Kategori: Facklitteratur

Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är läsaren som skriver boken är en essäbok som innehåller 24 kapitel om läsning och litteratur. Leandoer hävdar att varje läsare gör sin egen tolkning och skapar sina egna bilder utifrån en text och det håller jag nog med om. Vi tar fasta på olika saker i en bok och bilderna vi ser, mer eller mindre medvetet när vi läser, är våra egna. Så är det nog. Själv känner jag ju egentligen bara till min egen läsning och vad den ger mig. Det stämmer också att en läsare lägger till företeelser eller föremål eller miljöer när hen läser. En läsare kan vara övertygad om att författaren har varit på en viss plats och använt den som miljö i boken fast det inte stämmer i verkligheten. Författaren har aldrig varit där.

En annan tes i boken är att det är bra att vara dum som läsare. Med det uppfattar jag att Leandoer menar att det är bra att läsa med öppet sinne, att inte ha en massa förutfattade meningar om innehållet i boken och att inte tro att man vet allt. Det kan jag också hålla med om. Och det är ganska svårt, åtminstone för mig. Inte för att jag tror att jag vet allt, men alla har vi ju våra uppfattningar och erfarenheter och referenser. Det ligger en intressant motsägelse i detta – Det är läsaren som skriver boken och läsaren bör ha ett öppet sinne i mötet med texten. Helöppet kan det ju aldrig bli. Intressant är också att Leandoer verkar tycka bäst om de texter som lämnar hål till läsaren, att fylla och fundera över.

Den här boken innehåller mycket, om diktatorers böcker, om kritikers sätt att läsa, David Bowies resebibliotek och massor med exempel på författare och olika texter. Den ger mycket att tänka på och man kan hitta många lästips. Djupare än så här går jag inte. Det får kunnigare skribenter göra. Det jag kan säga är att boken ger mycket att tänka på och mycket att gå vidare med om man vill det.

Ett citat ur boken:
Talar jag om läsning eller skrivande? Om båda, naturligtvis. Litteratur uppstår i ett intrikat samspel mellan författare, text och läsare. En text är strängt taget en uppsättning möjligheter som bara kan realiseras i mötet med läsaren.
(Sid 257)

Det är läsaren som skriver boken av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur 2025.

Gilgamesh av Sophus Helle

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Sophus Helle är författare, översättare och kulturhistoriker. Han arbetar med gamla texter, en del av dem forntida och Gilgamesheposet är ett exempel på det senare. Det är flera tusen år gammalt och det vi vet om det är skrivet med kilskrift på lertavlor, och de flesta av dem kommer från landet mellan floderna Eufrat och Tigris. Från början hade jag bara tänkt läsa översättningen av själva eposet som en del av den asiatiska lyriken som jag har läst i år. Men boken är så intressant så jag läste Sophus Helles fem essäer också och det rekommenderar jag andra läsare att också göra.

Essäerna belyser mycket av kulturen och förhållandena i det gamla Mesopotamien. De handlar om lertavlorna och skriften, vilket är mycket viktigt, och det ingår i översättarens förklaringar av hur han har tänkt och valt sina ord och uttryck. Gilgamesheposet finns alltså på lertavlor, det som de använde till ”böcker” och dokument i Mesopotamien. De finns kvar och har hittats vid utgrävningar. Men lertavlor går lätt sönder och ingen av de lertavlor som innehåller berättelsen om Gilgamesh är hel. Det epos vi har idag är hoppusslat av forskarna med hjälp av massor av fragment från olika platser i området.

Skriften kallas kilskrift därför att skrivarna formade tecknen genom att trycka in, ett vasstrå tror jag det var, i den mjuka leran. Ett tecken kan stå för ett begrepp eller föremål, men också läsas som en stavelse, eller rättare sagt flera olika stavelser. Den som tyder texten måste välja den stavelse eller det ord som tecknet motsvarar just här i den här texten. Ett tecken kan alltså läsas på många olika sätt. Dessutom kan ett tecken ha flera betydelser och detta använde sig tydligen de lärda skrivarna av för att lägga in ordlekar, en dunkelhet, så att en person kan säga något som till och med kan ha två helt motsatta betydelser beroende på hur man läser tecknen.

