Tidigare tänkte jag inte läsa den här diktsamlingen av Tua Forsström eftersom dikterna skulle vara inspirerade av regissören Andrej Tarkovskij. Jag hade aldrig sett någon av hans filmer så jag befarade att mycket skulle gå förbi mig när jag läste dikterna. Men när jag hade bestämt att jag skulle ha Nordiska rådets litteraturpris som ett av mina läsprojekt i år tänkte jag att varför inte? Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar blev ju belönad med Nordiska rådets litteraturpris 1998. Sedan visade det sig att min man hade två filmer av Tarkovskij i sina gömmor, Solaris från 1972 och Andrei Rublev (svensk titel Den yttersta domen) från 1966.
Alltså började jag läsa Efter att ha tillbringat en natt bland hästar och det ångrar jag inte. Efter den väljer jag en annan diktsamling från Nordiska rådets litteraturpris. Faktum är att jag nog kommer att läsa diktsamlingar som har belönats med det priset hela detta år.
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar av Tua Forsström, Bonniers 1997.
Under denna diktsamling ligger Crow – From the Life and the Songs of the Crow av Ted Hughes, Harper & Row 1971 och Kråka, Coeckelbergs 1975. Svensk tolkning av Eva Bruno. Förord Artur Lundkvist.
I en by vid den finska kusten bor Katri och hennes bror Mats. Om Katri säger man att hon bara bryr sig om siffror och sin bror. Hon är kantig och hon umgås inte vidare mycket med befolkningen, men människor kommer ofta till henne för att få råd och för att hon ska räkna ut saker åt dem. Katri har en stor hund som hon har dresserat och hon och hunden ses ute varje dag. Hennes bror Mats är yngre än hon och anses vara lite mindre vetande. I alla fall är han inte riktigt som andra. Han hjälper till i det lilla båtvarvet och han hugger ved och gör andra tjänster åt folk.
Men Katri vill trygga Mats framtid och därför nästlar hon sig in hos Anna Aemelin, en gammal kvinna som målar akvareller av marken, där hon också målar dit blommiga kaniner, och bilderna hon gör blir till barnböcker. Anna Aemelin har det gott ställt. Hon tjänar en del på sitt målande och på avtal med diverse företag som använder hennes populära kaniner. Dessutom har hon ärvt huset och en del mer, föreställer jag mig.
Den ärliga bedragaren är en lite egendomlig roman. Stämningen är dov och jag har en illavarslande känsla när jag läser. Det här kan väl aldrig gå bra? Berättelsen är mycket konkret, och byn och miljön och vädret med snö och is känns handfasta och verkliga. Temat i romanen är misstro mot människor eller att tro att alla vill väl. Var går gränsen? Är Anna Aemelin alltför naiv? Och Katri? Litar hon på någon över huvud taget? Den ärliga bedragaren passar mycket bra att läsa så här på vintern och den slutar inte alls som jag har förväntat mig.
Den ärliga Bedragaren ur samlingsboken Tove Jansson, Romaner, Modernista 2017.
Romanen publicerades första gången 1982 och har kommit i flera upplagor.
Där vi en gång gått handlar om ett antal människor i Helsingfors. Berättelsen börjar 1905 och går in i år 1938. Den är en kollektivroman och ingen av personerna blir någon som man känner riktigt starkt med. På så sätt blir romanen i stort sett en mer intellektuell än känslomässig upplevelse, även om många skeenden och händelser gör att man ändå lever med och känner hur svårt det måste ha varit för många människor under de här åren. Man kan också säga att romanen handlar om Helsingfors historia och Finland som ett litet land med stormakter som Ryssland och senare Sovjetunionen och Tyskland som ingripare, angripare och påverkare. Samtidigt kan man känna igen många drag och beteenden hos romangestalterna och berättelsen är delvis underhållande och handlingen driver framåt. Men det är ganska mycket text man ska igenom.
