Vuxna människor av Marie Aubert

Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat. Nu har hon kommit till den ålder när det börjar bli för sent att skaffa barn.

När man läser Vuxna människor märker man ganska snart att det är något som är fundamentalt fel i Idas familj. Det kan vara bara Ida det beror på, men jag misstänker att det finns mycket mer bakom. Jag kan förstå att hon kan känna sig missgynnad gentemot sin syster. Att aldrig få till det och bilda familj fast man vill måste vara svårt. Och den alltför vanliga dynamiken mellan människor, att ensamstående barnlösa kvinnor är mindre värda än de som har familj, den finns ju fortfarande här i vårt moderna samhälle, medvetet eller omedvetet.

Men Ida manipulerar hela tiden. Hon bryr sig inte om de andra i familjen, deras känslor, att de ska ha det bra. Hon utgår bara från sig själv, hon vill ha, hon vill ta. Det snörper åt i en när man läser och det känns som om en katastrof lurar någonstans.

Vuxna människor är en kort och tät roman. Allt överflödigt, som inte skulle vara överflödigt i en annan roman, är borttaget. Eller annars fanns det aldrig där. Det blir mycket effektivt. Man sitter med en illavarslande förväntan i kroppen och läser. Det är bra gjort, och jag vill gärna läsa mer av Marie Aubert. Den enda kritik jag kan ha är att människorna himlar med ögonen hela tiden. Jag undrar varför författaren har uttryckt sig på det viset? Romanen verkar annars mycket medvetet skriven. Rekommenderas.

Vuxna människor av Marie Aubert, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Cilla Naumann.
Romanen publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske).

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson

Tony Samuelssons andra roman handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.

Bruno är en inåtvänd pojke som har svårt att få kamrater. Han är inte en av de populära och inte någon av de dominerande. Han har svårt att finna sig tillrätta. Samtidigt som han med tiden, när han blir äldre, kommer till att förakta sin skrytande far, vill han ändå så gärna duga. Tony Samuelsson skriver om Brunos liv bland kamrater och plågoandar där han växer upp i den nybyggda förorten bland mammor som är hemma och sköter familjen och en pappa som arbetar mycket, och som verkar ha en del ljusskygga affärer. Fadern vill vara mer framgångsrik än vad han är och han vill gärna att Bruno ska vara annorlunda, inte den spinkiga tysta pojke som han är.

Den här romanen har mycket att ge. Den handlar om livet i förorten och om människor som bor där. A-lagare, arbetare och tjänstemän, fäder som super till ibland, pojkar som far omkring i omgivningarna och ofta gör det förbjudna, ett delvis hårt liv ute på gårdar och i skogsområden. Så som det kanske kan ha varit. Tony Samuelsson flyttade själv med sin familj till Farsta år 1966 då han var fem år gammal.

Om jag ska jämföra den här romanen med Tony Samuelssons första, Seymor, griper Myten om den förstfödde mer tag i mig när jag läser. Seymor kändes mer distanserad. Myten om den förstfödde är kraftfullt och enklare skriven och jag blir lite överraskad alldeles på slutet. Ojdå, tänker jag. Var det så det var?

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson, Prisma 1990.
Romanen är första delen i Tony Samuelssons Farstatriolgi. De andra två delarna är Den harmynte trumpetaren och Gäst hos borgerligheten och jag vill gärna läsa också dem.

De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute

De gyllene frukterna är en bok, alltså inte denna, utan en bok som det talas om i den här romanen. Och talas och tänks görs det. Hela romanen är uppbyggd av dialog och inre monolog. Men författaren berättar inte vem som pratar och när och var. Det får man gissa och känna sig till. Ganska snart förstår jag i alla fall att man talar om en roman och att detta talande och tänkande försiggår i kulturvärlden, bland människor som verkar där som författare och kritiker och de som finns med där och så gärna vill vara där.

Jag tolkar den här romanen som en bitande satir mot hur det kan gå till i den franska litterära kulturvärlden. Sanningar fastslås av någon tongivande och så gäller det att inte tycka fel. Detta är mycket mänskligt eftersom vi bär med oss ett arv att anpassa oss efter gruppen, något som har varit nödvändigt för mänsklighetens överlevnad och utveckling. Det är inte lätt att hävda en åsikt som strider mot den allmänna uppfattningen. Man kan bli utfryst och bortgjord. Förlöjligad och glömd i ett hörn och inte få möjlighet att vara med. I kulturvärlden finns ju också skarpa pennor och talare. Dessas hån vill man inte gärna utsättas för.