Ja, det här tycker jag är jätteintressant, men det viktigaste är naturligtvis eposets innehåll om liv och död. Gilgamesh var kung i staden Uruk och han var så hård mot befolkningen och så rastlös att gudarna tyckte att han behövde en vän. I vildmarken fanns Enkidu. Han levde med de gräsätande vilda djuren som han skyddade mot vargar och han var en pest och en pina för alla jägare. Denne vilde best förvandlade gudarna till människa med hjälp av en sexig prästinna. Enkidu och Gilgamesh blev vänner, men det dröjde inte länge förrän den rastlöse Gilgamesh fick med sig Enkidu på en lång färd för att döda odjuret Humbaba som vaktade cederskogen. Och detta skedde mot gudarnas och alla kloka människors inrådan … Och så vidare. Intressant är också att inuti berättelsen om Gilgamesh finns berättelsen om den stora översvämningen och mannen som byggde en båt och klarade sig medan alla andra omkom. Till den som är intresserad rekommenderar jag varmt den här boken.

Gilgamesh – a new translation of the ancient epic av Sophus Helle, Yale University Press 2021.

Kaosmakarna av Giuliano da Empoli

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Kaosmakarna publicerades första gången 2019 (Les ingénieurs du chaos) och har först nu översatts till svenska, men boken är högst aktuell. Den handlar om tankarna och verksamheten som ligger bakom populismens framväxt. Det gäller både dess grund i folkligt missnöje över försämrade livsvillkor och korruption bland de makthavande och smarta strateger som har utnyttjat Internets möjligheter till riktad information och desinformation.

Författaren lägger stor vikt vid vad som hände i Italien under det första decenniet på tvåtusentalet och ger också stort utrymme för Trumpismens framväxt i USA. Där finns Steve Bannon som var Donald Trumps strateg i kampanjen som ledde till att han blev vald till USA:s president 2017. Det är det som jag är mest intresserad av, men allt det andra ger perspektiv och pekar på många likheter mellan rörelserna i olika länder. Att sanning inte betyder något som helst är en ingrediens. Att utnyttja Internets algoritmer så att människor stannar i sin informationsbubbla, som ofta istället bör kallas desinformationsbubbla. Fullständig cynism och oärlighet då man samtidigt kan köra ut två motstridande budskap till olika grupper så att man både kan få väljare bland exempelvis svarta amerikaner och vita rasistiska grupper. Och fram för allt makthunger och ingen som helst känsla för människors väl och ve.

Jag ska inte analysera den här boken närmare, men jag kan säga att jag finner den ytterst intressant. Här finns mycket att tänka på, till exempel jämför författaren skiftet i fysiken i början av 1900-talet då forskarna upptäckte att universums minsta beståndsdelar uppträder kaotiskt, med Internets betydelse för information och formande av politiken idag och i framtiden. Boken rekommenderas.

Kaosmakarna av Giuliano da Empoli, Éditions J. 2025, Översättning: Pär Svensson.

Det förtrollade Östergötland

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Det förtrollade Östergötland är en bok om folktro och sägner både från gammal tid och i lite modernare. Man kan läsa om insamlandet av folkminnen runt skiftet mellan 1800-talet och 1900-talet och senare insamlande av människors minnen. Författarna, främst Björn Horgby som är historieprofessor emeritus, har använt sig av arkiv runt om i landet, en lång lista av tryckt material samt skrifter från hembydsföreningar. En stor del av beläggen kommer från arbetarminnen som är samlade i Norrköping. Arbetarna i textilindustrin kom mycket ofta från landet och hade med sig minnen och berättelser därifrån. Boken speglar också utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle.