Människorna i Där vi en gång gått tillhör mestadels de övre skikten i samhället. Det är de som tar störst plats i texten och där finns ett antal vänskapsrelationer som utvecklas på olika sätt under årens lopp. Något som stannar kvar hos mig är att de här mer välbeställda människorna oftast ställer upp för varandra när det gäller. Jag antar att dessa kretsar inte är så stora och att alla känner till varandra. Den gruppen är också svensktalande, medan underklassen i stort talar finska.
Men i berättelsen finns också fattiga människor. Dock känns det som om författaren är mindre hemma hos underklassen. Frågor som belyses i romanen är naturligtvis Finlands och Helsingfors historia som är så annorlunda mot Sveriges. Finland tillhörde Ryssland i början av 1900-talet. Efter att landet hade blivit fritt utbröt så småningom som vi vet ett inbördeskrig med allt vad det innebar av våld, dödande, laglöshet och hämnd, och efter hand tyskt ingripande. De partierna i romanen är mycket starka och berörande. Och senare gick Sovjetunionen till angrepp.
Partierna som handlar om inbördeskriget skiljer alltså ut sig som mycket starka och berörande. Och författaren skriver också om underklassens många gånger enorma fattigdom och svält, om TBC, om arbetslöshet. Allt medan överklassen roar sig och äter gott. Men Där vi en gång gått är ingen pekpinneroman, och det uppskattar jag.
När man läser Där vi en gång gått är det som sagt mycket text man ska igenom, men som så ofta när man läser historiska romaner får man en nyttig påminnelse om vad som har skett och också mer insikt i det som hände, så jag tycker att det helt klart är värt besväret att läsa den.
Där vi en gång gått av Kjell Westö, Norstedts 2006.
Kjell Westö har skrivit en kvartett romaner som utspelas i Helsingfors och belyser dess historia. Det finns andra också med Helsingfors som miljö, men just dessa betraktas som en kvartett, den består av:
Drakarna över Helsingfors (1996) Vådan av att vara Skrake (2000) Där vi en gång gått (2006) Gå inte ensam ut i natten (2009)
En dag fick jag höra talas om att Mästaren Ma skulle vara den bästa svenska skönlitterära boken som skrivits under nittonhundratalet. Det gjorde mig nyfiken. Sedan visade det sig att detta inte var beslutat av någon jury utan att det var Expressens kulturchef Victor Malm som hade utsett den till den bästa från 1923 till 2023. Skeptisk som jag är funderade jag på om man över huvud taget kan utse en enda bok till att vara den bästa. Romaner är så olika och kan vara bra på många sätt. Men nyfikenheten bestod.
Jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst den, men Mästaren Ma är inte lätt att skriva om. Enligt Wikipedia är den en pastisch på den kinesiska teologisk-religiösa textkommentarens lärda genre, skriven på ett egensinnigt språk. Eftersom jag inte vet ett jota om dessa kinesiska texter så står jag mig ganska slätt om jag sätter mig före att göra en bedömning av boken. Det får bli mycket personligt.
Mästaren Ma är en mycket ovanlig bok. Jag har nog aldrig läst dess like. Det finns säkert fler sådana här pastischer men min ryggradskänsla är att den här är mycket bra. Den känns bra. Språket och knappheten och den svarta humorn gör att jag verkligen uppskattar läsningen. Där finns också den stora kontrasten mellan lärda hårklyverier och den jordnära, prosaiska och ibland fruktansvärda verkligheten. Mästaren Ma framstår inte för läsaren som en beundransvärd mästare. Tvärtom som en person i ledande ställning som vi har mött eller hört talas om och som har blivit avklädd i pressen. Trots att Willy Kyrklunds roman driver med gamla kinesiska företeelser känns den inte inaktuell.
