Vikarien av David Norlin

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Hett i hyllan 282 – Darwins ofullbordade

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Darwins ofullbordade är en lång essä, eller kanske sex essäer, som bygger på sex föreläsningar som PC Jersild höll på Uppsala universitet hösten 1996.

Jag citerar från bokens baksidestext:

Biologiska påståenden om människans natur har alltsedan nazitiden betraktats som suspekta. Nu femtio år senare har biologin vind i seglen, inte minst tack vare den nya gentekniken. Människans arvsmassa är på väg att kartläggas.

Forskare anser sig också ha belägg för att ursprunget till vår moral fanns i djurvärlden långt före människan.

Trots att de biologiska kunskaperna om människan ökar, uppfattar många biologiska förklaringar till mänskligt beteende som utmanande. Men man kan inte ignorera biologin. Frågan om människans natur är så komplicerad att det krävs mer än en förklaringsmodell. Bland dessa har också biologin sin givna plats.

Det verkar intressant, det här. Visserligen har mycket hänt sedan 1990-talet. Gentekniken har utvecklats och givit fler belägg för att biologin spelar stor roll. Men jag tror ändå att det kan vara givande att läsa den här boken och ta del av hur PC Jersild resonerade då.

Darwins ofullbordade av PC Jersild, Bonnier Alba 1997.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.

Tisdagstrion – Snö

~ Mösstanten ~ 24 kommentarer

Först i trion har vi en bok som jag inte har läst men länge velat läsa. Det är Snö av Orhan Pamuk som handlar om poeten Ka som kommer till den avlägsna staden Kars i östra Turkiet. Han är utsänd av en tidning för att skriva om de många självmorden som unga kvinnor i staden begår. Samtidigt växer islamismen i staden. Romanen utspelas vintern 1992.
Snö publicerades första gången 2002 (Kar) och kom på svenska 2005.

Inferno i snö av Marie Bengts läste jag under julen. Det är 1957 och klädskaparen Hannah Lönn reser till Borgholm med sin faster för att fira jul på pensionat Paradiset. Men på vägen dit drabbas de av ett snöoväder och sådana på Öland är inte att leka med. De blir tvungna att överge folkvagnsbubblan och lyckas ta sig till en närbelägen gård. Det är en stor gård som har varit värdshus tidigare och där finns redan ganska många och alla blir insnöade där och kan inte ta sig därifrån
Inferno i snö kom 2021.

Snöblind av Ragnar Jónasson är en annan deckare med mycket snö. Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.
Själv blev jag inte överförtjust när jag läste boken, men det är författarens debutbok och hans senare böcker är antagligen bättre.
Snöblind kom på isländska 2010 (Snjóblinda) och på svenska 2021.

Det är Robert som driver bloggen Mina skrivna ord som ger os temana till tisdagstrion. Om du är nyfiken på fler böcker mad anknytning till snö kan du klicka på länken dit.

Från Carpelan till Södergran

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är på tiden att jag läser i boken med samlade dikter av Edith Södergran (1892-1923) som jag köpte på bokrean 2023. Den har alltså väntat länge. Men nu har jag kommit igång och jag läser Dikter 1916 som är Edith Södergrans första samling. Den består av många dikter så det kommer att dröja lite innan jag byter diktsamling igen. Det känns bra att äntligen läsa i den här boken som har väntat så länge. I Dikter 1916 finns en del av de mycket kända dikterna, som exempelvis Dagen svalnar.

Dikter 1916 av Edith Södergran ur Samlade dikter, Modernista 2021.

Under den ligger I de mörka rummen, i de ljusa av Bo Carpelan, Bonniers 1976.

Inferno i snö av Marie Bengts

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Det är 1957 och klädskaparen Hannah Lönn reser till Borgholm med sin faster för att fira jul på pensionat Paradiset. Men på vägen dit drabbas de av ett snöoväder och sådana på Öland är inte att leka med. De blir tvungna att överge folkvagnsbubblan och lyckas ta sig till en närbelägen gård. Det är en stor gård som har varit värdshus tidigare och där finns redan ganska många och alla blir insnöade där och kan inte ta sig därifrån. Ett bra upplägg för en pusseldeckare som man gärna läser vid jul, eller åtminstone på vintern.

