Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson

I bokens inledning riktar sig Lena Andersson direkt till läsaren. Hon skriver att Studie i mänskligt beteende inte är någon roman eller novellsamling. Texterna är skrivna med fallstudien i åtanke, men de är fiktiva. Titeln är ju också Studie i mänskligt beteende och här har vi alltså en författare som står långt utanför eller ovanför personerna hon skriver om. Hon har ett budskap. Det är vissa beteenden som belyses här. Om det är de mest förekommande beteendena vet jag inte, men helt klart förekommer de. Texterna handlar om ett ganska stort antal kvinnor. Om män skulle bete sig likadant vet jag inte heller. Antagligen inte. Vilket absolut inte behöver betyda att de är bättre.

Ett tema som jag hittar i den här boken är människors svårighet att acceptera att någon är annorlunda, men ändå till största delen väja för att tala direkt till den personen. Att gadda ihop sig i grupp. Ett annat tema är människor som är så egocentriska, och kanske tomma i sig själva, så att de kan såra någon annan djupt men inte ha den minsta aning om att de gör det utan istället känner sig förorättade när föremålet för deras klarspråk blir argt. Ett fjärde är maktfullkomliga människor där rektorn Amanda Fridh är ett otäckt exempel. Ett femte är idéer om vad som är rätt och riktigt, planer för hur till exempel skolväsendet bör arbeta som inte är konkreta och förankrade i verkligheten och som argumenteras om genom att prata snömos, det som man på engelska kallar word salad. I flera fall finns flera av de här temana kombinerade.

Lena Andersson är vass och rolig. Studie i mänskligt beteende är en satirisk bok. Man behöver inte hålla med författaren. Man kan ha stort utbyte av de här texterna ändå. Det gäller bara att man inte är så pass snömosig och samtidigt tvärsäker på hur det är och vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt att olika åsikter finns och stöts och blöts och lyssnas på.

Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Polaris 2023.

Hett i hyllan #238 – Skrivkonstens historia

Den här boken handlar om skrivkonstens historia under 6 000 år – från kilskrift och hieroglyfer till dagens kulpennor och konstnärlig kalligrafi.

Författaren är Donald Jackson, en brittisk kalligraf, och i bokens inledning skriver han:

Det var de verktyg och material skrivarna använde som gav bokstäverna deras form. Varje steg i skriftformernas långa utveckling hänger samman med de begränsningar och möjligheter som den tillgängliga materielen dikterade. Genom att lära oss något om materielens fysiska egenskaper – om papyrusarket och rörpenseln, lertavlan, stenhuggarens mejsel, gåspennan – kan vi spåra varje steg i historien och återuppleva de skeenden som vållade förändringarna. (Sid 10)

En rikt illustrerad bok som jag inte har läst. Varför då? kan man undra. Jag är ju intresserad.

Skrivkonstens historia av Donald Jackson, Ordfront 1981. Översättning: Paul Frisch.

Bokens originaltitel är The story of writing och den publicerades också 1981.

Doktor Mabuses nya testamente av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist

Underrubriken till Doktor Mabuses nya testamente är En detektivroman från seklets slut, och seklet är 1900-talet. Boken publicerades 1982 och handlingen utspelas 1988. Det är alltså en roman skriven i början av 1980-talet som handlar om tänkta händelser i slutet av samma decennium. Det blir lite konstigt att läsa den omkring årsskiftet 2023/2024. Många verkliga personer är nämnda i boken, kända personer, många socialdemokratiska politiker. Olof Palme finns med fast vi vet att han mördades 1986.

Doktor Mabuses nya testamente är en satirisk kriminalroman. Visst finns där en mordgåta och visst är boken satirisk. Men den kanske höll bättre 1982. En läsare som är så gammal som jag känner till alla, eller åtminstone de flesta av de verkliga personerna som nämns, men för en yngre läsare måste berättelsen vara mer intetsägande än vad den är för mig. Författarna visar fram en satirisk bild av Sverige där korruption råder och där de styrande gör sitt bästa för att strypa demokratin, helst utan att människor ska förstå att det är det som sker. Detta är intressant och kan vara illavarslande roligt, men de två välrenommerade och gedigna författarna gestaltar inte detta vidare bra. De är alldeles för angelägna om att tala om för läsaren hur samhället har blivit i långa textsjok. Dessa partier hade passat bättre i förkortat skick i någon satirisk krönika i någon tidning.

