Ankomstens gåta av V.S. Naipaul

Ankomstens gåta är en självbiografisk berättelse om en yngling som kommer från Trinidad till England för att studera, om hans utveckling och om förhållandet mellan det främmande landet och honom. Den unge är av indisk släkt. Han studerar, han börjar skriva och så småningom bosätter han sig i Wiltshire, inte så långt från Stonehenge. Han hyr en stuga som tillhör ett stort gods. Där skriver han och tar långa promenader i omgivningarna.

Att flytta till England är en stor omställning för författaren, men i berättelsen finns också en annan omställning, den från de stora godsens tid när ägarna hade ekonomisk styrka nog till att underhålla godset och dess mark och ha många tjänare som passade upp på dem – till förfall, till utarrendering och och mekanisering och försäljning både av hus på egendomen och av dess mark. Det är en utveckling som är långsammare än förändringen som författaren upplever. När den unge mannen kommer från det varma och soliga Trinidad med dess sockerrörsodlingar till England upplever han en hastig ändring av kultur och miljö och människor och han är vilsen och vet inte hur det nya landet fungerar. Utvecklingen på den engelska landsbygden sker inte lika abrupt men den påverkar många människor alltifrån godsägare till lantarbetare.

Förr hade godset många strädgårdarbetare. Nu finns där bara en och den omfattande parken och trädgårdsodlingarna sköts inte mer som förr. I den här gamla trakten finns mycket nytt, nya bostadsområden runt omkring och nya människor som flyttar in i godsets byggnader samtidigt som mycket står och förfaller. Och runt omkring finns också urgamla gravar och minnen från forntiden. Ankomstens gåta är en långsam roman. Man får ha lite tålamod när man läser. Den har noggranna beskrivningar av miljön och den stiger fram med atmosfär och känsla. Samtidigt som texten fortskrider blir författaren mer och mer bekant med området och dess människor. Långsamt växer han in i miljön, men han är alltid till viss del främmande.

Ankomstens gåta av V.S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

V.S. Naipaul (1932-2018) växte upp på Trinidad och hade indisk familjebakgrund. Han skrev romaner, essäer, reseskildringar och facklitteratur, mer än 30 böcker, under sitt liv. Han debuterade 1957. Ankomstens gåta publicerades första gången 1987 (The Enigma of Arrival) och kom i svensk översättning samma år. Engelska Wikipedia har mer information om V.S. Naipaul.

2001 belönades V.S. Naipaul med Nobelpriset i litteratur.

Öster om Eden av John Steinbeck

Öster om Eden handlar om två familjer, familjen Trask och familjen Hamilton. Berättelsen går över flera generationer från det amerikanska inbördeskriget fram till första världskriget. Familjen Hamilton är lite mer i bakgrunden. Det är John Stenbecks egen familj på moderns sida. Hon hette Olive Hamilton och hennes släkt hade irländska rötter. Steinbecks far finns nämnd i romanen och också han själv finns med som barn, men mer som en skugga.

Det är alltså på familjen Trask som fokus ligger. Där finns en lögnaktig anfader, maktfullkomlig i familjen. Han har två söner som är mycket olika. Den känslige och allvarlige Adam Trask och den utåtlevande och egoistiske Charles. Fadern tvingar Adam till att bli soldat. Efter många år i det militära kommer han hem till gården som Charles driver. Då kommer en kvinna dit en mörk kväll. Hon är svårt misshandlad och får stanna. Så småningom gifter sig Adam Trask med henne och ger sig iväg med sin hustru till Californien, de nya möjligheternas land. Tyvärr saknar hon helt samvete. Hon är en ruggig figur.

Öster om Eden är en omfångsrik historisk roman som är lite av ett ödesdrama. Den är dels en gestaltning av hur de vita människorna erövrar områdena i väster och tar dem i besittning och hur samhället utvecklas, dels är den ett starkt drama om hur fädernas och mödrarnas gärningar och arvet från dem inverkar på de efterlevandes liv. Men Öster om Eden är inte ett koncentrerat ödesdrama. Adam Trask bosätter sig i Salinasdalen och John Steinbeck som växte upp i staden Salinas kände miljön väl. Författaren målar med bred pensel upp miljö och handling. Där finns mycket som är vackert, där finns omtänksamhet och humor och många intressanta gestalter. Öster om Eden är en stor episk roman som kan ge läsaren mycket.

