Det är dags att berätta hur det har gått med årets läsprojekt och som vanligt tar jag upp hyllvärmarprojektet först. Tolv hyllvärmare har jag läst, en varierad blandning av intressanta böcker. Jag länkar till mina inlägg om böckerna. Det gäller alla utom Den osynliga skriften av Arthur Koestler för den har jag inte hunnit skriva om ännu.
Colin och Mary är på semester i en stad. Vilken stad och i vilket land framgår inte. Som läsare trevar jag och undrar om det kan vara Venedig? Men något sådant specificerar inte författaren och han gör inte det för att skapa osäkerhet, räknar jag med. Colin och Mary är ett älskande par. De har varit i staden en hel vecka och redan sett många sevärdheter, men de hittar mycket dåligt. De glömmer sin karta och de går vilse bland de snåriga gatorna och gränderna. Så en kväll när de gått vilse i jakt på en restaurang där de kan äta middag träffar de en man och han tar med dem till en bar.
Jag kan inte låta bli att reta mig lite på de två turisterna. Men hur klantig får man bli? tänker jag. Och varför i hela världen följer ni med den där mannen? Men det är ju så romanen är skriven. Det ruvar en osäkerhet och ett hot någonstans i bakgrunden och det gör att romanen är spännande. Den är mer spännande än alla thrillers (vilket inte är jättemånga) som jag har läst, och det beror på att Ian McEwan är en så skicklig författare. Han skriver så att det känns som om Mary och Colin verkligen är i den där staden. Han kan skapa diffus spänning och hålla igång den till romanens slut. Och slutet sedan. Det känns ordentligt.
The comfort of Strangers är en av Ian McEwans tidigare romaner, det är hans andra. På den tiden kallades han ibland Ian Macabre och det säger en del. Jag ska inte avslöja mer om romanens handling, men jag kan tala om att allt hänger ihop mycket bra och att fast slutet känns svårt att svälja känns det på något sätt naturligt och ofrånkomligt bara man accepterar berättelsens uppläggning. Hela romanen och dess slut leder också till funderingar och tankar om detta brittiska par och varför de gör det de gör.
The Comfort of Strangers av Ian McEwan, Vintage 2016. Romanen publicerades första gången 1981 och kom i svensk översättning samma år (Främlingars tröst). Romanen är filmatiserad.
En av oss sover verkar handla om ett havererat kärleksförhållande. Eller två kärleksförhållanden. Eller kanske är det så att det ena kärleksförhållandet tog slut genom att mannen dog? Eller kanske är det bara ett kärleksförhållande, men huvudpersonen/författaren berättar om det under olika tider? Det verkar som hon har rest till sina föräldrar som bor på landet på Jyllands västkust. För att hämta sig kanske. Eller på grund av att hennes mor är sjuk? Eller hände det tidigare kanske?
Så dunkelt skriver Josefine Klougart. Det är poetiskt, det är bilder, men ingen roman med en handling man kan följa. Det fåniga är att när jag har läst alltihop råkar jag titta på omslagets flik. Där läser jag: En ung kvinna återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden för att vara nära sin svårt sjuka mor. Bakom sig i Köpenhamn lämnar hon två män: den senaste, som redan är en annans.Och så den hon kallar sin avlidne man, fast han i själva verket är livs levande – den stora kärleken, den som aldrig skulle ta slut.
Aha! tänker jag, här har jag alltså facit. Synd att jag inte läste det först. Om jag hade gjort det hade jag eventuellt inte behövt lägga så stor energi på att försöka förstå vad det hela handlade om. Kanske hade jag då kunnat njuta mer av de framskrivna bilderna och poesin i det hela?
Nej, alltså. Det här var alltför dunkelt för mig. Den förra romanen jag läste av Josefine Klougart, Allt detta kunde du ha fått, var lite lättare att ta till sig. Den kan jag rekommendera, men inte En av oss sover som roman. Jag kan rekommendera den till den som vill läsa poesi. Och det finns kraft i den, i språket och bilderna. Men jag får för mig att alltihop handlar om författaren och hennes familj. Båda romanerna. Det kan vara fel, naturligtvis. Man blandar så lätt ihop författaren med verket.
Josefine Klougart har jämförts med Virginia Woolf, men de romaner jag har läst av henne är mycket lättare att ta till sig än Klougarts och inte alls lika dunkla.
En av oss sover av Josefine Klougart, Bonniers 2014. Översättning: Johanne Lykke Holm. Romanen publicerades första gången 2012 (Én af os sover).
