Vindspejare är skriven med inspiration från Agneta Pleijels egen familj. Berättelsen börjar på 1890-talet och handlar om två bröder, Abel och Oskar. Deras far är marinmålare och dövstum. Abel som är den yngre brodern går i faderns fotspår och utbildar sig till målare. Oskar som är den äldre är rastlös och plågar sin yngre bror. Det är meningen att Oskar ska gå in i affärslivet, men han är inte uthållig, han tröttnar lätt och han vill tjäna snabba pengar. Han far iväg till Nederländska Ostindien, det som idag är Indonesien.

Och där har vi Agneta Pleijels indonesiska anknytning. Romanen är upplagd så att berättaren är den som skriver berättelsen och det är kanske Agneta Pleijel själv. Hon skriver om sina minnen av sin mormor och morfar och släkten från Nederländerna som brukade komma på sommaren och arbeta i hennes morfars handelsträdgård och hon skriver om sig själv och sitt skrivande. Detta varvas med den historiska berättelsen. Berättaren ser tillbaka och försöker förstå varför det blev som det blev, varför relationerna i familjen är som de är, varifrån hon har kommit och varför hon är som hon är.

Och som med så mycket i det verkliga livet kommer inga fasta, helt klara slutsatser fram i romanen. Läsaren får skapa sig en bild av familjen och fundera över relationerna. Jag tycker att författaren har gjort det bra. Hon har skildrat livet i Sverige och människorna så att de är levande och trovärdiga och hon skildrar Nederländska Ostindien så att man som läsare känner frodigheten, värmen och skillnaden mot livet här uppe i norr och också hur svårt och slitsamt livet där borta kan vara, långt hemifrån och utan stöd från anhöriga. Vindspejare handlar om människor och drömmar som inte infrias. Och varför då? Det är samma fråga som många av oss ställer till oss själva. Vindspejare var Agneta Pleijels första roman men hon hade tidigare skrivit kritik, dramatik, poesi och filmmanus.

Vindspejare av Agneta Pleijel, Norstedts 1987.

Rafa kommer till den lilla bergsorten Strega. Hon och åtta andra unga kvinnor ska läras upp för att bli hotellpersonal under vintersäsongen. Hotellet är gammalt och har sett bättre dagar. Korridorerna och rummen är tomma. Flickorna får lära sig allt som hör till arbetet, ja mer än det, verkar det som. De ska tydligen sköta såväl köket som rummen och städningen och tvätten.

Det är en egendomlig stämning i Rafas berättelse. Strega är en liten plats med berg runt om. Hotellet ligger en bit därifrån, ensamt bland bergen. Det finns ett nunnekloster i närheten, men flickorna ska inte prata med nunnorna. De få erfarna som styr hotellet och ska lära upp flickorna är mystiska uppenbarelser och som läsare vet man inte om de har något mörkt, hemligt i sitt liv. Hela berättelsen har en lite hotfull ton. Jag väntar mig att hemska saker ska hända. Det är en isolerad kvinnovärld där det kanske finns svartkonst och blodig kvinnlig urkraft. Men bara kanske. Det är en berättelse med många frågetecken. Det finns inte riktigt något före och efter. Det finns bara orten och hotellet och flickorna, även om en del börjar tänka på att ge sig iväg därifrån. Det känns nästan som om flickorna är fångna där i en stillastående tillvaro. Liksom fångna i en svart borg, och där finns krafter under ytan som hotar.

Författaren skriver väldigt hackigt, med korta meningar i en del partier av berättelsen. Det störde mig lite när jag läste, men jag räknar med att det ligger en avsikt bakom. Kanske bidrar det ändå till stämningen. Man kan ta den här berättelsen som en mystisk, lite spännande, lite hotfull historia rakt av, men man kan också börja fundera över vad den säger om kvinnokollektiv. De unga kvinnorna är alldeles i början av livet. Ska de klara livets alla faror? En sådan här vag historia kan leda till många funderingar.

Strega är en fiktiv ort. Det finns en italiensk likör som heter Strega och ordet strega betyder också häxa på italienska.

Strega av Johanne Lykke Holm, Bonniers 2020.