Öster om Eden av John Steinbeck, Bonniers 2007. Översättning: Nils Holmberg.

Den första svenska utgåvan kom 1953 och den allra första utgåvan på engelska publicerades 1952. John Steinbeck (1902-1968) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1962.

Trilogin av Jon Fosse

Trilogin av Jon Fosse innehåller tre kortromaner som ursprungligen är publicerade separat. Det är Sömnlösa (Andvake 2007), Olavs drömmar (Olavs draumar 2012) och Kvällning (Kvellsvævd 2014). I den här boken har man samlat alla tre, och de hör ju ihop. De handlar om Asle och Alida som är personer som har funnits i Jon Fosses släkt. Tiden är artonhundratal och början av 1900-talet, tror jag. Asle och Alida är ett mycket ungt, fattigt kärlekspar och Alida är gravid. De tar sig från ön där de bor till Bergen. Men hur ska de hitta husrum? Det är hjärteknipande att läsa om hur de två försöker orientera sig och ta sig fram i staden.

Jon Fosse skriver med många upprepningar på ett alldeles särskilt sätt. Han är också inuti Asles och Alida huvuden. Det är deras tankar och vad de ser och upplever som läsaren får ta del av. Det är drömlikt och vagt men inte lika förvirrat som i Melancholia som jag också har läst. I den romanen finns också häftigare känslor direkt uttryckta i texten både i avdelningen om den mentalsjuke konstnären Lars Hertervig och i avdelningen där hans gamla syster Oline är huvudperson. I trilogin är det lugnare, mer drömlikt, men där finns mycket som inte berättas och som läsaren kan tro och så småningom veta har hänt. Det är inga vardagshändelser utan påtagliga dramatiska händelser och de lurar under ytan.

Jon Fosses trilogi belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och som vi vet fick han Nobelpriset i litteratur 2023.

Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf

Julen är nästan här och vad passar utmärkt då om inte att läsa en julnovell. Selma Lagerlöf kom ofta med en novelllsamling inför julen. Hon hade ju inte bara försörjningsansvar för sig själv och behövde säkert få in pengar under åren innan hon fick Nobelpriset i litteratur 1909. Den här samlingen, Osynliga länkar, publicerades första gången 1894 och det var tre år efter Gösta Berlings saga.

Jag måste säga att jag känner igen tonen och sättet att skriva från Selma Lagerlöfs debutroman i den här novellen. Den handlar om Fredrika Bremers sista dagar så jag ville gärna läsa den, men det är nästan så att sagotonen står mig upp i halsen. Man får helt enkelt ställa om sig och ta till sig berättelsen, för det är härligt språk ändå och lite magiskt är det allt. Osynliga länkar har kommit i många upplagor, senast 2018.

Novellen börjar så här:
Det var julnatt, en riktig julnatt.
Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav
.

Novellen handlar om Fredrika Bremers sista dagar. Hon ligger och sover på Årsta under julnatten och märkliga saker händer. Hennes döda syster kommer in i rummet och i kyrkan firar de döda midnattsmässa. Ja, mycket kunde hända en julnatt 1865.

Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen Osynliga länkar, Bonniers 1938.

4 noveller av Thomas Mann

Den här boken innehåller fyra noveller av Thomas Mann. Det är Tonio Kröger (1903), Tristan (1903), Döden i Venedig (Der Tod in Venedig, 1912) och Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer, 1930).

Tonio Kröger har självbiografisk grund. Han är son till en köpman i en liten stad som är präglad av köpmännens verksamhet. Men han passar inte in och han ses av många som udda och konstig. Han är intresserad av litteratur och att skriva och han föraktar stadens, som han anser, inskränkta borgerlighet. Samtidigt har han dåligt självförtroende och det verkar som om föraktet han känner till viss del beror på hans underlägsenhetskänsla. Men han blir en betydande författare så småningom, men ensam.

Tristan är en satirisk berättelse från ett sanatorium. Thomas Mann gisslar borgerskapet för hyckleri och dumhet. Där finns en cynisk författare som gärna utnyttjar människor.

Döden i Venedig handlar också om en ensam författare. Han börjar åldras, han har arbetat hårt och skrivandet har tärt på honom. Han är högst femtio år gammal, men det var ganska gammalt år 1912. Han reser till Venedig och har tänkt sig att skriva där, men han blir helt fixerad vid en fjortonårig vacker pojke. En besatthet som han försöker hålla hemlig, men andra hotellgäster kan inte undgå att märka det.

