Våra nordiska grannländer är kanske de andra länder, förutom Storbritannien och USA, som vi svenskar läser mest böcker från. Eller är det så? Jag vet inte säkert. Men en sak vet jag – att det finns en uppsjö av spännande och intressanta nordiska böcker. Och väldigt många av dem har jag inte läst.

Först har jag valt en av alla dem som jag inte har läst men som jag gärna vill läsa och det är Arv och Miljö av Vigdis Hjort. Den ska vara en uppgörelse med en högborgerlig familj som är fin på utsidan men raka motsatsen inuti och den ska handla om incest, om vreden på grund av den och om förnekelsen i familjen. Så nu är Arv och miljö med i min tisdagstrio för att påminna mig om att jag ska läsa den.

Ditte människobarn av Martin Andersen Nexö läste jag när jag växte upp och den gjorde stort intryck. Den handlar om Ditte som är ett oönskat barn i den fattigaste underklassen och hur hennes godhet och hjälpsamhet utnyttjas. En bok som grep mig mycket på sin tid. Den kom ut på danska 1917-1921 och finns utgiven på svenska. Men jag tror att man endast kan köpa den antikvariskt översatt till svenska, eller låna den på biblioteket.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, som kom ut på svenska förra året, har jag nyligen läst och skrivit om här på bloggen.

Om du tittar in hos Ugglan & Boken kan du hitta massor av nordiska böcker av olika slag.

Det här var inte svårt. Hur lätt som helst att välja ut de tre bästa som jag har läst i år. Jag brukar inte slösa med femmor, men de här tre böckerna har fått full pott.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård som jag precis nyligen läste.

Människornas jord av Pramodeya Ananta Toer.

Och Klubben av Matilda Gustavsson.

Eftersom jag har skrivit om alla tre har jag länkat till mina inlägg.

Om du tittar in hos Ugglan& Boken så får du veta vilka böcker andra bokbloggare tyckte var bäst hittills i år.

Det här är inte så lätt, tänkte jag när jag såg ämnet för dagens Tisdagstrio hos Ugglan & Boken, i alla fall inte om jag ska komma med aktuella böcker. Lösningen blev tre rymdklassiker och den första har jag inte ens läst, nämligen Den lille prinsen av Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry. Han levde mellan 1900 och 1944 och han var pilot. Den lille prinsen handlar om en pilot som har tvingats nödlanda i öknen och medan han lagar sitt flygplan dyker den lille prinsen från planeten B612 upp. Kanske har ni läst den här boken allihop. Jag skulle ha kunnat ha med den när vi hade temat ”Alla har läst den men inte jag”. Men nu ger jag alltså mig själv en kraftig påminnelse om att jag måste läsa den här boken.

Den andra boken är År 2001 – en rymdoddyssé av Arthur C. Clarke. Jag tyckte att den var riktigt bra när jag läste den för länge sedan, spännande och fascinerande. Den finns också som film, regisserad av Stanley Kubrick. Både boken och filmen kom 1968. Manuset och romanen skrevs parallellt men boken kom ut efter filmen. Idag när vi pratar mycket om artificiell intelligens tycker jag fortfarande att historien om datorn HAL i rymdskeppet är intressant.

Sist har vi här romanen Solaris, publicerad 1961 och skriven av den polske författaren Stanislaw Lem. Det finns flera filmatiseringar av Solaris men de har jag inte sett. I romanen befinner sig forskare på en rymdstation i bana runt en planet som är täckt av ett hav. Det här havet tycks ha medvetande och kunna styra planeten och människorna i rymdstationen får egendomliga syner och bilder från sitt förflutna. Vad intelligens är och hur en eventuell utomjordisk intelligens skulle vara beskaffad har vi människor länge funderat över. Vi vill gärna tro att den skulle ha människoliknande form, men så behöver det ju inte alls vara.

Det finns säkert en uppsjö böcker med eld i titeln eller som handlar om bränder, men jag fick fundera ett slag eftersom jag ville ha böcker som jag har läst och då blev det till slut dessa tre.

Tjärdalen av Sara Lidman. Man bränner trä till tjära och hur det går till kan man läsa på Wikipedia. I Sara Lidmans bok bränner en man en tjärdal i en by i Västerbotten och han har förstås räknat med att tjäna pengar på tjäran. Men ett illdåd kommer i vägen och stora konflikter uppstår. Jag läste den i mycket yngre år och kommer inte ihåg så mycket av den, men det jag minns väldigt starkt är att jag blev förvånad över att berättelsen var så spännande och att jag tyckte att den var så bra. Den är Sara Lidmans debutbok från 1953.

