Längtans latituder av Shubhangi Swarup

Längtans latituder startar på Andamanerna, en ögrupp som ligger långt från Indiens fastland i Bengaliska viken, men som tillhör Indien. Det är strax efter att Indien blev självständigt 1947 när romanen börjar. På Anadmanerna får vi lära känna en statstjänsteman och hans fru. Han är vetenskapsman och studerar träd. Hon talar med träden och hon ser också andar. Det finns många andar, eller spöken på ön, döda som inte funnit ro. Ön användes under kolonialtiden som förvisningsort för upproriska indier. Vissa av andarna tillhör dem.

Berättelsen leder så småningom framåt, decennium efter decennium. och vi befinner oss hela tiden i utkanten av det stora Indien, eller i närliggande stater som Myarmar. Och alla områdena dit berättelsen leder är utsatta för naturkrafterna. De ligger i eller vid samma tektoniska spricka vilket leder till jordbävningar och tsunamis, jordskred och vulkanutbrott, och sträng kyla och farliga glaciärer med sprickor där man kan falla ner i de höga bergsområdena som har skapats genom att den indoaustraliska kontinentalplattan rör sig norrut.

Och på den här planeten, utsatta för dess krafter, lever människorna. De strävar på. Diktatoriska ledare spärrar in människor i fängelse och torterar dem. Barn föds. En del människor lever som smugglare av droger. Där finns fattigdom och prostitution och hembiträden och klanledare. Vi får följa ett par människor i romanens första del och sedan andra och åter andra. Romanen blir en väv som finns i ens minne där vissa delar är ljusa och andra mörka och illavarslande. Samtidigt är tonen i romanen inte alls hopplös och uppgiven över det hemska som händer både genom människors handlingar och genom naturens krafter. Där finns både en värme och ett cyniskt konstaterande av att ja, så här är det. Berättelsen är realistisk och också drömlik och jag får en känsla av att livet kan vara fruktansvärt och mycket svårt, att sorg upplever vi alla, men ändå – kanske kan mänskligheten klara att leva vidare. Det blir vad jag får med mig efter att ha läst Längtans latituder, och jag undrar vad som ska hända i framtiden i Indien och mellan Indien och omgivande stater.

Längtans Latituder av Shubhangi Swarup, Louise Bäckelin förlag 2020. Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson.
Romanen publicerades första gången 2018 (Latitudes of Longing).

En ond tid av Deepti Kapoor

En ond tid handlar om korruption och gangstervälde i Indien. Den politiska makten och kriminaliteten hör ihop. Fattiga människor har möjlighet att underdånigt böja sig och tjäna makten. På så sätt kan enstaka av dem arbeta sig upp. Rika familjer blundar, om de inte själva är kriminella. Att protestera leder oftast ingenstans. De fattigaste flyttas från sina bostäder om de med makt har behov av det. Kvinnor utnyttjas som prostituerade. Allt är lögn och maktfullkomlighet.

Författaren för oss in i den här världen genom pojken Ajay. Han kommer från en mycket fattig familj och blir ivägskickad på slavarbete eftersom det är det enda modern kan göra för att försöka rädda resten av familjen. En annan betydelsefull person i romanen är Sunny, arvtagare till den mäktiga familjen Wadias affärsimperium. Och så har vi Neda, en ung journalist. Och hon behövs. Hon och hennes samvete. Det allra mesta är cynisk maktfullkomlighet, unga rika människor som vräker sig i lyx och droger, hot och våld, och den som tjänar familjen Wadia kan aldrig gå säker. Nu är han en del av familjens tjänarstab. Hur han har det i morgon kan ingen vara säker på. Utsparkad? Misshandlad? Mördad? Han lever under vissa regler. Hotet ligger där hela tiden.