Mario och trollkarlen berättas av en framgångsrik författare som reser till Italien på ferie med sin fru och sina barn. Italien är inte som tidigare. En sak som jag lade märke till är att det i novellen verkar som om fascismen har bidragit till att italienarna har spottat upp sig och inte längre är lika undfallande mot välbeställda tyskspråkiga turister. Andra krafter har tagit över. I bokens förord hävdar Björn af Kleen att ett genomgående tema i novellerna är kontroll, att ha kontroll eller inte, att förlora den och rädslan för att göra det. Det missade jag när jag läste fast både Döden i Venedig och Mario och trollkarlen är starka exempel på det.Ja, naturligtvis märkte jag det och kände det, men att se det som ett tema, något som finns i Thomas Manns författarskap, så långt tänkte jag inte.

Det var mycket intressant att läsa dessa fyra noveller. Jag hade lite svårt för en viss högstämdhet som finns i Tonio Kröger och även i Döden i Venedig men att läsa dem gav mycket. Starkast är Döden i Venedig och Mario och trollkarlen. De är innehållsrika, de är komplexa och ger en upplevelse som man minns, men även de andra två novellerna tål att läsas.

4 noveller av Thomas Mann, Bonniers 2019. Översättning: Linda Östergaard. Efterord: Björn af Kleen.

Melancholia av Jon Fosse

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Att börja läsa Jon Fosse

Som vi väl alla vet vid det här laget tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur i år. Han var inte okänd för mig, jag har sett att det har skrivits en del om honom och hans verk och han har varit med i listan med troliga Nobelpriskandidater i flera år. Många gånger har jag tänkt att jag borde läsa något av Jon Fosse. Men sedan har det inte blivit av. Det finns ju så mycket att läsa och dessutom har jag tänkt att han nog är svår.

Nu visar det sig att panelen i programmet om litteraturpriset i torsdags menade att Fosse inte är svår att läsa. Och faktiskt. Så snart jag fick veta vem som får priset i år beställde jag Trilogin på nätet. Jag tänkte att det var bra att börja med något som inte var så långt (Så tänkte visst litteraturpanelen också.) Trilogin ska handla om kärleken mellan Asle och Alida och den har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Det blir bra, tänkte jag, så boken är beställd, men det kommer att dröja innan jag får den. Dessutom reserverade jag Melancholia på biblioteket. Varför den? kan man undra. Jag visste ingenting om boken när jag reserverade den. Kanske gjorde jag det för att jag har en annan roman med samma titel av Mircea Cartarescu som väntar på bokvagnen? Inte särskilt kunnigt och logiskt, men någonstans ska man börja.

Och det kommer jag att göra. Nobelpriset i litteratur medför inte bara att man kan få kunskap om en författare som man inte visste existerade, det kan också medföra att man äntligen läser en författare som man har funderat på i flera år. Jag ser fram emot att lära känna Jon Fosses författarskap.

Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.

Författarfoto: Tom A. Kolstad.

Empusion av Olga Tokarczuk

En kväll år 1913 kommer den unge mannen Mieczyslaw Wojnicz med tåget till Görbersdorf, en sanatorieort i alperna. Han är utmattad och svag efter resan och han tar in på ett pensionat för herrar eftersom det inte finns någon plats på sjukhuset. Men han får behandling där, liksom de andra herrarna som bor på pensionatet. Vi får uppleva byn och naturen och sanatoriemiljön men på ett helt annat sätt än i Thomas Manns Bergtagen. I Empusion är naturen levande och där finns en hotfullhet som ligger under ytan..

Empusion är en egendomlig bok, vilket inte är förvånande för den som har läst annat av Olga Tokarczuk. Där finns en hel del samtal om filosofi och annat. Herrarna på pensionatet är till exempel, gymnasielärare, klassisk filolog och konststuderande. Många av samtalen handlar om kvinnan, inte kvinnor, utan kvinnan som grupp som man då kan ha bestämda åsikter om. Hon behandlas inte som individ i de där samtalen utan som fenomen. Naturfenomen, skulle jag säga. Det jag tar med mig från boken förutom att den är underhållande, målande, har skarpa detaljer men också är vag, är människans, alltså mannens, ganska fåfänga kamp mot naturen. Mannens försök att bemästra naturen, att få tillvaron mera teknisk och fyrkantig. Redan på romanens första sida skriver författaren om perrongplattorna som är överväxta med diverse växters klena små strån – ett område som till varje pris vill upprätthålla ordning och symmetri.