Alltså kan en läsare ha glädje av att läsa Mästaren Ma även utan kunskap om bakgrunden. Willy Kyrklund (1921-2009), däremot, hade studerat sinologi. Om honom visste jag heller inte något när jag fick höra talas om Mästaren Ma. Namnet kände jag igen, men mer var det inte. Att läsa Mästaren Ma har gjort mig nyfiken på hans författarskap.
På den internationella kvinnodagen passar kanske den här boken. Den är inte nyskriven, den publicerades 1993, men mycket av innehållet känns fortfarande aktuellt. Yrsa Stenius resonerar om makt och narcissism och om mediadrev och om personer som faller från makten. Hon har ju själv haft viss makt som chefredaktör för flera olika tidningar och också, vad jag förstår, kontakter med människor med makt inom socialdemokratin. Exemplen på mediadrev är från 1980-talet och troligen har många människor idag inget som helst förhållande till namn som Ove Rainer och Ebbe Carlson. Yrsa Stenius för fram sin åsikt om de två affärerna och det kan man säkert ha olika uppfattningar om, men själva fenomenet mediadrev och de moraliska tankegångarna omkring det är högst aktuella idag.
Yrsa Stenius resonerar också om kvinnor och makt och hon gör det på ett personligt sätt. Hon avgick som chefredaktör på Aftonbladet 1987 och förlusten av den positionen påverkade henne djupt. Hon blev deprimerad. Också sitt kärleksliv skriver hon om.
Det jag tar upp här om Makten och kvinnligheten är bara en bråkdel av vad man kan få ut genom att läsa den. Yrsa Stenius analyserar och vänder och vrider på frågeställningarna. En intressant bok.
Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius, Brombergs 1993.
Mitt i vintern, efter att ha läst Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal som handlar om svåra familjeproblem och förlust, kändes det bra att bekanta mig med diktsamlingen Brändö i mitt hjärta av Nicko Smith.
Brändö är en halvö i Vasa och Nicko Smith tar med oss på en promenad där. Dikterna är korta och avskalade och samlingen kan läsas rakt igenom som en promenad på Brändö och samtidigt lite av en vandring in i Nicko Smiths minnen och känslor.
I diktsamlingen finns iakttagelser från naturen, där finns också några korta fragment av Brändös historia och människor som har funnits där. Allt ses genom Nicko Smiths öga. Han skriver enkelt och avskalat och samtidigt räds han inte formuleringar som i själens vind och Poesin vecklas ut till en blodröd ros. Så diktsamlingen är både vardaglig, mycket allvarlig och samtidigt också rolig och högstämd. Där finns också några foton från Brändö.
Jag avslutar med en av dikterna:
På något sätt känns det som att jag alltid har bott här
Brev från Klara är en novell som helt enkelt består av några brev från en kvinna som heter Klara Nygård. Det är åtta brev från Klara till åtta olika personer och det finns inga brev från dessa till Klara. Det ger utrymme för läsarens tankar och fantasi och det uppskattar jag. Breven varierar i ton karaktär. På så sätt ger novellen en ganska rik och komplex bild av Klara fast den endast omfattar tio sidor som inte är helt täckta av text. Novellen har snärt och är stundom bitsk, den är rolig och mänsklig.
Så här börjar det första brevet: Kära Matilda, du är sårad för att jag glömde din uråldriga födelsedag, det är oresonligt av dig. Rent ut sagt, du har i alla år väntat dig min speciella uppvaktning bara därför att jag är tre år yngre. Men låt mig nu äntligen säga dig att årens gång An Sich är ingen fjäder i hatten.
Brev från Klara – novell av Tove Jansson – ur samlingsboken Noveller, Modernista 2017.
Novellen Brev från Klara var titelnovell i samlingen Brev från Klara & andra berättelser som publicerades 1991.
