Kategori: Nobelpristagare

Åren av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Omständigheter av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Nobelpriset i litteratur 2022

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Så roligt! Jag har hört så mycket gott om Annie Ernaux författarskap och också läst en av hennes böcker. Så är det inte alltid när Nobelpristagarna i litteratur tillkännages, men det finns fördelar med både det ena och det andra. Är pristagaren okänd blir man bekant med ett nytt författarskap och nu när det gäller Annie Ernaux får jag en rejäl puff till att läsa mer av henne.

Den bok jag har läst är En flickas memoarer som handlar om hur hon som 18-årig flicka arbetade som ledare på en sommarkoloni för att få möjlighet till sommarsemester och där hon fick sin första sexuella erfarenhet. Det är en stark berättelse om klassskillnader och skam.

Idag har jag beställt Omständigheter från nätbokhandeln och satt mig i kö för Åren på biblioteket. Kön är lång så det kommer att ta tid innan Åren är här, men jag har länge haft för avsikt att läsa den och nu ska det verkligen ske så småningom.

Annie Ernaux har ett långt författarskap bakom sig. Hon har skrivit ett tjugotal romaner enligt Wikipedia. Sju av dem är översatta till svenska. Nästan allt hon har skrivit är självbiografiskt och hon skriver sparsmakat med en saklig ton och undersöker sitt liv och sin bakgrund och samhället hon kommer ifrån och har befunnit sig i. Hon gör det inte lätt för sig själv utan försöker utröna vem och hur hon verkligen var. Detta gör hon utan starka känslor i språket. Men när jag läste En flickas memoarer framkallade Annie Ernaux torra avmätta text både starka känslor och tankar om kvinnors villkor, om klass och om samhällsutvecklingen. Jag uppskattar mycket det sättet att skriva.

Så här motiverar Svenska Akademien årets Nobelpris i litteratur på sin hemsida:

Nobelpriset i litteratur år 2022 tilldelas den franska författaren Annie Ernaux,

”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”

Pesten av Albert Camus

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.

Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.

Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.

Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.

Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.

Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.

Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.

I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.

Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.

Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.

Tidigare inlägg på bloggen:
Mårbackasviten
Liljecronas hem
Novellen En saga om en saga
Biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Löparna av Olga Tokarczuk

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Alexijevitj

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Så har jag då äntligen läst den här boken som jag har tänkt på i åratal men aldrig tidigare samlat ihop mig för att läsa. Det är synd att jag inte gjorde det tidigare. Det är en bok som jag tycker var och en av oss borde läsa och just nu känns den tyvärr mycket aktuell.

Kriget har inget kvinnligt ansikte bygger på intervjuer med kvinnor som deltog i Sovjetunionens stridskrafter under andra världskriget. De flesta soldaterna var män men det fanns många kvinnor där också. De var prickskyttar, piloter, kulspruteskyttar, partisaner, sjukvårdare, läkare, tvätterskor och kokerskor, bland annat. När jag läste en tvätterskas minnen fick jag en aha-upplevelse. Fast det är självklart att en armé måste tvätta soldaters kläder och att dessa kan innehålla mycket som är obehagligt hade jag inte tänkt på det tidigare, och natuligtvis inte heller under vilka primitiva och tunga förhållanden det skedde under andra världskriget.

De intervjuade kvinnorna var unga flickor när de sökte sig till armén. De ville göra en insats i kampen mot nazismen. Och det gjorde de också, men vad var tacken? Många blev dekorerade men visade sällan sina medaljer. Unga flickor! Kvinnor bland soldater! Det vet man väl hur soldater är! Och alltså var de som kom tillbaka inga pålitliga kvinnor utan promiskuösa och lättfärdiga. Ingen man ville ha som svärdotter precis. Många höll sin insats i krigsmakten hemlig om de kunde. Det tog lång tid för Svetlana Aleksijevitj att vinna kvinnornas förtroende och naturligtvis är det de berättar utvalt av kvinnorna, det är minnen från länge sedan och allt vill man inte berätta och den man var då är inte den man är nu.

Eftersom Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om personliga berättelser kommer kriget oss närmare. Det ger insikter som vi kanske inte får annars både om krigets vedervärdighet och om dess följder. Sovjetunionen var en diktatur på den tiden. Armén var illa rustad när Tyskland gick till angrepp. Mycket av historieskrivningen är inte överensstämmande med verkligheten. Så ni som inte har läst den här boken, gör gärna det. Jag är visserligen mycket sen, men kanske finns det några fler som inte har gjort det.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten.

Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur år 2015.

Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

En gång på 1960-talet, när jag var barn, såg jag något på tv. Jag minns en tom scen och ett par stolar. Antagligen fanns där någon människa också och jag tänkte att det var så modern teater såg ut.

Jag visste inte att dramat skrevs redan på 1920-talet men på något sätt måste jag ha snappat upp att författaren till teaterpjäsen var Luigi Pirandello och att den hette Sex roller söker en författare. Titeln har varierat lite under åren.

Då och då har bilden med den tomma scenen och stolarna dykt upp i mitt minne och jag har tänkt att jag skulle vilja läsa det där dramat. Bäst är förstås att se pjäsen spelas. Den spelades av Backa teater i Göteborg förra året, men det visste jag inte och det hade nog inte varit aktuellt att resa dit även om jag vetat.

Det kan mycket väl vara en uppsättning av tv-teatern som jag minns en glimt av, tänkte jag och när jag letade på nätet hittade jag en uppsättning av Pirandellos teaterpjäs på Wikipedias sida om tv-teatern. Det visade sig att den spelades 1962 när jag var tio år. Det är länge sedan.