Men det finns mer än så i den här romanen. Det måste finnas en anledning till att författaren har lämnat oss endast dialog och inre monolog. De är fragment. Vi får sällan följa ett resonemang till slutet. Det är som om dialogerna svävar omkring i luften och så går du omkring, fast du sitter stilla och läser, och fångar upp bitar av alltihop. Som om du famlar åt alla håll för att vilset försöka bilda dig en uppfattning om romanen som du läser. Kanske kan man se det som en bild av hur vi får del av information, kaotiskt, lite här och lite där och sedan skapar vi ett mönster i våra hjärnor.

Jag tror att man kan läsa ut och tyda den här romanen på många sätt. Jag tyckte att den var mycket intressant och också lite rolig. Samtidigt kände jag inom mig själv en farhåga att jag mycket väl hade kunnat hänga med i den allmänna meningen om romanen som det talades om, ifall jag hade varit där just då.

De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute, Modernista 2012. Översättning: Lorenz von Numers, reviderad av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Förord: Laura Lindstedt.
Romanen publicerades första gången 1963 (Les fruits d’or).

Nathalie Sarraute (1900-1999) var en fransk författare med rötter i Ryssland. I sin ungdom läste hon Proust och James Joyce och det fick stor betydelse för hennes författarskap. Flera av hennes titlar finns översatta till svenska.
Om Natalie Sarraute på svenska Wikipedia och på den engelska.

Nora Webster av Colm Tóibín

Nora Websters man Maurice har gått bort och hon står ensam om ansvaret för sin familj, två unga pojkar och två äldre flickor. Nu är det hon som ska se till att ekonomin går ihop. Hon som ska fatta alla beslut. Det är en tung börda hon har på sina axlar. Hon biter ihop. Men hon står inte helt ensam. Släktingar kommer till hjälp och betalar ena dotterns utbildning.

Nora Webster bor i en by där alla känner alla. Jag reagerar på hur hon hela tiden tänker på andras bild av henne och andras uppfattning om hurdan hon är. Hon är osäker utan sin man. Det var han som beslutade, efter samråd med henne, men det var ändå han som bestämde i slutändan. Nora Webster säljer sommarstugan som är i stort behov av renovering, men hon ser att hon har råd att ha bil. För att få det hela att gå ihop börjar hon arbeta eftersom änkepensionen inte räcker riktigt till.. Det är ett kontorsjobb som hon hade en gång innan hon gifte sig och fick barn.

Nora Webster är en vardaglig, lågmäld roman, långsamt berättad och mycket detaljrik. Jag uppskattar vardagligheten och att berättelsen handlar om en vanlig kvinna, en kvinna som kan finnas i var och ens grannskap. Ändå är berättelsen spännande att läsa, vilket främst beror på författarens skicklighet. Som läsare undrar man hur det ska gå för Nora Webster och hur hennes barn, främst sönerna som är så unga, ska klara av sorgen och den nya tillvaron utan sin pappa. Och hur ska Nora Webster orka? Biter hon inte ihop för mycket?

Samtidigt som vi får följa Nora Websters liv efter makens bortgång får vi också ta del av livet i byn. Där finns motsättningar och skvaller och girighet och människor med olika ekonomisk situation och olika möjligheter till inflytande. Där finns också människor med skilda politiska åsikter. Det är i slutet av 1960-talet och i Nordirland är motsättningarna svåra och katolska familjer får sina hem nedbrända och även befolkningen i Irland påverkas av detta. Att läsa romanen känns som att få en glimt av verkligt irländskt liv. Den är en gripande berättelse om sorg, ansvar och en kvinna som växer.

Nora Webster av Colm Tóibín, Norstedts 2015. Översättning: Erik Andersson.
Romanen publicerades första gången 2014.

Om Colm Tóibín på svenska Wikipedia och på den engelska.

Vägen härifrån av Ellen Mattson

Eva är trettioåtta år, ensamstående och läkare. Nu dör hennes mamma och det är alldeles för tidigt. Modern bor i en stor lägenhet och där bor också hennes gamla väninna Iris och just nu Thomas, som inte heller är släkt, men som Evas föräldrar tog hand om när han växte upp. Bland de sörjande finns också Evas syster Louise och moderns gamle vän Henry som bor på äldreboende.

