Strega av Johanne Lykke Holm

Rafa kommer till den lilla bergsorten Strega. Hon och åtta andra unga kvinnor ska läras upp för att bli hotellpersonal under vintersäsongen. Hotellet är gammalt och har sett bättre dagar. Korridorerna och rummen är tomma. Flickorna får lära sig allt som hör till arbetet, ja mer än det, verkar det som. De ska tydligen sköta såväl köket som rummen och städningen och tvätten.

Det är en egendomlig stämning i Rafas berättelse. Strega är en liten plats med berg runt om. Hotellet ligger en bit därifrån, ensamt bland bergen. Det finns ett nunnekloster i närheten, men flickorna ska inte prata med nunnorna. De få erfarna som styr hotellet och ska lära upp flickorna är mystiska uppenbarelser och som läsare vet man inte om de har något mörkt, hemligt i sitt liv. Hela berättelsen har en lite hotfull ton. Jag väntar mig att hemska saker ska hända. Det är en isolerad kvinnovärld där det kanske finns svartkonst och blodig kvinnlig urkraft. Men bara kanske. Det är en berättelse med många frågetecken. Det finns inte riktigt något före och efter. Det finns bara orten och hotellet och flickorna, även om en del börjar tänka på att ge sig iväg därifrån. Det känns nästan som om flickorna är fångna där i en stillastående tillvaro. Liksom fångna i en svart borg, och där finns krafter under ytan som hotar.

Författaren skriver väldigt hackigt, med korta meningar i en del partier av berättelsen. Det störde mig lite när jag läste, men jag räknar med att det ligger en avsikt bakom. Kanske bidrar det ändå till stämningen. Man kan ta den här berättelsen som en mystisk, lite spännande, lite hotfull historia rakt av, men man kan också börja fundera över vad den säger om kvinnokollektiv. De unga kvinnorna är alldeles i början av livet. Ska de klara livets alla faror? En sådan här vag historia kan leda till många funderingar.

Strega är en fiktiv ort. Det finns en italiensk likör som heter Strega och ordet strega betyder också häxa på italienska.

Strega av Johanne Lykke Holm, Bonniers 2020.

Den sista vargen av László Krasznahorkai

Den här boken innehåller tre noveller av László Krasznahorkai och alla har anknytning till jakt, till dödande. I den första novellen gäller det jakt på vargar. En deprimerad författare får plötsligt en inbjudan från Extremadura i Spanien. Han ska skriva om den sista vargen. Om hur det gick med hans resa dit och hans uppdrag berättar han för bartendern på krogen dit han går varje dag i sitt deprimerade tillstånd. Den texten påminner lite om hur Thomas Bernhard skriver fast hans texter är mycket argare och Krasznahorkais är finurligare.

Den andra novellen handlar om en äldre erfaren jägmästare som får i uppdrag att decimera antalet mindre rovdjur i en skog. Dessa består mest av grävlingar, vildkatter och vildhundar och de är många. Den tredje ger ett annat perspektiv på samma händelser. Där är det en officer som berättar och han besöker orten tillsammans med några kollegor och ett par kvinnor. De festar och rullar runt i sänghalmen mest hela tiden. Kan man säga att det är kontrasten till döden? Kroppens obändiga livskraft? Fast de är ju officerare ändå och deras yrke går ju ut på krig.

Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. Där finns en hel del svart humor och författaren har vridit till historierna ordentligt så när man läser blir man kanske lite förvånad över vad som händer. Där finns stora krockar mellan våld och lek, mellan uppgiven depression och effektivt jaktarbete. En intressant bok.

Den sista vargen av László Krasznahorkai, Norstedts 2020. Översättning: Daniel Gustafsson.
Novellsamlingen publicerades första gången 2009 (Az utolsó farkas) och kom i svensk översättning 2020.

Och som vi vet är László Krasznahorkai årets Nobelpristagare i litteratur. Den sista vargen är den första boken av honom som trillade in på reservationshyllan. Jag kommer att läsa mer.

