Skåpet – novell av Olga Tokarczuk

Novellen Skåpet inleder den här novellsamlingen och den börjar nog så konkret och realistiskt:

När vi slog oss ner här köpte vi ett Skåp. Det var mörkt och gammalt och kostade mindre än vad vi fick betala för transporten från antikaffären till lägenheten. Det var försett med dubbla dörrar ornamenterade med slingerväxter och en tredje av glas som återspeglade hela staden under hemkörningen i en hyrd skåpbil.

Men den första bokstaven i Skåp är en versal och redan det och att glasdörren återspeglade hela staden för in något annat. Det måste vara ett alldeles särskilt skåp som har fått stor bokstav i början och att hela staden återspeglas ger rymd, frågor, minnen och en vaghet. Diffusa speglingar som far förbi i en skåpdörr, vad var det jag såg? Och hur kunde de uppstå där om skåpet låg i en skåpbil? Och hur kunde berättaren se dem?

Möbeln som berättaren och hennes man har köpt är ett stort klädskåp som ska stå i sovrummet, ett skåp som man kan kliva in i om man vill. Skåp och speglar har använts i litteraturen som portar in i andra världar. Stora skåp och garderober har också framställts som hotande. Hur många gånger har vi inte sett en thriller där mördaren stått gömd i garderoben? Ett skåp kan vara ruvande, farligt, det kan väcka nyfikenhet. Vad finns där inne? Kanske har du också legat vaken på natten och känt dig tvungen att gå upp och stänga en garderobsdörr som har stått på glänt? Men novellen Skåpet är ingen thriller och ett skåp kan också vara en tillflykt, något att gömma sig i. Det är en underlig stämning i den här berättelsen.

Skåpet är en kort novell och jag vill inte säga mer än att jag rekommenderar den och att när jag lägger ner boken känner jag att jag måste läsa hela novellsamlingen. Skåpet blir på så sätt en väg in.

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier pocket 2020.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Avskum av Isaac Bashevis Singer

Max Brabander kommer till Warszawa från Argentina år 1906. Han är i 40-årsåldern, förmögen och har tjänat pengar på fastigheter och en hel del skumma affärer. Kvar i Argentina är hans hustru som han helst vill skilja sig från. För ett tag sedan dog hans son och sedan dess har han ständigt tänkt på döden. Nu är han tillbaka i Warszawa och besöker sina ungdomskvarter.

Max Brabander är jude och läser gärna jiddishspråkiga tidningar. Han driver runt och träffar olika människor, både hederliga och ohederliga. Han vet inte vad han vill. Ska han förlova sig med dottern till en rabbin? Ska han samarbeta med kriminella människor och locka oskyldiga flickor till bordellerna i Argentina? Max Brabander är en vindflöjel. Än blåser det hit, än dit. Han trasslar till det för sig och ljuger. Antagligen beror hans brist på fotfäste och riktning på hans chock och sorg på grund av sonens död men jag får aldrig någon känsla för Brabander. Jag bryr mig inte det minsta om hur det går för honom. Det gör att berättelsen för mig blir ospännande.

Men det finns ett stort plus i den här romanen och det är beskrivningen av de judiska kvarteren och människorna där och deras seder. Det är ett myllrande folkliv av djupt religiösa och traditionella människor såväl som mer sekulära och av kriminella. Mitt i allt detta driver Brabander omkring. Det går inte så bra till slut och det hade jag inte heller väntat mig.

Avskum av Isaac Bashevis Singer, Brombergs 1991. Översättning: Birgit Edlund.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe

I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.

Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.

Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.

Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.