Verner von Heidenstams dikter har jag aldrig läst, så jag tänkte att det kunde vara dags att göra det nu under mitt Nobelpristagarår. Jag lånade den här boken med hans dikter på biblioteket och bestämde mig för att läsa hans debutdiktsamling Vallfart och vandringsår. Jag kan säga redan nu, efter att ha läst några av dikterna, att jag inte är särskilt förtjust i dem. Men. Det är intressant ändå att ta del av denna debut som gjorde succé hos många när den kom som ett brott mot naturalismen. Och det kan jag hålla med om att särskilt mycket verklighet finns det inte i dem.
Men det måste det inte finnas i allt som man läser, och nog ska jag läsa hela Vallfart och vandringsår. Jag vill veta hur den är och hur han skrev 1888 när diktsamlingen publicerades första gången. Och den visar ju hur en herre som Heidenstam kunde tänka på den tiden, tankar och sätt att se på världen som han inte var ensam om. Därför lider jag inte alls när jag läser hans dikter. Det känns bra att göra det.
Under Verner von Heidenstams dikter ligger Dagbok från en osynlig april av Odysseus Elytis, Ellerströms 1990. Översättning och efterskrift: Vasilis Papageorgiou och Peter Luthersson.
”… Mitt under den muntert klarblå himlen och dess tysta vidsträckta horisont låg det lilla svarta huset, vars tak var täckt av gul och rödaktig mossa, i skuggan av en gammal pergola. Där hade nu Saveria i två års tid levt det lyckligaste liv man kunde tänka sig tillsammans med sin unge make. Han hade stora intensiva ögon och läppar lika röda som bärljungen som växte på marken där han vallade sin boskap, hans enda rikedom.” (Sid 104)
Maken hette Antonio och var också mycket lycklig, men nu hade det gått två år och Saveria hade inte blivit gravid. Han ville så gärna ha en son som kunde fortsätta med hans yrke i nästa generation. Alla Antonios förfäder hade varit herdar och så ville han att det skulle fortsätta. Eftersom titeln på novellen är Magikern kan det inte vara så svårt att gissa vad Antonio gör för att få sin son, och mer om handlingen säger jag inte.
Platsen för novellen är en bergsby i Logudoro på Sardinien som är ön där Grazia Deledda (1871-1926) växte upp. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926. Om författaren på svenska Wikipedia och den engelska.
Magikern – Novell av Grazia Deledda ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012.
Nu när årets Nobelpristagare i litteratur har tillkännagivits känner jag mig manad att se tillbaka på mitt Nobelpristagarprojekt, och jag tycker att det går bra. Hittills har jag läst femton romaner, sex diktsamlingar, nio noveller och en novellsamling samt en biografi. Lite till blir det innan året är slut.
Projektet har givit mig många olika läsupplevelser. Vissa romaner har varit svåra att läsa, som Vägen till Flandernav Claude Simon. Andra har varit mer lättlästa och berättande. En del har varit en stor upplevelse att läsa, som 100 Poems av Seamus Heaney, Älskadeav Toni Morrison och Herscht 07769 av László Krasznahorkai. Men jag är glad över alla jag har läst. Det finns många andra tillfredsställande orsaker till att läsa skönlitteratur. Språket, att bli förvånad, poesin och musiken i texten, att fundera över textens plats i historien och i tiden, att helt enkelt få veta hur en viss prisbelönt författare skriver, och mycket mer.
Om ni vill se vilka Nobelpristagare jag hittills har läst under min bloggtid kan ni titta på min lista över Nobelpristagare på bloggen. Den har fyllts på med ganska många hittills i år.
Den kanadensiska författaren Anne Carson har varit med i spekulationerna om vem som som ska få priset i många år, och nu är det alltså dags. Jag har läst mycket lite av henne, endast Makens skönhet. Det var länge sedan och tyvärr minns jag inte mycket av den boken. Men Nobelpriset leder ju ofta till nya eller utvidgade författarbekantskaper. Idag fick tillkännagivandet mig att förhandsboka Eros, den bitterljuva hos nätbokhandeln. Det är en essäbok och Anne Carsons debutverk. Vidare har jag reserverat Fel Norma som innehåller 25 prosatexter om vitt skilda ämnen, till exempel om att simma eller att vara en kråka. Jag har också reserverat Röd självbiografi som är en versroman. Det kommer att ta tid innan jag får de här böckerna förstås, men det ska bli spännande att läsa dem när de kommer.
