Nu har inköpet av boken av årets Nobelpristagare anlänt, Jag tar inte farväl av Han Kang. Men den får vänta på bokvagnen tills jag har läst Levande och döda som är den första boken av Han Kang som översattes till svenska. Bakgrunden till båda böckerna är massakrer och det känns rätt att läsa Levande och döda först. Jag köar för den på biblioteket.
Hur som helst är jag nöjd med att ha Jag tar inte farväl här hemma nu, men det börjar bli trångt på bokvagnen. Jag får nog ta mig samman och beta av någon av böckerna där snart så att det blir plats för nya.
Jag tar inte farväl av Han Kang, Natur & Kultur 2024. Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park.
Onda sagor är en samling av elva noveller. Vissa är längre och några är så korta att de inte ens upptar en hel boksida. De har gjort ett blandat intryck på mig. Far och jag som handlar om en kvällspromenad med bakgrund i författarens barndom och Källarvåningen som handlar om en fysiskt handikappad man är de noveller som jag känner mest för. Hissen som gick ner i helvete hade jag väntat mig mer av. Jag tycker att den mynnar ut i ett Jaså. Över huvud taget hade jag väntat mig mer av Onda sagor. Man får många gånger försöka gräva djupt under det som står i texten för att finna den meningsfull. Men jag antar att vissa av novellerna inte är avsedda att gripa läsaren utan är mer ironiska eller konstaterande. Fast jag tror att de är skrivna med stort allvar.
Det är mycket länge sedan jag läste Pär Lagerkvists romaner, men jag minns att Barabbas och Dvärgen grep mig. Midsommardröm i fattighuset har jag sett som tv-teater en gång för länge sedan när jag var barn och den grep mig nog också. Pär Lagerkvist skrev ju också mycket lyrik. Det finns säkert mer att hämta hos honom än den här novellsamlingen.
Onda sagor av Pär Lagerkvist, Brombergs 2017. Förord: John Ajvide Lindqvist.
Den här boken har stått mycket länge i bokhyllan och jag har hittills aldrig läst i den. Jag tror att jag hittade till nedsatt pris i någon bokhandel en gång i tiden.
Ole Sarvig (1921-1981) var en dansk poet, men han skrev också romaner och essäer om bildkonst och en del psalmer. Två titlar finns översatta till svenska, denna diktsamling och romanen Resenärerna (1980). I Libris hittar jag också ett partitur med text av Ole Sarvig som är översatt.
I Jan Östergrens förord till diktsamlingen läser jag:
… Sarvig har en bred litterär produktion bakom sig: romaner, thrillers, radiospel, essäer om konst – bl a en diger volym om Edvard Munchs grafik – samt översättningar; ett tiotal av Shakespeares pjäser har han översatt till danska. Men det är otvivelaktigt som poet han vunnit sina största framgångar. Han debuterade 1943, 22 år gammal, med Grønne digte – och året därpå kom Jeg-huset. … (s. 5)
Som så ofta när jag tittar närmare på olästa böcker som står i bokhyllan blir jag intresserad och vill läsa. Men den här diktsamlingen får vänta lite till. Just nu läster jag diktsamlingar som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris.
Dikter från en diktkrets – dikter av Ole Sarvig, Rabén & Sjögren 1983. Urval och översättning samt förord: Jan Östergren.
Svar till D är ett brev till två män, som hon som skriver brevet har varit förälskad i, men det har inte lett till något varaktigt. Texten är kort och fragmentarisk och som läsare vet jag inte om det egentligen är en man, men olika aspekter av honom, eller två, eller kanske rent av flera. Man kan se det symboliskt om man vill. I texten finns en längtan till ett varaktigt kärleksförhållande, men det finns så mycket som hindrar. Männens rädsla för närhet. Kanske också berättarens rädsla? Det är svårt att veta något med säkerhet om den här texten.
Hinder är också jagets skrivande. Jag uppfattar att skrivandet upptar jaget helt i perioder och det kan inte dessa D stå ut med. Det handlar också om männens rädsla för en stark kvinna. Som kanske inte är så stark egentligen. Det blir mycket vagt, det jag skriver om den här texten. Jag har lite svårt att förstå mig på den och jag hade önskat mer. På sätt och vis ter den sig för mig som en fortsättning på En debutants dagbok, som jag fick ut mycket av, men här blir det så lite och det bär inte vidare. Ja, det handlar om olycklig kärlek, om att ha blivit lämnad, en svår situation att befinna sig i. Det är något man kan känna igen, men det gör jag ändå inte i den här texten. Författaren har stor kontroll över språket. Det är bra skrivet, alltså, men för mig blir det lite för lite. Jag kanske helt enkelt var fel person på fel dag som läste Svar till D?
