Knut K. Selma Johansson är sjutton år och hans mor är invandrad från Jugoslavien. Han är en helt vanlig tonåring. Han är inte kriminell, han knarkar inte, han är inte politiskt intresserad – hans enda problem är hur det ska gå för den nittonåriga Charlotta, som han känner.
Men hans farfar sitter på ålderdomshemmet och oroar sig för sin sonson. Han beslutar sig för att ta reda på hur pojken har det.
På omslagets baksida läser jag att detta är ”En verklig allåldersbok, som ger en osentimental inblick i hur det är att vara utlänning fast man är svensk medborgare, hur det är att bara bli betraktad som snygg brud när man har andra vyer, hur det är att vara åldring och bo på ålderdomshem, hur det är att vara tränare inom en dömd idrott (boxning) och hur det är att vara 17 år utan att ännu ha funnit sin plats i tillvaron.”
Det är Slas igen alltså, men ensam upphovsman till boken denna gång. Det skulle kanske vara intressant att läsa den. Boken är ju skriven i en helt annan situation än dagens.
Knut K. Selma Johansson – med rätt att leva av Stig Claesson, Bonniers 1970.
Den här boken innehåller tre berättelser med vissa beröringspunkter. Där finns Senegal som kvinnan kommer ifrån och Frankrike som kvinnan bor i eller vill komma till. Alla tre berättelserna handlar om förtryck av kvinnor på olika sätt och deras strävan efter att bemästra det. Så man kan säga att de tre berättelserna tillsammans bildar en roman. Där är också semesterbyn Dara Salam som finns som beröringspunkt i åtminstone två av berättelserna.
Norah är en advokat, bosatt i Frankrike, som reser till sin despotiske far i Dakar. Fanta ses ur sin mans perspektiv och enligt det har hon stor kraft och krav som mannen inte kan leva upp till. Khady är en fattig änka utan utbildning som hunsas av sin avlidne mans släktingar. Kvinnorna är alltså mycket olika och lever under olika villkor, men genomgående finns ett starkt kvinnoförtryck, eller som i berättelsen om Fanta en syn på kvinnan som mäktig och mystiskt, en främmande varelse. Farlig. Där är alltså två världar, mansvärlden och kvinnovärlden och patriarkatet har makten.
Tre starka kvinnor är en berörande roman med delvis hårresande händelser och bilder som stannar kvar i ens sinne. Just att den behandlar tre så olika kvinnoöden men att alla tre kvinnorna är milt sagt påverkade av det patriarkala systemet gör att den får flera dimensioner. Också sättet att skriva tillför något extra. Texten är pregnant fast delvis med långa meningar. Den är samtidigt ganska oförutsägbar med oväntade bilder. Romanen är väl värd att läsas.
Tre starka kvinnor av Marie NDiaye, Natur & Kultur 2010. Översättning: Ragna Essén. Originalets titel är Trois femmes puissantes och boken belönades med Concourtpriset 2009.
Ja här har vi dem, de två böcker som nu har legat längst tid i min läslista. Den första är En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Den satte jag in i listan 19 januari 2020 och den handlar om en ung kvinna som börjar arbeta hos en matematikprofessor. Han har råkat ut för en olycka och fått en hjärnskada, och han kan bara minnas saker 80 minuter åt gången. Varje morgon måste hon berätta på nytt vem hon är. Men på något sätt utvecklas en vänskap. Författaren är japanska och flerfaldigt prisbelönt. Två av hennes titlar är översatta till svenska, den här boken och De Förlorade minnenas ö (2022). En gåtfull vänskap kom på japanska 2003 och på svenska 2011.
Samlaren av John Fowles (1926-2005) har jag länge velat läsa, men jag har tvekat eftersom den nog är ganska otäck. Men nu står den längst bak i min lista näst efter Yoko Ogawas bok och då ska den helt enkelt läsas. I Samlaren blir en enstörig fattig manlig kontorist rik och köper sig ett hus på landet dit han kidnappar en ung kvinna som han är besatt av. Hon ska lära sig att älska honom, tror han. Ja, sådana historier kan vara mycket, mycket obehagliga, men jag tror att boken är bra. Den var John Fowles debutbok och kom 1963 (The Collector). På svenska publicerades den första gången 1964 och den har kommit i många utgåvor sedan dess, alla med samma översättning. Samlaren hamnade i min läslista 10 februari 2020.