Anne Carson är professor i klassiska språk, poet, essä- och prosaförfattare och översättare. Om Anne Carson på svenska Wikipedia och på den engelska.
Svenska akademiens motivering till priset lyder sålunda: ”för hennes djärva och infallsrika verk, som i lekfull dialog med den klassiska traditionen har skapat nya former för den samtida litteraturen”
Lutar Vitangelo Moscardas näsa verkligen åt höger? Ja, när han studerar sitt ansikte i spegeln ser han att så är fallet. Hans hustru har rätt. Men själv har han aldrig lagt märke till det tidigare. Det är början till den här romanen där Vitangelo Moscarda funderar över vem han är och hur andra uppfattar honom. Han blir mer och mer osäker. Om han själv har en uppfattning om vem han är och hans hustru en helt annan, och en tredje person ser på honom på ett tredje sätt. Och han uppfattar sin hustru på ett sätt, men hennes syn på sig själv är en helt annan … och så vidare. Det känns som om många fler personer är i rummet än de som för tillfället träffas.
En ingen och hundratusen är en absurd och drastisk roman. Den innehåller många tankar om hur vi uppfattar varandra och först tänkte jag, men vaddå då? Det är klart att det är på det viset, men det behöver man väl inte riva upp hela tillvaron för? Så är det bara. Men naturligtvis vill ingen av oss gärna bli behandlade överlägset och fördomsfullt. Och helst vill man vara omtyckt förstås. Den stackars Vitango Moscarda sprattlar vilt när han inser att människor inte har höga tankar om honom. Han har låtit tiden gå. Han är lat och han lever på kapital från sin avlidne fars låneverksamhet, och han tänker att människor i staden betraktar honom som en ockrare.
Romanen har skarpa kanter och författaren tar i ordentligt när Vitangelo Moscarda vill ändra på allt. Det är överilat, det är kanske tokigt. Åtminstone anser människorna omkring honom det, och det verkar som om inte heller de fattiga uppskattar att han går långt utöver den borgerliga, ordentliga normen. Jag ser två trådar i den här romanen, dels handlar den om förutfattade meningar och hur vi ser på varandra, dels handlar den om att vara fast i ett system där vissa berikar sig på andras bekostnad. Men egentligen hänger de två trådarna ihop.
En, ingen och hundratusen av Luigi Pirandello, Palaver press 2021. Översättning: Vibeke Emond. Romanen publicerades första gången 1926 (Uno, nessuno e centomila).
Luigi Pirandello (1867-1936) var dramatiker, romanförfattare och poet. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1934. Om Pirandello på engelska Wikipedia och på den svenska.
En blivande far är en novell i ironisk ton om Rogin som är forskarkemist, och hans fästmö Joan. Den handlar om en hel del annat också. Rogins tankar far hit och dit medan han åker på tunnelbanan för att träffa sin fästmö. Bland annat tänker han på sin mor som han hjälper med pengar och sin yngre bror som han hjälper till att betala collegestudierna för. Men de är inte de enda som han hjälper ekonomiskt.
”Joan hade skulder som han hjälpte henne betala, eftersom hon inte hade något arbete. Hon letade efter något passande att göra. Med sin skönhet, utbildning och aristokratiska inställning kunde hon inte gärna bli biträde i en diversehandel; hon kunde inte bli mannekäng (Rogin ansåg att sådana flickor blev fåfänga och högdragna, och det ville han inte); hon kunde inte bli servitris eller kassörska. Vad kunde hon bli? Nåja, något skulle väl dyka upp och intill dess ville Rogin inte gärna klaga. Han betalade hennes räkningar – tandläkaren, osteopaten, doktorn, psykiatern. I julas hade Rogin nästan blivit galen. Joan köpte en rökrock av sammet med kordongknäppning, en tjusig pipa och en tobakspung åt honom. Åt Phyllis köpte hon en granatbrosch, ett italienskt sidenparaply och ett cigarettmunstycke av guld. ….” (Sid. 91)
Ett ganska vidlyftigt spenderande av en som inga pengar har, kan man tycka, och man undrar ju hur det hela ska sluta i framtiden. Fast det får man kanske inte veta, eftersom detta är en novell.
