Annalena Bilsini av Grazia Deledda

Annalena Bilsini är änka och hon flyttar med sina fem söner, en sonhustru och sin morbror till en egendom som tidigare hade varit ett länsgods. Men med tiden hade den förfallit mer och mer. Den var så förfallen att familjen kunde köpa den för en mycket liten summa av en kvastfabrikant. Familjen Bilsini fick arrendera egendomen mycket förmånligt. Den näst äldste sonen är borta och gör sin värnplikt. Annalena Bilsini styr sin familj med fast hand, men näst äldste sonen är fortfarande sturskt och han ber gång på gång om mer pengar. Modern är rädd att det ska gå för honom som vissa andra manliga släktingar i familjen som har lidit av lättja och lastbarhet och hon undrar hur det ska gå när han kommer hem igen från det militära.

Det finns många ingredienser i romanen som håller intresset uppe. Ska familjen lyckas odla upp egendomen så att den ger god bärgning? Hur ska det gå med med näst äldste sonen? Vad ska han ställa till med? En av de yngre sönerna är olyckligt kär i en flicka, en förbindelse som familjerna nog inte uppskattar. Ägaren till egendomen har en mentalsjuk hustru och Annalena Bilsini är inte gammal än.

Handlingen i romanen är förlagd till Podalen, inte Sardinien, och vi får följa den hårt arbetande familjen genom årstiderna. Miljön känns i berättelsen. I övrigt kan jag tycka att det fattas lite för att romanen ska kännas riktigt bra, men det är spännande och intressant att att läsa den som något annat än Elias Portolu som jag läste för länge sedan. I den här romanen finns både en fördel och en nackdel i att författaren lämnar oss utan att knyta ihop allting. Man kan förstås tänka att sånt är livet. Kanske ger romanen en viss bild av hur livet kunde vara i Po-dalen på 1920-talet?

Annalena Bilsini av Grazia Deledda, Tidens förlag 1928. Översättning: Karl August Hagberg.
Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning året efter. Grazia Deledda (1871-1936) belönades med Nobelpriset i litteratur 1926.

Om Grazia Deledda på engelska Wikipedia och den svenska.

Vinter av Magnus Dahlström

En tandläkare och hans sambo har flyttat till en liten ort i glesbygd. Det är sommar och de hyr ett hus som inte är vinterbonat, men det är ovanligt kallt för årstiden. Det är frost på nätterna och på dagarna är det mycket svalt. Tandläkaren har ett vikariat. Han är ensam på mottagningen, där finns ingen sköterska och ingen receptionist. De har svårt att rekrytera både tandläkare och övrig personal till orten. Tandläkaren får arbeta hårt och hinner ändå inte ge alla dem som behöver tandvård. Hans sambo är gravid och det är meningen att de ska flytta tillbaka hem innan hon ska föda. Och det är egendomligt kallt, men när de lyssnar på nyheter eller läser dem på nätet så har andra delar av landet mer normal temperatur och köldhålan där de bor nämns aldrig.

Det är en tung stämning i berättelsen, en illavarslande känsla av att det kommer att gå illa. Det är tandläkaren som berättar och han verkar liksom avskärmad från andra människor. Han berättar i romanens första del och sedan kommer två delar med nästa och nästa generation människor och det är samma illavarslande stämning i varje del. Cheferna träffar de aldrig personligen, bara genom telefon. Där finns också en osäkerhet och vaghet hela tiden. Andra människor kan påstå att berättaren har gjort något hemskt. Nej, det har hen inte. Absolut inte. Eller? Och personen resonerar fram och tillbaka, och fram och tillbaka och blir mer och mer osäker på hur det verkligen förhåller sig. Osäkerhet, skam, dåligt samvete och skuld strömmar starkt genom berättelsen. Och vad är verkligt?

Språket i berättarnas resonerande är lite krångligt och kan innehålla ord som redundans, sådana ord som de flesta människor inte använder dagligdags, och meningsbyggnaden kan bitvis vara helt skriftspråksaktig. De tre berättarna karakteriseras inte av sitt språk utan av vad de gör. Men förvånande nog fungerar det fast berättarna har vitt skild utbildning. Det håller i den här berättelsen i den här författarens konstruktion. Detta är den första roman som jag läser av Magnus Dahlström och jag vet inte om han alltid brukar arbeta på samma sätt. Men jag vill gärna läsa mer av honom, det gäller bara att se till att jag är i rätt balans så jag orkar med hans tryckande stämning. Det blir bara kallare och kallare i den här romanen, fruktansvärt kallt så småningom. Man kan tyda romanen som att vi är på väg att skapa vår egen undergång, men den känns ändå inte riktigt som ett inlägg i miljödebatten. Mer som en ond saga som ligger ganska långt borta från verkligheten. Eller kanske ganska nära ändå.