I den här boken berättar Ann Heberlein om sin sjukdom och vad den ställer till med för henne själv och hennes närmaste. Sedan tjugoårsåldern lider hon av bipolär sjukdom typ 2. Den kallades tidigare manodepressivitet och lider man av den har man hypomaniska perioder. Det finns mediciner, men de har naturligtvis vissa biverkningar och i den hypomaniska perioden kan det lätt bli så att man slutar ta sin medicin för att man upplever att man mår så bra och också får så mycket uträttat. Det är en mycket farlig sjukdom eftersom man också grips av depression och det kan leda till att man tar livet av sig.
Jag tycker att det är mycket bra att Ann Heberlein har skrivit den här boken. Jag som på sin höjd har varit deppig och sörjt, vilket är något helt annat än depression, får veta en del och förstår den här sjukdomen lite bättre genom att läsa om den. Och manisk har jag aldrig varit. Men Ann Heberlein skriver mycket levande och samtidigt klart och tydligt om sjukdomen. Hon gestaltar hur det känns samtidigt som hon tar upp moraliska och filosofiska frågor kring människans ansvar och om det är moraliskt rätt att begå självmord. Hon skriver också om hur sjukdomen inverkar på hennes och hennes närmastes liv. Den maniska perioden kan medföra stor kreativitet och arbetskapacitet, men det blir för mycket och värre och värre under perioden. Det blir alldeles för lite sömn, stora humörsvängningar och dumma och oövertänkta beslut, både livsbeslut och ekonomiska. Det är till exempel vanligt att man gör stora inköp som kostar mycket mer än man har råd med och sedan sitter man själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation. Den hypomaniska perioden sliter också hårt på kroppen och hjärnan.
Texten känns som om hon har skrivit den mitt i sjukdomen, inte under en frisk period. Tiden när sjukdomen hålls på mattan har varit en mycket längre under hennes liv än de akuta perioderna och det känns bra att få veta. Men när jag läser den här boken känns det som om hon har skrivit boken under en akut period och det är bra att det känns så även om det inte stämmer med verkligheten. Det gör att jag får mer förståelse för sjukdomen.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, Weyler 2008.
Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Det var inget man talade öppet om efteråt. Men de antydande samtal som Herta Müller hörde som barn satte spår. Hon kände rädslan. År 2001 började hon intervjua människor från byn där hon vuxit upp.
Herta Müller samtalade även med poeten Oskar Pastior (1927-2006) som också hade varit deporterad. Han och Herta Müller arbetade med en bok om hans år i arbetslägret, men han dog innan den blev färdig och då började Herta Müller skriva Andningsgunga. Romangestalten Leopold, som är huvudperson, är inspirerad av Oskar Pastior. Leopold skriver poesi och han är homosexuell. I hemlighet förstås. Det var straffbart.
Tillvaron i ett ryskt arbetsläger, med hårt och farligt arbete och matbrist och miserabla boendeförhållanden, är ett tungt ämne som kan vara påfrestande att läsa om. Men Andningsgunga är inte vad man kanske kunde förvänta sig av en sådan berättelse. Den är poetisk och där finns en galghumor. Förhållandena är förskräckliga i lägret och många dör av utmattning och sjukdom och ändå känns det inte så svårt att läsa om Leopolds fem år i fångenskap. Texten är suveränt bra, poetisk och drömlik ibland. Jag har aldrig tidigare läst något liknande om fångenskap. Andningsgunga är en mycket bra roman. Det finns en lätthet i texten samtidigt som man får stor insikt i hur grym lägertillvaron var, med många detaljer. Jag är glad att jag köpte andningsgunga på bokrean för ett par år sedan och nu har läst den som en av årets hyllvärmare.
Andningsgunga av Herta Müller, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Karin Löfdahl. Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år.
Utsikt från en grästuva av Harry Marinson innehåller korta stycken med tankar och funderingar med rubriker som Om naturskildring, Om folksagor, Sommar och Det överansträngda samvetet. Författaren kallar det småprosa och en del av texterna har varit publicerade på annat håll innan de samlades i en bok.