Jag hade väntat mig mer av dessa två författare, i synnerhet av P O Enquist som har skrivit böcker som Ett annat liv, Nedstörtad ängel och Livläkarens besök. Som deckare håller berättelsen inte och inte heller som roman, enligt min åsikt. Det är sant att ibland under läsningen glimtar det till och man märker att texten är skriven av författare som kan skriva, men helheten håller inte. Ändå ångrar jag inte att jag har läst boken som en av årets hyllvärmare. Den är ett tidsdokument. Man märker hur åren har gått. Bland annat skulle nog kvinnor fått en mer framträdande roll om boken vore skriven idag.

Doktor Mabuses nya testamente – en detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist, Norstedts 1982.

I slutet av boken finns en litteraturlista där de flesta är verkliga verk, men några är påhittade.

Tisdagstrion – ”Saga, historia” eller ”berättelse” i boktiteln.

Vålnadernas historia av Magnus Västerbro. Han tror inte på vålnader och andar men han har länge varit fascinerad av berättelser om det övernaturliga. I den här boken, Vålnadernas historia – Spöken skeptiker och drömmen om den odödliga själen, har han samlat sina erfarenheter av forskning inom området. Han har inte forskat själv utan han skriver om vad andra har kommit fram till. Boken kom 2019.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka publicerades första gången 2005 och kom i svensk översättning 2006. Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.

Historien av Elsa Morante har jag inte läst, men eftersom så många rekommenderar den hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan det blir av. Romanen omfattar tiden från 1941 till 1947. Rom invaderas av tyskarna och faller 1943, är en ockuperad stad som befrias av partisanerna efter 1945. Huvudperson är den fattiga änkan och småskollärarinnan Ida Ramundo, som är halvjudinna men döljer sitt judiska påbrå så väl att hennes tonårige son Nino går med i ungfascisterna. (Citat från förlagets text om boken.) Historien publicerades första gången 1974 och kom i svensk översättning 1979.

Om du vill ha fler tips på böcker enligt dagens tema kan du gå till Ugglan & Boken.

Cat in the Rain – novell av Ernest Hemingway

I år deltar jag i läsutmaningen Novellresan som finns hos Ugglan & Boken. Hon lägger upp ett tema för varje månad och några förslag på noveller att läsa. Denna månad är temat Paris på 1920-talet. Ernest Hemingway (1899-1961) var ju en av författarna som bodde där en tid och hans novell Cat in the Rain är en av de föreslagna, så varför inte göra det enkelt för mig själv och läsa den novellen, den finns ju i den här boken med Hemingways samlade noveller som står i bokhyllan.

Cat in the Rain alltså. Så här börjar den:
”Si, si signora, brutto tempo. It’s very bad weather.”
He stood behind his desk in the far end of the dim room. The wife liked him. She liked the deadly serious way he received any complaints. She liked his dignity. She liked the way he wanted to serve her. She liked the way he felt about being a hotel-keeper. She liked his old, heavy face and big hands.

Vi kommer alltså rakt in i en situation när vi börjar läsa den här novellen. Som vi förstår är hustrun i ett hotell i Italien och när man läser novellen förstår man också varför hon tycker om mannen bakom disken. Han tar henne på allvar, men det gör inte hennes man som ligger och läser en bok uppe i hotellrummet. Den unga kvinnan har sett en katt ute i regnet, och hon vill ha katten. Hon vill ha ett annat liv, inte bo på hotell. Men hennes man ignorerar henne och ingen tror på att en katt kan vara ute en dag när det regnar så häftigt.

Novellen är skickligt skriven, den är kort men säger mycket.

Cat in the Rain, novell av Ernest Hemingway ur samlingsboken The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, Scribner 2003.

