Kategori: Romaner

Judas hågkomster av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Judas hågkomster är en roman om Jesus intåg till Jerusalem vid påsken, om has fängslande och död och vad som hände sedan. Här är Judas berättaren, allt ses genom hans ögon och minne. Det gör att historien blir lite annorlunda mot hur vi brukar höra den och det gör den här romanen mycket intressant.

Judas berättar också om tiden före påsken och lite om sitt liv innan han lämnade sitt hem och började följa Jesus. Han berättar om hur Jesus botar sjuka och stillar stormen, men där finns också ett ifrågasättande. Var Jesus guds son och kunde han verkligen utföra alla dessa under? Jesus framstår i den här romanen både som en alldeles speciell religiös ledare, en som är värd att följa och som kanske kommer att frälsa mänskligheten – och som en sektledare, en människa, en som drivs av en obändig föreställning om att det han gör är det rätta, men som kanske misslyckas och som kanske är så uppfylld av av sitt eget ego att han inte förmår att beakta konsekvenserna av sitt handlande.

Judas är ju den som förrådde Jesus, men här framställs Jesus som inte helt pålitlig. Eller som att han genom sitt band med gud har en kunskap som gör att hans handlingar inte alltid framstår som kloka ur andra människors synpunkt. Romanen har denna dubbelhet och frågan om vad vi vanliga människor kan förstå, vi som inte har samma insikt, finns också med. Och under hela läsningen är jag medveten om att jag kanske inte kan lita på att allt som Judas berättar är sant.

Judas berättelse ger också en bild av det samhälle som han och Jesus och de andra följarna levde i. Landet var ockuperat av romarna. Det var en tid av grymma straff, ett hårt liv för folket och Jesus var inte den ende som samlade människor omkring sig och protesterade mot eländet. Det fanns flera grupper och en del tog till vapen. I den här romanen är det helt logiskt att de som hade makten (och det gäller inte bara romare) inte kunde tolerera Jesus förkunnelse. Att de var rädda. Författaren skildrar poetiskt och känslosamt ett myllrande, grymt, fattigt, och rikt samhälle med blod och kropp och hunger och omtänksamhet och kärlek och hat. Ett mycket levande och hemskt samhälle där Jesus idéer inte försvinner med hans död, och där berättelser om honom och lärjungarna skrivs ner på pergament och papyrus som inte alla blir förstörda utan kan bevaras för eftervärlden. Judas hågkomster ger mycket känslor och tankar och frågor.

Judas hågkomster av Niklas Rådström, Bonniers 2026.

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I Flicka, kvinna annan berättar författaren om tolv personer. Berättelsen spänner över många år och de bor på olika platser i England. Alla är kvinnor, eller från början kvinnor. Där finns heterosexuella och lesbiska och en och annan transperson och de är alla färgade, mer eller mindre. Författaren berättar om dem. Det gör ju alltid författaren, på det ena eller andra sättet. I den här romanen berättar hon genom att tala om för läsaren vad som händer, inte genom att måla upp scener, med några undantag.

Man skulle kunna tänka sig att det blir lite tradigt, men här är det alldeles tvärtom. Det är mycket spännande att läsa om dessa människor och deras anhöriga och vad som händer i deras liv. Flicka, kvinna, annan handlar om allvarliga saker – rasism och fattigdom, tonårsgraviditeter och mobbning och kriminalitet och övergrepp och diskriminering. Men allt är skrivet med mycket humor och mycket värme. Där finns så mycket medmänsklighet, Romanen är rolig och sorglig och upprörande och fyndig.

Jag tror att författaren har satt fingret på många företeelser och fast berättelsen handlar om så många människor så framstår de just som människor och inte romanfigurer. Jag känner igen människor jag mött och även mig själv fast min historia och erfarenheter är så annorlunda. Samtidigt lär jag mig en del om förhållandena i England och om hur det kunde och kan vara för färgade människor där. Jag kommer ihåg när jag var liten i småskolan. Vi fick en ny klasskamrat som var ditflyttad med sin familj. Jag är uppvuxen i nordöstra Småland och vår dialekt var närmast som östgötska. När den nye killen började prata skånska utbröt ett gapskratt i klassrummet. Och vad är det jämfört med att flytta till en ort och inte bara tala annorlunda utan också se helt annorlunda ut och dessutom vara sämre klädd och få de smutsigaste och hårdaste jobben om man får något alls och ofta bli betraktad som inte riktigt mänsklig?