Det är Eva som berättar i den här romanen och hon känner nu att det ligger på henne att axla ansvaret för familjen. Men det är hon inte redo för. Hon känner sig som ett löv, som någonting som inte har riktigt fast mark under fötterna. Hur ska hon nu kunna överta allt det här, hon som inte har fått något riktigt avslut med sin mamma?

Vägen härifrån är en relationsroman, precis som Ellen Mattsons första, Nattvandring. Men medan den sistnämnda är mera lugnt konstaterande, skriven med stora hål om en syskonskara och där berättelsen löper över lång tid skildrar Vägen härifrån några månader. Personerna är mer utåtagerande, krisen är mer öppen. Det händer mycket under romanens gång och vi får följa Evas utveckling under tiden.

Vägen härifrån är en livfull roman om Eva och de andra personerna som många gånger är träffsäkert skildrade. Man känner igen sig i viss mån. Det blir på sätt och vis allmänmänskligt även om inte alla genomgår en sådan kris som Eva när den sista föräldern dör. Livssituationen är heller inte allmän. Eva kommer från en familj med en del resurser. De måste inte rusa iväg med försäljningen av mammans lägenhet. Hon själv kan ta ledigt hela sommaren och längre än så utan att bli ruinerad. Men jag tror att den här romanen kan betyda något för många läsare. Jag känner igen – och känner inte igen människorna och deras relationer. Romanen ger en del att fundera över.

Vägen härifrån av Ellen Mattson, Bonniers 1995.

Pizzeria Roma av Elin Persson

Pizzeria Roma handlar om Magnus, en svetsare i sextioårsåldern. Han har arbetat hela sitt liv och aldrig varit sjukskriven. Men arbetet har slitit på hans kropp och nu har han en sådan värk att han inte kan stå ut, och hans kropp kan inte längre fungera så som den måste för att klara jobbet. Så han går till doktorn och där får han veta att han har en svår arbetsskada och att det behövs operation.

Det är förutsättningen för den här berättelsen, men där finns så mycket mer. Magnus har varit stolt över sitt arbete, noggrann och pålitlig, och nu kan han inte arbeta. Han är en man som fixar saker och som håller ordning och reda och som är van vid att vara igång. Men vad ska han nu göra av sina dagar? Han bor i glesbygd i ett hus en bit från byn. Han tycker om att vara i naturen och fiska och så har han sina vänner som brukar ses på Pizzeria Roma i byn.

Det verkar kanske som om den här romanen är en grå och tråkig arbetarskildring, men det är den inte alls. Den är intressant och rörande, den innehåller mycket mänsklighet och den är spännande att läsa. Jag vill hela tiden vidare. Porträttet av Magnus är mångfacetterat. Samtidigt som han är en pålitlig man är han det inte när det gäller att berätta om sina svårigheter. Han har svårt att tala klarspråk om sin skada och han har svårt med kommunikationen med sin dotter, men man förstår så väl varför. Det känns inte påklistrat. Han framstår som en människa som finns i verkligheten. Hans liv känns också realistiskt och samvaron med kompisarna känns inte som påhitt. Visserligen har jag aldrig varit på Pizzeria Roma och jag har aldrig träffat de här människorna och naturligtvis kan jag inte veta säkert om författaren har träffat rätt i skildringen av dem, men det känns så när jag läser. I romanen finns också en fin skildring av vänskapen mellan Magnus och vännen Kenneth. De har varit vänner sedan de var barn.

Pizzeria Roma av Elin Persson, Wahlström & Widstrand 2025.

Kvinnan i sanden av Kobo Abe

En man reser iväg för att samla insekter. Han är lärare och hängiven insektssamlare på fritiden. Han kommer till ett sandigt område vid kusten för det är insekter som lever i sanden som han är intresserad av just nu. Han går över sanddynerna och kommer till en by. Där är sand, sand och åter sand. Det börjar kvällas och mannen frågar efter nattkvarter.

