Något hände när jag publicerade mitt islandsinlägg förut. Det försvann, så det här får bli kort.
Salka Valka av Halldór Laxness från 1932 handlar om en fattig kvinna som kommer till en kustby på Island med sin dotter. Den rike köpmannen styr. Romanen är också filmatiserad.
Glasbruket av Arnaldur Indridason är enligt min åsikt en av hans bästa deckare. Den kom år 2000 på isländska och 2003 på svenska.
Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir handlar om en man som reser till ett land där det har varit krig. Hans avsikt är att ta livet av sig och han vill göra det långt hemifrån så att hans dotter inte ska vara den som hittar honom. En inte så dyster bok som man kan frukta.
Fler tips på isländska böcker hittar du på bloggen Mina skrivna ord.
Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.
Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.
Flickan börjar sin berättelse så här: Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.
Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.
Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.
Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren. Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.
Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.
De gyllene frukterna är en bok, alltså inte denna, utan en bok som det talas om i den här romanen. Och talas och tänks görs det. Hela romanen är uppbyggd av dialog och inre monolog. Men författaren berättar inte vem som pratar och när och var. Det får man gissa och känna sig till. Ganska snart förstår jag i alla fall att man talar om en roman och att detta talande och tänkande försiggår i kulturvärlden, bland människor som verkar där som författare och kritiker och de som finns med där och så gärna vill vara där.
Jag tolkar den här romanen som en bitande satir mot hur det kan gå till i den franska litterära kulturvärlden. Sanningar fastslås av någon tongivande och så gäller det att inte tycka fel. Detta är mycket mänskligt eftersom vi bär med oss ett arv att anpassa oss efter gruppen, något som har varit nödvändigt för mänsklighetens överlevnad och utveckling. Det är inte lätt att hävda en åsikt som strider mot den allmänna uppfattningen. Man kan bli utfryst och bortgjord. Förlöjligad och glömd i ett hörn och inte få möjlighet att vara med. I kulturvärlden finns ju också skarpa pennor och talare. Dessas hån vill man inte gärna utsättas för.
Men det finns mer än så i den här romanen. Det måste finnas en anledning till att författaren har lämnat oss endast dialog och inre monolog. De är fragment. Vi får sällan följa ett resonemang till slutet. Det är som om dialogerna svävar omkring i luften och så går du omkring, fast du sitter stilla och läser, och fångar upp bitar av alltihop. Som om du famlar åt alla håll för att vilset försöka bilda dig en uppfattning om romanen som du läser. Kanske kan man se det som en bild av hur vi får del av information, kaotiskt, lite här och lite där och sedan skapar vi ett mönster i våra hjärnor.
Jag tror att man kan läsa ut och tyda den här romanen på många sätt. Jag tyckte att den var mycket intressant och också lite rolig. Samtidigt kände jag inom mig själv en farhåga att jag mycket väl hade kunnat hänga med i den allmänna meningen om romanen som det talades om, ifall jag hade varit där just då.
De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute, Modernista 2012. Översättning: Lorenz von Numers, reviderad av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Förord: Laura Lindstedt. Romanen publicerades första gången 1963 (Les fruits d’or).
Nathalie Sarraute (1900-1999) var en fransk författare med rötter i Ryssland. I sin ungdom läste hon Proust och James Joyce och det fick stor betydelse för hennes författarskap. Flera av hennes titlar finns översatta till svenska. Om Natalie Sarraute på svenska Wikipedia och på den engelska.
Här är en bok som jag plötsligt snubblade på i bokhyllan. En thriller av George Sims (1923-1999). Han var en brittisk antikvariatbokhandlare och författare som skrev poesi, thrillers och fyra självbiografiska böcker. Det verkar som om miljön för The End of the Web är bland antikhandlare.
Från baksidestexten:
Leo Selver, a middle-aged antiques dealer, is stunned when the beautiful and desirable Judy Latimer shows an interest in him. Soon they are lying in each other’s arms, unaware that this embrace will be their last.
Flickan mördas och de flesta tror att Leo Selver har gjort det. Men hans hustru vägrar acceptera detta, och en av Leo Selvers barndomsvänner, som har varit polis, går med på att ta reda på vem som är den verklige mördaren. Det visar sig att Leo Selver och hans kollegor i branschen har funnit en hemlighet som är så brännande att någon mördar för att skydda den.
Den här boken kan jag mycket väl tänka mig att läsa.
The End of the Web av George Sims, British Library 2017. Introduction: Martin Edwards. Romanen publicerades första gången 1976.
Nora Websters man Maurice har gått bort och hon står ensam om ansvaret för sin familj, två unga pojkar och två äldre flickor. Nu är det hon som ska se till att ekonomin går ihop. Hon som ska fatta alla beslut. Det är en tung börda hon har på sina axlar. Hon biter ihop. Men hon står inte helt ensam. Släktingar kommer till hjälp och betalar ena dotterns utbildning.
