Anny Romands mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord.

Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka. Där fick hon höra berättelser om det hemska som hade skett. Mormodern skrev också dagbok under första världskriget och Anny Romand har använt korta stycken ur dagboken i sin bok. De varvas med hennes barndomsminnen.

Boken är tunn och jag hade nog velat ha lite mer om dessa hemska händelser och vilka konsekvenser de fick. Men boken handlar om ett mycket angeläget ämne och barndomsminnena är skrivna utifrån den lilla flickans synpunkt och både det och utdragen ur dagboken gör att berättelsen känns äkta, upprörande och rörande. Det blir personligt. Och boken innehåller händelser som är så fruktansvärda att det är svårt att förstå att det verkligen har hänt, även om vi vet att det inte är första gången i historien det sker och inte heller den sista. Det var människor som älskade och arbetade och tog hand om sina barn, och barn som lekte och studerade som blev utsatta för den här grymma behandlingen och det känns när jag läser. Dessutom gestaltas flyktingars situation, något som ständigt är aktuellt.

En bok som är värd att läsas.

Min mormor från Armenien av Anny Romand, Grate 2017. Översättning: Madeleine Gustafsson.