Så börjar Kobo Abes roman Kvinnan i sanden, en mycket spännande roman, nästan som en thriller. Jag har läst andra böcker där handlingen går ut på att någon kommer till en liten stad eller by och gradvis upptäcker att det är en konstig och farlig plats. Det är kanske inte ett sällsynt tema i litteraturen, men här är det använt av en mästare. I romanen finns inte bara den ytliga handlingen. Det är så mycket mer. Det blir ett ödesdrama och som läsare får man många tankar som rör människans plats i naturen, våra egensinniga vanor, fångar av olika slag, mäns behandling av kvinnor och hur svåra situationer kan orsaka handlingar mot andra människor som vi kanske inte hade utfört i en mer välordnad tillvaro. Fast hur mannen är i sitt vanliga liv vet jag inte som läsare. Jag kan inte tycka om honom och det är ett plus i romanen. Han blir ingen hjälte som man helhjärtat önskar gott. Man kan också se berättelsen som en naturens hämnd. Som en liten insekt sitter han fast i sin grop. Som myrlejonets byte, kanske, denne man som fångar insekter och dödar dem och sparar dem och nålar fast dem.

Kvinnan i sanden är ingen realistisk roman, men så bra skriven att under läsningen tror jag nästan på berättelsen och accepterar alltihop. Den är en fantasiskapelse väl förankrad i sanden, fast i sand är det nog svårt att förankra något. Sanden yr, den blåser iväg, den rinner nerför sluttningarna och ibland rasar den i stora sjok. Så i romanen kan man också hitta temat människans osäkra tillvaro. Allting flyter. Det är sand överallt, och just det är skildrat så att man nästan känner sanden i munnen och ögonen. Människans kamp mot naturen; det är inte givet att människan vinner.

Kvinnan i sanden av Kobo Abe, Norstedts 2015. Översättning: Irmelin Fritzell och Keiko Kockum.
Romanen publicerades första gången 1962 (Suna no onna) och kom i svensk översättning första gången 1981.

Om Kōbō Abe (1924-1993) på svenska Wikipedia och på engelska.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Drömräkning handlar om kvinnor och män och kärlek och kvinnornas längtan och drömmar utifrån fyra västafrikanska kvinnors erfarenheter. Det är tre välbeställda kvinnor, Chiamaka som är reseskildrare med familjepengar bakom sig, Zikora som är en framgångsrik advokat, Omelogor som är finanskvinna, och så Chiamakas hushållerska Kadiatou.

Romanen handlar om liv både i Nigeria och i USA, men de rika Nigerianska kvinnorna reser också till europeiska länder och andra länder i världen. Kärleksförhållandena håller inte och mycket av ansvaret för det läggs på männen. Det finns många män i den här romanen som tänker mest på sig själva, både nigerianska och västerländska. Fast vad de gör och hur skiljer sig mellan de olika kulturerna. Romanen är starkt feministisk och bilden blir en värld där männen härskar men där några kvinnor kan skaffa sig utrymme och vara självständiga. De flesta porträtten av män är negativa, men det basuneras inte ut, det ingår som en del av berättelsen och kvinnorna är inte heller felfria. Deras förhållande till kärlek skiljer sig åt. Omelogor är cyniskt och tar för sig men också hon kan bli deprimerad. Chiamaka drömmer om det perfekta förhållandet där de två älskande förstår varandra helt och fullt.

Det är en rik text jag läser. Ibland känns den lite tillrättalagd, en konstruktion. Men där finns djup. Där finns rasism och kulturkrockar och en dröm om ett bättre liv i USA. Där finns kvinnornas förhållande till sina föräldrar. Längtan efter att få barn och trycket från familjen att gifta sig och få barn. Tjatet från släktingar. Mödrars åsikt om vad en bra man är. Jakten efter pengar, korruptionen i Nigeria, som är ingående och detaljrikt skildrad och så omfattande att man nästan inte tror att det är sant. Fast det är det nog. Det är stor rättsosäkerhet i Nigeria. Mäktiga män pekar med hela handen och det blir som de vill. Ingen kan tro att Omelogor har gjort karriär och blivit rik på grund av sin egen förmåga. Hon måste ha gått sängvägen sägs det och skvallras det. I romanen finns också en mäktig västerländsk man som betraktar hotellstäderskor som lägre stående varelser och begår svåra övergrepp.

Samtidigt som allt detta finns i berättelsen är den stundvis nästan vacker. Delvis är den också mycket spännande och drabbande, men en stor del av romanen är lugn, lite eftertänksam, berättande och resonerande. Det kan kännas lite långt. Kanske hade texten kunnat skäras ner lite grand, men jag är osäker på det. När jag har läst romanen till slutet känns det som om allt i texten behövs.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2025. Översättning: Niclas Nilsson.

Om Chimamanda Ngozi Adichie på svenska Wikipedia och på engelska.