Men det finns stor kraft hos många av kvinnorna i romanen, styrka och kraft och kreativitet. Flicka, kvinna, annan belönades med Bookerpriset 2019. Läs den gärna.

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo, Bonniers 2021. Översättning: Niclas Nilsson.
Romanen publicerades första gången 2019 (Girl, woman, other). Det är den enda boken av författaren som finns översatt till svenska. Vill man läsa på engelska finns mycket att hämta.

Mordets praktik av Kerstin Ekman

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Läkaren Pontus Revinge har börjat föra dagbok. Han är alltså berättaren i den här romanen och han kommer från en familj där fadern blev dömd till fängelse på grund av förskingring. Familjen blev fattig och utskämd och som färdig läkare har Pontus Revinge inte resurser till att starta en egen praktik. Han är anställd som besiktiningsläkare, alltså en läkare som kontrollerar prostituerade och dömer dem till kurhuset om de har någon könssjukdom.

Det var så det gick till i slutet av 1800-talet. Prostitutionen var laglig, också bordeller, och de prostituerade måste visa upp sig och undersökas med jämna mellanrum. Det var en tid full av hyckleri, då välmående män missbrukade de prostituerade och könssjukdomarna härjade i stor omfattning. Medan männens döttrar skulle vara oskyldiga, fina flickor och helst inget veta något alls om sexuellt umgänge.

Nu händer det sig att Pontus Revinge blir presenterad för författaren Hjalmar Söderberg på en krog, och Söderberg frågar om vilken metod som skulle vara den bästa för en läkare om han ville döda någon. Söderberg ser att Revinge är en fattig, obetydlig person, men Revinges metod blir den Söderberg använder i sin roman Doktor Glas. Den fattige, luggslitne Revinge med hans dåliga självförtroende bryr sig Söderberg däremot inte om. Det finns bättre sällskap.

Revinges deklassering genom faderns brott och hans dåliga självförtroende är grunden för det som Revinge sedan gör. Han är en människa med problem, men genom list och handling och brott tar han sig upp i samhällslagren. Han är en obehaglig figur, andra människor fungerar mer som hans schackpjäser än som medmänniskor. Dåligt samvete har han inte, men rädsla. Stor rädsla.

Jag tycker att Kerstin Ekman ger en läsvärd kommentar till Hjalmar Söderbergs doktor Glas och i hennes kommentar läggs ganska stor vikt vid kvinnornas situation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Revinge blir en ynklig, men farlig figur, en människa som utvecklingen går ifrån, en man som sitter fast i patriarkatets syn på kvinnor som känslovarelser med mindre hjärnor än män. Hela romanen består av Revinges anteckningar och Ekman har i viss mån anpassat språket till detta. Det gör att själva språket i romanen blir lite pastischartat, men det må vara hänt. Det gör att denna kommentar till Hjalmar Söderbergs roman får en egen ton.

Mordets praktik av Kerstin Ekman, Bonniers 2009.

Det finns fler romaner som är inspirerade av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Gregorius och Helga av Bengt Ohlsson, En annan doktor Glas av Malin Lindroth och Fru Gregorius av Åsa Nilsonne är de som jag känner till. Doktor Glas och Gregorius läste jag innan jag började blogga. Fru Gregorius har jag ännu inte läst. Det finns kanske fler. Tipsa gärna om du vet.

Den oduglige av Tomas Bannerhed

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Einar var sågverksarbetare men för ett par år sedan miste han sitt jobb. Han bor på landet med sin mor och han har inte lyckats ta sig samman för att skaffa sig ett nytt arbete. För det bör han göra, det tycker hans mor och det tycker de flesta som bor där runt omkring. Men Einar är inte som andra.

