Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

I den här boken berättar Ann Heberlein om sin sjukdom och vad den ställer till med för henne själv och hennes närmaste. Sedan tjugoårsåldern lider hon av bipolär sjukdom typ 2. Den kallades tidigare manodepressivitet och lider man av den har man hypomaniska perioder. Det finns mediciner, men de har naturligtvis vissa biverkningar och i den hypomaniska perioden kan det lätt bli så att man slutar ta sin medicin för att man upplever att man mår så bra och också får så mycket uträttat. Det är en mycket farlig sjukdom eftersom man också grips av depression och det kan leda till att man tar livet av sig.

Jag tycker att det är mycket bra att Ann Heberlein har skrivit den här boken. Jag som på sin höjd har varit deppig och sörjt, vilket är något helt annat än depression, får veta en del och förstår den här sjukdomen lite bättre genom att läsa om den. Och manisk har jag aldrig varit. Men Ann Heberlein skriver mycket levande och samtidigt klart och tydligt om sjukdomen. Hon gestaltar hur det känns samtidigt som hon tar upp moraliska och filosofiska frågor kring människans ansvar och om det är moraliskt rätt att begå självmord. Hon skriver också om hur sjukdomen inverkar på hennes och hennes närmastes liv. Den maniska perioden kan medföra stor kreativitet och arbetskapacitet, men det blir för mycket och värre och värre under perioden. Det blir alldeles för lite sömn, stora humörsvängningar och dumma och oövertänkta beslut, både livsbeslut och ekonomiska. Det är till exempel vanligt att man gör stora inköp som kostar mycket mer än man har råd med och sedan sitter man själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation. Den hypomaniska perioden sliter också hårt på kroppen och hjärnan.

Texten känns som om hon har skrivit den mitt i sjukdomen, inte under en frisk period. Tiden när sjukdomen hålls på mattan har varit en mycket längre under hennes liv än de akuta perioderna och det känns bra att få veta. Men när jag läser den här boken känns det som om hon har skrivit boken under en akut period och det är bra att det känns så även om det inte stämmer med verkligheten. Det gör att jag får mer förståelse för sjukdomen.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, Weyler 2008.