Blindheten av José Saramago

Plötsligt blir människor blinda. Det verkar vara smittsamt. Regeringen bestämmer att de blinda ska sättas i karantän. I centrum av historien finns de människor som blev blinda först. De forslas till en ett nedlagt mentalsjukhus där de isoleras och får klara sig själva. Gallergrinden utanför vaktas av soldater. De isolerade får mat, men alltför lite. Om de blir skadade eller det börjar brinna får de ingen hjälp. Försöker de fly blir de skjutna. Så rädda är myndigheterna för smittan.

Det här är en förskräcklig historia. Det blir bara värre och värre. Fler och fler människor blir blinda och mentalsjukhusets salar blir överfulla. Naturligtvis utnyttjar kriminella busar bland de blinda situationen. Ett rent helvete med andra ord. Men det finns ändå hopp, hjälpsamhet och solidaritet. Hoppet och författarens sätt att skriva gör att jag orkar läsa om eländet. Då och då stiger berättaren ur texten och ställer sig utanför och resonerar. Han har delvis en ironisk ton, men det finns ingen tveksamhet om att han står på de människors sida som försöker klara sig i eländet så gott de kan. Han är en skicklig författare. Han målar upp scener och miljöer som sätter sig fast i mitt sinne.

Jag vill inte berätta mer om handlingen för boken är spännande att läsa och jag kunde inte räkna ut i förväg vad som skulle hända. Jag lämnar den med många funderingar. Vad är detta? Någon slags allegori över hur blinda och famlande och vimsiga vi människor ofta är och om det dåliga styre som blir följden? Handlar det om diktaturens grymhet och oförmåga att styra ett land till en bra utveckling? Portugal var ju en militärdiktatur mellan 1926 och 1974. Handlar det om vad en god människa kan tvingas göra när hon är utsatt för förtryck? Kanske allt detta finns där och det är ovissheten, overkligheten mitt i det verkliga som gör att romanen ger mig en stor upplevelse. Och sist men inte minst: Det finns mycket lidande i den här berättelsen men också mänsklighet och värme.

Blindheten av José Saramago, Wahlström & Widstrand 1997. Översättning: Hans Berggren.

Jag fick en puff

Det var en del spekulationer om vem som skulle få Nobelpriset i litteratur, precis som vanligt. Och jag läste i media vem olika författare och kulturpersonligheter tyckte borde få priset i år. Margaret Atwood och Joyce Carol Oates nämndes flera gånger och jag trodde nästan att jag skulle få utbrista ”Äntligen!” för andra gången. Första tillfället var när Doris Lessing fick priset.

Och så satt jag där och gapade som en fågelholk. Vem är Louise Glück? tänkte jag. Aldrig hört talas om. Det här visar naturligtvis bara min okunnighet. Efter att ha lyssnat och tittat färdigt på SVT:s program och sedan kollat runt lite har jag förstått att hon är en mycket fin poet som har fått många priser och som många håller högt. Jag kastade mig iväg till nätbokhandeln och beställde ett par volymer. Jag tror att Louise Glück är en författare som jag kan tycka om, inte bara läsa därför att hon har fått Nobelpriset, fast det är ju i och med det som jag har insett att hon finns. Det är svårt att få tag på hennes dikter i översättning just nu men förlaget som ger ut hennes dikter på svenska, Rámus, meddelar att det kommer tilltryck av hennes samlingar Averno, Ararat och Vild Iris snart. Hannele har publicerat ett fint smakprov på en av hennes dikter på sin blogg.

Sedan var det så att när de pratade om Louise Glück i tv-programmet nämnde de Emily Dickinson. Nog hade jag hört talas om henne här och där, men aldrig läst någon av hennes dikter. Jag har länge sagt till mig själv att jag borde läsa Emily Dickinson men det har inte blivit av. Nu blir det framöver ändring på det. Min bokbeställning kommer inte direkt utan om några veckor. Jag nöjde mig alltså inte bara med att beställa ett par av Louise Glücks diktsamlingar utan också en svensk översättning av Dickinsons dikter i urval och en på engelska. Äntligen!

