När Hanna var barn försvann plötsligt hennes storebror Erik. Det var på påskaftonsnatten när han och hans kompisar cyklade till Sanningsberget. Åren har gått och hennes föräldrar och hon själv har aldrig fått fått veta vad som hände. De vet inte om han lever eller är död. Fast det troligaste är nog att han inte längre lever, och om han inte lever vet de inte varför. Skedde en olycka? Har någon dödat honom? Har han begått självmord? En sådan ovisshet kan inte vara lätt att leva med och det påverkar Hanna och hennes föräldrar djupt.

Vi får lära känna Hanna som barn och som tonåring. Hon känner sig udda. Utanför. Hon vill inte att människor ska prata med henne om försvinnandet, eller ynka henne, eller bli olustiga därför att de inte vet hur de ska bete sig. Där finns känsla av skuld och stor ilska.

Hanna är romanens berättare och hon berättar många år senare. Det gör att texten är lugnare och mer eftertänksam än den annars skulle ha varit. Therese Bohman har själv vuxit upp i Kolmården. Hon kan platsen och hur det kunde vara där. Det känns mycket genuint. Scenerna där hon skildrar sin samvaro med brodern framstår som helt äkta minnen och det bidrar till läsarens känsla för berättelsen. Det är en vacker text, stundvis mycket melankolisk. Och känslan i berättelsen när hon besöker föräldrarna som vuxen tillsammans med sin lille son talar starkt till mig som kommer från en mindre ort dit jag brukade åka med mina barn när de var små.

Hanna är svag och det känner jag igen mig i. Men hon är också stark. Hon har stor envishet och förmåga att arbeta med sin frustration över förlusten. Fast romanen handlar om något mycket svårt och sorgligt känns den inte hopplös. Stor sorg och frustration finns där, men också kärlek och vänskap. På sätt och vis tycker jag den handlar om livets gång, om livet med alla dess olika erfarenheter och känslor.

Sanningsberget av Therese Bohman, Norstedts 2024.

John Forsman är en författare som aldrig har slagit igenom. Efter ett par böcker har han givit upp och det var länge sedan han skrev något. Plötsligt en dag får han i uppdrag att slutföra en roman av den berömde författaren Göran Frid som har drabbats av en stroke. Arbetet är strängt hemligt och John Forsman tvekar. Hur kommer det sig att de har valt just honom?

Men John Forsman sätter igång. Han träffar Göran Frid som är illa däran och ligger på sjukhus. Han träffar hans fru och hans dotter och så arbetar han med romanen. Men snart undrar han hur Göran Frid har tänkt. Det är så underligt att han lämnade in en roman där bitar fattas här och där. Beror det på att han var sjuk redan före stroken? Eller beror det på något annat? Gjorde han det med avsikt? Är det meningen att luckorna ska finnas där? Har detta en särskild betydelse?

Ja, det svävar alltså omkring en gåta i den här berättelsen. En gåta som kanske inte är en gåta. Vem vet? Berättelsen om John Forsmans nuvarande liv varvas med avsnitt om hans barndom. Hans mamma umgicks en del med Ivar Lo Johansson när han växte upp och han minns sin barndoms lekar med Lo, som han kallar honom. Det ger en bredare bild av John Forsman och de mänskliga relationerna är fint skrivna både från hans barndom och hans nuvarande liv. Romanen handlar om att vara författare och om litteraturvärlden, men också om att växa som människa och att våga. Texten är klar och tydlig fast allt innehåll inte är helt tydligt, precis så som jag gärna vill ha det i en roman. Som människa känner man igen sig här och där. Kungen av Nostratien är en roman som jag lämnar glad och lugn till sinnes med funderingar på det jag har läst. Tony Samuelsson är en givande bekantskap och jag läser gärna mer av honom.

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2024.

Det har gått många år sedan Nadja gav sig iväg från landet till staden, men nu kommer hon tillbaka till det övergivna barndomshemmet. I byn verkar allt vara ungefär som tidigare, fast hennes skolkamrater har vuxit upp och många av dem bildat familj. Många kvinnor i underläge, våld och övergrepp.

Nadja har traumatiska minnen från sin tid i byn. Jag vet inte riktigt varför hon kommer tillbaka. Kanske har hon kommit en bit på väg i sin läkning och återvänder för att komma vidare. Hon blev utsatt för övergrepp som tonåring. Det var ganska många år sedan och synen på offren och förövarna har nog blivit lite bättre. Men som vi vet ursäktas förövare fortfarande. De vuxnas beteende går vidare genom barnen. Jag tänker på Monika Fagerholms bok Vem dödade Bambi, som tar upp samma problematik. Men Hundnätter är skriven med Mirja Unges språk och allt berättas ur Nadjas synvinkel. Dessutom är Mirja Unges berättelse fast rotad i landsbygden medan Fagerholms utspelas i en finare förort till Helsingfors.

Hundnätter är spännande och mycket berörande. Så småningom förstår man som läsare hur maktlös Nadja är om hon vill stanna kvar. Allt verkar realistiskt. Så här kan det mycket väl vara. Det är kyla och en dusch ute i den gamla ladugården. Det är skog och moras och en gammal rostig bil. Som en slags motsats finns en familj på en gård som lever enligt naturen och där kvinnan är stark och leder en moder jordkult. Men är det inte så att också de kan utnyttja svagare personer?

Hundnätter är skriven med Mirja Unges talspråk som naturligtvis inte är talspråk rakt av, utan konstruerat av författaren. Det blir kraftfullt och drabbande. Romanen är inte pekpinneaktig utan det man som läsare tar upp och förstår kommer naturligt och personerna känns som riktiga människor. Hundnätter är en bra roman som jag rekommenderar.

Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts 2024.

Det har kommit en annan intressant roman om övergrepp i år. Det är Slask av Mikael Berglund som jag också rekommenderar.