Vinter av Magnus Dahlström, Bonniers 2026.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Fiskaren av Linda Segtnan

Magdalena Grip flyttar med sin man Johan som är jägmästare till Helö gård i Småland. Det är mitt i vintern och de anländer dit i släde. Gården ligger i den mörka skogen och det är en bra bit in till byn. På gården bor också den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie som påstår att det spökar på gården.

Magdalena Grip är en känslig och skör människa som har varit medium vid seanser. Hon träffade sin man redan som barn och han är drygt tio år äldre. Han kallar henne också barn, vilket nog inte var så ovanligt förr i världen i borgerskapet där åldersskillnaden mellan mannen och hustrun ofta var betydande och mannen var mer utbildad och hade sett mer av världen. Och det var ju också männens samhälle där många hävdade att kvinnor hade mindre hjärnor än män och alltså inte samma intellektuella kapacitet. Det är mycket riktigt Johan Grip som bestämmer i familjen.

Man kan se det som att kvinnans utsatta situation är det bärande temat i den här romanen, kvinnor som blir utnyttjade på olika sätt. Där finns en berättelse om en piga som blev gravid och dränkte sig och det finns också mer dunkla antydningar om vad som har hänt under Magdalena Grips uppväxt. När spökerierna har blivit alltför påfrestande och hennes man skickar efter en läkare som sysslar med psykoanalys och hon blir hypnotiserad för att läkaren ska komma åt problemet, som tydligen anses sitta inuti Magdalena Grip, känner jag starkt hur utsatt hon är.

Det är mycket spökerier i romanen. Det knackar och bankar och stenar far in genom fönstren så berättelsen blir en spökhistoria, och spännande är den, men där finns också temat som jag har skrivit om här ovan. Det känns lite som om berättelsen bullrar för mycket, att det ena tar ut det andra. Men spännande är den och dunkel också. När jag har läst färdigt känner jag mig osäker på vad det egentligen är jag har läst.

Fiskaren av Linda Segtnan, Bonniers 2025.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela

Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.

Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.

Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.

Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.

Pascual Duartes familj, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Camilo José Cela (2016-2002) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989.

Hundstjärnan av Agneta Pleijel

Efter att ha läst Vindspejare blev jag förvånad när jag läste denna Agneta Pleijels andra roman. Hundspejare var inte alls vad jag väntade mig. Den är hård och stark och poetisk och handlar om svåra saker mest hela tiden. Där finns ingen eftertänksamhet. Den är direkt på och det är dottern i en familj som berättar om sin mor, sin far, sin farmor, sin bror och sin halvsyster som aldrig har varit med i familjen, men som dyker upp i berättelsen.

Här handlar det inte om en vuxen kvinna som försöker hitta tillbaka i sin släkthistoria. Man får tänka sig att berättaren är vuxen, men hon berättar ur en flickas perspektiv, en flicka som är på väg in i puberteten med allt vad det innebär av svåra känslor och ändring i livet. Familjen bor på slätten utan för en stad. Slätten känns hotfull. Vilken hemsk, stark kraft lurar där ute? Det finns en stor otrygghet hos barnen, och nog hos de vuxna också. Hundstjärnan är en mörk, lite obehaglig berättelse. Poetisk och stark. Man känner mörkret och kylan på cykeln på väg till staden och att flickan räknas som udda bland andra barn. Hon kommer från en udda familj, i utkanten.

Det är inte lätt för barnen att förstå sig på och bli utsatta för de vuxnas manövrer. Flickan fabulerar en del om det hon inte vet och det gör hon utifrån sin besvärliga situation. Och svåra känslor och händelser finns det gott om i romanen. Där finns en dominerande viljestark farmor i en oharmonisk familj som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Mellan familjemedlemmarna finns kärlek och starka band, men ofta är det en dominerande, ägande kärlek, en svartsjuk kärlek eller en undflyende kärlek eller en kärlek som kanske inte bör kallas så. Det beror ju på hur man definierar det begreppet.

Hundstjärnan av Agneta Pleijel, Norstedts 2010.
Romanen publicerades första gången 1989.

