Sent i november av Tove Jansson

Det är höst och ungefär samtidigt börjar Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, den lilla homsan Toft och Snusmumriken tänka på Mumindalen och vandra dit. Men de minns sin samvaro med Muminfamiljen om sommaren och eftersom det är höst ser allting annorlunda ut. Muminfamiljen är inte där. Huset är stängt, men inte låst. Det är ganska kallt.

Inget är som de minns i Mumindalen. Det värsta är nog att Muminfamiljen inte är där. Nu får de sex klara sig bäst de kan och eftersom Tove Jansson har utrustat dem med mycket olika karaktärer, viljor och rädslor blir det inte lätt. Deras sätt att tänka är utmejslat. De är typer, men ändå mycket mänskliga. Som läsare känner man igen olika mänskliga drag och det finns stor värme i berättelsen även om det är kallt i november. Vi har det mycket gamla Onkelskruttet som glömmer det mesta och är sur och egoistisk, Hemulen som mycket sällan genomför vad han drömmer om, Filifjonkan som är rädd och som vill städa, som vill härska i köket, ensam. Mymlan som låter dagarna gå, som är nästan lika egoistisk som Onkelskruttet, fast på ett mycket charmigare sätt. Visst känner vi igen henne också? Och Snusmumriken, han klarar sig alltid. Han går sin egen väg.

Men nu glömmer jag nästan den lilla Homsan Toft som är så liten och som blir hunsad ibland av de större. Han är utanför de andras kontroverser. Han är rädd ibland, men finner någon slags trygghet i sin egen vrå.

Ja, vi känner igen dem, figurerna i Tove Janssons Muminböcker, och det är inte alls dumt att sitta inne i värmen och läsa Sent i november just i november.

Sent i november av Tove Jansson, Förlaget 22018..