Gården är nu ett privathem där den despotiske patriarken har avlidit för en tid sedan, men han påverkar fortfarande livet där. Han var Dantekännare och Dantes inferno spelar viss roll i berättelsen. Insnöad på gården är också en man som har blivit anklagad för mordbränder på ön. Kanske finns alltså inte bara en mördare på gården, men också en pyroman. Det är upplagt för en spännande historia, men jag tycker inte att författaren riktigt utnyttjar situationen. Det hade kunnat bli en mycket mer spännande historia med krypande illavarslande stämning när det har blivit elavbrott och man får förlita sig på fotogenlampor och stearinljus. Dessutom finns det en del repliker som är skrivna med alltför mycket skriftspråk.

Men Inferno i snö är absolut en bok som jag ville läsa till slutet för att få veta vem mördaren är och den är lite rolig också med alla 1950-talsreferenser. Till exempel äter de fiskbullar till middag. Det finns gott om fiskkonserver i förråden eftersom sonen till patriarken äger en fiskkonservfabrik. Fiskbullar kan jag inte hitta numera i mataffären där jag brukar handla. Kvinnornas situation som hemmadöttrar finns också med i berättelsen och det är bra, och förutsättningen för att alla i huset ska få mat är att en kvinna ordnar det. Själva mordgåtans lösning däremot är lite väl otrolig, men författaren lyckades bra med att föra mig bakom ljuset. Jag vet inte hur det är med andra läsare, men själv blev jag helt överraskad och så ska det vara i en pusseldeckare.

Inferno i snö av Marie Bengts, Bonniers 2021.

Apelsinflickan av Lena Kallenberg

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Apelsinflickan är en berättelse för Barn och ungdom från 1880-talets Stockholm. Det var inte lätt för en fattig flicka att klara sig välbehållen genom livet på den tiden. Om hon tjänade piga var hon ofta utsatt för husbondens eller familjens söners övergrepp. Hon hade inte mycket att sätta emot och om hon blev med barn ansåg alla att hon var en dålig flicka, lösaktig och slampig, en ”fallen” kvinna.

Boken handlar om Signe som är på rymmen från sin husbonde. Hon tar sig till Stockholm där hon lever under usla förhållanden. Hon vill inte bli en ”apelsinflicka”, en flicka som säljer sig till män på krogar och bakgator. Men hur ska hon få mat och tak över huvudet?

Apelsinflickan är en viktig bok där flickornas svårigheter lyfts fram. Den används i skolorna, har jag läst, och det tycker jag är bra. Den mycket omfattande prostitutionen på den tiden och hyckleriet och dubbelmoralen som härskade behöver belysas. Dessutom finns mycket att fundera över om dagens situation. Hur stor utsatthet finns fortfarande, och har vi inte fortfarande dubbelmoral när det gäller män och kvinnor och sexualliv, fast det tack och lov är bättre nu än på 1800-talet?

Boken är lättläst och spännande och ger kunskap om förhållandena i Stockholm på slutet av 1800-talet.

Apelsinflickan – En berättelse från åren 1882-1883 av Lena Kallenberg, Tiden 1997.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer


Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man. I butiken får hon syn på en trave skrivböcker och hon köper en. Men det är förbjudet. Det är söndag år 1950 och tydligen ansågs cigaretter så oundgängliga då att man fick sälja dem på söndagar, men skrivböcker fick man inte köpa. Valeria Cossati bryter mot lagen och köper skrivboken och så börjar hon skriva dagbok.

Den här skrivboken är förbjuden på mer än ett sätt. Att hon sätter sig ner hemma och skriver dagbok är en otillåten aktivitet. Kanske egentligen inte. Hon skulle kunna hävda sin rätt till att skriva dagbok och att ha innehållet i den bara för sig själv. Men det skulle inte vara lätt. Hon är så van vid att offra sig för familjen, att arbeta för att familjen behöver pengar, att sköta allt hushållsarbete dessutom medan mannen sitter och läser tidningen och lyssnar på radio på kvällarna och dottern går ut och roar sig i den nya kappan som modern köpt till henne. Valeria Cossati tänker ständigt på vad familjen behöver. Men dagboksskrivandet gör att hon mer och mer börjar längta efter egen tid och en egen plats.