Fiasko av Imre Kertész

Fiasko handlar om en författare. Han har skrivit en roman om Auschwitz och den har blivit refuserad med motiveringen att tonen i den är alltför lätt och att nu för tiden vill inte människor läsa om ett sådant ämne. Det var vad som hände Imre Kertész i verkligheten. Hans roman Mannen utan öde (tidigare titel Steg för steg), som jag har läst och tyckte var bra och som var mer lättläst och inte kändes så svår psykiskt att läsa som jag hade trott då den handlar om en 15-årig pojke som blir deporterad till Auschwitz, blev i refuserad av ett statligt förlag i Ungern och kom ut i begränsad upplaga på ett litet förlag och bemöttes med tystnad.

Författaren i romanen Fiasko har alltså blivit refuserad och kämpar med att komma igång med skrivandet. Det enda han kan är skriva. Han sitter och han vandrar i en lilla lägenheten och försöker komma igång medan hans fru arbetar på en bistro för deras försörjning. Känslan jag får när jag läser Fiasko är suddighet, fast romanen i början består av mycket noggranna beskrivningar av lägenheten och gatan utanför och författarens liv med många, många upprepningar. Överdrivet noggranna och lite tråkiga och långsamma att läsa, men det blir en kontrast till det som kommer sedan som är en slags dröm, kanske. En krypande mardröm kan man nog säga fast den inte innehåller skräck. Författaren landar på en flygplats och hamnar i ett samhälle där kontakter betyder allt, där mycket är oförutsägbart, där människor blir bortforslade på lastbilsflak vaktade av beväpnade män. Och allting liknar hans hemtrakt men är ändå inte den, och han famlar runt i tillvaron och vet inte riktigt vad som gäller och hur man bör bete sig för att ha framgång – eller helt enkelt klara sig.

Det vilar alltså en stor vaghet över den här romanen och tonen är en slags ironisk distans. Jag tänker mig att det handlar om att leva och verka i Ungern under Sovjettiden. Romanen är lite svårläst och lite svår att få grepp om och jag retade mig lite på Kertesz sätt att skriva ibland, men den är intressant och värd att läsas. Det är inte helt fel om berättelsen gör motstånd. Ibland kan det vara bra.

Fiasko av Imre Kertész, Norstedts 2000. Översättning: Ervin Rosenberg.
Romanen publicerades första gången 1988 (A kudarc).

Imre Kertesz (1929-2016) belönades med Nobelpriset i litteratur 2002.

Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy

Tess är en flicka från en ganska fattig familj på den engelska landsbygden. Hennes pappa dricker för mycket och när han får veta av prästen att han egentligen härstammar från familjen D’Urberville, en gammal fin normandisk släkt, firar han och dricker sig full. Så får den sextonåriga Tess köra till marknaden istället för fadern och hästen kommer i sken, vagnen demoleras och hästen dör. Då skickas Tess till en familj D’Urberville som bor i närheten för att be om stöd eftersom de är släkt. Men denna familj D’Urberville är inte alls släkt med Tess. De har tagit namnet för att verka ha fina anor, men det vet inte Tess. Tyvärr är den gamla änkan sjuklig och Tess möter bara sonen som är en cynisk typ som gärna utnyttjar en söt flicka. Tess får anställning på gården och så småningom kommer hon hem gravid.

Sedan får vi följa Tess genom livet. Hon är en omtänksam flicka som bryr sig om sina syskon men hon har dåligt rykte i trakten. Hennes son dör och Tess tar arbete på en mjölkgård långt därifrån där ingen känner henne. Det är inte särskilt långt därifrån med våra mått mätt. Men kommunikationerna var annorlunda på 1800-talet, särskilt för fattigt folk. Tess förflyttar sig genom att gå. Herremännen rider, till exempel den unge mannen D’Urberville som dyker upp igen senare i historien.

Det var lite besvärligt att komma igenom den här boken, mycket beroende på att det ständigt kom andra böcker som jag tyckte att jag skulle läsa. Så det tog lång tid. Men det var det värt. Tess of the D’Urbervilles är en rörande och dramatisk historia om fattiga och rika, om utbildade och outbildade med stor vikt lagd på kvinnors situation. Jag tror nog att jag har fått större inblick i livet på den engelska landsbygden på 1800-talet. Tiden när Tess arbetar på mjölkgården är kanske väl idylliskt skildrad, men man förstår ändå att Tess och de andra arbetar hårt, och den delen av romanen är en skimrande, lite hoppfull, effektiv kontrast mot det som händer sedan. Och läser man hela romanen får man sannerligen uppleva hårt arbete och slavdriveri.