Böcker som jag inte orkat läsa färdigt, ja. Vilka skulle det vara? Efter ett tag kom jag på att för mycket länge sedan satte jag igång med att läsa Kurtisanernas liv av Honoré de Balzac (1799-1850), men jag gav upp. Det liksom ebbade ut. Boken låg där och jag läste inte i den och det har jag inte gjort sedan dess. Vad det var som gjorde att jag slutade läsa minns jag inte, om det var livet eller boken det hängde på. Splendeurs et misères des courtisanes kom 1838 och översättningen som jag läste bör ha varit den från 1976 som egentligen är från 1928, men moderniserad. Det är den senaste som finns, förresten.
Oskuldens minut av Sara Lidman (1923-2004) började jag läsa under min bloggtid. Jag blev så frustrerad av att bli kastad rakt in bland människorna i Sara Lidmans Jernbaneepos precis som om jag hade läst den sjätte boken igår och det bara var att fortsätta med den sjunde. Det var det inte. Jag mindes inte alls vilka dessa människor var, och efter att ha läst halva boken gav jag upp. Jag skrev ett inlägg om mitt läsförsök här på bloggen. Men till nästa år kommer jag att lägga Oskuldens minut i högen med hyllvärmare som ska läsas, så då gör jag ett nytt försök. Oskuldens minut publicerades första gången 1999.
Pachinko av Min Jin Lee orkade jag inte heller igenom. Jag har för mig att jag var på sidan 60 när jag slutade. Romanen kändes så träaktig och tråkig, detta trots de svåra människoödena och det viktiga ämnet, nämligen människor från Korea som blir dominerade och illa behandlade av Japan, och om att skapa sig ett liv i främmande land. Pachinko gjorde stor succé och fick bra kritik, så alla andra läsare kan inte ha upplevt den som träaktig och tråkig. Kanske borde jag göra ett nytt försök? Jag kan inte vara säker på att det berodde på boken att jag gav upp. Pachinko kom 2017 på engelska och i svensk översättning 2018.
Nu är jag ganska nyfiken på vilka böcker de andra bokbloggarna inte har läst till slut. Om du också är intresserad av det kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
När nomineringarna offentliggjordes förra måndagen visade det sig att jag hade läst två av de sex böcker som är tänkta för det skönlitterära priset. Den ena av dem är Hyper av Agri Ismaïl. Författaren har skrivit en roman om både privat ekonomi och de stora ekonomiska frågorna genom en historia om en kurdisk familj. Berättelsen handlar om hur pengarna styr våra liv. Och det gör de ju hela tiden. Hyper är Agri Ismaïls debutbok. Titeln länkar till min text om boken.
De andra två böckerna i raden ovan är diktsamlingar, Brorsan, Krabban & Lädret av Linus Gårdfeldt och Samma mamma av Hanna Rajs. Jag vet mycket lite om dem och länkar titlarna till förlagen. Det ska bli spännande att bekanta mig med de här två författarna som har ett flertal diktsamlingar bakom sig.
Av dessa tre romaner hade jag läst Den första boken av Karolina Ramqvist. En svensk kvinna har kommit till Jamaica där hon har ett kärleksförhållande med en inhemsk man. Romanen utspelas under förmiddagen innan kvinnan ska resa hem, med många tillbakablickar på det som har hänt tidigare. I romanen behandlas både förhållandet mellan kvinnor och män och förhållandet mellan den rikare världen och den forna kolonin och slavstaten Jamaica. Mycket intressant och ett språk som man sjunker in i.
Men de andra två romanerna hade jag inte läst. Av Mirja Unge har jag tidigare läst en novellsamling, Brorsan är mätt, och den gav mersmak, men ändå hade jag dittills inte läst något mer av henne fast hon har skrivit ett antal romaner. (Jag är ju främst romanläsare.) Men det har jag gjort nu. Hundnätter handlar om en ung kvinna som återvänder till barndomsbyn som hon en gång gav sig iväg från på grund av övergrepp, och när hon har kommit tillbaka många år senare börjar otäcka saker hända. Hundnätter skaffade jag från biblioteket direkt och har nu läst den.
