende och naturligtvis är det de berättar utvalt av kvinnorna, det är minnen från länge sedan och allt vill man inte berätta och den man var då är inte den man är nu.

Eftersom Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om personliga berättelser kommer kriget oss närmare. Det ger insikter som vi kanske inte får annars både om krigets vedervärdighet och om dess följder. Sovjetunionen var en diktatur på den tiden. Armén var illa rustad när Tyskland gick till angrepp. Mycket av historieskrivningen är inte överensstämmande med verkligheten. Så ni som inte har läst den här boken, gör gärna det. Jag är visserligen mycket sen, men kanske finns det några fler som inte har gjort det.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten.

Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur år 2015.

Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello

En gång på 1960-talet, när jag var barn, såg jag något på tv. Jag minns en tom scen och ett par stolar. Antagligen fanns där någon människa också och jag tänkte att det var så modern teater såg ut.

Jag visste inte att dramat skrevs redan på 1920-talet men på något sätt måste jag ha snappat upp att författaren till teaterpjäsen var Luigi Pirandello och att den hette Sex roller söker en författare. Titeln har varierat lite under åren.

Då och då har bilden med den tomma scenen och stolarna dykt upp i mitt minne och jag har tänkt att jag skulle vilja läsa det där dramat. Bäst är förstås att se pjäsen spelas. Den spelades av Backa teater i Göteborg förra året, men det visste jag inte och det hade nog inte varit aktuellt att resa dit även om jag vetat.

Det kan mycket väl vara en uppsättning av tv-teatern som jag minns en glimt av, tänkte jag och när jag letade på nätet hittade jag en uppsättning av Pirandellos teaterpjäs på Wikipedias sida om tv-teatern. Det visade sig att den spelades 1962 när jag var tio år. Det är länge sedan.

Men i år tyckte jag att det skulle vara roligt att gå med i KAOS-utmaningen och där fanns som punkt nummer 3 Läs ett drama. Dessutom är Luigi Pirandello Nobelpristagare i litteratur (1934) och det var just till honom jag kom för många år sedan när jag försökte läsa något av alla pristagarna och började med de äldsta. Sedan gav jag upp, den gången, utan att läsa något av Pirandello. Men nu har jag alltså läst Sex roller utan författare. Intressant, fast det är ganska svårt att läsa ett drama eftersom själva manuset bara är ett skelett som blir påbyggt av regissören och skådespelarna.

Dramats ram är en teaterrepetition och dit kommer sex roller som vill spelas. Pirandellos teaterpjäs handlar om fiktion kontra verklighet, om litterära gestalter kan vara starkare än levande människor. Men samtidigt är ett drama mellan rollgestalterna instoppat i ramen och det handlar om kärlek och sexuellt utnyttjande och föräldrars ansvar. Ett patriarkalt samhälle där det är naturligt att män besöker bordeller, skulle man också kunna säga.

Dramat är humoristiskt och absurt och det är upp till, i det här fallet, läsaren att tolka och lägga huvudvikten vid det ena eller det andra.

Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello, Gebers 1924. Översättning. Nils Agrell. Inledning: Kjell Strömberg.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz

Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna Kadhiga och Aisha får inte lämna hemmet. Endast mycket sällan får Amina besöka sin mor och då i sällskap med sin make. Ingen främmande man får se kvinnorna i familjen.

Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. De får gå ut och de får gå i skolan och studera på universitetet. Ahmed Abd-el-Gawwad är en hård patriark, men som vi så ofta har sett i hårda patriarkala samhällen gäller inte reglerna för honom själv. Han är hård och sträng i sitt hem där man ska följa religionens bud och kyskhet och ordning ska råda. Men vid sidan om det har han ett annat liv. På kvällarna, med sina vänner, festar han och tillbringar tid med älskarinnor. Han uppfattas som en helt annan person ute i samhället, glad och rolig och generös.

Alla familjemedlemmarna får förhålla sig till och anpassa sig till fadern. Ingen talar klarspråk och ofta ljuger de för att komma undan faderns vrede. Tidsmässigt börjar romanen år 1917. Första världskriget pågår och australiska trupper är stationerade i Egypten. I romanen finns alltså både förtrycket av kvinnorna och sönerna och vad de gamla sederna innebär för dem och kolonialt förtryck av hela befolkningen. Mellan de två slotten är första delen i en trilogi som omspänner åren 1917 till 1944. I den här första delen, som också har givit namn till hela trilogin, går handlingen in i 1920-talet.

Författaren har skapat en familj som lever under dessa förhållanden och alla är olika som människor. Dottern Khadiga som är intelligent och Aisha som är ytlig och bara tänker på utseendet, sonen Yasine som bara tänker på nöjen, Fahmi som studerar på universitet och som verkar för ett fritt Egypten, och det yngsta barnet Kamal som är elva år och som ställer frågor som vi också skulle ställa som ”varför måste Aisha flytta härifrån när hon gifter sig?” Bröderna stannar ju. Ofta får han inget svar alls, eller annars att det är så man gör.

Mellan de två slotten var spännande att läsa och inte alls så tung som jag befarade. Familjemedlemmarna är på sätt och vis skarpt utskurna typer men hela framställningen, med alla dess händelser och personer och atmosfären som författaren har skapat och känslan av att jag får titta in i Egyptens kultur gör att det inte bara fungerar, det blir mycket bra. Familjemedlemmarna blir människor och romanen ger också en liten bit av Egyptens 1900-talshistoria. Mellan de två slotten är första delen i Naguib Mahfouz Kairotrilogi. Jag vill mycket gärna läsa de andra två delarna.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz, Rabén & Sjögren 1990. Översättning: Kerstin Eksell.