Perspektivet i romanen är delvis underifrån, från golvet, från marken och vi, som författaren skriver ser romanpersonernas skor, är det läsaren eller är det jordväsen som finns under golven, nere i marken och ibland kryper upp och betraktar människornas egendomliga tillvaro? Men sanatorieorten och sanatoriet finns, eller har funnits i verkligheten så berättelsen har en historisk bakgrund och jag är säker på att författaren har studerat behandlingsmetoderna. Alla de misogyna påståendena är också helt verkliga. Författaren har hämtat dem i diverse berömda och tongivande herrars skrifter.

En man ska passa in. Mänskligheten är uppdelad i män och kvinnor, punkt slut. Och det finns bestämda åsikter om vad och hur en man respektive en kvinna är. En man ska kanske begå sin sexualdebut med en prostituerad, vilket inte bör hindra att han i nästa andetag ska föra högstämda samtal eller åtminstone rationellt verka för samhällets tekniska utveckling. Romanpersonerna lever i brytningstiden mellan de gamla bondesamhället och den nya tekniska tiden och inte bara hotet från naturen ruvar i bakgrunden utan också hotet från kriget. Vi sena tiders människor vet ju vad som hände sedan.

Empusion är lite svår att få grepp om. Författaren har fört samman flera element som kan tyckas inte höra ihop, men en fin läsupplevelse får man. I berättelsen finns både allvar och humor och vem kan som Olga Tokarczuk skriva om fuktig mark och mossa och svampar?

Empusion – Naturläkande skräck av Olga Tokarczuk, Bonniers 2023. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Nocturner av Kazuo Ishiguro

Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.

Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.

Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.

Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.

Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.

Det stora kalaset av John Steinbeck

Cannery Row är en av de tolv hyllvärmarna som jag läser i år. Men boken vi har i hyllan är en liten pocket med hopträngd text på engelska. Nej, den hade jag inte lust att läsa, så jag lånade romanen från biblioteket istället och valde en bok i svensk översättning, och titeln är då Det stora kalaset.

Cannery Row är en gata utefter Stilla havet i Monterey i Californien. Den hette inte så 1945 när John Steinbecks roman publicerades, men boken blev så populär att gatan döptes till Cannery Row 1958 för att hedra Steinbeck. Utefter gatan låg flera sardinfabriker som producerade konserver. Det var ett fattigt område då, men jag räknar med att det är raka motsatsen nu. Konservfabrikerna är nedlagda.

Det stora kalaset handlar om människorna som bor i området. Den är skriven med humor och ganska mycket värme. De flesta personerna i romanen är fattiga eller invandrare som kinesen som äger en butik där man kan köpa allt utom prostituerade. Vill man ha dem får man gå till Doras bordell. En betydelsefull gestalt i berättelsen är Mac, en dagdrivare som tillsammans med sitt gäng åtminstone ibland vill väl, men lyckas ställa till det varje gång. En annan betydelsefull människa är Doc som förestår ett marinlaboratorium i området. Han har en verklig förebild som hette Ed Ricketts och som John Steinbeck var god vän med.

De flesta romanfigurerna är alltså fattiga människor, men romanen är inte skriven ur deras synvinkel utan ur den bildades, den som har utbildning och resurser och kunskap om världen i stort. Och som är en man. Doc är författarens vän eller alter ego. Därför blir mycket berättat lite från ovan, men samtidigt med värme. I viss mån idylliseras dagdrivarnas liv. Dora som äger bordellen symboliserar väl också den goda horan. Flickorna, som de kallas, på bordellen verkar också goda. De verkar ha det förhållandevis bra och bordellen är ett naturligt inslag i området. Så är det bara.

Man kan nog läsa Det stora kalaset på många sätt. Den är en härlig berättelse, dråplig, mänsklig och rolig med lite bitter underton. Man kan också se den som civilisationskritik mot det framväxande konsumtionssamhället där hårdhet och effektivitet premieras. För mig blir det lite av en paradox eftersom det grova utnyttjandet av människor som förekommer på en bordell inte kritiseras särskilt kraftigt. Men civilisationskritiken skrivs inte läsaren på näsan. Steinbeck berättar skrönor, varmt och underhållande.

Det stora kalaset av John Steinbeck, Lindelöws 2017. Översättning: Einar Heckscher. Förord: Per-Olof Mattsson.