Karin har inga vänner. Den enda vännen hon hade var storasystern, men hon har flyttat. I sin familj har hon inte mycket stöd. Mamman förmår bara tänka på sig själv och hon styr familjen med ömsom ilskna utbrott, ömsom ljudliga och långvariga gråtatacker. Hon tror nog att hon bara vill väl och att hon är ett stöd för sin dotter men i verkligheten är det tvärt om. Både Karin och hennes pappa anpassar sig och manövrerar i förhållande till mamman och lillebrodern håller nog på att så småningom lära sig det han också.

Karin, är utanför på skolan, hon håller en vägg mot omgivningen som ett skydd mot situationen i familjen, hon är intelligent och talangfull och udda och några snygga kläder får hon inte tillgång till. Familjen är fattig. Karin som redan har det svårt blir våldtagen och brutalt förnedrad på en fest och hon är ett utmärkt mål för en mobbare och mobbaren styr i skolan.

Det är en fruktansvärd situation hon har hamnat i, hon som är nitton år och snart ska ta studenten och gå ut i livet. Men hon har en styrka och hon hittar en kärlek, Alfred som är god vän med våldtäktsmannen. Det komplicerar naturligtvis det hela och de båda älskande kommer också från olika håll. Alfreds familj har pengar och ett intellektuellt kapital medan Karin är fattig och kommer från en förort med dåligt rykte.

Eurydikes natt är en högst läsvärd roman. Författaren har skrivit en berättelse där hon använder poesi och myten om Orfeus och Euridyke och romanen är inte sådan som jag skulle förväntat mig. Det finns mer i den. Det bärande temat är att männen styr på det ena eller andra sättet och att kvinnorna anpassar sig och ofta kommer till korta. Kvinnorna verkar vara de ansvarsfulla, de som håller ihop helheten och som inte överger barnen. Där finns då Karins mamma som en stark kontrast, men jag tänker att samhället också har format henne. Ja, hon verkar vara en narcissist och så vitt jag förstår brukar det finnas ett arv där, men hon agerar ju på ett mycket ”kvinnligt” sätt. Hon styr genom att vara offer.

Eurydikes natt når inte upp till Cullheds förra roman Eufori, men en sådan roman leder ju också till mycket höga förväntningar på den nästa. I Eurydikes natt tycker jag att författaren förklarar lite för mycket alltför tydligt och blir lite för undervisande. Men romanens ämne är så viktigt att det kanske kan vara befogat ändå och läsningen leder till många tankar om de olika personerna i berättelsen.

Eurydikes natt av Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand 2025.

Den här romanen handlar om Kristian Fredéns mamma och om honom själv. Hon var barnbarn till ärkebiskop Natan Söderblom och tillhörde en stor släkt med biskopar och biskopinnor. Det gamla ordet biskopinna, som inte brukar användas mer, är högst relevant här eftersom det förväntades att de skulle anpassa sig efter sin man. Kristian Fredéns mamma var inte biskopinna, men också hon anpassade sig när familjen flyttade till Borås, där hon aldrig trivdes. Men det är bara en del av den här romanen. Det största temat är sorg och chock, Kristian Fredéns mamma tog livet av sig på äldre dar, tydligen väl förberett och genomtänkt.

Men när författaren skriver om sin sorg och saknad skriver han om så mycket mer. Hans mamma blir satt i både ett kärnfamiljs- och ett släktsammanhang. Författaren försöker förstå vem hans mamma var och också vem han själv är. Vad blev det av allt? Han har skrivit en ganska kort roman, men jag tycker att han får med mycket iden. Läsaren får glimtar från den stora släkten och från författarens uppväxt och utveckling i en intellektuell familj där böcker och språk är viktigt. Han skriver också kärleksfullt om släktens sommarhus. Ett skimmer står över hans minnen därifrån.

Det känns som om boken är skriven med stor kärlek. Det är en melankolisk roman, men jag lämnar den inte sorgsen utan mer eftertänksam. Man får glimtar av många människor i berättelsen, mest av modern och författaren själv. Jag får känslan att berättaren har kommit långt i sitt sorgearbete när boken skrivs. Kanske är det därför som boken inte upprör mig som läsare. Bitvis känns den riktigt trevlig, och med det menar jag inte att den känns förfuskad och ytlig. Visst förstår jag något av hur det kan kännas när en förälder dör på det här sättet och jag tänker på de närstående som jag har förlorat, hur det gick till och hur jag reagerade. Det ligger ett stort djup under berättelsen och fast jag bara får småbitar av hans mammas liv så känns det som om jag har fått ganska mycket.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront 2025.

Berättaren och hans flickvän reser till Finnmarken. Ett rykte säger att en tysk soldat deserterade från ett permittenttåg under kriget och att han gömde sig i ödeskogen och de vill hitta spår efter honom. Ja mest är det berättaren som vill det. Detta varvas med glimtar från berättarens tidigare liv enligt baksidestexten. Det är inget i romanen som säger det. Om man inte har läst det som står baktill kan det lika gärna vara ett par tre personer som berättar. Men berättaren har tydligen tidigare varit i Israel och arbetat på kibbutz och även haft kontakt med kriminella kretsar i England. Han kommer från Farsta och Gäst hos borgerligheten är den tredje romanen i Tony Samuelssons så kallade Farstatrilogi. Fast den här boken har inte särskilt mycket med Farsta att göra.