Tisdagstrion – Författare vars efternamn börjar på K

Allt detta kunde du fått av Josefine Klougart handlar om en familj, om varifrån föräldrarna kommer och vilket bagage de har att bära och hur det påverkar deras två döttrar. Men det är inte så enkelt. Jag uppfattar att de två flickorna är födda med ganska olika egenskaper och att inte bara deras olika plats i den lilla syskonskaran och arvet från föräldrarna har betydelse för hur deras liv kommer att gestalta sig. Josefine Klougart lämnar mycket till läsaren som får bygga sin egen bild av familjen och kanske fundera över sig själv och sitt eget liv. En poetisk roman som publicerades första gången 2021 och kom i svensk översättning 2023.

Ljusspel av Daniel Kehlmann. Huvudpersonen i romanen är Georg Wilhelm Pabst, en människa som har funnits i verkligheten. Han var regissör och är känd för att ha upptäckt Greta Garbo. Omkring denne man har Daniel Kehlman skrivit en berättelse om regissörens tid efter att nazisterna hade tagit makten i Tyskland. G. W. Pabst gav sig iväg till Hollywood som så många andra tyska kulturskapare och det är där romanen börjar. Men han får inte de möjligheter han vill ha där och han reser tillbaka till Österrike.
Romanen publicerades första gången 2023 (Lichtspiel) och kom i svensk översättning i år.

Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen. Berättaren och huvudpersonen i Blomsterdalen är en kvinna i tjugoårsåldern. Hon bor i Nuuk på Grönland och har en flickvän, men hon är osäker på hur allvarligt flickvännen tar förhållandet. Huvudpersonen ska studera vidare och det gör hon i Århus. Hon är desperat och deprimerad och depressionen yttrar sig ofta så att hon beter sig drastiskt och farligt. Det finns många fördomar och de som vill väl klappar gärna en grönländsk ung kvinna på huvudet som om hon vore ett litet barn. Författaren får verkligen fram hur nedvärderande danskarna är mot grönländarna. Många grönländska ungdomar begår självmord och det är det som är romanens tema, depression, desperation och självmord.
Romanen publicerades första gången 2020 och kom i svensk översättning 2023.

Fler författare på K hittar du om du går till bloggen Mina skrivna ord.

Hur jag läser nu när jag är äldre III

Så var det dags för inlägg tre i min serie om läsning och det handlar om koncentration och uthållighet. Jag orkar helt enkelt inte läsa lika långa sjok som tidigare. Jag tappar koncentrationen och måste ta en paus. Det kan förstås delvis bero på allt det digitala som jag håller på med. Det är tydligen så att även yngre personer kan ha svårt att behålla koncentrationen nu för tiden. Men till stor del tror jag att det för mig beror på åldern.

När jag var ung kunde jag läsa i många fler miljöer, till exempel utomhus i en park. Eller under en tio minuters busstur. Det kan jag inte nu. Helst ska jag sitta på de vanliga platserna – alltså i soffan eller i sängen. Där går det bäst. En tråkig vanemänniska, kanske man kan tycka. Men om man då tänker på hur olika böckerna som jag läser är. Skrivna på skilda sätt, förlagda i olika miljöer och med vitt skilda sorters människor i dem, då blir ju variationen hur stor som helst.

Här läser jag Den osynliga skriften av Arthur Koestler. Det är andra delen av hans självbiografi och den är inte helt lättläst. Jag kan tala om att lässjoken inte blir jättelånga. Men den är intressant.

(Förresten. Någonting annat som skiljer sig mot hur det var när jag var ung är, att om jag då hade visat en bild som föreställde mig när jag läste hade mina naglar inte varit till hälften rosa. Det beror på att ett nagellack som jag använde för flera månader sedan lämnade denna missfärgning, och sedan dess har naglarna vuxit. När jag var ung, däremot, då använde jag inte nagellack. Men läste, det gjorde jag.)

Kärlek i det nya årtusendet av Can Xue

Kärlek i det nya årtusendet är en märklig roman. Det finns ingen huvudperson utan den handlar om flera kvinnor och några män. Kvinnorna är så att säga vanliga kvinnor. De har arbetat på textilfabrik och några söker sig istället till en bordell. De väljer hellre det livet än att fortsätta med slitet i den hälsofarliga miljön i fabriken. De lever i en tillvaro där det mesta flyter och egendomliga saker händer. Ibland, när jag läste; tänkte jag på Alice i underlandet. En person kan gå genom en dörr och utanför den finns en gata som de aldrig förr har sett. De kan hamna i en buske och somna och sedan vakna hemma i sin säng. Det är en värld full av korruption och magi och kriminalitet, en hård och stundvis farlig värld.

