Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Burgers dotter av Nadine Gordimer

Burgers dotter är en berättelse om Sydafrika under apartheidtiden. Romanen publicerades första gången 1979 och händelser och politiska diskussioner under 1970-talet präglar berättelsen. Huvudperson är Rosa Burger. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger som dör i fängelse på grund av sin politiska verksamhet.

Sydafrika var inget demokratiskt land på den tiden. Den lilla gruppen vita sydafrikaner som ville ha apartheid kunde leva gott med tjänstefolk och känna sig överlägsna. De hade också rösträtt. Den stora mängden svarta människor hade ingen rösträtt. De måste ha inrikespass och fick inte röra sig i landet som de ville. De var fattiga, underbetalda och var hänvisade till usla bostäder. Många svarta män slet hårt i gruvorna som gav stora rikedomar till ägarna och regimen. Svarta fick dålig utbildning.

Dessutom rådde apartheid. I parkerna fanns bänkar för vita och bänkar för svarta. De svarta fick inte bo i samma områden som de vita, om de inte var tjänstefolk och bodde i något rum eller något skjul på tomten. Allt var uppdelat: skolor, bussar, caféer, och skyltar med Endast vita fanns överallt. Kärlek mellan raserna var förbjuden.

I Sydafrika fanns även vita som var emot apartheid. Kommunisterna som Rosa Burgers far tillhörde var några av dem men det fanns också liberala vita som var emot apartheid. Sydafrika var ett hårt land. Motståndarna till apartheid var övervakade och arresterades då och då. De kunde hamna i fängelse och om de kom ut därifrån blev de dömda till husarrest. Det innebar att de måste hålla sig inom sitt polisdiskrtikt och de kunde också ha kontaktförbud. Man fick inte besöka dem.

Det här samhället hade Rosa Burger vuxit upp i. Hon hade hjälpt sin far och mor några gånger i det politiska arbetet under uppväxten men annars var hon inte engagerad politiskt. Jag uppfattar att hon är desillusionerad och trött efter båda hennes föräldrar har dött. Så småningom vill hon resa bort från Sydafrika men det är lättare sagt än gjort. Fast hon inte är politiskt aktiv är hon övervakad. Säkerhetspolisen följer det hon gör. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger. En sådan människa får inget pass och har alltså inte tillåtelse att resa utomlands.

Endast genom klokhet och list lyckar hon så till slut få tillfälle att resa. Inte förrän flygplanet har lyft vågar hon tro på att hon verkligen ska få komma iväg.

Allt det här behöver faktiskt skrivas om boken eftersom baksidestexten är helt missvisande. Läser man den får man uppfattningen att boken handlar om Rosa Burgers liv i Europa efter att hon lätt som en plätt har skaffat sig ett pass och rest iväg. Så är det inte. Den allra största delen av romanen handlar om livet i Sydafrika innan hon reser. Och som jag har skrivit var det nästan otroligt att hon fick ett pass och kunde resa.

Med det sagt vill jag framhålla att Burgers dotter är en stor roman. Nadine Gordimer beskriver levande livet i Sydafrika och som en motsats livet i Sydfrankrike där Rosa Burger vistas efter att ha rest ut ur landet. Romanen innehåller fantastiska miljöbeskrivningar och bra tecknade karaktärer. Hur svårt vita i andra delar av världen har att förstå hur livet verkligen är i Sydafrika beskrivs på kornet. Där finns också en fin kärlekshistoria.

Jag tror att man behöver ha ett visst intresse för politik och historia för att riktigt uppskatta boken. Diskussioner och åsikter tar stor plats. Författaren beskriver många skilda synsätt.

1970-talet var en brytningstid. En del svarta hade kommit upp sig i kåkstäderna och skaffat sig fina bilar, inte alltid på lagligt vis. Frelimo segrade i Moçambique. De svarta ungdomarna började protestera och blev brutalt ihjälskjutna av polisen när de demonstrerade. Nadine Gordimers roman pekar framåt mot vår tid.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Bonniers 2018. Översättning Annika Preis.

Boken är en av de 14 böckerna av kvinnliga Nobelpristagare i littertur som gavs ut 2018 när inget Nobelpris delades ut.