Emily Dickinson levde mellan 1830 och 1886 och var mycket tillbakadragen. Enligt Wikipedia skrev hon närmare 1 800 dikter men bara några få av dem publicerades under hennes livstid. Här är en länk till Wikipedias sida om Emily Dickinson.

Här är en länk till Wikipedias sida om Louise Glück.

Som avslutning vill jag säga att jag inte bara blir glad när en författare som jag har läst en hel del av och som jag tycker är bra får Nobelpriset i litteratur. En stor fördel med priset är att det ofta ger mig en puff som leder till att jag börjar läsa en författare som jag inte kände till. Det ska bli intressant och givande att lära känna Louise Glücks poesi – och som en extra bonus även Emily Dickinsons.

Den vita borgen av Orhan Pamuk

Det är på 1600-talet. En ung italiensk ädling tas tillfånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Så småningom blir han slav hos en vetenskapsman och astrolog som kallas Hodja. Denne man ser exakt likadan ut som italienaren och han lär ut allt sitt vetande till Hodja och de får i uppgift att tillverka fyrverkerier. De två arbetar med uppfinningar och astrologi för att vinna sultanens gunst.

Det som bestämmer om någon ska ha framgång eller inte är att han ligger bra till hos sultanen. Sultanen är i början av berättelsen ett barn och antagligen i händerna på rådgivare, men det är där makten sitter. Riket är en diktatur, men fullt av intriger om makten. Det händer mycket i den här boken men den är lugnt berättad och handlingen griper aldrig tag i mig. Den är ganska snårig också, ömsom är Hodja i sultanens gunst, ömsom italienaren. Berättelsen känns stillastående fast den handlar om så mycket och också om dramatiska händelser, fängelse, folk får huvudet avhugget, krigståg.

Jag har lite svårt att förstå vad den här romanen egentligen handlar om. Öst och väst verkar vara ett tema. Kanske är den stillastående känslan jag får en gestaltning av det Osmanska rikets stagnation. Västvärlden har kommit längre i vetenskapen. I en diktatur förekommer ingen riktig debatt. Att hugga huvudet av de som har fel åsikt eller på grund av olika nycker för inte utvecklingen framåt. Västvärlden är nog inte så särskilt demokratisk heller vid den här tiden, men mer dynamisk och öppen.

Identitet verkar också vara ett tema. Det att Hodja och italienaren är dubbelgångare måste betyda något. Kanske vill författaren säga att vi är människor allihop och egentligen lika? Men det här med identiteten blir aldrig spännande för mig.

Sedan vet jag naturligtvis inte hur sanningsenlig italienaren är. Kanske ska jag tänka att han fabulerar vilt? Det blir något ogripbart över berättelsen. Jag skulle tro att den säger mer till den som är väl insatt i det Osmanska rikets kultur och jag tror att författaren är mycket kunnig. Jag har svårt att bedöma den här romanen. Det är mycket som är bra men jag ställer mig frågande.

Den vita borgen av Orhan Pamuk, Tidens förlag 1992. Översättning: Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök.

Romanen kom ursprungligen ut 1985 och var författarens tredje.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk

Jakobsböckerna handlar om sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina.

Judarna i Polen var vid den här tiden inte fullvärdiga medborgare. De tilläts bo och försörja sig i landet men de fick inte ha vilka yrken som helst. Deras tillvaro var osäker. Vid dåliga tider eller på grund av att någon maktperson hade behov av det förföljdes de, misshandlades och dödades och fördrevs från sin bostadsort. Ett rykte som tidvis användes för att jaga upp stämningen mot judarna var att de dödade små kristna barn och använde deras blod när de tillredde sitt osyrade bröd. Religionsfrihet rådde inte i Polen (heller inte i Sverige) vid den här tiden så en sekt var inte tillåten.