Blomsterbarnet, det är en passande titel på maj månads novell, tänkte jag, och den börjar så här:
Medan Flora Johansson var ung liknades hon ofta vid en blomma och hon bar sitt blomsternamn med älskligt självmedvetande. En smal nacke, ett luftigt gulvitt hår och dessa stora blomblå ögon vars ofrånvända blick kunde ha verkat stirrande om den inte beslöjats av långa omsorgsfullt färgade ögonfransar. Hon klädde sin magra kropp på ett rörande barnsligt men dock medvetet sätt, ofta i kjol och flickblusar med rundskurna kragar som liknade foderblad. Dold av dessa små stelnade uniformer framstod hennes kvinnlighets koketteri på ett betagande, nästan oroande sätt, de som sov med henne hade en känsla av att förföra en skolflicka.
Ja, Blomsterbarnet är en novell om en kvinna som aldrig blir riktigt vuxen och som vill leka och roa sig hela livet. En sorglig historia.
Ursprungligen publicerades Blomsterbarnet 1978 i samlingen Dockskåpet & andra berättelser. Då hade 1970-talets kvinnorörelse verkat ett tag och Tove Jansson var ju själv en driftig och skapande kvinna så den här novellen kanske passade i en samling från 1970-talet som en kontrast till hur så många, antagligen de flesta, kvinnor vill vara.
Blomsterbarnet – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Tidigare har jag läst novellen Om våren ur den här boken.
Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.
Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.
Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.
Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.
Olenka växer upp i Tallin i en familj som kommer från Ukraina. Efter att Sovjetväldet har fallit flyttar familjen till Donetskområdet i östra Ukraina. Familjens levnadsstandard sjunker. Pappan är mestadels borta i mer eller mindre skumma affärer och Olenka samlar pengar för att rymma till Västeuropa.
Ukraina har blivit ett land där den starke berikar sig med hjälp av hot och våld och där den fattige är mycket fattig. Människor försöker hitta olika vägar för att försörja sig och helst få välstånd. Vissa odlar vallmo till narkotikahandeln. Många unga kvinnor söker sig till äktenskapsförmedlingarna för att få en man från väst, några reser ut i Europa och blir modeller. En del blir prostituerade. Kanske kan man sälja sin ena njure för att få pengar? Många unga kvinnor blir äggdonatorer och behandlas med hälsovådliga hormoner. Kvinnor blir varor i en hård, korrupt värld.
Man kan få mycket genom mutor. Kan man inte muta står man sig ofta slätt. Det är också ett förljuget samhälle. Om man inte ljuger så berättar man i alla fall inte allt. De rika styr delvis med hot och våld men har en fasad av filantropi. På den byrå för äggdonationer där Olenka kommer att arbeta kan man inte erkänna att man håller på med verksamheten för att tjäna pengar. Det ser mycket bättre ut om de barnlösa paren tror att det man vill är att hjälpa.
I kapitlen hoppar författaren mellan olika tider. Berättelsen börjar i Helsingfors 2016 och ganska snart förstår jag att Olenka ligger illa till. Av någon anledning måste hon fly. Det är upplagt för en spännande, dramatisk berättelse, men för mig blir det aldrig riktigt spännande. Det är Olenka som berättar i romanen men jag kommer aldrig till att riktigt bry mig om henne och hur det ska gå. Kanske hoppandet mellan olika tider gör att jag aldrig kommer riktigt in i händelserna och miljöerna. Kanske hade jag alltför höga förväntningar på den här boken eftersom jag har läst tidigare romaner av Sofi Oksanen med stor behållning.
Men trots det är Hundparken en intressant roman om förstörelse och utnyttjande av människor och jag fick insikt i mycket som jag inte visste genom att läsa den. Den innehåller intressanta kvinnoöden och belyser hur kvinnorna måste manövrera i männens värld. Det finns också ett driv framåt i berättelsen. Mer och mer avslöjas efter hand. Så läs den gärna, du också.
Hundparken av Sofi Oksanen, Bonniers 2021. Översättning: Janina Orlov.
Mösstanten 