Etikett: Hyllvärmare2026

Geniernas återkomst av P C Jersild

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Geniernas återkomst är en historisk krönika som löper från människans vagga till någon gång i framtiden. Det är författarens framtid, så när man läser boken idag får man ta i beaktande att den publicerades 1987. Men framtidsavsnittet känns relevant också nu. Efter dessa rader kan jag tänka mig att den som läser inlägget tror att detta är en fackbok, men det är det inte alls. Alltihop är hopljuget som det står i baksidestexten. Det är alltså en roman.

Författaren börjar med ett avsnitt om hominider och dessa är så små att de klänger sig fast vid mycket stora gorillaliknande varelser, liksom småfiskarna som finns runt en del stora fiskar och lever på fiskens hudparasiter. Redan här inser läsaren förstås att detta är fiktion. Sedan fortsätter författaren genom historien, mer eller mindre fantasifullt. Vi får också träffa en del kända gestalter ur historien som Leonardo da Vinci och Sigmund Freud. Romanen har en ironisk, satirisk ton, lite smårolig ibland, men det är inte förrän berättelsen har kommit till 1600-, 1700- och 1800-talet som den riktigt griper tag i mig. Det är först då som jag kan känna igen mig i det mänskliga. När författaren har nått fram till geniernas återkomst i det sista avsnittet känns läsningen riktigt drabbande.

Alla avsnitten är fristående, eller skenbart fristående. Det finns ingen röd tråd att följa mer än att detta är en slags berättelse om mänsklighetens utveckling. Men läsningen blir ganska spännande ändå. Vad ska komma härnäst? Vad ska författaren nu hitta på? Och så frågan som hela tiden surrar i huvudet: hur nära det som verkligen har hänt, som händer och kommer att hända ligger den här berättelsen? Som läsare upplever man en slags helhet fast avsnitten skulle kunna betraktas som fristående berättelser. Geniernas återkomst är en intressant roman som håller väl för läsning även idag. Den ger läsaren mycket att fundera över, både när det gäller samhället och den mer filosofiska frågan om vad en människa är. Den känns faktiskt aktuell.

Geniernas återkomst – krönika av P C Jersild, Bonniers 1987.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ett inlägg om den här boken borde passa bra idag. Vi hade ju ondska som tema i tisdagstrion igår och nu spär jag på lite. Fast egentligen är berättarens tankar inte särskilt onda. Det handlar nog mest om att hon har ont själv. Har man läst annat av Nina Bouraoui känner man igen en del. Algeriet – Frankrike. Att ha en algerisk far som morföräldrarna inte tycker duger, morföräldrar som har betytt mycket för barnet, som har tagit hand om flickan när modern var sjuk. Flyttning till Frankrike med modern i början av tonåren och svårigheter att komma tillrätta i det franska samhället. Att vara lesbisk med allt vad det innebär av att vara udda och att vara fel enligt många människors syn. Och svårigheter att hitta en varaktig kärlek.

Det är ett sårigt liv det handlar om och romanen är upplagd som ett enda långt flöde av tankar förmedlade till en terapeut. Den är inte särskilt omfångsrik, men för mig var den mycket besvärlig att läsa, ett enda flöde som texten är, skriven utan styckeindelning. Den har inte heller någon handling från A till B förutom kanske berättarens insikt och större lugn mot slutet. Alla händelser och relationer med människor och tider i livet kommer upp om varandra framåt och tillbaka. Så ja, den här romanen kräver sin läsare. Jag tappade hela tiden koncentrationen och kunde inte läsa mycket i taget. Man får kanske behandla den mer som poesi och på mig gjorde den inget större intryck, frustrerad som jag var när jag läste. Dessutom kände jag ingen en hel delfrån andra böcker av författaren så mig gav den inte så mycket mer. Fast när jag tänker efter är de andra böckerna publicerade senare är denna och det är helt klar att den har givit mycket till andra läsare. Boken är prisbelönt. Så kanske kan den betyda mer för dig.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui, Grate 2017. Översättning: Maria Björkman.
Romanen publicerades första gången 2005 (Mes mauvaises pensées) och kom i svensk översättning 2006.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.

Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.

Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.

Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.

Pascual Duartes familj, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Camilo José Cela (2016-2002) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989.

Mitt hyllvärmarprojekt 2026

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nu är det dags att sätta igång med årets läsprojekt och som vanligt presenterar jag hyllvärmarprojektet först. Och också som vanligt består hyllvärmarhögen av tolv böcker. De är:

Grupp Krilon av Eyvind Johnson
Mina onda tankar av Nina Bouraoui
Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir
Människans slaveri av W. Somerset Maugham
The Gravedigger´s Daughter av Joyce Carol Oates
Dying Fall av Elly Griffiths
Pascual Duartes familj av Camilo José Cela
Possession – a Romance av A. S. Byatt
Geniernas återkomst av PC Jersild
Ängel bland skuggor av Niklas Rådström

Men oj! Det här är ju bara tio. Jag glömde två böcker.

Och de är:
Över floden in bland träden av Ernest Hemingway
England Made Me av Graham Greene

Ja så kan det gå när man inte räknar böckerna i högen innan man fotograferar. Tolv böcker finns alltså i årets hyllvärmarprojekt och jag tror att de kommer att ge intressant läsning med stor variation.