Döden tar semester av Carina Burman

Florence Granat är deckarrecensent. En dag i april 1956 kollapsar hon på tidningsredaktionen och doktorn säger att hon måste vila och gärna åka söderut. Så hon bokar in sig på en gruppresa med buss till Rom. Florence Granat lider alltså inte av utmattningssyndrom. Då hade hon aldrig kunnat ge sig iväg på denna gruppresa. Hon lider av vitaminbrist och har arbetat alltför hårt helt enkelt.

Ja Florence Granat åker alltså iväg och under resan sker ett mord. Döden tar semester är en pusseldeckare där Florence Granat är berättaren och också den som löser mysteriet. Som det ska vara i en pusseldeckare är bussen fullpackad med misstänkta. Den ena anknytningen till mordoffret efter den andra kommer fram. Deckaren är berättad med en viss torr humor. Florence Granat får mig att tänka på Barbro Alving, men den senare kan man väl säga skriver i en annan lite högre liga. Berättelsen är ganska underhållande och mycket från 1950-talet finns med. Det är titlar som måste läggas bort om man ska bli du med varandra, det är nylonstrumpor som stoppas om det går hål på dem. En kvinna som Florence är inte riktigt klädd när hon går ut om hon inte har hatt. Och cigaretter och piprökning är en naturlig del i resenärernas tillvaro. Språket känns också ganska femtiotalsaktigt.

Döden tar semester är alltså underhållande och lite spännande är den också och är skriven med stor kunskap och känsla för hur människor uttryckte sig på 1950-talet, men jag har lite svårt för tonen i den, även om den stämmer ganska bra med hur jag föreställer mig berättaren. Författaren är kunnig, men berättar lite för mycket om alla sevärdheter på vägen och i Rom. Det blir lite tungfotat mitt i lättheten. Dessutom stör jag mig på en del saker. Florence Granat skriver åt en vänstertidning, recenserar deckare och skriver kulturartiklar. Det kan väl inte ge alltför stora inkomster? Hur har hon råd med bussresan och att köpa nya kläder och gå ut och äta utan minsta tanke på kostnad? Det är säkert billigare i Italien, men i alla fall. Jag kan inte tänka mig att en journalist i hennes situation hade det alltför fett. Och vad är det för ett stort konditori i Värnamo som har fyra servitriser? Fanns det kanske sådana i landsorten på 1950-talet? Och jag tycker också att Florence Granat halkar lite väl lätt över ruskigheterna som hon råkar ut för. Dessutom tycker jag att lösningen på mysteriet inte är det minsta trovärdig, och nu menar jag inte i den riktiga verkligheten. Jag tycker att lösningen inte är trovärdig i bokens verklighet. Det finns andra deckare med snarlik lösning där jag tycker att det håller. Mer kan jag inte säga för då avslöjar jag för mycket.

Men jag bör antagligen inte haka upp mig på sådana saker. Jag bör nog föreställa mig att det är Florence Granat som har skrivit den här deckaren och att hon vill berätta historien på det här sättet. Och den är som sagt ganska underhållande.

Döden tar semester av Carina Burman, Bonniers 2025.