En blivande far – Novell av Saul Bellow ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012. Novellen kommer från samlingen Mosbys memoarer och andra noveller, Bonniers 1970. Översättning: Caj Lundgren. Ursprungligen publicerades den 1968 med titeln A Father-to-be och ingick i samlingen Mosby’s Memoirs and Other Stories.
Novellen handlar om två flickor, Siv och Elna. De bor på samma gata och blir vänner. Undset börjar med att berätta om barnens vänskap och kamratliv i allmänhet. Pojkarna leker i stora gäng och har alltid en ledare. Flickorna leker två och två och för en flicka är det viktigt att ha en bästa väninna. Den som inte har någon blir mycket ensam.
En sådan ensam liten en hade Siv Selmer varit, trots att hon hade pappa och mamma och tre bröder. Men hon hade inte haft någon bästa väninna förrän fru Jacobsen flyttade in i nummer 8 och hon fick Elna. Elna kom från östra delen av staden och hon hade haft gott om väninnor där hon kom ifrån – hon var en förtjusande tolvårig liten flicka med två tjocka svarta flätor neröver ryggen och ett fint, blekt ansikte med stålgrå ögon och en blick som var underligt vuxen och medveten. Men Elnas mor hade syateljé och hyrde ut tre av sina fem rum, och de flesta av de andra barnens föräldrar på den här gatan tillhörde högre skikt av den obesuttna medelklassen, där klyftorna är avgrundsdjupa. Elna godtog därför glatt byråchef Selmers dotter som bästa väninna – fastän Siv var ett år yngre och väldigt barnslig för sin ålder; hon var en tjock liten tös med röda kinder, små blå ögon och en präktig ljusgul hårman. (Sid. 8-9)
Novellen är skriven lugnt konstaterande, men under detta inser man som läsare hur viktig den här vänskapen är, särskilt för Siv som inte har haft några vänner tidigare. Och så flyttar Elna …
Småflickor – novell av Sigrid Undset, Novellix 2021. Översättning: Gun-Britt Sundström. Novellen publicerades första gången 1918 i samlingen De kloge jomfruer. Samlingen finns översatt till svenska med titeln Visa jungfrur.
Sigrid Undset (1882-1949) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1928.
Julys folk utspelas på 1980-talet då det var stora protester från motståndsgrupper mot apartheid och många attentat och våldsamma aktioner och gerillakrig. Det leder till att en vit familj smugglas ut ur Johannesburg och kommer till sin tjänares hemby. Det är en liberal familj, men svart tjänstefolk har de, och de kallar tjänaren July fast han har ett helt annat afrikanskt namn. Nu har de kommit till hans hemby och styrkeförhållandet har kastats om. Den vita familjen är helt beroende av bybefolkningens välvilja. De får bo i Julys mammas hydda, vilket hon inte är särskilt glad över.
I Julys folk skildrar författaren hur den vita familjen upplever tillvaron i byn. De får en helt annan standard är den de är vana vid. Mannen har förlorat sin auktoritet, barnen kan inte förstå var för de inte kan få coca cola eller åka iväg på bio och kvinnan försöker plocka örter och rötter tillsammans med de andra kvinnorna, men hon är helt främmande för dem. Hon behandlas heller inte likadant som de andra av July. Sina egna kvinnor behandlar han på traditionellt vis. Han bor i en egen hydda och kvinnorna och barnen i en annan.
Som läsare upplever man den oerhörda skillnaden i levnadsstandard mot hur den vita familjen hade det. Eftersom detta är skönlitteratur känner man det när man läser. Hettan känns och likaså regnet och kylan och fukten och möglet och loppor och andra insekter. Befolkningen i byn tar vara på allt. Det som skulle betraktas som skräp i av de vita i Johannesburg kan vara ett viktigt material som en man kan få inkomster från. Dieten är ensidig. Mycket majsgröt. Författaren skildrar också gapet i utbildning och kunskaper mellan July och hans hustru. Han vet mycket mer om landet och världen än hon. Och nästan alla kvinnors män måste resa bort långa perioder för att arbeta i gruvor eller som tjänstefolk. Det är inte ofta de kan komma hem.
Att läsa Julys folk ökar ens förståelse av hur det var i Sydafrika. Den är en intressant och spännande roman som jag rekommenderar.