Jakob Frank är alltså huvudperson men han ses inte inifrån i Jakobsböckerna utan utifrån av personer som var med i hans rörelse och andra personer samt av författaren som har tagit ett stort grepp över människor, händelser, ideologi och Polens historia. Boken är full av verkliga historiska personer men sannolikt finns också vissa som är påhittade. Den är spännande och rörande och platser och människor, miljöer, dofter, kyla, gyttja och värme gestaltas så att det blir starka bilder och berättelsen får kropp. Dessutom innehåller den en andlig dimension med många, delvis mystiska resonemang. Ordet är viktigt. Ord och skrift. Siffror och talmystik också.

Sektledare fascinerar mig därför att jag har så svårt att förstå sådana människor. Finns det någon sektledare någonstans som verkligen bryr sig om andra människor och deras väl och ve? Jakob Frank i boken jag har läst verkar drivas av maktbegär. Kanske tror han åtminstone delvis på sin ideologi men resultatet blir att han utnyttjar andra människor. Kvinnor och även pojkar blir utnyttjade sexuellt och själv har han alla rättigheter, även till att bestämma vilka män och kvinnor som ska bli par. Ett ideologiskt skäl till detta är att han är Messias och att de lever i de yttersta dagarna och det står i skrifterna att då vänds allting uppochner och bakochfram. De gamla reglerna om samvaro mellan män och kvinnor gäller inte längre. Dessutom offrar massor med människor pengar och värdesaker och detta använder Jakob Frank till att driva ett hov men många underlydande. Samtidigt skuldsätter han sig.

Dessa bländande människor som kan dupera så många och som utnyttjar människors svagheter är intressanta dels som personer som jag inte förstår mig på, men också genom alla följdverkningar. I Jakobsböckerna blir jag förflyttad till en annan tid, till Polen, Österrike, det som idag är Tyskland och till det Osmanska riket. Boken ger en fantastisk historielektion som är både intellektuell och kroppslig, grym, intressant och även rolig på vissa ställen. En djupt mänsklig bok som jag rekommenderar. Det enda jag reagerar negativt på är psalmerna och verserna som finns här och där. Jag vet inte om det beror på mig, men prosan är så bra och så sticker verserna ut som ganska klantiga. Beror det på översättningen? De är kanske bättre på polska?

Men detta sista är också det enda, lilla som jag kan anmärka på i den här boken. Den får ändå fem stjärnor.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, Ariel och Bonniers, 2019. Översättning Jan Henrik Swahn.

Den blygsamme hjälten av Mario Vargas Llosa

Den blygsamme hjälten handlar om tre män – och deras söner. Det är den framgångsrike åkeriägaren Felícito Yanaqué som får utpressningsbrev där han ombeds att betala ”beskydd” av sitt företag. Det är den rike don Ismael Carrera som gifter sig med sin mycket yngre hushållerska vid åttio års ålder och gör sina vuxna söner arvlösa. Och det är Ismaels vän don Rigoberto som blir förföljd av Ismael Carreras söner eftersom han är bröllopsvittne.

Alla tre har de söner. Don Rigobertos son går i skolan och han möter en mystiskt man ibland. Kanske ser pojken syner? Ismael Carerras söner är rötägg och hatar sin far och de är kapabla att göra nästan vad som helst för att komma åt hans pengar. Felícito Yanaqués söner arbetar som chaufförer i hans företag, men är de nöjda med sin lott?

Den blygsamme hjälten är ingen psykologisk roman. En allvarlig komedi, kanske. Förhållandena mellan personerna är nästan TV-såpamässiga men berättelsen höjer sig långt över såpan. Det är hur författaren skriver som gör det. Romanen får ändå ett djup och den ger en inblick i och känsla för Peru, där välståndet har ökat men där det också finns korruption. Jag tittar in i en annan kultur när jag läser.