Naturen betyder mycket i den här boken och vissa av författarens naturbilder känns ibland nästan lite romantiska men samtidigt klart och tydligt iakttagna och alla sinnen finns med i naturskildringarna. Författaren går från vida perspektiv till att studera detaljer och när jag har skrivit att vissa naturbilder känns som lite romantiska känns boken som helhet inte sådan. I texterna finns högspänningsledningar och tankar om att dagens människors upplevelse av naturskildringar påverkas av det vi vet om vetenskapens framsteg. I texten Tankeäventyret insekterna resonerar Harry Martinson omkring insekter, och insektsvärlden är krass och grym. Äta eller ätas. Slående är Martinsons iakttagelse att insekter inte riktigt känns som levande djur för oss människor eftersom de inte har något ansikte. De liknar mer en teknisk robot.
För mig känns det tydligt när jag läser den här boken att det är en man som talar till män. Ett exempel som jag lade märke till är detta. Långt bort ser du en kåre skogsvind röra om i speglad lövdager. Den svallvågsrörda spegelgrönskan bucklar sig. En kvinna med gul blus på stranden speglas med, hennes vattenbild dras ut i lusttågor fladdrande likt eldstungor i vattenrenhet. (sid 9). Det här måste vara riktat till någon som kan känna lust vid åsynen av kvinnan. Kanske är texten riktad till honom själv? Men det betyder naturligtvis inte att jag som heterosexuell kvinna inte skulle ha något utbyte av dessa texter. Som kvinna tycker jag att det ger en hel del att ta del av en text som verkar riktad från en man till andra män. Jag läser skönlitteratur inte bara för att få upplevelser, bli underhållen och få del av författarens språk och förmåga att beskriva och gestalta, jag läser också skönlitteratur för att få insikt i hur andra människor tänker och fungerar.
Utsikt från en grästuva av Harry Martinson, Bonniers 1963.
Nora Websters man Maurice har gått bort och hon står ensam om ansvaret för sin familj, två unga pojkar och två äldre flickor. Nu är det hon som ska se till att ekonomin går ihop. Hon som ska fatta alla beslut. Det är en tung börda hon har på sina axlar. Hon biter ihop. Men hon står inte helt ensam. Släktingar kommer till hjälp och betalar ena dotterns utbildning.
Nora Webster bor i en by där alla känner alla. Jag reagerar på hur hon hela tiden tänker på andras bild av henne och andras uppfattning om hurdan hon är. Hon är osäker utan sin man. Det var han som beslutade, efter samråd med henne, men det var ändå han som bestämde i slutändan. Nora Webster säljer sommarstugan som är i stort behov av renovering, men hon ser att hon har råd att ha bil. För att få det hela att gå ihop börjar hon arbeta eftersom änkepensionen inte räcker riktigt till.. Det är ett kontorsjobb som hon hade en gång innan hon gifte sig och fick barn.
Nora Webster är en vardaglig, lågmäld roman, långsamt berättad och mycket detaljrik. Jag uppskattar vardagligheten och att berättelsen handlar om en vanlig kvinna, en kvinna som kan finnas i var och ens grannskap. Ändå är berättelsen spännande att läsa, vilket främst beror på författarens skicklighet. Som läsare undrar man hur det ska gå för Nora Webster och hur hennes barn, främst sönerna som är så unga, ska klara av sorgen och den nya tillvaron utan sin pappa. Och hur ska Nora Webster orka? Biter hon inte ihop för mycket?
Samtidigt som vi får följa Nora Websters liv efter makens bortgång får vi också ta del av livet i byn. Där finns motsättningar och skvaller och girighet och människor med olika ekonomisk situation och olika möjligheter till inflytande. Där finns också människor med skilda politiska åsikter. Det är i slutet av 1960-talet och i Nordirland är motsättningarna svåra och katolska familjer får sina hem nedbrända och även befolkningen i Irland påverkas av detta. Att läsa romanen känns som att få en glimt av verkligt irländskt liv. Den är en gripande berättelse om sorg, ansvar och en kvinna som växer.
Nora Webster av Colm Tóibín, Norstedts 2015. Översättning: Erik Andersson. Romanen publicerades första gången 2014.
Oskuldens minut är den sjunde och sista boken i Sara Lidmans Jernbanesvit. Det var länge sedan jag läste de övriga så när jag skriver att den här sista inte verkar byggd riktigt på samma vis som de övriga så kan jag ha fel. Jag minns de tidigare som mer sammanhängande historier. Oskuldens minut är en löst sammansatt roman. Den består av berättelser om olika personer i byn Ecksträsk på 1920-talet. Vissa återkommer flera gånger.