Här handlar det alltså om ett eget rum, något som flera andra författare har skrivit om, och ett eget rum handlar ju om mycket mer än just ett rum. Det handlar om att få ha egna tankar, att få möjlighet att utvecklas, att göra något som är bra för en själv och att bli respekterad för det man uträttar och bli tagen på allvar som en jämlik människa. Så är det inte för Valeria Cossati.

Nu kan man tänka sig att det här är ganska tjatigt och det här har vi hört så många gånger förr. Men det har vi inte alls. Den förbjudna skrivboken är en mycket bra roman. Alla personerna är människor och Valeria Cossati är både bra och dålig. Hur hon har antagit mycket av den nedvärderande synen på sig själv och på vad en bra kvinna och en god mor bör göra framkommer så tydligt, men inte så att det blir övertydligt. Det kommer fram naturligt. Hennes manövrerande för att behålla sitt människovärde är mycket bra gestaltat. Hur hon hävdar sin roll som kökets härskarinna, hur hon kan bli elak mot dottern och den blivande svärdottern och hur hon ständigt servar sonen som en självklarhet, men inte dottern på samma sätt. Porträttet av Valeria Cossati är suveränt bra.

Det känns när man läser den här romanen. Det är så bra skrivet att man själv får en klaustrofobisk känsla. Det som känns svårast är att Valeria Cossati inte blir tagen på allvar av familjemedlemmarna. Och absolut inte av sin mamma, och hennes barndom bidrar nog till att hon finner sig i sin situation. Valeria Cossatis värld är så begränsad och utrymmet runt henne blir mindre och mindre. Tillvaron för en kvinna i Italien då skiljer sig mycket från den vi har idag, men man kan ändå känna igen sig själv här och där och börja fundera över sin egen tillvaro.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes, Norstedts 2024. Översättning: Johanna Hedenberg. Förord: Lina Wolff.
Romanen publicerades första gången 1952 (Quaderno proibito). Den kom första gången på svenska 1954 (Förbjuden dagbok). 2024 års utgåva är en nyöversättning.

Tisdagstrion – Böcker med gult omslag

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

En mycket gul bok är Löparna av Olga Tokarczuk. Den består av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Människorna kommer från olika platser. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld. Romanen handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.
Löparna publicerades första gången på originalspråket 2007 och på svenska 2009.

En inte fullt lika gul bok men som ändå kan plats i denna trio är Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. Romanen handlar om tre syskon, Sebastian, Clara och Matilda. Sebastian arbetar som hjärnforskare i London. Clara är journalist och har just blivit uppsagd från sitt arbete, hon bor i Sverige men reser till Påskön. Matilda har haft psykiska problem under sin uppväxt och ungdom. Hon bor i Berlin. Syskonen är trillingar men har glidit isär. Hela familjen är splittrad. Splittring, osäkerhet, familjehemligheter och kärlek är teman som jag hittar i den här romanen. Romanen beskriver också en splittrad värld, en värld som är svår att få grepp om. Hur ska jag leva? Hur ska man orka leva? Hur ska man hitta kärlek och trygghet?
Ett system så magnifikt att det bländar publicerades första gången 2019.

Ödmården av Nils Håkanson Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Det finns alltså, men resten är fantasi. Haven har stigit och Sverige är ockuperat av Nederländerna. I Ödmården har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Folket där är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta. Det här låter inte så roligt, men det är det faktiskt och det beror mycket på språket som är suveränt behandlat.
Ödmården kom 2017.

Kanske vill du få tips om fler gula böcker? Då kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Julklappsboken

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Ja, jag fick en bok i julklapp och det är den här, Amadoka I av Sofia Andruchovytj. Amadoka är en historisk roman från Ukraina och i Sverige ges den ut i två band. Tack för det Bonniers! Jag har just läst Vikarien av David Norlin på 927 sidor, bra och intressant men det är inte särskilt bekvämt. Att Amadoka I också blir intressant räknar jag med. Ukrainska böcker har jag inte läst särskilt många.