Etikett: Rumänien

Andningsgunga av Herta Müller

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den sjuttonårige Leopold som tillhör den tysktalande minoriteten i Rumänien blir forslad till ett ryskt arbetsläger. Det är i slutet av andra världskriget och det räcker med att man är tysktalande för att man ska bli tagen. Alla rumänska tyskar, män och kvinnor, mellan 17 och 45 år deporterades, även medlemmar i Herta Müllers familj. Det var inget man talade öppet om efteråt. Men de antydande samtal som Herta Müller hörde som barn satte spår. Hon kände rädslan. År 2001 började hon intervjua människor från byn där hon vuxit upp.

Herta Müller samtalade även med poeten Oskar Pastior (1927-2006) som också hade varit deporterad. Han och Herta Müller arbetade med en bok om hans år i arbetslägret, men han dog innan den blev färdig och då började Herta Müller skriva Andningsgunga. Romangestalten Leopold, som är huvudperson, är inspirerad av Oskar Pastior. Leopold skriver poesi och han är homosexuell. I hemlighet förstås. Det var straffbart.

Tillvaron i ett ryskt arbetsläger, med hårt och farligt arbete och matbrist och miserabla boendeförhållanden, är ett tungt ämne som kan vara påfrestande att läsa om. Men Andningsgunga är inte vad man kanske kunde förvänta sig av en sådan berättelse. Den är poetisk och där finns en galghumor. Förhållandena är förskräckliga i lägret och många dör av utmattning och sjukdom och ändå känns det inte så svårt att läsa om Leopolds fem år i fångenskap. Texten är suveränt bra, poetisk och drömlik ibland. Jag har aldrig tidigare läst något liknande om fångenskap. Andningsgunga är en mycket bra roman. Det finns en lätthet i texten samtidigt som man får stor insikt i hur grym lägertillvaron var, med många detaljer. Jag är glad att jag köpte andningsgunga på bokrean för ett par år sedan och nu har läst den som en av årets hyllvärmare.

Andningsgunga av Herta Müller, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Karin Löfdahl.
Romanen publicerades första gången 2009 (Atemschaukel) och kom i svensk översättning samma år.

Om Herta Müller på Wikipedia.

Melancolia av Mircea Cartarescu

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag hade läst ett litet stycke i den här boken var jag ytterst förvånad. Men var hela boken skriven på detta viset? Ja, det var den. Där fanns en realistisk grund någonstans nere i botten som i en brunn, men hela texten var drömlik och symbolisk. Kanske är allt Mircea Cartarescu skriver så? Jag vet inte. Detta är mitt första nosande i den här författarens verk. Han nämns ju då och då i Nobelprisspekulationer så jag ville gärna läsa något av honom.

Boken börjar med en prolog och efter den består den största delen av texten av tre berättelser, om en femårig, en åttaårig och en femtonårig pojke. Kanske är det samma pojke. De tre berättelserna är skrivna ur pojkarnas perspektiv. Där finns det lilla barnets tidsuppfattning som gör att om han är lämnad hemma ensam är tiden oändlig. Där finns barnets skräck. Där finns femtonåringens famlande efter vem han ska bli och undrande över män och kvinnor och det som skiljer dem åt. Det finns väldigt mycket att hämta i den här romanen, om den nu ska kallas roman.

Men för mig blev det lite svårt med allt det här förvridna, drömlika och tunga som finns i romanen. De två första berättelserna om femåringen och åttaåringen var lättare för mig att svälja än den tredje om femtonåringen. Där blev det lite för mycket. Det var nog inte skinnömsandet som blev för mycket, det var ganska genialt, tycker jag, otäckt, groteskt, men genialt. Men en jättelik ekoxe som pojken kan flyga med och poeter i gravar och en staty som demoleras. Näe. Det kändes som någon slags fantasybok, som om författaren tagit loss något ur den och använt utan att det fanns någon spännande intrig att följa. Inte för att jag brukar läsa fantasy, men i alla fall.

Nu kan jag förstås inte undgå att märka att det finns kvalitet i den här boken. Det är inte vem som helst som kan skapa detta. Melancolia är irriterande, vacker, otäck, svart, tung och poetisk. Och lite långtråkig på slutet. Där är mycket natt och månljus och barnen är i stort sett avskilda från de vuxna. Vad kan jag mer säga?

Men denna märkliga läsupplevelse gör inte att jag aldrig mer vill läsa Mircea Cartarescu. Det vill jag. Har någon som läser detta något tips om vad jag borde testa?

Melancolia av Mircea Cartarescu, Bonniers 2023. Översättning: Inger Johansson.

Byter diktsamling från Emily Dickinson till Paul Celan

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.

Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.

Den som gapar efter mycket …

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.

För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?

Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.

Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.

Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.