Men det finns en vackrare värld, på landet vid Chaoberget. Där är det lugnt. Människor verkar leva där i lugn och ro och tonåringarna på högstadiet verkar veta allt om jorden och växterna och om magin som finns där. Den trakten framstår om ett himmelrike i jämförelse med staden där textilfabriken finns. Kanske har människorna där bättre kontroll över sin liv, men då har de egentligen överlämnat kontrollen till naturen. Det är den som styr, den livskraftiga, magiska växtligheten.

Det jag får med mig från den här romanen är en berättelse om människor som inte har kontroll. De kan påverka sin tillvaro i viss mån men samtidigt är de utsatta för egendomliga, godtyckliga händelser. De kan bara påverka en del av sitt liv. De flyter runt och famlar i något som liknar drömmar fast berättelsen stundvis verkar konkret. Det leder ingenstans. Det finns ingen handling att följa i den här boken. Den skildrar ett tillstånd, eller rättare sagt två tillstånd, det i staden och det på landet. Bitvis kände jag mig mycket frustrerad över att läsa den här romanen med alla sina 434 sidor.

Och ändå. Det finns något här. Det är vackert och fult och poetiskt och magiskt och det liknar inget som jag tidigare har läst. Så efteråt, när jag har läst färdigt, vill jag ändå läsa mer av författaren. Det är helt enkelt bra på något sätt som jag har svårt att sätta fingret på. Att läsa Kärlek i det nya årtusendet är inte helt lätt, men det är faktiskt värt besväret.

Kärlek i det nya årtusendet av Can Xue, Bonniers 2022.
Romanen publicerades första gången 2013 och kom i svensk översättning 2022.

Om Can Xue på engelska Wikipedia och på den svenska. Förutom romanen Kärlek i det nya årtusendet finns en novellsamling och en teaterpjäs översatta till svenska.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

Ett år av apokalyptiskt tänkande är en serieroman där handlingen uttrycks genom pratbubblor och bilder. Den börjar med att en ung kvinnas pappa är död. Men han kan fortfarande kommunicera med sin dotter och som ni ser på omslagsbilden stakar döden båten med fadern och dottern över dödens hav, eller Styx, till dödsriket. Denna färd blir en bild över faderns och dotterns resa under ett år efter att fadern hade fått besked om att han drabbats av ALS, och under resan berättar dottern för döden vad som har hänt.

Romanen bygger på det som verkligen har hänt i Linda Spåmans liv. Det är henne själv och hennes far det handlar om, men i serieromanform. ALS är en fruktansvärd sjukdom som slutar med döden och det kan inte vara lätt att skriva och berätta om hur det var. Det är också ett ämne som många av oss undviker att läsa om eftersom det är så tungt och hotande. Men Linda Spåmans grepp att använda magisk realism och den svarta humor som finns i boken underlättar. Berättelsen är realistisk, magisk och mycket mänsklig. Denna besvärliga far vars övriga barn vägrar ha kontakt med honom. Vi kan bara försöka föreställa oss det som har hänt tidigare under hans och dotterns liv. Och jag tänker att om han har varit besvärlig tidigare så blir han inte mindre besvärlig nu. Denna hemska sjukdom kan nog göra många människor besvärliga och egoistiska även om de inte var det tidigare. Också bilden av dottern är mycket mänsklig med dåligt samvete och en far som inte ger mycket tillbaka.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är den första serieroman jag läser och jag hade nog inte gjort det om boken inte hade varit nominerad till Augustpriset i år. Men detta blir inte den sista. Berättelsen är mycket rörande och den etsar sig fast. Den känns äkta och bilderna ger en stor del av upplevelsen. Allt hänger ihop. Som sagt är detta inget lätt ämne att bearbeta konstnärligt och förmedla till andra, men Linda Spåman har gjort det mycket bra. Boken rekommenderas.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago 2025.

Tisdagstrion – Systrar

Nu har vi haft både fäder och bröder och idag är det dags för systrarna. Precis som med de andra familjemedlemmarna är det inte särskilt svårt att hitta böcker som passar idag.

Vuxna människor av Marie Aubert. Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat och hon känner sig underlägsen och är mycket avundsjuk på sin syster.
Denna lilla täta roman publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske) och kom i svensk översättning 2020.