Sandor Lester gav sig iväg från sitt land när han var mycket ung och nu lever han som invandrare i ett annat land. Han åker med bussen till fabriken där han arbetar varje dag, men han drömmer om att bli författare. På lördagarna brukar han träffa en kvinna som han inte är särskilt förtjust i. Han längtar efter den perfekta kvinnan. Hans barndom var svår och hans tillvaro i det nya landet är dyster. I det gamla landet kände han skollärarens dotter Line. En dag får han syn på henne när han åker till arbetet. Hon lämnar sin dotter på dagis och börjar arbeta på fabriken. Sandor Lester tar kontakt med henne.
I går handlar om att inte höra till någonstans – inte i sitt gamla land och inte i det nya. Sandor Lester har aldrig hört till. Han var utanför som barn eftersom hans mamma var föraktad. Så begick han ett våldsdåd och flydde. Det är en mycket dyster roman, berättad mycket enkelt, nästan naivt. Kanske kan man tänka att Sandor Lester själv har skrivit ner texten och detta är hur han förmår skriva? Fast texten är inte klantigt skriven. Den är snarare gles med korta enkla meningar, och den blir pregnant. Det är inte så mycket man får veta, bara det viktigaste, och sedan börjar man undra.
I går av Agota Kristof, Wahlström & Widstrand 2020. Originalets titel var Hier (1995)
Hans Alfredson och Stig Claesson reste till Shetland och resultatet blev den här boken. Varför stirrar ni på mina fötter är alltså en mycket personlig reseberättelse, och något annat kan man nog inte vänta sig när de här två herrarna reser tillsammans. Jag tror att boken är både givande och rolig.
De börjar med att hävda att Shetland inte finns på någon karta och citerar från Moby Dick. ”This island is not on any map – no real places are”, och de hävdar att kapten Ahab säger så i romanen. Citatet verkar inte stämma helt. I kapitel 12 kan man läsa om Queepueg, som är en fenomenal harpunerare och en av besättningsmännen på valfångstkeppet, att han kommer från ön Kokovoko ”an island far away to the West and South. It is not down in any map; true places never are.” (Sid 62, Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013). Det här är inte kapten Ahabs yttrande, det är romanens jag, den unge Ismael som tar hyra på kapten Ahabs skepp, som berättar detta.
Men nu är jag alltför petig. Det har faktiskt inte någon vidare betydelse i sammanhanget. Orsaken till att de hävdar att Shetland inte finns på kartan kommer sig av att ön tydligen är infälld på den brittiska väderkartan och att invånare på Shetland inte tycker om det. Jag antar att det kan kännas som om ön inte riktigt hör till Storbritannien. Med andra ord: Shetland ligger långt borta. Det är massor med vatten mellan Skottlands kust och Shetland. Och det är ju helt riktigt. Boken är säkert högst läsvärd, och även sevärd eftersom Stig Claessons bilder finns i boken. Det är nog en liten pärla jag har hittat i bokhyllan.
Varför stirrar ni på mina fötter – impressioner från Shetland av Hans Alfredson och Stig Claesson, Bonniers 1980.
Din tid kommer är en deckare som har handlingen förlagd i gränstrakterna mellan Halland och Småland och tiden är Början av 1990-talet. En ung kvinna hittas mördad och polisen börjar arbeta med att lösa brottet.
Det finns mycket runt omkring brottet och polisarbetet i den här romanen. Miljön med naturen, människornas problem. Polisen Björling är änkling och mycket tagen av sin hustrus död. Hans dotter Malin är tonåring och nyförälskad. Johanna, som kommer från Rikskrim, har en mörk bakgrund. Hon hette Nilsson under sin uppväxt i samma trakt och hon har bytt efternamn sedan dess. Jag är osäker på om hennes nya efternamn finns i texten, det är svårt att minnas ibland. Hon får heta endast Johanna i mitt inlägg. Det tycker jag inte riktigt om. Hon kallas vid förnamn i romanen medan de manliga poliserna nämns med sitt efternamn. Ganska typiskt.
