Mästaren Ma av Willy Kyrklund

En dag fick jag höra talas om att Mästaren Ma skulle vara den bästa svenska skönlitterära boken som skrivits under nittonhundratalet. Det gjorde mig nyfiken. Sedan visade det sig att detta inte var beslutat av någon jury utan att det var Expressens kulturchef Victor Malm som hade utsett den till den bästa från 1923 till 2023. Skeptisk som jag är funderade jag på om man över huvud taget kan utse en enda bok till att vara den bästa. Romaner är så olika och kan vara bra på många sätt. Men nyfikenheten bestod.

Jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst den, men Mästaren Ma är inte lätt att skriva om. Enligt Wikipedia är den en pastisch på den kinesiska teologisk-religiösa textkommentarens lärda genre, skriven på ett egensinnigt språk. Eftersom jag inte vet ett jota om dessa kinesiska texter så står jag mig ganska slätt om jag sätter mig före att göra en bedömning av boken. Det får bli mycket personligt.

Mästaren Ma är en mycket ovanlig bok. Jag har nog aldrig läst dess like. Det finns säkert fler sådana här pastischer men min ryggradskänsla är att den här är mycket bra. Den känns bra. Språket och knappheten och den svarta humorn gör att jag verkligen uppskattar läsningen. Där finns också den stora kontrasten mellan lärda hårklyverier och den jordnära, prosaiska och ibland fruktansvärda verkligheten. Mästaren Ma framstår inte för läsaren som en beundransvärd mästare. Tvärtom som en person i ledande ställning som vi har mött eller hört talas om och som har blivit avklädd i pressen. Trots att Willy Kyrklunds roman driver med gamla kinesiska företeelser känns den inte inaktuell.

Alltså kan en läsare ha glädje av att läsa Mästaren Ma även utan kunskap om bakgrunden. Willy Kyrklund (1921-2009), däremot, hade studerat sinologi. Om honom visste jag heller inte något när jag fick höra talas om Mästaren Ma. Namnet kände jag igen, men mer var det inte. Att läsa Mästaren Ma har gjort mig nyfiken på hans författarskap.

Mästaren Ma av Willy Kyrklund, Alba 1989.