Hösten 1978 i Teheran. Minou som är gravid väntar på att få tillstånd att resa till Sverige med sin son och förenas med sin make. Runt omkring pågår den iranska revolutionen. På gatorna demonstrerar människor mot Shahens styre och de möts ofta av beväpnad polis som skjuter och dödar och aktivister och regimkritiker sitter i fängelse.

Minou är utanför allt detta. Hon lever ett stillsamt liv tillsammans med sonen, men hon lär känna ett par unga aktivister som ofta kommer på besök. Det som händer i Iran är hemskt och dramatiskt, men Minou är inte i händelserna och det är författaren inte heller. Romanens titel, En handfull vind, säger en del om hur den här romanen är skriven. Den handlar om Minou och hennes familj och vänner, ganska många människor, men på ett svepande svalt sätt. Författaren går inte in i dramatiken och det kan man se som både en fördel och en nackdel. Romanen ger en slags svepande överblick. Ingen människa gestaltas på djupet. Underligt nog känns det som om jag kommer närmast Shahen när jag läser. Han är också med i berättelsen, Shahen i exil, en mycket lyxig sådan i jämförelse med hur andra människor har det. Annars finns många människoöden i boken, både bland iranier i Uppsala och i Minous familj, människor som jag skulle vilja lära känna närmare.

Exil är ett starkt tema i romanen. Det är så många människor från Iran som har varit tvungna att söka sig till andra länder och den glädje som många kände vid shahens fall förbyttes snart i sorg och ilska. Det blev inte bättre. Aktivister som spärrats in under shahen kunde sitta kvar i fängelset och den nya regimen fortsatte att plåga dem, och hur kvinnornas rättigheter inskränktes, det vet vi.

Minou har vänner och familj i Sverige, i Frankrike, i Kanada och i Iran. Man kan säga att att den politiska och diktatoriska vinden har blåst iväg dem till olika hörn av världen. I Uppsala arbetar hennes man politiskt mot regimen i Iran. Själv lever hon sitt vardagsliv. Samtidigt lever människorna i Iran i sin vardag så gott de kan, och den påverkas inte alltid så tydligt av styret i landet. Iran är ett stort land. Men naturligtvis är alla tvungna att manövrera inom de ramar som satts upp, och de vet vad som händer om de gör motstånd.

Negar Nasehs nya roman handlar alltså om mycket intressanta händelser och människoöden även om jag hade önskat att komma några av dem närmare.

En handfull vind av Negar Naseh, Natur & Kultur 2022.

I en stad vid Medelhavet letar en kvinna efter sin försvunna dotter. Hon arbetade på cornichen, en väg som går som en hylla utmed havet på kanten av bergshöjderna. Jag tänker mig att den här cornichen finns vid Frankrikes medelhavskust. Dottern arbetade på en av restaurangerna och en dag kom hon inte hem. Det är många flickor som försvinner och vi kan lätt föreställa oss vad som händer med dem.

I samma stad finns många turister. En av dem, en kvinna som är gravid, ser en äldre kvinna falla från cornichen ner mot stranden.

I samma stad, i en stadsdel där byggnaderna är ruiner kämpar en mormor för att ta hand om sina barnbarn. Hon är mor till kvinnan som letar efter sin försvunna dotter.

Singulariteten hänger inte ihop som en traditionell berättelse. Den liknar mer ett poetiskt verk där olika delar har satts samman och bildar en helhet som samtidigt är splittrad. Mormodern och kvinnan som letar efter sin dotter är flyktingar. De kommer från ett land, eller en trakt, där soldater tvingade dem att överge sina hem. Nu lever de i utkanten, oönskade, fattiga. Genom en grönsakshandlares omsorg får de mat för dagen.

Turistkvinnan, däremot, är priviligierad, reser till det vackra landet någon vecka och åker sedan hem till sitt. Romanen behandlar dels den enorma kontrasten mellan turistkvinnans liv och flyktingarnas. De sitter fast. Men berättelsen visar också på likheter, kärleken till barn och den stora sorgen och frustrationen över att förlora ett barn. Turistkvinnan kommer också från en konflikthärd, men hennes familj hann fly undan och kunde ta sig till ett nordligt land när hon var barn..

Så står de här delarna mot varandra och understödjer varandra och det är mycket som läsaren måste lägga till och skapa själv. Singulariteten är vackert skriven, den är hård och sorglig, ja rent förskräcklig när man som läsare har fyllt ut gapen i den med sin fantasi. Men där finns ändå stråk av ljus. Läs den gärna.

Singulariteten av Balsam Karam, Norstedts 2021.

Miriam och Filip har köpt ett hus på Sicilien och flyttat dit. Filip är konstnär och Miriam forskar inom medicin verkar det som. Hur hon kan göra det från ett hus på den sicilianska landsbygden förstår jag inte riktigt.

Men i början av boken är hon mammaledig. De har en liten dotter, Olivia.

Förhållandet mellan makarna är inte gott. Det skaver. Miriam dricker för mycket och sover dåligt. Hon går upp flera gånger varje natt och kollar så att barnet sover lugnt.

Så kommer  vännerna Ashkan och Erika på besök och de för in bokens andra tema i berättelsen: båtflyktingar på Medelhavet. Ashkan är engagerad i ett projekt rörande båtflyktingarna och han tycker att Filip och Miriam är världsfrånvända och priviligierade.

Författaren berättar fint om livet i det sicilianska huset. Jag känner stämningen när jag läser. Det spända läget mellan makarna, att de inte når varandra. Det är hett och allt hetare blir det för berättelsen börjar på våren. Det finns en spänning under ytan och jag väntar på en urladdning.

Efter hand växer flyktingtemat. I växthusen, där de fina grönsakerna som Miriam köper odlas, arbetar underbetalda och förslavade afrikaner. I Catania finns ett område där prostituerade står och väntar på att torskarna ska komma i sina bilar.

Jag vet inte vad som är viktigast för författaren – äktenskapsproblemen eller båtflyktingsdöden och utnyttjandet av papperslösa.

Kanske handlar boken om att vi inte kommer undan, att det inte finns någon idyll, att vi borde ta ställning?

De fördrivna av Negar Naseh, Natur & Kultur 2016.