M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe

I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.

Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.

Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.

Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Skönlitterärt – novell av Alice Munro

Skönlitterärt handlar om Joyce som är gift med Jon. Han arbetar med trä och har en snickarverkstad vid deras hus. Hon undervisar i musik på en skola i trakten. En dag börjar Edie arbeta som lärling hos Jon. Det första hon gör är att visa att hon är tatuerad eftersom en del människor skulle reagera mot det och inte vilja anställa henne. Hon är nykter alkoholist och har en dotter.

Munro beskriver med få ord hur olik Edie är Joyce, till utseende, förhistoria och åsikter. Och ändå, eller kanske just därför, blir Jon förälskad i henne.

Munros novell Skönlitterärt handlar om kärlek och vad vi gör med våra liv. Skilsmässor som blir allt vanligare. Familjer med barn som har kommit till i olika konstellationer. Många av Alice Munros noveller spänner över ett långt tidsrum. Så är det också här. Munro berättar lugnt och stillsamt vad som har hänt människorna och hon lämnar mycket utrymme mellan orden. Skönlitterärt blev en stor upplevelse att läsa. Munro skapar genast från början stämning och visar oss vad novellen kommer att handla om, själva kärnan, men på ett sätt som vi inte förstår förrän vi har läst den till slut.

Citat från novellens första sida:

Det var särskilt en sak som Joyce njöt av att se när hon var på väg hem och svängde in på deras tomt. Vid den tidpunkten var det många, till och med en del halmtaksfolk, som installerade glasdörrar, som till en uteplats – även om Jon och Joyce inte hade någon uteplats. För det mesta hade man inga draperier där, och de avlånga upplysta fönstren var som ett tecken på eller löfte om trevnad, om trygghet och fullständighet. Varför det inte kändes riktigt så med vanliga fönster kunde Joyce inte säga. Kanske var det för att man inte bara kunde se ut genom glasdörrarna utan också öppna dem rakt ut mot skogens mörker, för att de så naturligt visade upp hemmet som tillflyktsort.

Skönlitterärt ingår i novellsamlingen För mycket lycka, Atlas 2018. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Boken ingår i serien med kvinnliga nobelpristagare som gavs ut 2018.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

Sånt händer inte här kom urspurngligen ut år 1935. Då hade redan Hitler blivit rikskansler i Tyskland och etablerat en diktatur. I Siclair Lewis roman händer detsamma, fast i USA. Där får Demokraternas kandidat Berzelius ”Buzz” Windrip majoritet i valen och blir president. Vi känner igen en del av taktiken från ett modernare presidentval. Demagogi, lögner och stora löften till arbetare och medelklass. Alla ska få det bättre samtidigt som mer pengar ska satsas på det militära och skatterna ska sänkas.

Nu blir följderna mycket värre i boken. Presidenten får makt att stifta lagar utan medverkan av kongressen. Systemet med en dömande, en lagstiftande och en verkställande makt ersätts med presidentens diktatur. En fascistisk, korporativ stat skapas.

Motståndare fängslas. Afroamerikaner berövas sin rösträtt. Kvinnor ska inte arbeta utan sköta sin av naturen givna uppgift som maka och mor. Militära trupper i stil med Hitlers brunskjortor växer i antal. Godtycklighet och korruption råder. Så småningom blir så många fängslade att koncentrationsläger upprättas. Avrättningar, tortyr och angiveri sker överallt. Motståndare till regimen flyr till Kanada.

Huvudperson i boken är Doremus Jessup, en liten (både till växten och i hans betydelse som tidningsman) tidningsägare och redaktör i en småstad. Han är iakttagaren och fungerar som läsarens representant i berättelsen. Han är nog den enda som framstår som människa i boken.

I boken gisslas olika företeelser satiriskt och med humor. Kommunister vill inte arbeta mot diktaturen tillsammans med socialister och vice versa. Det känner jag i viss mån igen från Yvonne Hirdmans beskrivning av mellankrigstiden i Tyskland i boken Den röda grevinnan så det har verklighetsbakgrund. En enhetsfrontt i kampen mot diktaturen är omöjlig.

Sånt händer inte här är en satirisk berättelse. Människorna är mestadels figurer. Sinclair Lewis största sympatier verkar ligga hos collegeutbildad liberal medleklass. Kanske liknar de människorna författaren själv?

Jag brukar inte tycka att satiriska berättelser är de bästa romanerna. Här räddas min upplevelse av dels det angelägna och fortfarande aktuella ämnet, demokratin är inte självklar, dels av att Sinclair Lewis är en författare som kan skriva den här boken så dynamiskt och spännande och kompositionsmässigt bra och med kraft.

Jag rekommenderar den alltså.

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis, Polaris 2017. Överättning: Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendal 2017.

Katt och råtta av Günter Grass

Det är i Tyskland under andra världskriget. Några tonårsgrabbar har upptäckt vraket ev en sjunken polsk minsvepare utanför sin hemstad Danzig. De simmar ut och dyker efter föremål i vraket. Den djärvaste av dem är Joachim Mahlke som dyker mest och till och med hittar radiohytten som är fri från vatten.

Det är en av tonårskillarna som berättar. Först blev jag lite förvirrad eftersom berättaren mestadels kallar Mahlke för han men då och då riktar sig direkt till huvudpersonen och skriver Du. Men har man bara förstått det så är det inget större problem.

Boken skildrar tonåringarnas liv under några år medan kriget pågår. De intresserar sig för olika båttyper i de olika flottorna och för olika militära slag och händelser under kriget. De går i skolan och på sommaren simmar de till vraket. De intresserar sig för flickor. Så småningom blir de luftvärnspojkar och kommer i arbetstjänst där de får militär träning. Kriget kommer närmre och närmre.

Mahlke är en udda figur som går sin egen väg. Berättaren beundrar honom, åtminstone delvis. Mahlke är någon han inte kan glömma, någon som har gjort stort intryck och läser man hela berättelsen förstår man varför. Jag har bara läst Blecktrumman av Grass tidigare. Det var länge sedan men jag minns den som lite grotesk och det är också den här boken. Det känns som om den lite groteska stilen uttrycker författarens frustration och sorg över det eländiga kriget och vad som hände med människorna i Tyskland. En lite lustig detalj mitt i alltihop är att ett par gånger i Katt och råtta dyker en treåring som slår på en blecktrumma upp, men bara som hastigast.

Katt och råtta är en mycket allvarlig bok som också har svart humor. Det är en speciell ton i berättelsen, att författaren, fast boken handlar om starka känslor, ställer sig lite vid sidan om och betraktar händelseförloppet. Han är mycket allvarlig samtidigt som han raljerar över krigsutmärkelser och de vuxna. Ändå, eller kanske just därför, känns det starkt när jag läser den här boken. Det finns en stor sorg i berättelsen. Den ger många tankar om kriget och hur det kan ha varit att växa upp i Tyskland under den här tiden. En bok som jag rekommenderar.

Katt och råtta av Günter Grass, Bonniers 1999. Översättning John W. Waldén.

Omslagsbild: Günter Grass.

Första utgåvan i Tyskland 1961 och den första i Sverige kom 1962.