Berättaren har nu blivit författare och han ser alltså tillbaka på sitt liv som ter sig sökande och famlande. Romanens uppläggning med fragment från olika tider i hans liv som varvas ger intryck av en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Han har gjort en klassresa och känner sig främmande för den miljö han kom ifrån, men samtidigt är han inte hemma i de lite högre sociala skikt där han befinner sig nu. Han har inte den naturliga säkerhet och kunskap om hur han bör föra sig som den som kommer därifrån. I romanen finns intressanta bilder av hur gedigen design och en avskalad enkel stil kan te sig påver för den oinvigde. Berättaren har också fått lära sig och sätta sig in i det intellektuella kulturarvet på eget initiativ, men den som kommer från en intellektuell familj har fått det i sig från barnsben. (Sedan kan ju jag tycka att den som kommer från en sådan miljö oftast inte vet en massa om mänskligt liv och kultur som den som kommer från arbetarklassen vet. Men sådan kunskap värderas ju av tradition inte så högt.)

Jag upplevde romanen som lite rörig med alla dessa fragment och jag hade nog önskat att författaren hade utvecklat detta med klassresan lite mer. Men man får göra sin egen bild utifrån fragmenten och de ger också en osäkerhet till berättelsen. Åtminstone kände jag mig osäker på vad som var vad och det i sig ger ju känslan av osäkerhet som man kan känna när man är ung och ska hitta en väg i livet och dessutom har gjort en klassresa. Romanen kan ge upphov till många funderingar. Är tiden i Israel ett sätt att försöka närma sig en miljö där den vanliga klasskiktningen inte finns, och så upptäcker han att även där är det skillnad på folk och folk?

Intressant är också att alla de fyra tidigare romaner som jag hittills har läst av Tony Samuelsson har lite olika ton. Språket är hela tiden gediget och har tyngd, men upplägget och tonen skiljer sig lite åt. Det blir intressant att läsa hans övriga böcker.

Gäst hos borgerligheten av Tony Samuelsson, Prisma 1993.

De tidigare två romanerna i Farstatrilogin är Myten om den förstfödde och Den harmynte trumpetaren.

I staden Münster tar radikala anabaptister makten och Jan van Leiden (1509-1536) utropar sig som Sions konung. Münster är det nya Jerusalem. Men den ”riktiga” läran i området är katolicismen och katolska kyrkan vill hindra anabaptisterna från att ta över. De är kättare och sådana straffas hårt och bestialiskt.

Invånarna i Münster, de som finns kvar där, lever alltså under styre av en religiös sekt, och det vet vi ju att sekter, kanske inte från början, men vartefter, ofta brukar ledas av en eller flera diktatoriska personer och så är det också i Münster. Nu utspelas den här berättelsen under första delen av 1500-talet och då fanns inte något som liknar det vi menar med demokrati. Det var auktoritära ledare som styrde överallt. Men det finns ju grader i helvetet, som man säger, och invånarna i Münster hade betydligt mer frihet innan anabaptisterna tog makten. Romanen är ett otäckt exempel på hur en religiös sekt kan fungera, men det är inte det som jag ser som det viktigaste temat i romanen. Den religiösa sekten i Münster är ett exempel på auktoritär, diktatorisk makt. Ett praktexempel faktiskt, och den skicklige författaren låter oss uppleva det som händer steg för steg. Jag känner igen mycket från andra auktoritära ledare. Att roffa åt sig rikedomar på allmänhetens bekostnad, att vara karismatisk, att vara en stor hycklare, att ljuga och kanske också tro på sina egna lögner, fängsla och avrätta och förstöra.

Makt, alltså. Det som börjar som en rörelse för en annan tro, med en vilja till frihet från den katolska kyrkan, tas över av en makthungrig psykopat. Och utanför Münsters murar finns furstbiskopen och han kan inte låta detta pågå. Anabaptister finns i många städer. Dessa kättare hotar kyrkans makt och kyrkan är också en auktoritär makt, en mer välordnad och städad sådan. Men även den kan vara skoningslös och den förstör också. De stackars bönderna i trakten runt om Münster har det inte lätt när furstbiskopens trupper belägrar staden. De ska ha mat. Mycket mat, och böndernas döttrar lever farligt.

Romanen är upplagd så att en man som upplevde anabaptisternas styre i Münster berättar om det som hände. Det gör han många år senare. Han skriver ner det som hände, men inte bara det. Vi får ta del av livet i staden och där finns utblickar till omgivningarna runt omkring och kunskap om mer än så. Mannens berättelse känns som en blandning av hans och författarens, men det är nog klokt av författaren att låta en troende katolik berätta vad som hände. Författaren låter den vinnande sidan berätta, och det finns åsikter om att denna, den allmänt vedertagna berättelsen om det som hände i Münster är överdriven. Detta har jag inte kunskap nog att avgöra. Men det är faktiskt en roman jag läser och alltihop känns inte det minsta otroligt med tanke på vad vi vet om sekter och händelser och krig runt om i världen.

Min känsla blir att jag kommer in i femtonhundratalet genom läsningen. Författarens sätt att skriva och det han har valt att berätta gör att romanen går bra att läsa trots det tunga ämnet och allt fruktansvärt våld. Här är det befogat att skriva om allt våldet, det är till och med bra att författaren gör det. Romanen blir inte bara en berättelse om våld, den handlar också om människors handlande, där vissa går med makten och får stora fördelar men också lever farligt och andra försöker rädda sig och sin familj och även kämpar emot. De heligas stad är med andra ord en mycket bra roman, både lärorik och spännande att läsa och tyvärr känns den mycket aktuell fast den handlar om händelser som skedde för så länge sedan. Författarens språk och förmåga att mana fram dessa händelser så drabbande och samtidigt lämna över mycket till läsarens fantasi och tolkning gör De heligas stad till en rik berättelse.

De heligas stad av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2025.