Det är på 1990-talet i Småland och jag tänker mig att handlingen är förlagd någonstans till trakten runt Växjö eller Alvesta. Där bor alltså Einar och han är en särling, en udda människa som aldrig har varit riktigt som andra. Och som vi vet, ska man inte vara konstig och tyst och inte kunna uppföra sig som andra när man växer upp, och helst inte heller som vuxen.

Einar var noggrann och pålitlig i sitt arbete. Han var aldrig hemma för sjukdom. Men han arbetade för långsamt. Man kan lugnt säga att han inte är särskilt flexibel. Han går i sina rutiner, och omkastningar och ändringar gör honom nervös. Men han har talanger. Han fotograferar och skulle kanske ha kommit långt som fotografisk konstnär om han hade haft de rätta möjligheterna. Han är en fena på huvudräkning och kan snabbt räkna ut stora svåra tal. Men han är ju inte som andra utan en underlig figur som vissa driver med. Han bor hos sin mor som är änka fast han är i fyrtioårsåldern och de har ett märkligt förhållande. De sover i samma säng.

Om Einar skriver Tomas Bannerhed en berättelse som griper mig djupt. Där finns poesi och natur och Tomas utsatthet känns så det gör ont. Bannerhed skriver enkelt och klart och tydligt. Mycket rakt. Tidigare har jag bara läst Korparna av författaren och det var så länge sedan så jag vet inte om det är så här han brukar skriva, men i romanen om Einar passar det i alla fall perfekt. Det stämmer så väl med hur jag uppfattar Einar. Han behöver en klar och tydlig värld. Samtidigt har han svårt att förstå mycket av mänskliga relationer och kommunikationen mellan honom och hans mor är ytterst otydlig när det kommer till svårigheter.

Jag ser den här romanen som en protest mot att människor som behöver det inte får hjälp utan istället hunsas med och mobbas. Det finns ju faktiskt människor runt omkring som vill väl, också i den här romanen. Man kan nog säga att den inte bara handlar om Einar och hans öde utan lika mycket om andra människors oförmåga och ork till att hjälpa honom. Och deras okunskap. De som bryr sig om alltså. Det gör inte alla.

Den oduglige av Tomas Bannerhed, Norstedts 2026.

Vägen till Flandern av Claude Simon

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Romanen handlar om ett franskt dragonregemente som har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. Som vi vet förlorade Frankrike och när vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden. Där är lera och främmande gårdar, och ledning och order finns inte längre. Författaren frammanar ett platt, dystert landskap där man inte vet vad som finns bakom nästa häck eller i nästa hus.

Det är mycket om hästar i berättelsen. Fast berättelse borde jag nog inte säga. Romanen är mer som ett poetiskt (kanske man kan säga?) flöde där det ena går i varandra och där händelser och situationer avlöser varandra sömlöst. Plötsligt är man som läsare mitt i något annat, och senare kommer man tillbaka till samma händelse, men inte likadant, man kan få veta mer. Man är i krigets kaos, man är på kapplöpningsbanan, man är i fred, man är i krig, man är krigsfånge, man minns kvinnor. Allt verkar vara en enda röra, men jag tror att det är noga uttänkt alltihop. Och jag märkte också när jag läste att texten, som är full av utvikningar och långa meningar och många parenteser med tillägg eller förklaringar (Det är tydligen så Claude Simon skrev och det gör det inte särskilt lätt för läsaren), inte var sådan precis hela tiden. Det fanns åtminstone något mycket dramatiskt och drabbande parti som var konstruerat med kortare meningar och utan parenteser. Mycket effektivt.

Men samtidigt som texten är snårig är det starka bilder författaren frammanar och det är som om hästarna gör att texten blir mer drabbande. Det blir starkt. Om man som läsare vill försöka skapa någon slags ordning i sitt huvud under läsningen kan man tänka sig att det man tar del av är minnen, fantasier och händelser som franska krigsfångar berättar för varandra och drömmer om i fånglägret, utmärglade och trötta. En hel del handlar om kvinnor, och alla historier är kanske inte helt sanna. Jag tycker nog också att kvinnobilden i romanen inte är särskilt positiv. Det är mest drift det handlar om, lusten och längtan efter kvinnokroppen, vilket inte är särskilt konstigt. Men i kvinnosynen, eller känslan för kvinnan finns också ett hat och en vämjelse, och äldre, fula vårtiga kvinnor är bara värda förakt.