Julys folk av Nadine Gordimer, Bonniers 1982. Översättning: Else Lundgren. Romanen publicerades första gången 1981 (July’s People)
Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991. Om Nadine Gordimer på svenska Wikipedia och den engelska.
En man och två kvinnor är en novellsamling med elva noveller. De är ganska olika. Många handlar om relationer och kärlek mellan människor, vissa av dem i kulturvärlden, men de kan också handla om klass och politiker från Afrika, om situationen i Sydafrika och ett kolonialt arv. Många är ironiska, men det finns också noveller med djupt allvar. Miljön är England i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.
Starkast intryck på mig gjorde novellen England kontra England om en gruvarbetarson vars familj offrar sig ekonomiskt för att han ska kunna studera vid universitet, novellen Till rum nummer nitton om en medelklasskvinna som har tagit hand om man och barn i många år och som känner att hon aldrig får lugn och ro och aldrig slipper att vara till hands, titelnovellen En man och två kvinnor om två medelklasspar och kärlek, äktenskap och sex och novellen Dialog. Den sistnämnda är ganska dunkel och förefaller handla om en kvinnas förhållande till en man som är deprimerad, eller kanske bara stänger sig för henne, vilket inte är så bara. Den känns som om den bygger på författarens egna smärtsamma erfarenheter, men det vet jag egentligen inget om.
Sammantaget är novellsamlingen väl värd att läsas. Den är både rolig, tragisk och tankeväckande.
En man och två kvinnor – novellsamling av Doris Lessing, Forum 1975. Översättning: Harriet Alfons och Jadwiga P Westrup. Novellsamlingen publicerades första gången 1963 (A man and two women).
Doris Lessing (1919-2013) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2007. Om Doris Lessing på svenska Wikipedia och på den engelska.
Romanen handlar om ett franskt dragonregemente som har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. Som vi vet förlorade Frankrike och när vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden. Där är lera och främmande gårdar, och ledning och order finns inte längre. Författaren frammanar ett platt, dystert landskap där man inte vet vad som finns bakom nästa häck eller i nästa hus.
Det är mycket om hästar i berättelsen. Fast berättelse borde jag nog inte säga. Romanen är mer som ett poetiskt (kanske man kan säga?) flöde där det ena går i varandra och där händelser och situationer avlöser varandra sömlöst. Plötsligt är man som läsare mitt i något annat, och senare kommer man tillbaka till samma händelse, men inte likadant, man kan få veta mer. Man är i krigets kaos, man är på kapplöpningsbanan, man är i fred, man är i krig, man är krigsfånge, man minns kvinnor. Allt verkar vara en enda röra, men jag tror att det är noga uttänkt alltihop. Och jag märkte också när jag läste att texten, som är full av utvikningar och långa meningar och många parenteser med tillägg eller förklaringar (Det är tydligen så Claude Simon skrev och det gör det inte särskilt lätt för läsaren), inte var sådan precis hela tiden. Det fanns åtminstone något mycket dramatiskt och drabbande parti som var konstruerat med kortare meningar och utan parenteser. Mycket effektivt.
Men samtidigt som texten är snårig är det starka bilder författaren frammanar och det är som om hästarna gör att texten blir mer drabbande. Det blir starkt. Om man som läsare vill försöka skapa någon slags ordning i sitt huvud under läsningen kan man tänka sig att det man tar del av är minnen, fantasier och händelser som franska krigsfångar berättar för varandra och drömmer om i fånglägret, utmärglade och trötta. En hel del handlar om kvinnor, och alla historier är kanske inte helt sanna. Jag tycker nog också att kvinnobilden i romanen inte är särskilt positiv. Det är mest drift det handlar om, lusten och längtan efter kvinnokroppen, vilket inte är särskilt konstigt. Men i kvinnosynen, eller känslan för kvinnan finns också ett hat och en vämjelse, och äldre, fula vårtiga kvinnor är bara värda förakt.
Vägen till Flandern är svår, men intressant och drabbande. Den kan leda till många tankar och känslor. Man kan fundera över mycket. Till exempel vet jag ju inte om det är författarens kvinnosyn som kommer fram i romanen, eller om den ingår i kritiken av kriget, att kriget förstör oss och tar död på kärlek och omtanke.
Vägen till Flandern av Claude Simon, AWE/Geber 1985. Översättning: C. G. Bjurström. Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.
Claude Simon (1913-2005) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985. Om Claude Simon på Wikipedia.