I boken kan man läsa om näcken och skogsrået, om jättar, mylingar och troll, älvor och tomtar och hur man använde magi för att kontrollera världen. Björn Horgby menar att i jordbrukssamhället var människorna beroende av vädret för sin försörjning. Det var oförutsägbart. Likaså hade man inte dagens mediciner så magi var också viktigt i kampen mot sjukdomar. I och med industrialiseringen ändrades förutsättningarna och behovet av magi minskade. Och i och med elektrifieringen fick man också en ljusare miljö, och det vet vi ju att man ser mer oknytt i skuggor och mörker. Det betyder naturligtvis inte att all folktro och tro på magi är borta, och i varje fall jag fascineras av folktrons väsen fast jag inte tror att de finns – men kanske ändå.

Det förtrollade Östergötland är trevlig och lättläst. Inget av folktrons väsen som behandlas i boken var okänt för mig, men just att folktron är satt i ett sammanhang gör att ens förståelse ökar. Dessutom berättas om en del platser i Östergötland som är förknippade med folktro.

Det förtrollade Östergötland – Folktro och sägner då och nu, Östergötlands museum 2023. Redaktion: Caroline Morgansdotter Blomsten, Emelie Domini och Björn Lilieblad ; foto och fotoredigering: Jonas Karlsson ; illustrationer: Ann-Sofie Mattson.

Författarna är Björn Horgby, Mikaela Radakovic Kjäll och Björn Liljeblad.

Min bokvärld av Kerstin Ekman

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu har jag läst Min bokvärld, med undantag av kapitlet om Historien av Elsa Morante eftersom jag vill läsa själva romanen först. Den är faktiskt på väg från nätbokhandeln. Men det övriga i Min bokvärld har jag läst, lite i taget, ett kapitel då och då och det har varit roligt även om vissa avsnitt har givit mer än andra. En del kapitel, eller essäer borde jag kanske skriva, har varit lite väl refererande, men på det hela taget lockar boken mig till läsning, både till omläsning av verk som jag har läst tidigare och nyläsning av andra böcker. Det är också intressant att få veta lite om en författares förhållande till läsning och böcker.

Det finns många titlar som jag inte har läst i Min bokvärld. Hans nådes tid av Eyvind Johnson kommer jag förhoppningsvis att läsa i år. Den är ju med i mitt Nordiska rådets litteraturprisprojekt. Andra som jag mycket gärna vill läsa är Issadalen av Czeslaw Misosz, The Veldt av Ray Bradbury (Varför inte starta ett Sydafrikaprojekt?), Minnas av Eyvind Johnsson, Vår gemensamme vän av Charles Dickens, Stäppen av Anton Tjechov. Ja ni ser. Jag skulle kunna starta ett läsprojekt med utgångspunkt från den här boken. Läsprojekt är något jag trivs med. Längst bak i boken finns en lista över den litteratur som finns omnämnd i essäerna. Där finns en hel del att plocka fram om man inte nöjer sig med böckerna som essäerna huvudsakligen handlar om.

Min bokvärld av Kerstin Ekman, Bonniers 2023.

Otrohetens lockelse av Merete Mazzarella.

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I otrohetens lockelse skriver Merete Mazzarella om otrohet i litteraturen och tar upp många verk från Decamerone och Tristan och Isolde till Framgångens pris av Nora Roberts. Hon sätter också in litteraturen i sitt historiska sammanhang och skriver om hur synen och bestämmelserna omkring äktenskapet har ändrats under århundradena och hon tar också upp tankar av psykologer och terapeuter.

Otrohetens lockelse är både lärorik och underhållande att läsa. Jag har läst en hel del av verken hon tar upp, men absolut inte alla, och när jag har läst dem har jag inte analyserat dem som Merete Mazzarella har gjort. Som vanlig läsare gör man ju inte det. Men Otrohetens lockelse kan innebära att man ser på och upplever berättelser om otrohet på ett annat sätt och även otrohet i levande livet. Merete Mazzarella ger inga svar, men hon ställer frågor och det får igång tankarna hos mig som läsare.