Cat in the Rain publicerades första gången 1925 i samlingen In Our Time.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. De tre systrarna bor med sin mamma som är borta mycket och jobbar och de får ofta klara sig själva. De är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Så vitt jag begriper är den här romanen delvis autofiktiv. Det verkar finnas en hel del från författarens eget liv i den. Om systrarna verkligen har funnits vet jag inte, men i romanen får vi alltså följa två familjer, författarens och systrarnas, under ganska många år och där kommer verkliga händelser in som till exempel Jas-kraschen 1993.

Både systrarna och Jonas Hassen Khemiri har ett tunisiskt arv och det gör att inte bara det att leva i en familj, att förstå varandra eller inte, att leva en mer eller mindre farlig barndom ute bland andra barn och att utvecklas till en vuxen människa med alla de svårigheter och glädjeämnen och komplikationer som det kan innebära finns i den här romanen. Både systrarna och författaren utsätts för rasism. De är i mångt och mycket udda barn som sticker ut.

Ibland under läsningen känns det nästan som att alltihop är lite väl konstruerat och att texten flyter på nästan alltför lätt. Jag kan också tycka att den innehåller lite väl många långa uppräkningar. Men det är en bra roman. Mycket bra. Den är allvarlig och känslosam, underhållande och även lite rolig. Där finns många drastiska händelser och personerna i berättelsen framstår som riktiga människor. Partierna från Tunisien har stor närvaro och det författaren skriver om sin egen barndom känns äkta. Och många av de känslor som finns i romanen kan jag känna igen fast min barndom var så annorlunda. Systrarna handlar om många svåra företeelser, men romanen har ändå en slags lätthet och mitt i denna lätthet har den stor tyngd.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2023.

Hett i hyllan #237 – Lol V. Steins hänförelse

Den här romanen av Marguerite Duras (1914-1996) köpte jag en gång när det var rea på nätbokhandeln. Den har en lite konstig titel. Lol V. Stein, vilket underligt namn, vem heter så? Tydligen gör bokens huvudperson det och 1964 när romanen ursprungligen publicerades fanns förstås ingen som tänkte på laughing out loud när de såg Lol. Emellertid har boken blivit stående på bokvagnen som så många andra böcker och nu får den vara med i Hett i hyllan.

På bokens baksida läser jag:
En främmande kvinna kommer in på en bal i T. Beach. Lol V. Stein ser sin fästman förändras – det sker på ett ögonblick – och ett oåterkalleligt drama utspelas.
Från första stund avskärmar sig Lol V. Stein från sin smärta. Under många år, även efter att hon gift sig och skaffat barn, lever hon som en tillvarons passiva åskådare. Tills hon en dag börjar planera ett möte.

Marguerite Duras är en av de två författarna som jag intresserar mig lite extra för i år så kanske blir boken läst nu. Men man kan inte vara säker. Har den hamnat på bokvagnen kan den bli kvar där längre än så.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras, Modernista 2018. Översättning och förord: Katarina Frostenson.

Romanens franska titel är Le ravissement de Lol V. Stein.

Stacken av Annika Norlin

Emelie har jobbat stenhårt och och levt i en tillvaro där hon ville göra allt. Nu har hon gått in i väggen och så småningom åker hon iväg norrut, långt upp i inlandet till sin farmors trakter. Hon tänker att tystnaden och naturen kanske kan läka hennes kropp och själ. Hon bor i tält uppe på en höjd. En dag ser hon en grupp människor vid sjön nedanför. Det är en omaka samling och de har hamnat där tillsammans på grund av olika slumpvisa skäl. De beter sig lite egendomligt och Emelie blir intresserad av dem.

I romanen får vi lära känna människorna i gruppen, mer än Emelie. Hon har rollen som åskådare, hon är kanske läsarens representant i berättelsen, hon som kommer från den yttre världen, från staden, från arbetslivet, och som är van vid caféer och restauranger och att få betalt för sitt arbete. Medlemmarna i gruppen kommer naturligtvis också utifrån – utom tonåringen Låke som är född där. Men de har levt i sin grupp i många år och med tiden har de blivit mer och mer självförsörjande.