Nora Webster bor i en by där alla känner alla. Jag reagerar på hur hon hela tiden tänker på andras bild av henne och andras uppfattning om hurdan hon är. Hon är osäker utan sin man. Det var han som beslutade, efter samråd med henne, men det var ändå han som bestämde i slutändan. Nora Webster säljer sommarstugan som är i stort behov av renovering, men hon ser att hon har råd att ha bil. För att få det hela att gå ihop börjar hon arbeta eftersom änkepensionen inte räcker riktigt till.. Det är ett kontorsjobb som hon hade en gång innan hon gifte sig och fick barn.
Nora Webster är en vardaglig, lågmäld roman, långsamt berättad och mycket detaljrik. Jag uppskattar vardagligheten och att berättelsen handlar om en vanlig kvinna, en kvinna som kan finnas i var och ens grannskap. Ändå är berättelsen spännande att läsa, vilket främst beror på författarens skicklighet. Som läsare undrar man hur det ska gå för Nora Webster och hur hennes barn, främst sönerna som är så unga, ska klara av sorgen och den nya tillvaron utan sin pappa. Och hur ska Nora Webster orka? Biter hon inte ihop för mycket?
Samtidigt som vi får följa Nora Websters liv efter makens bortgång får vi också ta del av livet i byn. Där finns motsättningar och skvaller och girighet och människor med olika ekonomisk situation och olika möjligheter till inflytande. Där finns också människor med skilda politiska åsikter. Det är i slutet av 1960-talet och i Nordirland är motsättningarna svåra och katolska familjer får sina hem nedbrända och även befolkningen i Irland påverkas av detta. Att läsa romanen känns som att få en glimt av verkligt irländskt liv. Den är en gripande berättelse om sorg, ansvar och en kvinna som växer.
Nora Webster av Colm Tóibín, Norstedts 2015. Översättning: Erik Andersson. Romanen publicerades första gången 2014.
Antigua En liten plats av Jamaica Kincaid är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Hon är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua. Essän publicerades första gången 1988 (A small place) och finns i ett par upplagor på svenska. Den första kom 1988 med titeln Antigua: en liten ö.
Ven Stjärneborg av Alexandra Coelo Ahndoril läste jag innan jag började blogga. Stjärneborg var Tycho Brahes underjordiska observatorium på Ven. Det blev färdigbyggt 1584 och räknades som ett underverk. Boken handlar mest om Tycho Brahes relation till sin livskamrat Kirsten och till deras barn. Han kunde inte gifta sig med den ofrälse Kirsten eftersom Brahe-familjen då skulle dra in sitt finansiella stöd. Stjärneborg var Alexandra Coelo Ahndorils debutroman och den publicerades första gången 2003.
Färöarna Det goda hoppet av William Heinesen (1900-1991). Prästen Peder Börresen kommer på ett skepp till Färöarna. Tiden är 1600-talet. Befolkningen på ön är fattig, utom några få människor. Peder Börresen är den nye kyrkoherden för Torshavn och trakten däromkring. Han är högt studerad och vill människorna väl, men han har alkoholproblem och det är därför han har fått denna tjänst långt borta i en koloni, som Färöarna var på den tiden. Romanen publicerades första gången 1964 (Det gode håb). Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1965 och kom i svensk översättning samma år.
Det spännande temat Öar har vi som vanligt fått av Robert på bloggen Mina skrivna ord. Fler tips på öböcker kan du hitta där.
När vi nu tittar längst bak i min läslista har vi kommit till den 19 maj 2020. Då stoppade jag in Stormfåglar av Einar Kárason i läslistan. Den är enligt förlaget en dramatisk berättelse om en grupp isländska fiskares desperata kamp mot naturens skoningslösa krafter. En kamp på liv och död, och den vill jag gärna läsa. Isländskt, och en helt annan tillvaro än min egen. Det ska bli spännande.
Einar Kárason är en isländsk författare som har skrivit romaner, noveller, barnböcker och filmmanus. Sex romaner finns översatta till svenska. Stormfåglar blir den första av hans böcker som jag läser.
Samma dag satte jag in Olive Kitteridge av Elisabeth Strout i listan. Olive Kitteridge är en pensionerad lärare i en liten stad i Maine och boken ska vara en samling berättelser om livsöden kring hennes familj. Romanen belönades med Pulitzerpriset 2009. Pulitzerbelönade böcker brukar vara läsvärda. Småstadsmiljön lockar mig också.
Elisabeth Strout är en amerikansk författare som har skrivit romaner om människor i småstadsmiljö. Sju romaner finns översatta till svenska. Jag har tidigare skrivit om romanerna Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst är möjligt, så Olive Kitteridge blir den tredje romanen jag läser av författaren.
