Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Så har jag nu äntligen läst Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. Det är en barnbok med författarens egna illustrationer och den handlar om en pilot som har tvingats nödlanda i Saharaöknen. Medan han försöker reparera sitt flygplan dyker plötsligt en liten pojke upp. Mitt i öknen. Egendomligt. Det visar sig att han är en liten prins och han kommer från en mycket liten planet.

Prinsen har en helt annan syn på tillvaron än piloten, och helt andra erfarenheter. Den vuxne människans vanliga synsätt och beteende möter prinsens. Boken är intressant, fantasifull, roligt och rörande och mycket av det beror på författarens fina illustrationer. Jag är glad att jag äntligen har läst boken. Det är en barnbok, men jag tror att den kan betyda minst lika mycket för vuxna som för barn.

Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, Modernista 2015. Översättning: Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen.
Boken publicerades första gången 1943 (Le petite prince) och den finns översatt till svenska i många upplagor.

Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944) var själv pilot och flög både civilt och militärt. De flesta av hans böcker är skrivna för vuxna och han har använt sina egna erfarenheter som pilot. Han är flerfaldigt prisbelönt för sina litterära verk.

Om Antoine de Saint-Exupéry på engelska Wikipedia och den svenska.

En syrsas memoarer av Tô Hoài

När jag läste När bergen sjunger blev jag inspirerad till att läsa En syrsas memoarer eftersom flickan i romanen läste och älskade den. En syrsas memoarer är en Vietnamesisk barnboksklassiker. Den handlar om en syrsa och hans äventyr. Han har grävt sig ett utmärkt bo i marken med många gångar ut för att klara sig från angrepp. Men en dag kommer två pojkar som vill fånga en syrsa och för att få upp honom ur boet fyller de det och gångarna med vatten. Han blir deras fånge och de håller honom i en bur och tussar ihop honom med andra insekter för att se vem som vinner slagsmålet. När han lyckas rymma ger han sig iväg på en lång resa och besöker många olika länder i djurriket och är med om allehanda äventyr.

I början är syrsan en riktig slagskämpe och ser ner på de svagare, men det boken säger är att man ska bry sig om de svagare och leva i fred med varandra. För mig var boken inte stor upplevelse, men den är tänkt för barn och det är intressant att läsa en bok som har betytt mycket för många vietnameser, och naturligtvis håller jag med om att man ska bry sig om de svagare, att vänskap är viktig och krig vill jag inte ha. Dessutom får man en glimt av livet i Vietnam.

En syrsas memoarer av Tô Hoài, Bokförlaget Trasten 2006. Översättning: Anna Gustafsson Chen och Mimmi Bergström.
Berättelsen publicerades första gången 1941. Denna utgåva är den enda som finns på svenska. Tô Hoài finns med i antologin De vita blommornas vår.

Tô Hoài (1920-2014) var en vietnamesisk författare, dramatiker och journalist. Han var ledamot i många kommittéer och vice sekreterare i Vietnams författarförbund. Han är flerfaldigt prisbelönt.

Apelsinflickan av Lena Kallenberg

Apelsinflickan är en berättelse för Barn och ungdom från 1880-talets Stockholm. Det var inte lätt för en fattig flicka att klara sig välbehållen genom livet på den tiden. Om hon tjänade piga var hon ofta utsatt för husbondens eller familjens söners övergrepp. Hon hade inte mycket att sätta emot och om hon blev med barn ansåg alla att hon var en dålig flicka, lösaktig och slampig, en ”fallen” kvinna.

Boken handlar om Signe som är på rymmen från sin husbonde. Hon tar sig till Stockholm där hon lever under usla förhållanden. Hon vill inte bli en ”apelsinflicka”, en flicka som säljer sig till män på krogar och bakgator. Men hur ska hon få mat och tak över huvudet?

Apelsinflickan är en viktig bok där flickornas svårigheter lyfts fram. Den används i skolorna, har jag läst, och det tycker jag är bra. Den mycket omfattande prostitutionen på den tiden och hyckleriet och dubbelmoralen som härskade behöver belysas. Dessutom finns mycket att fundera över om dagens situation. Hur stor utsatthet finns fortfarande, och har vi inte fortfarande dubbelmoral när det gäller män och kvinnor och sexualliv, fast det tack och lov är bättre nu än på 1800-talet?

Boken är lättläst och spännande och ger kunskap om förhållandena i Stockholm på slutet av 1800-talet.

Apelsinflickan – En berättelse från åren 1882-1883 av Lena Kallenberg, Tiden 1997.

Sent i november av Tove Jansson

Det är höst och ungefär samtidigt börjar Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, den lilla homsan Toft och Snusmumriken tänka på Mumindalen och vandra dit. Men de minns sin samvaro med Muminfamiljen om sommaren och eftersom det är höst ser allting annorlunda ut. Muminfamiljen är inte där. Huset är stängt, men inte låst. Det är ganska kallt.