Det var mycket intressant att läsa Otrohetens lockelse av Merete Mazzarella i anslutning till Förhöjningen av Malin Ullgren, som är en roman med otrohet som tema. När jag skrev inlägget om den romanen tittade jag i min lista på Goodreads över de titlar där otrohet fanns i berättelsen som jag har läst sedan jag registrerade mig där. Jag fick ihop ganska många utan att titta igenom hela listan.

Otrohetens lockelse – en bok om äktenskapet av Merete Mazzarella, Forum 1997.

I samma flod av Sofi Oksanen

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

I samma flod är en essäbok om Rysslands angrepp på Ukraina med särskild fokus på kvinnorna. Eftersom delar av Sofi Oksanens släkt kommer från Estland jämför hon Estlands situation, och andra stater som har blivit erövrade av Ryssland, med Ukrainas. Men från Estland kan hon ta upp nära erfarenheter från sin egen släkt. Hennes gammelmoster blev förhörd av ryssarna och när hon kom tillbaka hem talade hon inte. Det enda hon sa var Ja, låt bli! Alla visste vad som hade hänt henne under förhören. Gammelmostern gifte sig aldrig och fick inga barn.

Boken handlar alltså till stor del om hur våldtäkt används i krig och under ockupation. Det är ett billigt, tillgängligt och mycket effektivt vapen. Rysslands metod för att lägga andra länder under sig går bland annat ut på att förneka att staten finns. Ukraina finns egentligen inte och inte heller de baltiska staterna. I själva verket är de ryska, en del av Ryssland. Då kan det vara effektivt att att flytta in ryssar i dessa områden och deportera delar av den inhemska så att den inhemska delen av befolkningen minskar. Vidare förbjuder man det inhemska språket i skolorna och yttringar av den inhemska kulturen. Våldtar man dessutom och utför sexuell tortyr, som också män blir utsatta för, både skrämmer man och får ner nativiteten hos den ockuperade befolkningen. Det är inte lätt att bilda familj och leva ett normalt liv efter hårda övergrepp.

Sofi Oksanen går tillbaka långt i historien och visar på att Ryssland har varit och är en imperialistisk stat som successivt utvidgade sitt område under historiens gång. Hon tar upp många olika aspekter, bland annat hur den ryska säkerhetstjänsten fungerar och hon skriver även om hur kvinnorna i Ryssland har det. Försämringar av kvinnors rättigheter har beslutats under senare år. Bland annat är det inte längre kriminellt att misshandla sin fru eller sambo i Ryssland. Och tillvaron för HBTQ-personer har blivit allt värre

I samma flod är en bra bok som man kan lära sig mycket av. Just att Sofi Oksanen tar upp både Rysslands imperialism och användningen av våldtäkt i krigföring i stort gör att man förstår att överfallet på Ukraina och alla våldtäkter och all plundring är ett led i en långsiktig politik. Läs gärna den här boken!

I samma flod av Sofi Oksanen – Putins krig mot kvinnorna, Bonniers 2024. Översättning: Camilla Frostell.
Ursprungstiteln är Samaan virtaan och boken publicerades första gången 2023.

Läs också gärna Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko.

Bevingad intelligens av Jennifer Ackerman

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I Bevingad intelligens berättar Jennifer Ackerman om vad fåglar kan åstadkomma. Det handlar till exempel om duvors intelligens. De tänker vi gärna är ganska korkade, men när det gäller att hitta hem från mycket långväga platser är deras förmåga enorm. Jennifer Ackerman berättar om många olika fåglar. Det finns de som kan använda redskap, de finns de som kan härma läten och ljud och lära sig en hel massa olika sekvenser av fågelsång. Lyrfågeln i Australien kan till och med härma en motorsåg och billarm. Den är rolig att se på Youtube. Sök på Lyrebird så hittar ni filmsnuttar med den fågeln. Jennifer Ackerman berättar om talgoxarna i England som lärde sig att hacka hål på kapsylen på mjölkflaskorna som ställdes utanför dörren till husen på morgnarna. På så sätt kunde de komma åt fettet som flyter ovanpå mjölken. Och denna kunskap spreds i vida områden.