Men det är inte mycket annat jag har att klaga på när det gäller den här boken. Jag tycker alltså att Din tid kommer är en bra deckare. Den är långsam, men ändå bitvis mycket spännande, har mycket atmosfär och den är gediget skriven. Författaren lägger ut många trådar så att läsarens misstankar kan riktas åt flera håll. Den har mer djup och bättre språk än en del andra deckare jag har läst. Men man bör väl inte förvänta sig annat av Carl-Johan Vallgren som är en välrenommerad författare och som belönades med Augustpriset för Den vidunderliga kärlekens historia 2002.
Novellresan har nu gått ända till Indien. Ugglan & Boken hade några tips på böcker med noveller från Indien och jag har valt att läsa en novell i en av dem, nämligen en antologi med titeln Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Novellen handlar om en tågresa och tiden är strax före delningen av Storbritanniens forna koloni Indien till de två staterna Indien och Pakistan. Delningen i två stater är beslutad, men ännu inte genomförd. Det skedde 1947 och det ledde till upplopp på många orter och en stor mängd hinduer flyttade från Pakistan till Indien och en stor mängd muslimer flyttade från Indien till Pakistan. Och som vi vet har det varit hårda motsättningar mellan de två länderna sedan dess och de minoriteter som bor kvar i de respektive länderna utsätts ibland för våld och förföljelse.
Tågresan går från det som blev Pakistan till Amritsar i Indien. Författaren har fört samman ett antal människor i en tågkupé. Där finns tre muslimska köpmän (som berättaren kallar pathaner), en kontorist som är hindu, en gammal kvinna som nog är muslimsk, en Sikh, och så berättaren. Det är en mycket dramatisk novell. Enligt berättaren brukar de som redan finns i en kupé inte gärna släppa in nya passagerare när tåget stannar vid en station.
Mannen fortsatte att kämpa med sin stora koffert medan hans fru och dotter drog sig undan och ställde sig och tryckte mot toalettdörren och såg ängsliga och rädda ut. ”Kan du inte gå till någon annan kupé? Kvinnfolk har du tagit med dig också. Ser du inte att det här är en manlig kupé?” Mannen var mycket andfådd och hans kläder var genomvåta av svett. När han väl lyckats få in trunken övergick han genast till att samla ihop resten av sitt talrika bagage. ”Jag har biljett. Vi är inga fripassagerare. Vi hade inget val. Det har blivit upplopp i hela stan. Det var nästan omöjligt att ens komma fram till järnvägsstationen …” Alla blev tysta utom pathanen som satt uppe på överbädden. Han böjde sig framåt och skrek, ”Ut härifrån! Ser du inte att det är fullt?” (Sid. 55)
Vi är framme i Amritsar – novell av Bhisham Sahni ur antologin Kärlek, uppror och kardemummakärnor, Tranan 2001. Redaktörer: Birgitta Wallin och Tomas Löfström. Översättning av denna novell: Örjan Sjögren.
Bhisham Sahni (1915-2003) var en indisk författare, född i Rawalpindi som då låg i Brittiska Indien, men som efter delningen ligger i Pakistan. Han skrev på hindi och har publicerat noveller, romaner och teaterpjäser. Hans mest uppmärksammade roman är Tamas som skildrar delningen. Den är inte översatt till svenska, men väl till engelska (Darkness, Ignorance, 1974).
It’s a Battlefield utspelas i början av 1930-talet i London. Förutsättningen för berättelsen är att busschauffören Drover sitter fängslad för att ha dödat en polis under ett upplopp vid Hyde Park Corner. Arbetare strejkar och protesterar mot dåliga löner, mot arbetslöshet och dåliga levnadsförhållanden. I berättelsen finns bland andra en poliskommissarie, Drovers bror som är kontorstjänsteman, den fängslades hustru och hennes syster som arbetar på fabrik, herr Surrogate som är rik men på vänsterkanten och en journalist.
Romanen berättas utifrån alla dessa människors synvinkel, texten går från den ena till den andra och tillbaka. Det kan vara lite svårt att hänga med i svängarna. Många försöker ändra Drovers dödsdom. Man samlar namn och man försöker trycka på genom inflytelserika kontakter. De som sitter högre upp i hierarkin, de som bestämmer, utgår inte från vad som är rätt och fel utan vad som är bäst för de styrande. Kan det bli större protester och oroligheter om dödsdomen står kvar? Och vem ska ta ansvaret?