Eld i håg av Stig Trenter. Det är en deckare med Trenters hjälte Harry Friberg där det förekommer mordbrand. Det är mycket länge sedan jag läste den. Boken utgavs första gången 1949 men jag ser att den fortfarande kan köpas i nätbokhandeln.

Den tredje boken får man låna på bibliotek eller leta efter antikvariskt. Det är Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal. Han levde mellan 1923 och 2015 och hade kurdiskt påbrå. Låt tistlarna brinna är hans debutroman och handlar om pojken Memed som revolterar mot förtrycket i sin turkiska hemby. Jag läste den på 1970-talet och då tyckte jag att den var bra. Den finns även som lättläst klassiker.

Det var mina tre böcker på eldtemat. Om du tittar in hos Ugglan & Boken kan du hitta fler.

Att samla många böcker av en och samma författare har inte varit min grej. Jag har haft några stycken eller enstaka av varje och jag tror att den jag har haft mest av är Torgny Lindgren. Om jag inte räknar den där långa raden böcker av Emilie Flygare Carlén som jag fick av en släkting. Jag läste dem faktiskt alla eftersom jag intresserade mig för tiden. Men de böckerna har jag inte kvar.

Nu lever jag ihop med en man som har en större tendens att samla på sig böcker än vad jag har haft och den författare som vi har i särklass mest av i bokhyllan är Georges Simenon. De volymerna är så många att jag inte orkar räkna dem. Simenon är ingen författare som jag själv skulle ha samlat men jag är glad att min man har gjort det och att vi har dem. Jag har inte läst många av dem hittills, men boken i mitten på bilden har jag läst och den var bra: Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon.

Sedan har vi en lång rad Trenter och John Dickson Carr, men dem hoppar jag över. Dock tycker jag att även icke-samlare gott kan köpa på sig de författarna om de tycker om dem. Man hittar absolut inte alla deras böcker på biblioteket eller i bokhandeln.

En författare som vi har mycket av är Niklas Rådström. Honom har jag också bekantat mig med tack vare min man och på så sätt har jag läst några bra och rörande romaner. Den bästa hittills är En handfull regn.

Sist men inte minst har vi Joyce Carol Oates som både min man och jag har skaffat böcker av. När jag skulle välja den bästa som jag har läst av henne tvekade jag mellan Blonde och Karthago. Men det fick bli den senare.

Dagens utmärkta tema kommer från Ugglan och Boken. Titta in hos henne så får du veta vad andra bokbloggare har mycket av.

Det här temat har vi fått från Ugglan & Boken på grund av att det var knytblusens dag igår och vad passar då bättre än att börja med en bok av Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Boken innehåller en mängd texter om en rad olika ämnen. I boken lär hon likna På spaning efter den tid som flytt av Proust med majonäs. Jag har inte läst Husmoderns död ännu men i vår ska det ske.

Selma Lagerlöf måste ha varit en stark kvinna som kunde ta sig fram i ett samhälle där kvinnor av hennes klass skulle stanna hemma och lära sig sköta ett hushåll och lära sig spela piano och få lite lagom boklig lärdom så att de kunde bli en bra hustru och mor. Här har jag Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. Inte heller denna tegelsten har jag läst ännu, men det är inte dumt att ha intressanta böcker som väntar på bokvagnen.

Men den tredje boken har jag läst och när man tar del av Jag möter en diktare av Moa Martinson, då inser man att hon måste ha varit en mycket stark kvinna. Titeln är en länk till mitt inlägg om boken.

Starka kvinnor behövs i världen. Om du tittar in hos Ugglan & Boken hittar du fler bokbloggares starka kvinnor.

Ett passande tema just nu är Vårkänslor. Här hos mig blev det två gånger Tove Jansson med Lars Gustafsson i mitten.

Jag börjar med En kakelsättares eftermiddag av Lars Gustafsson. Här är det omslaget som ger mig vårkänslor. Om ni säger att det ser lite höstlikt ut så svarar jag att det gör det inte alls. Ljuset och diset över landskapet i fjärran känns mycket vårlikt för mig. Dessutom finns också röda och bruna toner i lövsprickningen.

Det är länge sedan jag läste boken och jag minns faktiskt inte så mycket, men den handlar om den förtidspensionerade Torsten Bergman som erbjuds ett tillfälligt arbete med att sätta kakel i ett badrum.

Sedan var det Tove Jannson. Nyligen läste jag hennes novell Om våren. Bättre skildring av vår och snösmältning får man leta länge efter.

Det osynliga barnet börjar med berättelsen om Snusmumrikens vårvisa. Där träffar Snusmumriken ett kryp i skogen som han döper till Ti-ti-oo. En fin berättelse om längtan efter att vara ensam och längtan efter gemenskap.

Om du tittar in hos Ugglan & Boken får du fler tips på bokliga vårkänslor.