Tidigare har jag skrivit om Chimamanda Ngozis roman Americanah och om novellen Cell ett.

Oskuldens minut av Sara Lidman

Oskuldens minut är den sjunde och sista boken i Sara Lidmans Jernbanesvit. Det var länge sedan jag läste de övriga så när jag skriver att den här sista inte verkar byggd riktigt på samma vis som de övriga så kan jag ha fel. Jag minns de tidigare som mer sammanhängande historier. Oskuldens minut är en löst sammansatt roman. Den består av berättelser om olika personer i byn Ecksträsk på 1920-talet. Vissa återkommer flera gånger.

Jag har försökt läsa den här boken en gång tidigare, men gav upp mitt i. Orsaken till att jag inte läste den till slut förra gången var att personerna dök upp i boken som om jag redan visste vilka de var och deras inbördes förhållanden. Jag mindes så lite av de tidigare sex romanerna. Nu bestämde jag mig för att strunta i det. Jag googlade lite för att förbereda mig, men i stort sett kom personerna till mig som förra gången. Det visade sig att jag mycket väl kunde läsa boken ändå och få mycket ut av den. När jag accepterade förutsättningarna fick jag en samling historier om de här människorna, om mer eller mindre svåra familjeförhållanden, om skuldsättning, om kärlek och död.

Språket är fantastiskt. Starkt och närvarande. Vissa av historierna är mycket drabbande. Personerna framstår som människor med egenheter och brister. Jag är glad att jag ändå la in den här romanen som en av årets hyllvärmare. Sara Lidman var en kraftfull berättare. Hon är kritisk till att bönderna fick så dåligt betalt för sin skogsmark och att de som köpte berikade sig storligen på deras bekostnad. Men inget är enkelt och rätlinjigt och programmatiskt i den här romanen. Berättelserna känns som en del av den verklighet som har varit.

Oskuldens minut av Sara Lidman, Bonniers 1999.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic

Först är de osynliga, men plötsligt börjar man lägga märke till dem, skriver Dubravka Ugresic. De man (eller hon) plötsligt ser är gamla kvinnor, det som hon själv kommer att bli om hon får leva så länge, liksom vi alla av kvinnligt kön. Baba Jaga la ett ägg handlar alltså om att åldras, att vara gammal och Baba Jaga är nidbilden av en äldre kvinna, en häxa som rövar bort barn. Ett farligt monster. Jag tror inte ens att Baba Jaga behöver vara riktigt gammal. Det räcker kanske med att hon inte är fertil längre.

Den här romanen har tre delar där författaren i den första skriver om sig själv och sin mor. Autofiktiv kan man nog säga. Den andra delen handlar om tre kvinnor i olika framskriden ålder som tar in på ett på ett spahotell och vad som händer där. Den tredje delen är en uppräkning av massor med belägg för historier om Baba Jaga och andra besläktade häxor i länder på Balkan och i övriga Östeuropa, så man kan säga att Baba Jaga la ett ägg dels är roman, dels essä. Uppräkningen är tråkig och omständlig, men den behövs kanske som en fördjupning och så att läsaren förstår att föreställningen om Baba Jaga är vida utbredd.

Romanen är lite mystisk, lite surrealistisk, samtidigt som den är lite humoristisk och ibland nästan verkar vara verklig. Där finns många fåglar och ett jätteägg som används till transportkista och andra symboler som jag kanske inte alltid greppar. Men romanen är intressant och delvis underhållande. I mellandelen återkommer författaren då och då till en sagoberättarton genom ett par rimmade rader som kan låta så här:

Och vi då? Vi drar vidare. Vi hoppas att Pupa, Kukla och Beba somnar sött i sina sviter, men vi får hålla oss vakna så att berättelsen inte från oss smiter.
(Sid. 136)

Kanske fungerar ordföljden i rimmet bättre på kroatiska, men jag tycker faktiskt inte att den stör på svenska. Det ger en känsla av att författaren berättar för oss och när hon gör det lite hastigt och lustigt rimmar helt opretentiöst i stunden.

Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic, Bonniers 2009. Översättning: Drordje Zarkovic.
Romanen publicerades första gången 2008 (Baba Jaga je snijela jaje).

Dubravka Ugresic (1949-2023) var en kroatisk författare. Hon har skrivit romaner, noveller, essäer och barnböcker. Fyra romaner finns översatta till svenska.

Om Dubravka Ugresic på engelska Wikipedia och på den svenska.