Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. De tre systrarna bor med sin mamma som är borta mycket och jobbar och de får ofta klara sig själva. De är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Så vitt jag begriper är den här romanen delvis autofiktiv. Det verkar finnas en hel del från författarens eget liv i den. Om systrarna verkligen har funnits vet jag inte, men i romanen får vi alltså följa två familjer, författarens och systrarnas, under ganska många år och där kommer verkliga händelser in som till exempel Jas-kraschen 1993.

Både systrarna och Jonas Hassen Khemiri har ett tunisiskt arv och det gör att inte bara det att leva i en familj, att förstå varandra eller inte, att leva en mer eller mindre farlig barndom ute bland andra barn och att utvecklas till en vuxen människa med alla de svårigheter och glädjeämnen och komplikationer som det kan innebära finns i den här romanen. Både systrarna och författaren utsätts för rasism. De är i mångt och mycket udda barn som sticker ut.

Ibland under läsningen känns det nästan som att alltihop är lite väl konstruerat och att texten flyter på nästan alltför lätt. Jag kan också tycka att den innehåller lite väl många långa uppräkningar. Men det är en bra roman. Mycket bra. Den är allvarlig och känslosam, underhållande och även lite rolig. Där finns många drastiska händelser och personerna i berättelsen framstår som riktiga människor. Partierna från Tunisien har stor närvaro och det författaren skriver om sin egen barndom känns äkta. Och många av de känslor som finns i romanen kan jag känna igen fast min barndom var så annorlunda. Systrarna handlar om många svåra företeelser, men romanen har ändå en slags lätthet och mitt i denna lätthet har den stor tyngd.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2023.