Annika Norlins roman Stacken innehåller mycket. Det viktigaste temat är det moderna samhället kontra naturen. Många frågor om hur vi bör leva och hur vi ska hindra förstörelsen av vår miljö kommer upp i mitt huvud under läsningen. Ett annat tema i romanen är isolerade grupper och dynamiken i gruppen. Hur demokratiskt lever de här människorna? Har ledaren alltför stor makt över de andra? Lever de verkligen harmoniskt utan att såra varandra? Hur påverkar deras tidigare svåra upplevelser livet i gruppen? Är deras levnadssätt hållbart och kommer inte en stor del av deras försörjning utifrån, från det där hemska samhället? Jag tycker om Annika Norlins sätt att tackla de här frågorna, varmt, med humor och allvar. Vi får inga svar utan glimtar av det ena och det andra. Samtidigt skriver hon mycket rakt. Det som finns med i romanen sägs rakt ut. Ofta har jag svårt för sådana berättelser men här tycker jag att det fungerar. Det ingår i berättelsens charm. Den har på sätt och vis en naiv ton, som vore den skriven av en människa som tittar fram i sin tältöppning och ser på världen med sina klara, undrande ögon. Fast klokare än så är berättelsen. Stacken är en mycket varm roman. Där finns mycket liv.

Stacken av Annika Norlin, Weyler 2023.

Tisdagstrion – Bröder

Halvbrodern av Lars Saabye Christensen ingår i mitt projekt att läsa böcker som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Jag har inte läst den ännu, men hoppas göra det innan året är slut. Halvbrodern är enligt förlaget en storslagen tragikomisk släktkrönika. Den följer fyra generationer under 1900-talet i Norge och koncentreras kring 50- och 60-talen. Den publicerades i Norge 2001 (Halvbroren) och belönades med Nordiska rådets pris 2002. Samma år kom den på svenska.

Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman läste jag långt innan jag började blogga. Carina Burman disputerade 1988 i Uppsala på en avhandling om ”Vältalaren Johan Henric Kellgren”. Min salig bror Jean Hendrich är Carina Burmans debutroman och i den berättar Kellgrens bror och hans älskarinna om hans liv. Jag får lust att läsa den igen, nu när jag har uppmärksammat den här.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (1821-1881) har jag inte läst, men vill gärna. Många sådana böcker hamnar i min Tisdagstrio nu för tiden. Kanske beror det på att jag tänker så mycket på alla böcker jag vill läsa? I Bröderna Karamazov berättas att godsägaren Fjodor Karamazov är mördad och att en av hans fyra söner misstänkts för mordet. Romanen publicerades ursprungligen 1880. Omslaget här ovan hör till del ett och den är på 480 sidor. Dostojevskij skrev omfångsrikt.

Som alltid har vi fått dagens tema från Ugglan & Boken. Där kan du hitta fler boktips.

Längst bak i min läslista #45-46

Då tar vi en titt längst bak i min läslista igen och där ligger Vicekonsuln av Marguerite Duras (1914-1996). Det är mycket passande eftersom jag intresserar mig alldeles särskilt för hennes böcker i år. Berättelsen tilldrar sig i Calcutta och handlar om Anne-Marie Stretter som är den franske ambassadörens vackra men uttråkade hustru. Le vice consul publicerades första gången 1965 och i svensk översättning kom den 2015. I min läslista har den legat sedan 16 oktober 2019.

Därnäst i listan hittar vi Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi. Det verkar som om alla vill läsa den novellsamlingen just nu, fast den kom på svenska redan 2018. Jag fick ställa mig i kö på biblioteket. Nu har jag den här hemma i alla fall så nu ska den läsas. På norska publicerades novellsamlingen 2014. Ingvild H. Rishøi skriver om barns utsatthet läser jag på Wikipedia. Vinternoveller kom in i min läslista 19 oktober 2019.

Ja, det var böckerna längst bak i listan just nu. Jag ser fram emot fin läsning.