Vuxna människor av Marie Aubert

Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat. Nu har hon kommit till den ålder när det börjar bli för sent att skaffa barn.

När man läser Vuxna människor märker man ganska snart att det är något som är fundamentalt fel i Idas familj. Det kan vara bara Ida det beror på, men jag misstänker att det finns mycket mer bakom. Jag kan förstå att hon kan känna sig missgynnad gentemot sin syster. Att aldrig få till det och bilda familj fast man vill måste vara svårt. Och den alltför vanliga dynamiken mellan människor, att ensamstående barnlösa kvinnor är mindre värda än de som har familj, den finns ju fortfarande här i vårt moderna samhälle, medvetet eller omedvetet.

Men Ida manipulerar hela tiden. Hon bryr sig inte om de andra i familjen, deras känslor, att de ska ha det bra. Hon utgår bara från sig själv, hon vill ha, hon vill ta. Det snörper åt i en när man läser och det känns som om en katastrof lurar någonstans.

Vuxna människor är en kort och tät roman. Allt överflödigt, som inte skulle vara överflödigt i en annan roman, är borttaget. Eller annars fanns det aldrig där. Det blir mycket effektivt. Man sitter med en illavarslande förväntan i kroppen och läser. Det är bra gjort, och jag vill gärna läsa mer av Marie Aubert. Den enda kritik jag kan ha är att människorna himlar med ögonen hela tiden. Jag undrar varför författaren har uttryckt sig på det viset? Romanen verkar annars mycket medvetet skriven. Rekommenderas.

Vuxna människor av Marie Aubert, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Cilla Naumann.
Romanen publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske).