Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den sextonåriga flickan Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. För en tid sedan rymde hennes mor och hon hittades inte av slavägarna. Cora är nu ensam och måste bo med andra utstötta kvinnor på plantagen. Att Coras mor flydde förvånar inte läsaren. Förhållandena på plantagen är fullständigt vidriga. Hårt arbete utan dess like, misshandel som ibland leder till döden, godtyckliga bestraffningar, också för en sådan sak som viljan att lära sig läsa. Försäljning av slavar hit och dit så att barn blir föräldralösa. Och utnyttjande av kvinnor och flickor förstås. Om en slav mot förmodan skulle leva till sitt femtionde år betraktas hen som uråldrig.

Men samtidigt som läsaren så väl förstår att ingen slav vill stanna på den där hemska platsen är det svårt att förstå att Coras mor vågade fly. Slavarna blir så gott som alltid upphunna av slavjägarna och sedan förda tillbaka till plantagen, antingen som avhuggna huvuden eller som en hårt sargad människa som ska plågas till det yttersta innan hen mördas. Och detta sker inför åsynen av alla plantagens slavar för att statuera exempel. Men Cora rymmer ändå och flyr bort genom den underjordiska järnvägen.

Det fanns något som kallades den underjordiska järnvägen under slavtiden. Det var människor som hjälpte slavar att fly norrut med risk för sitt eget liv. De finns också i Colson Whiteheads roman, men hjälparna har i den tillgång till en verklig underjordisk järnväg. Den finns utbyggd under jorden och tågen tuffar på i tunnlar. Jag har sett kritik mot detta, men jag förstår varför författaren har valt att skriva så. Romanen är mycket pedagogisk. Jag har fått kunskap om och insikt i mycket som jag inte visste tidigare, och allt detta i romanform hade nog varit svårt att få med utan den underjordiska järnvägen. Vi får uppleva hur förhållandena skiljer sig mellan flera olika stater och vi hade inte kunnat följa en flyende på så långa färder utan tågen i tunnlarna. Det hade knappast gått.

Den underjordiska järnvägen är alltså en ond saga med verklighetsbakgrund, men den innehåller också omtänksamhet, uppoffrande människor och verksamhet som pekar mot en bättre värld. För mig var den både intressant och spännande att läsa. Den är bitvis otäckt spännande och den är lärorik. Något som var mycket intressant att läsa var partiet från South Carolina där delstaten och många av de välvilliga människorna ansåg att svarta inte var lika mycket värda som vita. De ville att de skulle ha ett bättre liv och de ville höja deras nivå, men absolut inte till jämbördiga människor. Något som var väldigt viktigt var att de inte skulle bli för många, så man hade ett program för sterilisering. Känns det igen? Förtrycket har många ansikten.

Det jag berättar här är bara en bråkdel av det man hittar och upplever i Colson Whiteheads roman. Och att man just får uppleveser är så viktigt. Skönlitteraturen får oss att förstå och känna på ett helt annat sätt än facklitteratur. Läs gärna den här romanen.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead, Bonniers 2017. Översättning: Niclas Nilsson.

The Underground Railroad publicerades första gången 2016 och har fått både The National Book Award och Pulitzerpriset.