Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg

I den här romanen berättar en kvinna om sin familj i flera generationer. Hon skriver faktiskt, framkommer det så småningom. Ska det bli den här boken? Kvinnan berättar fragmentariskt med hopp i tiden och bilderna och scenerna som hon frammanar äger rum vid olika tider huller om buller. Det medförde att jag hade lite svårt att greppa alltihop när jag läste. Vem var det här nu egentligen? Frågade jag mig då och då. Vilken generation är vi i nu? Det hände under läsningen att jag önskade att det fanns ett släktträd i boken. Samtidigt skulle ju det inte fungera till det här luftiga, fragmentariska berättandet. Det ordningsamma släktträdet skulle skära sig allt för mycket mot romanens stil. Så jag beslutade mig för att ta det som det var och glädja mig åt upplevelsen som jag fick av läsningen.

Farväl till Panic Beach är full av mörker och ljus på samma gång. Den handlar om en familj som i flera generationer inte har givit barnen den trygghet och uppmärksamhet som de behöver. Mest handlar romanen om berättarens förhållande till sin pappa och om förlusten av en syster. Det är mycket mörker och vinter i berättelsen, men också sommar och starkt ljus, men då kanske samtidigt lite disigt på Panic Beach. Jag uppfattar det som att berättaren, Nina heter hon förresten, måste skriva sin historia på detta viset. Det luftiga, fragmentariska berättandet gestaltar också hennes osäkerhet som barn till en alkoholiserad men charmig far som inte gick att lita på, som inte hade en tanke på att barnet behövde mat. Och en mor som naturligtvis i längden inte orkade leva med den här mannen, men som lämnade dottern i hans obefintliga vård veckor i streck.

I berättelsen finns stark sorg över och stark kärlek till fadern och samtidigt något avvaktande, en vana att ta hand om sig själv. Där finns en stark dragning till teatern. Berättaren sitter ofta utanför Dramaten och skådespelaren Helena, som hon känner, har till och med givit Nina en nyckel. Visst är väl Helena en släkting? Men hur? Kanske borde jag inte skriva om den här boken när mina begrepp är så vaga? Men ändå. Som läsare är jag nog inte den enda som känner sig lite virrig. Teater eller människor som beter sig som om de spelade någon och som är svåra att lära känna på djupet finns också i Ninas släkt.

Romanen blir drömlik och stundvis är den mycket vacker. Den stannar kvar inom mig, mycket som en känsla.

Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, Bonniers 2024.