Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson

Tomas Flod är adoptivbarn och söker sina rötter. År 1977, när han är tjugofem år gammal börjar han undersöka vilka hans biologiska föräldrar var. Det visar sig att de körde genom isen på en sjö i Dalarna och förolyckades år 1962. Hans gravida mor drogs upp och forslades till läkare, men hon kunde inte räddas. Men läkaren opererade ut barnet som överlevde. Hans fars kropp hittades aldrig.

Det är en spännande inledning, men vartefter Tomas Flod letar vidare faller mycket av spänningen bort i den snåriga historien. Det är många personer inblandade som är lite svåra att hålla reda på. Romanen är lika dunkel som en roman av Modiano kan vara, men den är längre och mer pretentiös samtidigt som jag stundvis känner att författaren måste ha haft en glimt i ögat när han skrev. Jag har aldrig tidigare sett en ansamling av så ovanliga namn i en berättelse. Personerna kring tidskriften Kamelia, gruppen Fem unga hetsporrar, består av Keit-Åke Hagberg, Kain Been, Guy Lindor, Teddy Kabbing och Tomas far Aron Jensen. Tomas arbetar hos herr Köhnesahr som startar en plantskola. Exempel på andra namn som kommer upp är Åke Fajersson och Mimmi Thiwång.

Den här berättelsen känns både lite skämtsam, eller ironisk, och mycket allvarlig. Kanske vill författaren skämta lite med genren ”att söka sina rötter”. Romanen skiljer sig markant från den första boken från Farsta, Myten om den förstfödde, som var en uppväxtberättelse där man känner av och med huvudpersonen. Men han heter Bruno. Det är alltså en annan person. Eller är det verkligen det? Men Tomas Flod som person tar inte stor plats i Den harmynte trumpetaren fast det är han som berättar och som undersöker faderns och moderns bakgrund, sin rötter. Jag funderar på romanens budskap. Vad säger den mig? Att det inte är så lätt att veta vad som verkligen hände förr? Att man aldrig kan vara säker på varifrån man kommer? Att det som hände för många år sedan försvinner i ett töcken? Att ambitioner och drömmar ofta går om intet på grund av mänskliga brister och andra omständigheter? Hur det nu är skiljer sig den här boken markant från Tony Samuelssons förra. Kanske är det så han arbetar? Det får visa sig framöver. Hittills har jag bara läst hans tre första romaner och så Kungen av Nostratien.

Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson, Prisma 1991.

Böckerna som jag hittills har läst av Tony Samuelsson är:
Seymor (1989)
Myten om den förstfödde (1990)
Kungen av Nostratien (2024)