De övriga två delarna i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård.

Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur 1988.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway

Nick följer med sin far till en by där ursprungsbefolkning bor. Fadern är läkare och han har kallats dit därför att det är problem med en förlossning. Novellen börjar mitt i ett händelseförlopp:

At the shore there was another rowboat drawn up. The two Indians stood waiting.

Och det karakteriserar hela novellen. Den är ett utsnitt, något som händer under en viss tidsrymd. Den är effektivt berättad med korta meningar och mycket dramatisk. Helt enkelt skakande.

Läs gärna den här novellen. Det är den värd. Dessa händelser under ett antal timmar i pojken Nicks liv har en hel rymd omkring sig. Där finns många människoöden som inte berättas men som jag som läsare ändå inte kan låta bli att fundera på och föreställa mig. Indian Camp är en av Hemingways tidiga noveller, publicerad 1925 i samlingen In our time.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway ur The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, The Finca Vigía Edition, Schribner 2003.

Snöns rike av Yasunari Kawabata

Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.

Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.

Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.

Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.

Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv är en historisk roman med handlingen förlagd i Östafrika, precis som Paradiset som jag har läst och skrivit om på bloggen. Paradiset slutar ungefär när första världskriget börjar och Efterliv tar vid där och slutar på 1960-talet. Men Efterliv handlar om andra personer. Det är Kalifa som är bokhållare och son till en indier och en afrikansk kvinna. Det är den föräldralösa Afiya som lämnas till en familj där hon blir slav och Hamza som har flytt från en köpman där han var slav på grund av faderns skulder. Hamza blir askari, alltså soldat i den tyska kolonialhären. Även Afiyas bror Ilyas går med i askaritrupperna.

I romanen får vi såväl uppleva livet i den lilla kuststaden där Kalifa bor och arbetar som tillvaron som afrikansk soldat i den tyska hären. De vita är ett herrefolk och de svarta är inte mycket värda. Askarierna och alla bärare som behövs i armén behandlas med hugg och slag. När striderna mot Storbritannien börjar inleds en mycket svår tid för den afrikanska befolkningen i inlandet. De plundras på mat och deras byar bränns, en verksamhet som båda sidornas trupper bedriver. Det är så mycket våld och förstörelse. För mig är det en ögonöppnare. Det borde det inte vara. Jag visste väl att kolonialmakterna krigade mot varandra i Afrika under första världskriget? Men här kommer det fram med stor kraft.

Temat i Efterliv är alltså kolonialism, krig och hur några människor försöker klara sig i en svår tid. Människorna ses med sina fel och brister och sina goda sidor. Livet i hamnstaden och livet som soldat är gestaltat så att det känns. Författaren beskriver olika händelser och företeelser mycket noggrant. Han har också en mycket lugn berättarstil och det uppskattar jag. Bitvis känns det nästan som om han skriver en biografi över människor som verkligen har funnits. Men Efterliv är en roman och kraften och hemskheterna och omtänksamheten och kärleken, snikenheten och snålheten kommer fram ändå.

Jag tycker att Efterliv är en mycket bra roman. Den är lärorik och ger insikt i en del av Afrikas historia samtidigt som den beskriver människoöden. Och författaren har skapat en avslutning som ger en extra snärt.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

Romanen börjar med att Abbas som är drygt sextio år gammal faller ihop utanför sitt hem i England. Han kom från Zanzibar när han var ung. I England träffade han Maryam. De gifte sig och fick två barn som nu är vuxna, Hanna som hellre vill kallas Anna och sonen Jamal.

Det stora problemet i familjen är att Abbas aldrig har berättat om sin bakgrund för sin fru och sina barn. Han går och bär på sina minnen och är en tystlåten och ganska otillgänglig man. Maryam är hittebarn och vet inget om sin biologiska familj. Barnen tycker att det är konstigt att hon aldrig på allvar har försökt få reda på varifrån hon kommer. På så vis har författaren förstärkt rotlösheten som jag tror alla kan känna som kommer från en helt annan kultur och som sannerligen inte välkomnas av alla människor i det nya landet.

Det här är förutsättningarna för berättelsen och vi får följa familjens liv både i nutid och dåtid. Den sista gåvan är en rik, lågmäld roman som gestaltar både personliga svårigheter och situationen för invandrare i Storbritannien. Där finns gamla sedvänjor och traditioner både under Abbas uppväxt och hos invandrare i nutiden. Män värderas ofta högre än kvinnor. Ett hittebarn har inte mycket värde alls. Där finns jakt efter pengar och status, olika invandrare som lever på skilda sätt, ett strävsamt arbetsliv och strävan efter att barnen ska få en bra utbildning. Rasismen kommer fram då och då och det kan vara mycket smärtsamt. Jamal får tänka sig för och ta hänsyn som en vit ung man inte måste ta.

Fast berättelsen skrider framåt i lugn takt är den spännande att läsa. Så småningom får vi veta mer och mer om varför Abbas är så tillknäppt och vad som har hänt Maryam i hennes tidigare liv. Det finns många problem i romanen men på något sätt pekar den positivt framåt. Jamal och Anna har en hel del att brottas med och kommer att ha det så i framtiden, men det känns ändå som om de kommer att klara sig bra.

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.