I Bevingad intelligens berättas om många fåglar med många olika förmågor, men författaren berättar också om vad forskarna har kommit fram till och deras olika teorier. Mycket var fortfarande oklart när den här boken publicerades första gången 2016 (The genius of birds) och forskarna var naturligtvis inte överens om allt. Men man hade kommit långt och många tidigare åsikter om fåglar hade ändrats. Bland annat kunde man ju studera vad som händer i fåglarnas hjärnor på ett helt annat sätt än tidigare.

Allt kommer vi aldrig att förstå. Jag antar att forskningen har kommit ytterligare lite längre idag, men alla fakta och rön i Bevingad intelligens räcker till mycket bra för en läsare som jag som inte är insatt i fåglarnas liv. Boken är lärorik och underhållande och den gör att jag blir mer uppmärksam på fåglarna omkring mig.

Bevingad intelligens – i huvudet på en fågel av Jennifer Ackerman, Volante 2018. Översättning: Shu-Chin Hysing.

De hemliga breven av Alva, Gunnar och Jan Myrdal

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här boken innehåller brev och anteckningar av Alva, Gunnar och Jan Myrdal från 1945 till 1962. Den innehåller också en lång inledning av Bosse Lindquist, förord av Kaj Fölster och efterord av Janken Myrdal. Breven i boken fanns hos Alva Myrdal som sedan lämnade dem till Kaj Fölster som lämnade dem till Janken Myrdal. Jan Myrdal ville ha breven men hans släktingar behöll dem hos sig.

Jan Myrdal var mer eller mindre en idol för mig i min ungdom. Jag läste hans Rapport från kinesisk by och trodde på det han skrivit. Så var det i Kina trodde jag. Även det han skrev om Kambodja trodde jag på. Jag var inte ensam om min tro. Vi var många i vänstern som trodde att det var så det förhöll sig och som höll Jan Myrdals verk högt. Han hade ett stort inflytande och han var också en författare som skrev bra. Alva och Gunnar Myrdals stora betydelse behöver jag kanske inte orda så mycket om, men orsaken till att jag ville läsa den här boken beror främst på Jan Myrdal och, jag får erkänna, lite gamtendenser , det är kittlande att ta del av en sårig och besvärlig familjehistoria.

För mig har familjen Myrdal bidragit till några häftiga omkastningar. Den första var när Jan Myrdals böcker om hans barndom kom på 1980-talet. Jag hade inte kunnat drömma om att Alva och Gunnar Myrdal var så dåliga föräldrar som de framställdes som i sonens böcker. Efter Jan Myrdals barndomsböcker har hans systrar fört fram en helt annan bild av sin mor. Ja, tänkte jag, det är märkligt hur olika syskon kan uppleva och minnas sin barndom. Men efter att ha läst de här breven – ja, de leder nästan till en ny omkastning. Även om jag är medveten om att familjesituationer är komplicerade och jag numera inte ser världen i svart och vitt måste jag säga att Jan Myrdal inte framstår i god dager, varken vad gäller hans personliga relationer eller hans oförvitlighet som författare. Han övergav sin son Janken och hans mor och betalade inget underhåll under många år. Han hjälptes ekonomiskt av sina föräldrar under många år, långt fram till 1960-talet. De köpte ett hus i Mariefred där Jan Myrdal och Gun Kessle skulle kunna bo och arbeta när de kom hem från Kina och det var ingen ände på vilka krav Jan Myrdal hade. Föräldrarna skulle ordna det och det och det och huset var nog inte tillräckligt stort. Han uttrycker också en otäck hämndlystnad mot människor som har refuserat eller kritiserat hans verk. Hans politiska syn framstår som mycket hård och odemokratisk. Dessutom var inte Rapport från kinesisk by en sanningsenlig rapport. Inte nog med att Jan Myrdal och Gun Kessle bara var i byn ett par veckor, de kunde inte kinesiska och han spelade inte in intervjuerna, han var alltså hänvisad till det som den av regimen utsedda tolken sa. Men inte nog med det. Han fabulerade också för att göra texten mer dramatisk och slående.