Det är ett cyniskt spel som den lilla människan sitter fast i. Det är en mörk berättelse även om där finns viss omtanke och kärlek, men huvudsakligen är berättelsen mörk och människorna är antingen svaga och förvirrade, den lilla människan är som fast i ett spindelnät – eller annars är de cyniska. It’s a Battlefield är en intressant roman med handlingen förlagd i en orolig tid, med intressanta människoporträtt. Där finns stark dramatik och som läsare upplever jag miljön i London på den tiden. Det sägs att Graham Greene till viss del var inspirerad av James Joyce och jag tycker att jag känner igen atmosfären på en del ställen i romanen, även om It’s a Battlefield är annorlunda upplagd och mycket kortare och en berättelse som leder till ett dramatiskt slut.
It’s a Battlefield av Graham Greene, Vintage 2002. Romanen publicerades första gången 1934. Den finns översatt till svenska (Ett slagfält, 1971)
Advokaten Lucien Gobillot lägger upp en hemlig dossier över sig själv med rubriken Om något skulle hända. Nästan hela denna roman av Georges Simenon (1903-1989) verkar bestå av anteckningar från advokatens dossier.
Från omslagets baksida: Han visste från början att hon var skyldig – men ändå fick han henne frikänd. Det var ju om honom man sade: ”Är ni oskyldig, gå till vilken bra advokat som helst, är ni skyldig gå till Gobillot.” Han visste från början hurdan hon var och vad hon var – en liten sköka, inte ens vacker, en av hennes älskare strök omkring som en hund i hennes närhet, allting omkring henne är solkigt, ljusskyggt. Men ändå! Han hyr en dyrbar våning åt henne, anställer en kammarjungfru, planerar att helt öppet resa bort med henne för att få njuta av henne. Från början var det hennes tacksamhet mot honom, som band dem samman, nu hotar hans känsloengagement att helt ta överhanden.
Jaha, tänkte jag. Du kallar henne sköka. Men vad är du själv? Du är ju en gift man. Det verkar som om det finns många historier om farliga kvinnor som förstör det för stackars män från 1950-talet. Jag tänker på ”film noir”. När jag tittar närmare efter ser jag att bokens omslagsbild kommer ur filmen Den syndfulla leken. (En cas de malheur), som hade premiär 1958. Det är också romanens franska titel och den publicerades första gången 1956. På omslagsbilden ser vi Brigitte Bardot och Jean Gabin, Den fala kvinnan och advokaten, förmodar jag. Regissör var Claude Autant-Lara som jag aldrig har hört talas om tidigare. Men vad vet jag? Kanske är både filmen och romanen spännande?
Om något skulle hända av Georges Simenon, Bonniers 1963. Översättning: Gun och Nils A. Bengtsson.
Tezer Özlü (1943-1986) var en turkisk författare och Barndomens kalla nätter handlar både om hennes barndom och delar av hennes liv som vuxen. Hon bodde först i mindre städer i Turkiet och flyttade vid tio års ålder till Istanbul där hon var elev på en Österrikisk skola för flickor. Berättelsen är inte kronologiskt upplagd utan glimtar från olika tider i författarens liv blandas.
Barndomens kalla nätter handlar om minnen och här är det minnen med kropp och stark närvaro. Romanen är byggd av fragment ur ett liv som tillsammans bildar en poetisk stark text med miljöskildringar som får en att nästan vara på platsen när man läser. Föräldrarna är lärare och moderna sekulära människor och under läsningen upplever man också hur Turkiet förändras genom åren, kulturellt och socialt, och skillnaden mellan en småstad och den stora staden Istanbul med influenser från många håll i världen.
Romanen handlar också om författarens psykiska problem och inläggning på mentalsjukhus. Värt att notera är att övergrepp mot maktlösa patienter på mentalsjukhus, vilket har diskuterats mycket på sistone, finns med i den här berättelsen. Men den är inte helt svart. Den är också mycket vacker. Där finns både värme och kyla.
Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü, Weyler 2024. Översättning: Burcu Sahin. Förord: Balsam Karam. Detta är den enda boken av Tezer Öslü som hittills har översatts till svenska.
Mösstanten 