Berättaren i den här romanen är en framgångsrik författare. Hon är upptagen med att skriva och har många andra åtaganden. Hennes man är också författare och han är sjuklig. Eftersom författarinnan inte har tid att sköta hemmet behöver hon en hushållerska och den de anställer är Emerentia. Hon är gammal, outbildad, barsk och ordkarg och arbetar alltid. Hon är också vaktmästare i huset där hon bor och hon sopar trottoarer i hela kvarteret.

Emerentia ger alltid av sig själv till andra och ställer upp för sina nära och kära men hon är också svår att ha att göra med. Hon gör saker på sitt eget sätt och när berättaren hittar en liten valp i en snödriva blir hunden mer Emerentias än författarinnans.

Det här är en stark berättelse om en ovanlig vänskap. I förhållandet med Emerentia får vi veta mer om berättaren och hon lär sig också om sig själv och sitt förhållande till människor. Emerentia är ett unikum, en mycket ovanlig romangestalt, men sedd från den utbildade och mycket mer priviligierade människans synvinkel. Författarinnan och Emerentia är helt olika sorter och kan många gånger inte förstå varandras reaktioner. Vänskapen är stark och innehåller häftiga gräl. På så sätt gestaltar Magda Szabó klassskillnaderna i Ungern under kommunisttiden.

Intressant är också att författarparet under lång tid är ute i kylan, men vid en viss tidpunkt hamnar författarinnan i värmen igen, får pris och utses till delegat vid internationella konferenser. Det bärande i berättelsen är dock de personliga förhållandena. Onåd och nåd för författarinnan nämns mer i förbigående. Jag vet inte säkert, man kanske ger den här romanen också en bild av hur vardagslivet i Ungern kunde vara. Åtminstone en del av vardagslivet.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över författarinnans förhållande till sina egna föräldrar och hennes barndom. Om det får vi inte veta mycket, men att hon så ofta har dåligt samvete gentemot Emerentia och böjer sig för hennes vilja måste ha någon orsak mer än det som händer. Dörren är, som sagt, en mycket stark berättelse och den leder till många tankar och funderingar. Rekommenderas.

Dörren av Magda Szabó, Nilsson förlag 2020. Översättning: Eva-Teresia Lundberg och Maria Ortman.

Mihály och Erzsi är på bröllopsresa i Italien. Hon har övergivit sin rike man och gift sig med Erzsi. De är i Venedig, men redan första kvällen ger han sig ut i stadens gränder medan Erzsi är kvar på hotellet.

Efter några dagar, då de har stött ihop med en gammal barndomsvän till Mihály berättar han om när han gick i gymnasiet och umgicks med ett syskonpar som betydde oerhört mycket för honom. Tillsammans med några andra vänner lekte de rollspel som alltid slutade med döden. De här gamla minnena tar stor plats hos Mihály. Han är mellan 30 och 40 år gammal men särskilt vuxen och mogen verkar han inte. Han famlar. Han vill inte arbeta. Han vet inte vad han vill.

Vilken omöjlig karl tänker jag först men efterhand dras jag in i denna stämningsfulla och suggestiva roman. De befinner sig i Italien på 1930-talet, ett land som är fascistiskt, men det bara skymtar förbi. Italien är gamla städer och kloster och kyrkor och folket ser Mihály på med den utanförståendes fördomar. Inte så att han tycker illa om Italien, han älskar det och han tycker också om det delvis pittoreska folket. I mångt och mycket känns det som om handlingen i den här romanen utspelas på 1800-talet. Delvis känns den lite gotisk med medeltida hus som har en port för de döda som alltid är igenmurad, utom då någon avliden ska bäras ut från huset. Det är mycket vandrande på natten, det är förvirring, rädsla och många tankar på döden.

Vad handlar den egentligen om? Jag är inte säker. Om att inte passa in i borgerligheten, kanske. Om ett försenat ungdomsuppror kanhända. En moralisk betraktelse om huruvida vi människor bör bry oss om andra eller bara tänka på oss själva? Resa i månljus innehåller mycket. Den är egentligen inte mörk och den innehåller många olika personligheter: Erzsi är mycket mer pragmatisk och jordnära än Mihály. Hon har koll på praktikaliteterna även om hon tycker att Mihály är spännande. I romanen finns också ungdomsvännen och skurken János, en cynisk vetenskapsman som Mihály kände som ung och som är satiriskt framställd, en munk som nästan är ett helgon och mycket mer. Det är en egendomlig berättelse.

Min slutsats blir att Resa i månljus är en bra bok som sätter många myror i mitt huvud. Den liknar inte riktigt något annat jag har läst. Kanske på grund av att den är på allvar och att fonden är som i ett romantiskt 1800-talsdrama samtidigt som den är ironisk och det också finns en modern blick i den. Så jag rekommenderar den varmt. Läs den! Man får bara stå ut med att den handlar om män som tar hem ”en liten parisiska” till sitt hotellrum och som ser på kvinnor som ett främmande folkslag som inte kan utföra allt som män kan. Ett undantag är den mystiska Éva som kanske varken är man eller kvinna, som nästan är en spökfigur.

Resa i månljus av Antal Szerb, Nilsson förlag 2015. Översättning: Maria Ortman.

Den här boken är ungefär lika diffus för mig som omslagets bild. Vi ser en pojke och hans mor och ett pärlhalsband. Jag tror att det här är autofiktion. Det handlar nog om författaren och hans mor, men jag kan inte vara säker. Det handlar också om fotboll och situationen i Ungern på 1950-talet. Fotboll är inte min sport, direkt och kanske får man ut mer av den här boken om man vet mer om den, men jag ser att fotbollen finns i boken som ett andningshål. Engagerar man sig i fotboll kan man för en stund glömma svårigheterna. Och den som blir en riktigt bra fotbollsspelare får kanske vissa privilegier och får resa till utlandet och spela matcher.

Bokens berättare talar till oss dels från nutiden, dels genom minnen från barndomen. Men berättaren är inte den enda rösten, bland annat talar ibland pojkens mor och även andra och det utan särskild markering. Det tog många gånger tid för mig att förstå vem som berättade. Boken är uppbyggd av en massa olika delar och fragment utan kronologisk ordning. Den har en desperat skojjig ironisk ton som ibland avbryts av det djupaste allvar. Fast jag känner hela tiden allvaret bakom skojjigheten. Författaren skär några gånger in med skarpa glimtar om till exempel tortyr. Texten är också mycket vacker bitvis. Och den förvånar. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Resultatet blir som ett pussel där det fattas en massa bitar. Eller som att vakna ur en dröm.

Kanske ska den här boken inte läsas igenom från pärm till pärm, utan hellre läsas i små portioner under längre tid? Jag tror att båda sätten kan ge något till läsaren och upplevelserna blir mycket olika. Min upplevelse blir en undran och den leder till att jag faktiskt vill läsa mer av Péter Esterházy fast den här boken var så besvärlig.

Ingen konst av Péter Esterházy, Weyler 2010. Översättning: Ildikó Márky och Ervin Rosenberg.