Vägen till Flandern är svår, men intressant och drabbande. Den kan leda till många tankar och känslor. Man kan fundera över mycket. Till exempel vet jag ju inte om det är författarens kvinnosyn som kommer fram i romanen, eller om den ingår i kritiken av kriget, att kriget förstör oss och tar död på kärlek och omtanke.

Vägen till Flandern av Claude Simon, AWE/Geber 1985. Översättning: C. G. Bjurström.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Claude Simon (1913-2005) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985. Om Claude Simon på Wikipedia.

Tågdrömmar av Denis Johnson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I tågdrömmar av Denis Johnson får vi uppleva en del av USA:s historia från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet genom en man som arbetar och strävar för att försörja sig. Han heter Robert Granier, hans föräldrar var borta redan när han var barn och han blev omhändertagen av släktingar. Granier är arbetare och är en av alla dem som genom sitt slit och sin möda var med om att bygga järnväg och som fällde träd och forslade dem till järnvägsbygget där de dels användes till enorma brokonstruktioner och sliprar i järnvägsbygget, men det kunde också vara stockar som kunde forslas på järnvägen och användas till annat i uppbygget av den stora nationen.

Tågdrömmar är ingen omfångsrik roman, kanske borde man hellre kalla den en novella. Den är endast 95 sidor lång, men den innehåller mycket. Arbete och slit, järnvägsbroar över raviner och stup, broar som inte alltid är säkra, familj och omtanke och sorg och en stor översvämning som dränker en hel trakt. Vildmark och urinvånare, små nybyggarstäder, och slit för födan och människor som dör tidigt genom sjukdomar som det inte finns bot för.

Romanen är skriven både sakligt och med övernaturliga inslag. Människorna hade många föreställningar om magiska och övernaturliga händelser i alla livets skeden och som läsare vet man inte säkert om en del händelser verkligen äger rum eller bara finns som en upplevelse i människans hjärna. Men de ger en större dimension till berättelsen och bidrar faktiskt till trovärdigheten. Det känns som om berättelsen skildrar en del av det som verkligen var, och att den handlar om den fattiga och hårt arbetande människan och att USA:s utveckling ses från det hållet uppskattar jag mycket. Boken rekommenderas.

Tågdrömmar av Denis Johnson, Faethon 2026. Översättning: Enrique de Gregorio.
Romanen publicerades första gången i The Paris Review 2002 (Train Dreams).

Om Denis Johnson (1949-2017) visste jag ingenting förrän jag stötte på den här boken. Han var en amerikansk prisbelönt författare av romaner, noveller, poesi och dramatik.

Min farsa var kommunist av Tove Folkesson

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En dotter och hennes far, det handlar den här romanen om. Dottern bor på Öland med sin son och på tomten bredvid har hennes far sin stuga. Men han bor inte där utan i Stockholm, och han kommer ner då och då, men är ofta otillgänglig och arg och han är alkoholiserad. Fadern kommer från Finland och han har ett tungt arv därifrån. Hans far var hård och våldsam.

Romanen är skriven fragmentariskt, den blir en mosaik av skärvor från faderns och dotterns liv, både nu och då. Fadern berättar om sin barndom i Finland, han är egocentrisk och verkar inte riktigt kunna bry sig om andra. Han är en sorglig människospillra, en man som var kommunist en gång, som brydde sig om orättvisor. Fast kanske på sitt eget fumliga och ologiska sätt. Och det verkar som om han har brytt sig mer om det som ligger längre bort är de människor han hade i sin närhet.