Inget är som de minns i Mumindalen. Det värsta är nog att Muminfamiljen inte är där. Nu får de sex klara sig bäst de kan och eftersom Tove Jansson har utrustat dem med mycket olika karaktärer, viljor och rädslor blir det inte lätt. Deras sätt att tänka är utmejslat. De är typer, men ändå mycket mänskliga. Som läsare känner man igen olika mänskliga drag och det finns stor värme i berättelsen även om det är kallt i november. Vi har det mycket gamla Onkelskruttet som glömmer det mesta och är sur och egoistisk, Hemulen som mycket sällan genomför vad han drömmer om, Filifjonkan som är rädd och som vill städa, som vill härska i köket, ensam. Mymlan som låter dagarna gå, som är nästan lika egoistisk som Onkelskruttet, fast på ett mycket charmigare sätt. Visst känner vi igen henne också? Och Snusmumriken, han klarar sig alltid. Han går sin egen väg.

Men nu glömmer jag nästan den lilla Homsan Toft som är så liten och som blir hunsad ibland av de större. Han är utanför de andras kontroverser. Han är rädd ibland, men finner någon slags trygghet i sin egen vrå.

Ja, vi känner igen dem, figurerna i Tove Janssons Muminböcker, och det är inte alls dumt att sitta inne i värmen och läsa Sent i november just i november.

Sent i november av Tove Jansson, Förlaget 22018..

Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis

När jag var barn hittade jag en bok på biblioteket. Den var inbunden i ett rött biblioteksband och den hette Min morbror trollkarlen. Boken fascinerade mig och etsade sig fast i mitt minne. Jag hade nog aldrig läst något liknande förr. Ett antal år senare ville jag gärna hitta den där boken igen. Men jag kom inte ihåg författarens namn och jag visste inget om Narnia. Många, många år senare insåg jag att författaren till Min morbror trollkarlen också hade skrivit Narniaböckerna. I själva verket är den här boken en berättelse om hur barns färder till Narnia började.

C. S. Lewis hade redan skrivit fem böcker om Narnia när Min morbror trollkarlen publicerades på originalspråket 1955. Den kom på svenska 1958. Då kunde jag inte läsa, men när jag väl lärt mig såg man mig mycket ofta med näsan i en bok.

I år deltar jag i KAOS-utmaningen och eftersom punkt 33 lyder Läs en bok du älskade som barn har jag läst om Min morbror trollkarlen. Det ångrar jag inte. Det är en härlig barnboksklassiker som även kan glädja vuxna.

Min morbror trollkarlen av C. S Lewis, Bonnier Carlsen 2017. Översättning: Britt G. Hallqvist.

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Det osynliga barnet innehåller nio berättelser alltifrån Snusmumrikens vårvisa till julberättelsen Granen. Jag kände att jag behövde läsa den här boken och det var välgörande. Flera av historierna känns riktigt aktuella. Snusmumriken som vill vara ensam men som så småningom bryr sig om det lilla krypet. Hattifnattarnas hemlighet, om det obegripliga och främmande och Filifjonkan som trodde på katastrofer. Berättelserna handlar om svåra saker men på ett tryggt sätt. Precis vad jag behövde. Det finns ett lugn och en tillförsikt i berättelserna och det känns skönt att läsa dem just nu.

Det osynliga barnet av Tove Jansson, Gebers 1969.

Pollyanna

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.

Pappan och havet av Tove Jansson

Äntligen har jag läst den, Tove Janssons Pappan och havet.

Muminpappan känner sig vilsen och onyttig. Han vill göra stora saker och skydda sin familj. Han vet att det finns en ö med en fyr långt ute i havsbandet. Dit seglar han med sin familj.

När de kommer fram upptäcker pappan till sin förvåning att fyren inte lyser och att fyrvaktaren är borta. Men familjen installerar sig i fyrtornet med förråden av mat och fotogen som de har fraktat i sin båt.

Det här är en fin bok som kan läsas av alla åldrar. Där finns skräcken och kölden från Mårran. Där finns den oförvägna lilla My som inte är rädd för någonting. Där finns vackra sjöhästar som kommer upp på stranden. Mumintrollet är på väg in i puberteten, tror jag. Muminmamman är hemmets stabilitet, men hon längtar tillbaka till mumindalen. Och muminpappan försöker enträget hitta stora uppgifter att utföra. Runt om dem finns det väldiga havet som muminpappan försöker förstå sig på.

Berättelsen kan läsas på många olika sätt. Rakt av som en saga. Med funderingar om manligt och kvinnligt. Med djupa filosofiska funderingar om livet, människan och naturen. Den innehåller så mycket och allt finns i gestaltningen. Det är det som händer, det som figurerna gör som får oss att tänka.

Denna bok rekommenderar jag varmt.

Pappan och havet av Tove Jansson, Schildts och Söderströms 2014.Berättelsen kom ut första gången 1965.