Men i år tyckte jag att det skulle vara roligt att gå med i KAOS-utmaningen och där fanns som punkt nummer 3 Läs ett drama. Dessutom är Luigi Pirandello Nobelpristagare i litteratur (1934) och det var just till honom jag kom för många år sedan när jag försökte läsa något av alla pristagarna och började med de äldsta. Sedan gav jag upp, den gången, utan att läsa något av Pirandello. Men nu har jag alltså läst Sex roller utan författare. Intressant, fast det är ganska svårt att läsa ett drama eftersom själva manuset bara är ett skelett som blir påbyggt av regissören och skådespelarna.

Dramats ram är en teaterrepetition och dit kommer sex roller som vill spelas. Pirandellos teaterpjäs handlar om fiktion kontra verklighet, om litterära gestalter kan vara starkare än levande människor. Men samtidigt är ett drama mellan rollgestalterna instoppat i ramen och det handlar om kärlek och sexuellt utnyttjande och föräldrars ansvar. Ett patriarkalt samhälle där det är naturligt att män besöker bordeller, skulle man också kunna säga.

Dramat är humoristiskt och absurt och det är upp till, i det här fallet, läsaren att tolka och lägga huvudvikten vid det ena eller det andra.

Sex roller utan författare – ett oskrivet drama av Luigi Pirandello, Gebers 1924. Översättning. Nils Agrell. Inledning: Kjell Strömberg.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Titeln Mellan de två slotten kommer från namnet på en gata i Kairo som heter just Mellan de två slotten, fast på arabiska, Bayn al-Qasrayn. Där bor köpmannen Ahmed Abd-el-Gawwad med sin familj som han styr med hård hand. Hans hustru Amina är förtryckt och undergiven. Hon kom till hans hus som mycket ung flicka. Amina och de två döttrarna Kadhiga och Aisha får inte lämna hemmet. Endast mycket sällan får Amina besöka sin mor och då i sällskap med sin make. Ingen främmande man får se kvinnorna i familjen.

Sönerna lever också under faderns befäl, men de har ett friare liv än kvinnorna. De får gå ut och de får gå i skolan och studera på universitetet. Ahmed Abd-el-Gawwad är en hård patriark, men som vi så ofta har sett i hårda patriarkala samhällen gäller inte reglerna för honom själv. Han är hård och sträng i sitt hem där man ska följa religionens bud och kyskhet och ordning ska råda. Men vid sidan om det har han ett annat liv. På kvällarna, med sina vänner, festar han och tillbringar tid med älskarinnor. Han uppfattas som en helt annan person ute i samhället, glad och rolig och generös.

Alla familjemedlemmarna får förhålla sig till och anpassa sig till fadern. Ingen talar klarspråk och ofta ljuger de för att komma undan faderns vrede. Tidsmässigt börjar romanen år 1917. Första världskriget pågår och australiska trupper är stationerade i Egypten. I romanen finns alltså både förtrycket av kvinnorna och sönerna och vad de gamla sederna innebär för dem och kolonialt förtryck av hela befolkningen. Mellan de två slotten är första delen i en trilogi som omspänner åren 1917 till 1944. I den här första delen, som också har givit namn till hela trilogin, går handlingen in i 1920-talet.

Författaren har skapat en familj som lever under dessa förhållanden och alla är olika som människor. Dottern Khadiga som är intelligent och Aisha som är ytlig och bara tänker på utseendet, sonen Yasine som bara tänker på nöjen, Fahmi som studerar på universitet och som verkar för ett fritt Egypten, och det yngsta barnet Kamal som är elva år och som ställer frågor som vi också skulle ställa som ”varför måste Aisha flytta härifrån när hon gifter sig?” Bröderna stannar ju. Ofta får han inget svar alls, eller annars att det är så man gör.

Mellan de två slotten var spännande att läsa och inte alls så tung som jag befarade. Familjemedlemmarna är på sätt och vis skarpt utskurna typer men hela framställningen, med alla dess händelser och personer och atmosfären som författaren har skapat och känslan av att jag får titta in i Egyptens kultur gör att det inte bara fungerar, det blir mycket bra. Familjemedlemmarna blir människor och romanen ger också en liten bit av Egyptens 1900-talshistoria. Mellan de två slotten är första delen i Naguib Mahfouz Kairotrilogi. Jag vill mycket gärna läsa de andra två delarna.

Mellan de två slotten av Naguib Mahfouz, Rabén & Sjögren 1990. Översättning: Kerstin Eksell.

De övriga två delarna i trilogin heter Längtans slott och Det förflutnas trädgård.

Naguib Mahfouz fick Nobelpriset i litteratur 1988.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nick följer med sin far till en by där ursprungsbefolkning bor. Fadern är läkare och han har kallats dit därför att det är problem med en förlossning. Novellen börjar mitt i ett händelseförlopp:

At the shore there was another rowboat drawn up. The two Indians stood waiting.

Och det karakteriserar hela novellen. Den är ett utsnitt, något som händer under en viss tidsrymd. Den är effektivt berättad med korta meningar och mycket dramatisk. Helt enkelt skakande.

Läs gärna den här novellen. Det är den värd. Dessa händelser under ett antal timmar i pojken Nicks liv har en hel rymd omkring sig. Där finns många människoöden som inte berättas men som jag som läsare ändå inte kan låta bli att fundera på och föreställa mig. Indian Camp är en av Hemingways tidiga noveller, publicerad 1925 i samlingen In our time.

Indian Camp – novell av Ernest Hemingway ur The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, The Finca Vigía Edition, Schribner 2003.