Det är ett sårigt förhållande mellan dottern och fadern och det är lätt att föreställa sig hur tungt det kan vara. Men dottern verkar stark och hennes son verkar få en bra grund att stå på. Varken fadern, dottern eller sonen har namn i berättelsen. Sonen benämns som pojken och det gör att romanen nästan får en allmängiltig prägel, fast den är full av detaljer. Det finns två pojkar i berättelsen – fadern och dotterns son och jag tänker att dotterns son nog går en bättre framtid till mötes än fadern. Alltså känner jag ett hopp när jag läser trots all elakhet och sårighet. Texten är poetisk och samtidigt konkret. Den är lugn fast den innehåller så mycket svårt och har skarpa motsättningar mellan krig och kärlek, mellan omtanke och egoism. Miljön skildras med känsla och pregnans, naturen med havet och fåglarna och stenarna finns där hela tiden. Min farsa var kommunist är en fin roman som inbjuder till tolkningar och tankar och känslor.

Min farsa var kommunist av Tove Folkesson, Norstedts 2026.

England made me av Graham Greene

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Anthony Farrant kan man inte lita på. Under många år har han lurat sig fram genom det ena jobbet efter det andra. Nu är han hemma i England under små omständigheter och han funderar på hur han ska klara sig. Men hans tvillingsyster Kate har ett förslag. Hon arbetar hos Erik Krogh i Stockholm, och han är Europas rikaste man. Kate vill ordna ett arbete hos Krogh åt Anthony och motvilligt följer han med till Stockholm.

Som läsare undrar jag förstås hur detta ska utvecklas. Anthony är charmig och kan prata sig till mycket och han får snabbt kontakter både i Kroghs företag och med mer eller mindre skrupelfria journalister. Däremot har Anthony aldrig varit någon idogt arbetande anställd. Han flyter omkring och hans syster har kommit till hans räddning många gånger. Det känns som om han kommer att förstöra sin systers tillvaro som sekreterare och älskarinna åt Krogh. Men hur är det med magnaten Krogh egentligen? Hur lagligt och rättfärdigt agerar han?

Ja, man vet inte hur det ska gå och det driver på intresset när man läser. Jag vill inte berätta alltför mycket här, men Graham Greene kan konsten att vända och vrida på en historia samtidigt som han kan måla upp scener och skriva om Anthony och Kate så att man bryr sig. Vi möter flera mer eller mindre misslyckade människor i den här berättelsen. Kapitlen är skrivna utifrån olika personers synvinkel, men mest utifrån Anthonys och Kates. Författaren håller sig hela tiden nära intrigen så han går inte närmare in på alla de viktiga personernas bakgrund och omständigheter, han låter miljöer ta ett viss utrymme i romanen, men inte för mycket. Han skriver det som behövs för att berättelsen ska fungera och det blir en roman om en cynisk värld där många inte känner ansvar för andra människor, där mycket av medmänsklighet saknas och det är lätt hänt att man går under. Men där finns ändå stråk av omtanke.

England made me av Graham Greene (1904-1991) Vintage Classics 2020.
Romanen publicerades första gången 1935 och finns också med titeln The shipwrecked. Den kom i svensk översättning 1954 med titeln De skeppsbrutna.

De levande av Iida Turpeinen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

De levande börjar med Vitus Berings (1681-1741) expedition i havet mellan Asien och Alaska 1741. Med på expeditionen var forskaren Georg Wilhelm Steller (1709-1746). Men på den tiden, med segelfartyg i okända vatten, fick man ofta stora svårigheter och en sådan expedition kom inte alltid tillbaka till hembasen. Alla ombord, de som fortfarande levde, måste så småningom ta sig iland på en okänd ö. Skeppet låg som ett vrak i närheten och manskap, officerare och forskaren fick klara sig så gott det gick.

Steller samlade och skrev och noterade så mycket han kunde. Det var så de vetgiriga naturforskarna gjorde på den tiden. Samla, samla och undersöka och dissekera för att utöka människans kunskap, människan som var det högsta levande väsendet och som styrde över allt levande på jorden. Nu visade det sig att i vattnet utanför ön levde ett mycket stort djur, ett djur som man inte kände till i den så kallade civilicerade världen och det fick benämningen Stellers sjöko. Det var tur för de strandade människorna på ön. Detta fredliga djur utan fiender var lätt att döda och köttet smakade bra.