Jag har försökt läsa den här boken en gång tidigare, men gav upp mitt i. Orsaken till att jag inte läste den till slut förra gången var att personerna dök upp i boken som om jag redan visste vilka de var och deras inbördes förhållanden. Jag mindes så lite av de tidigare sex romanerna. Nu bestämde jag mig för att strunta i det. Jag googlade lite för att förbereda mig, men i stort sett kom personerna till mig som förra gången. Det visade sig att jag mycket väl kunde läsa boken ändå och få mycket ut av den. När jag accepterade förutsättningarna fick jag en samling historier om de här människorna, om mer eller mindre svåra familjeförhållanden, om skuldsättning, om kärlek och död.
Språket är fantastiskt. Starkt och närvarande. Vissa av historierna är mycket drabbande. Personerna framstår som människor med egenheter och brister. Jag är glad att jag ändå la in den här romanen som en av årets hyllvärmare. Sara Lidman var en kraftfull berättare. Hon är kritisk till att bönderna fick så dåligt betalt för sin skogsmark och att de som köpte berikade sig storligen på deras bekostnad. Men inget är enkelt och rätlinjigt och programmatiskt i den här romanen. Berättelserna känns som en del av den verklighet som har varit.
Tjuven och kärleken är en roman på självbiografisk grund som handlar om tjuvar och manliga prostituerade och hallikar i Montmartre. Berättaren sitter i fängelse och han skriver denna berättelse för att få tiden att gå. Han skriver mycket om kärlek. Att människor blir förälskade. Det stämmer inte riktigt med min definition av kärlek. Det är mera passion och lust och utnyttjande det handlar om och Genet skriver också: Våra äktenskap och deras lagar liknar inte era. Hos oss älskar man utan kärlek. Våra äktenskap har inte samma sakrala karaktär som era. Tanter har ingen moral. (sid. 64). Tanter är manliga prostituerade som uppträder mer eller mindre feminint om jag uppfattar saken rätt. Karlar i boken är homosexuella män som har en maskulin framtoning och som utnyttjar tanterna. Rätta mig om jag har fattat fel.
Den romanperson som berättelsen rör sig runt är Culafroy, som också kallas Norte-Dame des fleurs och det är det franska originalets titel. Pojken Culafroy, som nog är författarens alter ego, kommer till Montmartre och blir prostituerad. Romanen är en brokig väv om dessa människor som lever där på samhällets skuggsida. Men bilden av denna skuggsida blir färgrik och myllrande. Detta är inget socialreportage. Det är en känslosam, cynisk, hård, lustfylld berättelse som spänner över ganska många år. Berättaren utnyttjar sin hågkomster och fantasibilder när han onanerar i fängelset. Men som läsare finns också människor att bry sig om och fundera över. Varför är den där pojken en mördare? Hur kommer det sig att han har hamnat där han är? Och den stackars Divine som dör av lungsot.
Jean Genets Tjuven och kärleken ger för mig en inblick i en främmande värld, och berättelsen är inte vad jag skulle vänta mig med tanke på miljö och personer. Jag blir överraskad av författarens stil och ton och jag är glad att jag läste den.
Tjuven och kärleken av Jean Genet, Wahlström & Widstrand 1957. Översättning: Nils Kjellström. Romanen publicerades första gången 1942 (Notre-Dame des fleurs) och kom i svensk översättning 1957. Den var Jean Genets debutbok. Tjuven och kärleken har kommit i ytterligare ett par upplagor, den senaste 2015, men översättningen verkar vara densamma.
En yxa i nacken är en pusseldeckare och utredaren är kriminalkommissarie Albin Winkelryd som har gått i pension. Dådet som ska utredas är ett brutalt yxmord och offret är en ung, förmögen änka. Berättaren är Hans Alfredson själv och det mesta han berättar är sådant han hört i andra hand. Det är det som är den här deckarens problem. Det bränner aldrig till. Det måste det kanske inte nödvändigtvis göra i en pusseldeckare men då bör det finnas något annat där istället – stämning, människoporträtt eller en rejäl dos humor – om den ska vara riktigt bra. Lite humor finns där, men det finns inget i den här boken som griper tag i mig. Den är ganska intetsägande trots det brutala mordet. Ett plus är den kluriga lösningen. Den kan nog upplevas som lite oväntad. Och boken är väl inte sämre än en hel del andra deckare, men nog finns det bättre underhållning än detta.
En yxa i nacken av Hans Alfredson (1931-2017), Gedins 1992.
Mösstanten 