Berättelsen har många förvecklingar och är spännande att följa. Som läsare vet jag inte vad som ska hända härnäst. Att Felícito Yanaqué har en god vän som är sierska och som ibland känner på sig vad som ska hända och don Rigobertos sons mystiska möten med den okände mannen ger berättelsen en extra dimension. Dessutom är don Rigobertos mer harmoniska familjeliv, trots oron för sonen, en verksam kontrast till de andra två männens förhållanden. Jag har tidigare läst Bockfesten och den har en helt annan tyngd än den Den blygsamme hjälten, men den är ändå läsvärd.

Den blygsamme hjälten av Mario Vargas Llosa, Norstedts 2014. Översättning: Peter Landelius.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Om katter av Doris Lessing

Doris Lessing hade levt med katter i många år när hon skrev de tre berättelserna som är samlade i den här boken. De är: Katter, Rufus – Berättelsen om en okuvlig katt och El Magnifico.

Berättelserna handlar om katter både på farmen i Sydrhodesia där Doris Lessing växte upp och om katter i London. De är från en tid när det inte var vanligt att kastrera katter och då p-piller för katter inte fanns, så det vimlar av kattungar och många av dem dödas. På farmen är katterna arbetande och de finns där för att döda råttor. Men de är också i viss mån sällskapsdjur även om de är skyggare för människor än stadskatterna och mestadels lever sitt eget liv. I staden är katterna sällskapsdjur och Doris Lessing har levt nära dem och berättar ingående om de olika katternas personligheter.

Det här är en mycket bra bok. Doris Lessing berättar knivskarpt och initierat och det märks att hon älskade katter. Det är ingen sötsliskig bok utan våld och död och svårigheter finns med. Skarpast tycker jag att partierna från Afrika är, men allt i den här boken är bra. Jag blir så imponerad av Doris Lessings språk och förmåga att gestalta och levandegöra. Hon har en stramhet i sitt sätt att skriva men saknar inte heller känslosamhet. En fin läsupplevelse.

Om katter av Doris Lessing, Forum 2006. Översättning: Harriet alfons och Jadwiga P. Westrup (Katter), Solveig Nellinge (Rufus) och Annika Preis (El Magnifico)

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk

Novellen Skåpet inleder den här novellsamlingen och den börjar nog så konkret och realistiskt:

När vi slog oss ner här köpte vi ett Skåp. Det var mörkt och gammalt och kostade mindre än vad vi fick betala för transporten från antikaffären till lägenheten. Det var försett med dubbla dörrar ornamenterade med slingerväxter och en tredje av glas som återspeglade hela staden under hemkörningen i en hyrd skåpbil.

Men den första bokstaven i Skåp är en versal och redan det och att glasdörren återspeglade hela staden för in något annat. Det måste vara ett alldeles särskilt skåp som har fått stor bokstav i början och att hela staden återspeglas ger rymd, frågor, minnen och en vaghet. Diffusa speglingar som far förbi i en skåpdörr, vad var det jag såg? Och hur kunde de uppstå där om skåpet låg i en skåpbil? Och hur kunde berättaren se dem?

Möbeln som berättaren och hennes man har köpt är ett stort klädskåp som ska stå i sovrummet, ett skåp som man kan kliva in i om man vill. Skåp och speglar har använts i litteraturen som portar in i andra världar. Stora skåp och garderober har också framställts som hotande. Hur många gånger har vi inte sett en thriller där mördaren stått gömd i garderoben? Ett skåp kan vara ruvande, farligt, det kan väcka nyfikenhet. Vad finns där inne? Kanske har du också legat vaken på natten och känt dig tvungen att gå upp och stänga en garderobsdörr som har stått på glänt? Men novellen Skåpet är ingen thriller och ett skåp kan också vara en tillflykt, något att gömma sig i. Det är en underlig stämning i den här berättelsen.

Skåpet är en kort novell och jag vill inte säga mer än att jag rekommenderar den och att när jag lägger ner boken känner jag att jag måste läsa hela novellsamlingen. Skåpet blir på så sätt en väg in.

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier pocket 2020.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.