Av Tony Samuelsson har jag inte läst någonting och jag får erkänna att jag inte visste något om honom före förra måndagen. Kungen av Nostratien handlar om John som ska skriva färdigt en bok åt en författare som har drabbats av stroke. Snart börjar han misstänka att det finns en dold historia bakom manusets tillblivelse. I Kungen av Nostratien finns också tillbakablickar på Johns tidigare liv. Ja, varför hade jag aldrig läst ett endaste dugg av Tony Samuelsson? Nu när jag har hunnit läsa också Kungen av Nostratien vill jag läsa mer av honom.
Syftet med Augustpriset är att få fler människor intresserade av litteratur och att öka bokförsäljningen, antar jag. För mig fungerar det också som en uppmaning att läsa författare och böcker som jag kanske annars inte hade läst. Ett stort plus faktiskt. Årets fyra nominerade romaner är alla högst läsvärda.
Nordiska rådets litteraturpris 2024 går till Fars rygg av Niels Fredrik Dahl från Norge. Den handlar om en son som försöker förstå sin far genom efterlämnade brev, teckningar och bilder. Juryn har en lång motivering till valet. Jag länkar till den här. Fars rygg verkar vara en intressant och gedigen roman som jag gärna vill läsa. Den finns att tillgå på norska, men jag föredrar att vänta på den svenska översättningen som kommer redan 10 januari nästa år. Det svenska förlaget är Natur & Kultur och det Norska är Förlaget Oktober.
Niels Fredrik Dahl är som sagt en norsk författare och han har skrivit lyrik, romaner, teaterpjäser och en novellsamling, enligt Wikipedia. Fyra av hans romaner är översatta till svenska och snart kommer den femte. Så det finns goda möjligheter att läsa hans verk. Om du är bekväm med att läsa norska har du ännu mer att välja på.
A sunken U-boat has lain undisturbed on the Atlantic ocean floor scince the Second World War – until now. Inside its rustning hull, among the corpses of top-rank Nazis, lie secrets people will kill to obtain.
Det kan man läsa på baksidan av den här boken som jag hittade här hemma. Jag har aldrig läst något av Len Deighton. Jag tror att de enda spionböckerna jag har läst är John le Carrés böcker med George Smiley. Men det finns ju fler författare av spionromaner, och Len Deighton är en av dem. Han är en brittisk författare som har skrivit en lång rad romaner och en del av dem har filmatiserats. Hans första roman var The Ipcress File som blev en succé. Horse Under Water är hans andra.
Horse Under Water av Len Deighton, Penguin Classics 2021. Romanen publicerades första gången 1963 och finns översatt till svenska med titeln Sjöhästen (1964). Också The Ipcress File är översatt (Fallet Ipcress 1962).
Jaget i Fleur Jaeggys roman berättar om när hon var fjorton år och elev på en internatskola i Appenzell i Schweiz. Vi förstår att det kostar en del att gå på den där skolan. Många elever kommer till och lämnar skolan med privatchaufför. Det är en hård, skoningslös värld, så som berättaren ser den. Inte så att de doppar moboffers huvuden i toalettstolen, men de fryser ut och skaffar sig favoriter.
Nu kan man kanske tänka sig att tillståndet på skolan inte är fullt så hemskt som huvudpersonen uppfattar det. Hon verkar inte kunna förmå att känna medkänsla och vänskap. Allt är ett spel där man flyttar brickor mer eller mindre begåvat. Men hon har nog inte fått så mycket av varma känslor från sina föräldrar. Hennes mor bor i Brasilien och henne verkar hon aldrig träffa. Däremot har modern mycket bestämda åsikter om flickans uppfostran. Sin far träffar hon på hotell under lov. Inget hem alltså. Och hon har gått på internatskola sedan hon var åtta år gammal.
Tuktans ljuva år är en hård, dyster berättelse skriven med ett stramt språk. Den ger en mycket att tänka på.
Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy, Nilsson 2019. Översättning: Viveca Melander.
Orange är en höstfärg och det är färgen på omslaget till Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven. Hon har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.
Sen for jag hem av Karin Smirnoff har en fin höstbild på omslaget. Det är den tredje boken i trilogin om Jana Kippu. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin.
Björkar med guldgula löv på hösten är så vackert. De ser ut som guldpengar, och färgen på omslaget till Samlade verk av Lydia Sandgren påminner mig om det. Romanen handlar om Martin, Cecilia och Gustav som är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst. När hon är drygt trettio år försvinner Cecilia och det får stora konsekvenser.
Om du vill få mer höstinspiration kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Mösstanten 