Som läsare känner jag med Ajay och följer honom genom uppväxt och vuxenliv. Även om jag inte kan acceptera mycket av det han gör känner jag att det är ganska följdriktigt att han blir som han blir. Det finns också en kärlekshistoria i romanen, mellan Neda och Sunny. En omöjlig kärlekshistoria som jag ändå hoppas ska leda till ett någorlunda lyckligt slut. Det är den kärleken, Ajays utveckling, och inblicken i livet och makten i Indien som gör berättelsen spännande. Jag vill veta hur det går.

Men det berättar jag inte här.

En ond tid av Deepti Kapoor, Bonniers 2023. Översättning: Julia Gillberg.
Romanen publicerades första gången samma år (Age of Vice).

Om Deepti Kapoor på Wikipedia.

Nu läser jag Tagore

Det här året när Asien är ett prioriterat område i min läsning vill jag gärna läsa dikter av Rabindranath Tagore (1861-1941) från Indien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1913 som den första författaren som inte kom från Europa. Jag har läst dikter av honom tidigare, men då läste jag på kvällarna eftersom jag arbetade. Kanske får jag ut mer av hans verk nu.

Dikterna i den här boken är översatta från engelska och så verkar det vara med allting av Tagore på svenska. Tagore skrev på bengali och jag tror att det mesta är tolkat eller översatt till engelska av andra, men det finns exempel på att Tagore själv förde över text till engelska. Han skrev poesi, romaner, noveller, dramatik och även facklitteratur. Dessutom var han bildkonstnär och kompositör.

Engelska Wikipedia om Tagore och den svenska.

Mitt hjärta dansar av Rabindranath Tagore, Smockadoll 2014. Översättning, efterord och urval: Kristian Carlsson. Förord: Anisur Rahman.

Under Tagores dikter ligger Varje natt kysser jag markens fötter av Jila Mossaed, Bokförlaget Lejd 2009.

Kärlekens musik av Vikram Seth

Den här romanen handlar om en mycket känslosam man. Han heter Michael och han är violinist. Hans far var slaktare och det fanns ingen musiktradition i hans familj, men med hjälp av lärare och en rik dam i grannskapet fick han musikutbildning. Michael blev aldrig soloviolinist, han är andreviolonist i en stråkkvartett. Det är inget arbete där man i allmänhet tjänar mycket pengar och han undervisar också. Ändå har han en mycket fin violin, en Tonini. Den hade han aldrig kunnat köpa. Han har den till låns från den rika damen som har hjälpt honom.

Under sin utbildning i Wien träffade Michael en ung kvinna, Julia. De blev förälskade i varandra, men Michael kom ihop sig med sin lärare och klarade inte av att stanna där. Han flydde tillbaka till England. Man kan nog säga att det är Michaels största problem, just att han är så känslig och har svårt att hantera en del situationer. Han förlorade Julia på så vis, eftersom han isolerade sig helt under en tid. Kärlekens musik är alltså en kärleksroman och den handlar både om kärleken mellan Julia och Michael och kärleken till musiken.

Jag började det här inlägget med att skriva att Michael är en mycket känslosam romanperson och Kärlekens musik är också en mycket känslosam roman. Jag brukar uppskatta romaner som är skrivna på ett lugnt och sakligt sätt. Här är det inte så eftersom det är den känslosamme Michael som berättar. Men det är så bra. Kärlekens musik ger mycket. Det är intressant att få ta del av en musikers liv och här spelar han i en stråkkvartett där förhållandet mellan medlemmarna blir mycket mer personligt än om han spelade i en symfoniorkester. Kärleken till musiken, musikernas olika personligheter och de olika konstellationer som blir till och ändras, ibland bara tillfälligtvis därför att de ska spela en kvintett eller att ett par av dem ska spela en trio. Deras problem att ha råd med tillräckligt bra instrument, deras turnéer och musiken som de spelar. Man vill lyssna. Dessutom har författaren ett humoristiskt öga mitt i allvaret.

Kärlekens musik av Vikram Seth, Forum 1999. Översättning: Britt Arenander. Dikterna är översatta av Caj Lundgren.
Romanen kom samma år på engelska (An Equal Music).