Man känner hur ojämlikt detta klassamhälle var, både genom hur fattiga måste slita och hur överlägset de bättre bemedlade kunde se på en flicka från de lägre klasserna. Detta är skildrat på många olika sätt i romanen och kvinnors utsatta situation också. Till exempel får Tess mor med alla sina barn inte bo kvar i huset när fadern dör eftersom rätten till huset var kopplad till honom. Kanske hade de fått stanna om inte Tess hade skämt ut sig genom att komma hem gravid. Ja, domen mot ”fallna” kvinnor var hård på den tiden. Att de till och med ibland hade fallit genom att bli våldtagna räknades inte. Däremot kunde en man aldrig falla på det där viset hur många kvinnor han än hade tvingat sig på. Åtminstone inte en herreman. Möjligen kunde han falla av sin häst.

Som vi vet ledde den här boken till skandal eftersom författaren ställde sig på Tess sida. Men jag ska inte berätta allt här. Vill man veta vad som händer i hela romanen men inte vill läsa den, kan man läsa sammanfattningar på nätet. Men det är absolut värt besväret att läsa hela berättelsen och den finns i svensk översättning, fast det ser ut som om den senaste översättningen är från 1931. Möjligen är den moderniserad i senare utgåvor.

Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy (1840-1928), Penguin Classics 2008.
Romanen publicerades första gången 1891.

Agaat av Marlene van Niekerk

Lantbrukarhustrun Milla de Wet tar hand om en liten svart flicka. Hon har en missbildad arm och har misshandlats och blivit utsatt för övergrepp i sin familj. Eftersom Milla de Wet är vit och romanen utspelas i Sydafrika under apartheidtiden kan hon göra som hon vill – alltså bara ta flickan och uppfostra henne på gården hon äger. Men, som sagt, flickan är svart och därför kan hon inte bli som en adoptivdotter.

Agaat är en mycket intressant och gripande berättelse som är förlagd på landsbygden där den afrikandiska befolkningen härskade med svarta underlydande som levde under usla omständigheter. Milla de Wet och andra hustrur i området har fester och lever gott, men hon arbetar också med gården och har helt andra idéer än maken om hur lantbruket bör bedrivas. I romanen finns framför allt förhållandet mellan vita och svarta som kommer fram skarpt men också nyanserat. Det är smärtsamt att läsa om den djupt traumatiserade Agaat som börjar förmå öppna sig och då får alla sina tänder utdragna eftersom de är trasiga stumpar, men naturligtvis inte hos Milla de Wets tandläkare utan på kliniken för svarta där de drar ut tänder utan bedövning.

Porträttet av Milla de Wet som ömsom beter sig som en älskande mor och ömsom behandlar Agaat mycket hårdhänt och gör riktigt hemska saker är starkt. Hennes frustration som kvinna i det afrikandiska patriarkala samhället finns också med i bilden. Agaat ses i hela romanen genom Milla de Wets ögon, men resultatet blir en berättelse om två kvinnor i det rasistiska, patriarkala Sydafrika, där den ena bryts ner och den starkaste är Agaat. Hon är egentligen den mest intelligenta och hon blir så småningom nödvändig för gårdens drift – men alltid iklädd hembiträdesuniformen som Milla de Wet har bestämt att hon ska ha på sig och som hon är beordrad att alltid hålla ren och nystruken. Hur hårt och hur mycket Agaat arbetar i förhållande till Milla de Wet framkommer klart och tydligt – alltså egentligen hur beroende de härskande afrikanderna är av den svarta befolkningen, hur deras standard och livsstil är helt beroende av den svarta, undertryckta befolkningens hårda arbete.

Men inget skrivs läsaren på näsan. Det är invävt i berättelsen som är spännande, medryckande och, tror jag, ger en viss inblick i den afrikandiska befolkningens liv och förhållanden. Agaat är en levande berättelse med psykologisk insikt och ett språk som gör att man som läsare nästan finns där då när det händer och som också ger en känsla av miljön och naturen. Det är en omfångsrik roman som kräver en del tid, men den är mycket, mycket läsvärd.

Agaat av Marlene van Niekerk, Weyler 2012. Översättning: Niclas Hval.
Romanen publicerades första gången 2004.