En fin nationaldag och långhelg vill vi ha och finns där en bra bok att läsa är det ännu bättre. Den här nationaldagen läser jag i Utsikt från en grästuva av Harry Martinson. Boken är en av årets hyllvärmare och jag tycker att den passar nu i början av juni. Svenskt så det förslår. Eller en del av det svenska. Svenskt och svenska böcker är ju så mycket. Där finns stor variation och det är bra.
Eva är trettioåtta år, ensamstående och läkare. Nu dör hennes mamma och det är alldeles för tidigt. Modern bor i en stor lägenhet och där bor också hennes gamla väninna Iris och just nu Thomas, som inte heller är släkt, men som Evas föräldrar tog hand om när han växte upp. Bland de sörjande finns också Evas syster Louise och moderns gamle vän Henry som bor på äldreboende.
Det är Eva som berättar i den här romanen och hon känner nu att det ligger på henne att axla ansvaret för familjen. Men det är hon inte redo för. Hon känner sig som ett löv, som någonting som inte har riktigt fast mark under fötterna. Hur ska hon nu kunna överta allt det här, hon som inte har fått något riktigt avslut med sin mamma?
Vägen härifrån är en relationsroman, precis som Ellen Mattsons första, Nattvandring. Men medan den sistnämnda är mera lugnt konstaterande, skriven med stora hål om en syskonskara och där berättelsen löper över lång tid skildrar Vägen härifrån några månader. Personerna är mer utåtagerande, krisen är mer öppen. Det händer mycket under romanens gång och vi får följa Evas utveckling under tiden.
Vägen härifrån är en livfull roman om Eva och de andra personerna som många gånger är träffsäkert skildrade. Man känner igen sig i viss mån. Det blir på sätt och vis allmänmänskligt även om inte alla genomgår en sådan kris som Eva när den sista föräldern dör. Livssituationen är heller inte allmän. Eva kommer från en familj med en del resurser. De måste inte rusa iväg med försäljningen av mammans lägenhet. Hon själv kan ta ledigt hela sommaren och längre än så utan att bli ruinerad. Men jag tror att den här romanen kan betyda något för många läsare. Jag känner igen – och känner inte igen människorna och deras relationer. Romanen ger en del att fundera över.
Köpenhamnstrilogin – Barndom, Ungdom, Giftav Tove Ditlevsen (1917-1976) innehåller tre självbiografiska romaner. Eftersom det var så länge sedan jag läste dem är jag inte helt säker på att jag har läst Ungdom, men de andra två vet jag att jag läste i början av 1970-talet. Från boken om författarens barndom på Vesterbro minns jag fattigdomen. Ofta fanns inte mat till frukost hemma när hon skulle gå till skolan. Men på väg dit kunde hon köpa en bakelse från gårdagen billigt. Jag har för mig att något liknande finns hos Moa Martinson, men där var det nog en bulle som det handlade om och kanske var det om en kvinna som var vuxen nog att arbeta i textilindustrin? Det är många frågor i det här inlägget. Jag vill gärna läsa Tove Ditlevsens tre böcker igen. Barndom och Ungdom publicerades första gången 1967 och Gift 1971. I svensk översättning kom Barndom och Ungdom 1974 i en volym med titeln Tidigt på våren. Gift kom 1973.
Bang av Dorrit Willumsen läste jag förra året. Den handlar om författaren Herman Bang och Dorrit Villumsens avsikt var från början att skriva en biografi, men det blev alltså en roman. Herman Bang är framställd så att man får uppleva honom som människa. Det är en mycket levande bild man får ta del av, hans arbete, hans uppvisande av en vacker yta, hans rädslor och i viss mån storhetsmani. Herman Bang är en komplicerad romanperson som många gånger går åt ett håll som man som läsare skulle vilja hindra. Bang är en myllrande roman som också ger mycket dansk historia och känsla för kulturströmningarna och det danska samhället. En bra bok. Bang publicerades första gången 1996 och kom i svensk översättning 1998. År 1997 belönades romanen med Nordiska rådets litteraturpris.
Folkets skönhetav Merete Pryds Helle handlar om Marie som växer upp på landet i en fattig familj. Hon har många syskon. Hennes far är takläggare. Han misshandlar sina söner för små förseelser de har gjort. Örfilar är vanliga. Alla kan få en örfil av alla om de väcker misshag. Här förekommer incest i flera generationer. Mamman är trött av alla barnafödslar. Mycket elände alltså, men inte bara det. Vi får följa Marie från 1930-talet till in i 1960-talet, från Langeland till Köpenhamn, genom ockupationsåren under kriget till det moderna livet. Boken är spännande att läsa. Den är lättläst och enkelt skriven, rakt på, och det är en av bokens fördelar. Romanen publicerades första gången 2016 (Folkets skønhed) och kom i svensk översättning 2018.
Temat för trion har vi som vanligt fått från Robert på bloggen Mina skrivna ord. Där hittar du fler tips om danska författare.
Mösstanten 