Vägen härifrån av Ellen Mattson. Eva är trettioåtta år, ensamstående och läkare. Nu dör hennes mamma och det är alldeles för tidigt. Modern bor i en stor lägenhet och där bor också hennes gamla väninna Iris och just nu Thomas, som inte heller är släkt, men som Evas föräldrar tog hand om när han växte upp. Bland de sörjande finns också Evas syster Louise och moderns gamle vän Henry som bor på äldreboende.
Romanen publicerades 1995.

Liken vi begravde av Lina Wolff handlar om systrarna Peggy och Jolly som bor hos fosterföräldrar på en svingård där det också finns en bilskrot. Det är en grotesk roman med en del våldsamheter. Gården finns i närheten av Hörby i Skåne och Victoria Benediktsson går igen i skogen. Åtminstone tror byborna det.
Romanen kom nu i höst och den är nominerad till Augustpriset.

Om du vill veta vilka böcker med systrar i som de andra bokbloggarna skriver om idag kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 75-76

Den bok som nu har legat längst tid i min läslista är Rolf av Malin Lindroth. Så här skriver förlaget om boken : Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet. Romanen ska vara både mörk och underhållande och jag ser fram emot att läsa den.
Rolf har legat i min läslista sedan 1 juni 2020.

Dagen efter kom Agaat av Marlene van Niekerk in i min läslista, också en roman med ett förnamn i titeln men med mycket större omfång än romanen Rolf. Orsaken till att jag inte läste Agaat när den kom på svenska beror just på omfånget. Men någon gång måste jag ju, så känner jag, och denna roman om den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet och den svarta kvinnan Agaat tror jag är är både spännande och intressant. Så visst vill jag läsa den.

Jag räknar med att dessa två böcker är mycket olika både när det gäller handlingen och miljön och författarens sätt att skriva.

Eurydikes natt av Elin Cullhed

Karin har inga vänner. Den enda vännen hon hade var storasystern, men hon har flyttat. I sin familj har hon inte mycket stöd. Mamman förmår bara tänka på sig själv och hon styr familjen med ömsom ilskna utbrott, ömsom ljudliga och långvariga gråtatacker. Hon tror nog att hon bara vill väl och att hon är ett stöd för sin dotter men i verkligheten är det tvärt om. Både Karin och hennes pappa anpassar sig och manövrerar i förhållande till mamman och lillebrodern håller nog på att så småningom lära sig det han också.

Karin, är utanför på skolan, hon håller en vägg mot omgivningen som ett skydd mot situationen i familjen, hon är intelligent och talangfull och udda och några snygga kläder får hon inte tillgång till. Familjen är fattig. Karin som redan har det svårt blir våldtagen och brutalt förnedrad på en fest och hon är ett utmärkt mål för en mobbare och mobbaren styr i skolan.

Det är en fruktansvärd situation hon har hamnat i, hon som är nitton år och snart ska ta studenten och gå ut i livet. Men hon har en styrka och hon hittar en kärlek, Alfred som är god vän med våldtäktsmannen. Det komplicerar naturligtvis det hela och de båda älskande kommer också från olika håll. Alfreds familj har pengar och ett intellektuellt kapital medan Karin är fattig och kommer från en förort med dåligt rykte.

Eurydikes natt är en högst läsvärd roman. Författaren har skrivit en berättelse där hon använder poesi och myten om Orfeus och Euridyke och romanen är inte sådan som jag skulle förväntat mig. Det finns mer i den. Det bärande temat är att männen styr på det ena eller andra sättet och att kvinnorna anpassar sig och ofta kommer till korta. Kvinnorna verkar vara de ansvarsfulla, de som håller ihop helheten och som inte överger barnen. Där finns då Karins mamma som en stark kontrast, men jag tänker att samhället också har format henne. Ja, hon verkar vara en narcissist och så vitt jag förstår brukar det finnas ett arv där, men hon agerar ju på ett mycket ”kvinnligt” sätt. Hon styr genom att vara offer.

Eurydikes natt når inte upp till Cullheds förra roman Eufori, men en sådan roman leder ju också till mycket höga förväntningar på den nästa. I Eurydikes natt tycker jag att författaren förklarar lite för mycket alltför tydligt och blir lite för undervisande. Men romanens ämne är så viktigt att det kanske kan vara befogat ändå och läsningen leder till många tankar om de olika personerna i berättelsen.

Eurydikes natt av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2025.