Jag har naturligtvis ingen aning om hur många brev som kan ha funnits och vad dessa i så fall kan ha innehållit. Men faktum är att breven i den här boken finns och det man kan läsa i dem har Jan Myrdal och hans föräldrar verkligen skrivit.

Förordet, efterordet och inledningen ger ytterligare perspektiv på det som har hänt. Det finns mycket att fundera över när man läser den här boken. Vi får också veta mer om Alva och Gunnar Myrdal som naturligtvis inte var några änglar till föräldrar. Nej långt därifrån. Sådana finns ju inte.

De hemliga breven – den politiska familjen och vardagens samtal, Bonniers 2023, Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning: Bosse Lindquist. Förord: Kaj Fölster. Efterord: Janken Myrdal.

Svälten av Magnus Västerbro

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Svälten handlar om missväxten i Sverige 1867-69 och vilka följder den fick. Det var inte missväxt i hela Sverige och inte heller i alla närliggande länder så ifall de styrande hade reagerat snabbt skulle inte lika många människor ha svultit och blivit sjuka och avlidit. Naturligtvis var transportproblemen mycket större på den tiden. Missväxten omfattade till största delen områden i Västerbotten dit det inte var alldeles lätt att frakta nödhjälp. Områden i Småland var också drabbade. Vägarna var usla. Vissa delar av året var de ofarbara, men det är inte hela orsaken till att svälten blev så svår.

Sverige var ett land där de med pengar bestämde och den lilla människan inte var mycket värd. Kungen var svag och rumlade och hade kvinnoaffärer, men hade han varit en starkare kung skulle det kanske inte ha hjälpt. Den rådande åsikten hos de styrande var att man inte skulle dalta med den lilla människan. Då blev den lat och ville inte göra rätt för sig. Den åsikten hade man alltså om människor som slet hårt på sina små gårdar. En del av dem hade också uppmuntrats till att bli nybyggare i områden där möjligheterna till odling inte var särskilt bra. Samma åsikt hade de styrande om arbetare som miste sina jobb på grund av den kris som missväxten orsakade. Dem skulle man heller inte skämma bort genom att ge dem nödhjälp. Då ville de inte arbeta. Att arbetstillfällena inte räckte till alla de arbetslösa var ingen anledning till att ge dem mat. Om de ansträngde sig lite mer skulle de säkert få en utkomst. När förhållandena blev sämre och sämre tvingades många människor ut på vägarna för att tigga. De otaliga tiggarna var också lata och borde arbeta istället. Det fanns också den åsikten att det var naturnödvändigt att befolkningen då och då decimerades på grund av svält och farsoter. Annars blev befolkningen alltför stor och resurserna skulle inte räcka till.

Naturligtvis fanns också medkänsla och styrande ute i länen och kommunerna som bad regeringen om hjälp till befolkningen. Men den satt långt inne och när den väl kom var den inte tillräcklig och alltför sen.

Lite vet vi om umbärandena på den tiden genom skönlitteraturen. Har man läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Sara Lidmans Vredens barn så har man förstått en del. Skönlitteraturen ger möjlighet att uppleva och känna hur det kunde vara. Men den skönlitteräre författaren har ju sin frihet att fabulera så en faktabok som är lätt att ta till sig om den här tiden behövs. Genom att Magnus Västerbro tar ett brett grepp om det svenska samhället på 1860-talet och tiden efter det ger han en nyttig historielektion till läsaren. Men boken är också detaljrik och innehåller ögonvittnesskildringar som gör att även genom att läsa denna faktabok får man ett hum om hur svälten kunde upplevas. Västerbro skriver också om Sveriges förhållande till andra länder och hur det påverkade utvecklingen. Han tar även upp Finland där missväxten också var svår. Läs gärna den här boken om du inte redan har gjort det.

Svälten – Hungeråren so formade Sverige av Magnus Västerbro, Bonniers 2018.