I boken berättar författare inte bara om Steller och sjökon, hon berättar om en rysk guvernör i Alaska, om dennes hustru och guvernörens syster, och om naturforskare i Finland som ju länge hörde till Ryssland. Och hela tiden samlar man djur och växter och ben för att öka kunskapen, för att klassificera världen och göra den begriplig, men också för att imponera och säkra sin karriär. Men som vi vet är människan också en mycket destruktiv art av djuren. De djur som från början tillhörde de levande fanns inte alltid kvar efter ett antal år. Ohämmad jakt efter kött och pälsar och efter samlarföremål har utrotat många arter.

De levande är en roman med mycket kunskap i, men också med stor känsla, och författaren knyter ihop berättelsen genom att skriva om Stellers sjöko. Som läsare känner jag forskarnas envisa driv, människors strävan efter makt och rikedom, kvinnors frustration över sin begränsade tillvaro och vad fördomar och okunskap ställer till. Det tog många år innan forskarvärlden och de styrande insåg vad människan kan ställa till med i naturen. Eller ville inse. Att djur kunde dö ut, det visste man, men att det kunde ske genom människors handlingar, det var fullständigt fel och helt otroligt. Och som vi vet finns också idag människor med makt och pengar som inte vill inse människans destruktiva påverkan på naturen. De levande är en mycket bra roman, en mycket levande sådan faktiskt.

De levande av Iida Turpeinen, Bonniers 2026. Översättning: Janina Orlov.
Romanen publicerades första gången 2023 (Elolliset).

Ängel bland skuggor av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här romanen får vi möta en dödssjuk fotograf. Han har flyttat till en förortslägenhet, långt bort från sitt tidigare liv. Han har givit upp. Han träffar inte sin läkare och han har slutat delta i behandlingen och han träffar inte sina anhöriga. Men han ser vad som händer i förorten utanför fönstret och han tänker tillbaka på sitt liv. Om detta berättar han för någon, läsaren kanske. Det är hans berättelse och han vet massor om ungdomarna han ser, massor som han inte borde kunna veta.

Berättelsen är sorglig, hård och mörk, men det finns ett poetiskt skimmer över texten och ett övernaturligt inslag. Magisk realism, skulle man kunna beteckna det som, men det är Rådströms egen med en poetisk lätthet och ett stort allvar och stor medkänsla som genomsyrar alltihop. Livets tragik, fotografens eget liv och bakgrund där problemet med hur man förr kunde behandla handikappade barn finns som en betydelsefull del. Hans lillebror visar sig vara döv. Föräldrarna får instruktion från läkarna att de ska prata med barnet, prata och prata, men absolut inte använda några tecken eller visa något. Barnet måste lära sig läsa på läpparna och lära sig prata hjälpligt. Inte heller brodern får använda några tecken beordrar hans far. Det gör han ändå i hemlighet, och som människa idag tänker man genast att det borde vara mycket lättare för barnet att lära sig läsa på läpparna om man samtidigt använder tecken så att barnet har någon möjlighet att förstå vad pratet handlar om.

Sedan har vi den omedelbara tragiken i förorten med droger och kriminalitet och våld. Jag vet inte hur pass realistiskt verkligt det är skildrat. Men det är säkert inte författarens avsikt att skriva helt realistiskt. Texten finns på ett annat plan och det bidrar till att den här romanen är så bra. Livets tragik och smuts och grymhet är ett starkt tema i berättelsen. Mera konkret finns ett tema om föräldrar som sviker sina barn och vuxna som sviker vuxna. Missriktad kärlek och frånvaro och elakhet finns det gott om. Berättelsen är som en ond saga, eller myt. Det finns inslag som att gå ner i underjorden. Och samtidigt skimrar ett hopp någonstans i fjärran. Kärlek och omtanke finns ändå.

Ängel bland skuggor av Niklas Rådström, Gedins 1993.