Tunneln och andra berättelser av Friedrich Dürrenmatt

Tunneln och andra berättelser innehåller fyra noveller och Tunneln är den första och den räknas som en surrealistisk klassiker.. Den och novellerna Hunden och Huset handlar var och en om en människa som hamnar i mycket egendomliga situationer. De har alla en övernaturlig anstrykning, men författaren håller en saklig ton och ibland är det nästan som om det vore verkligt. Novellen Det välgödda korset skiljer sig från de tre andra. Den är en satir över Schweiz och landets historia.

Det är intressant att läsa något av denne författare som jag aldrig har bekantat mig med tidigare. Berättelserna är hållna i en ton som gör att jag inte rycks med, men undrar mycket över vad det hela ska utmynna i. På så sätt blir de ganska spännande. Ändå tror jag att man skulle kunna läsa dem flera gånger och kanske hitta nya saker i dem. Här är ett litet citat från titelnovellen:

Också i restaurangvagnen var allt som vanligt, fastän ingen plats var ledig och tunneln kunde ha väckt uppmärksamhet hos någon av resenärerna eller betjäningen som serverade wienerschnitzel och ris. Den unge mannen hittade tågmästaren, som han kände igen på den röda väskan, vid utgången från restaurangvagnen. ”Vad önskas!” frågade tågmästaren, som var en storvuxen lugn man med en omsorgsfullt ansad svart mustasch och ett par båglösa glasögon. ”Vi befinner oss i en tunnel sedan tjugofem minuter”, sade den unge mannen.
(Sid. 10)

Tunneln och andra berättelser av Friedrich Dürrenmatt, Ellerströms 2024. Översättning: Jan Erik Bornlid. Efterord: Rebecka Kärde.
Berättelserna publicerades mellan 1952 och 1990 med flera bearbetningar däremellan.

Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) var en Schweizisk författare, dramaturg och regissör. Han skrev både noveller och romaner och några av dem är kriminalhistorier. Jag har stoppat in Domaren och hans bödel i min spänningslista.

Kaosmakarna av Giuliano da Empoli

Kaosmakarna publicerades första gången 2019 (Les ingénieurs du chaos) och har först nu översatts till svenska, men boken är högst aktuell. Den handlar om tankarna och verksamheten som ligger bakom populismens framväxt. Det gäller både dess grund i folkligt missnöje över försämrade livsvillkor och korruption bland de makthavande och smarta strateger som har utnyttjat Internets möjligheter till riktad information och desinformation.

Författaren lägger stor vikt vid vad som hände i Italien under det första decenniet på tvåtusentalet och ger också stort utrymme för Trumpismens framväxt i USA. Där finns Steve Bannon som var Donald Trumps strateg i kampanjen som ledde till att han blev vald till USA:s president 2017. Det är det som jag är mest intresserad av, men allt det andra ger perspektiv och pekar på många likheter mellan rörelserna i olika länder. Att sanning inte betyder något som helst är en ingrediens. Att utnyttja Internets algoritmer så att människor stannar i sin informationsbubbla, som ofta istället bör kallas desinformationsbubbla. Fullständig cynism och oärlighet då man samtidigt kan köra ut två motstridande budskap till olika grupper så att man både kan få väljare bland exempelvis svarta amerikaner och vita rasistiska grupper. Och fram för allt makthunger och ingen som helst känsla för människors väl och ve.

Jag ska inte analysera den här boken närmare, men jag kan säga att jag finner den ytterst intressant. Här finns mycket att tänka på, till exempel jämför författaren skiftet i fysiken i början av 1900-talet då forskarna upptäckte att universums minsta beståndsdelar uppträder kaotiskt, med Internets betydelse för information och formande av politiken idag och i framtiden. Boken rekommenderas.

Kaosmakarna av Giuliano da Empoli, Éditions J. 2025, Översättning: Pär Svensson.

Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy

Jaget i Fleur Jaeggys roman berättar om när hon var fjorton år och elev på en internatskola i Appenzell i Schweiz. Vi förstår att det kostar en del att gå på den där skolan. Många elever kommer till och lämnar skolan med privatchaufför. Det är en hård, skoningslös värld, så som berättaren ser den. Inte så att de doppar moboffers huvuden i toalettstolen, men de fryser ut och skaffar sig favoriter.

Nu kan man kanske tänka sig att tillståndet på skolan inte är fullt så hemskt som huvudpersonen uppfattar det. Hon verkar inte kunna förmå att känna medkänsla och vänskap. Allt är ett spel där man flyttar brickor mer eller mindre begåvat. Men hon har nog inte fått så mycket av varma känslor från sina föräldrar. Hennes mor bor i Brasilien och henne verkar hon aldrig träffa. Däremot har modern mycket bestämda åsikter om flickans uppfostran. Sin far träffar hon på hotell under lov. Inget hem alltså. Och hon har gått på internatskola sedan hon var åtta år gammal.

Tuktans ljuva år är en hård, dyster berättelse skriven med ett stramt språk. Den ger en mycket att tänka på.

Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy, Nilsson 2019. Översättning: Viveca Melander.

I går av Agota Kristof

Sandor Lester gav sig iväg från sitt land när han var mycket ung och nu lever han som invandrare i ett annat land. Han åker med bussen till fabriken där han arbetar varje dag, men han drömmer om att bli författare. På lördagarna brukar han träffa en kvinna som han inte är särskilt förtjust i. Han längtar efter den perfekta kvinnan. Hans barndom var svår och hans tillvaro i det nya landet är dyster. I det gamla landet kände han skollärarens dotter Line. En dag får han syn på henne när han åker till arbetet. Hon lämnar sin dotter på dagis och börjar arbeta på fabriken. Sandor Lester tar kontakt med henne.

I går handlar om att inte höra till någonstans – inte i sitt gamla land och inte i det nya. Sandor Lester har aldrig hört till. Han var utanför som barn eftersom hans mamma var föraktad. Så begick han ett våldsdåd och flydde. Det är en mycket dyster roman, berättad mycket enkelt, nästan naivt. Kanske kan man tänka att Sandor Lester själv har skrivit ner texten och detta är hur han förmår skriva? Fast texten är inte klantigt skriven. Den är snarare gles med korta enkla meningar, och den blir pregnant. Det är inte så mycket man får veta, bara det viktigaste, och sedan börjar man undra.

I går av Agota Kristof, Wahlström & Widstrand 2020.
Originalets titel var Hier (1995)

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger

Margarete och Fritzi Stein bor i en stad som har levt på kolbrytning, men nu är staden övergiven av de flesta. Olyckor har skett, till slut en stor brand i gruvgångarna. Ingen kol bryts längre och de båda systrarna Stein är de enda unga människorna som är kvar, ja de enda som är kvar bortsett från poliserna.

Systrarna är döttrar till polischefen och de de lever i en tomhet, i ett tillstånd av ingen bestämd tid, ingen historia, ingen kunskap om vad som har hänt, men de söker den kunskapen. Det är inte meningen att allt som har hänt i området ska ut i ljuset. Det ska förtigas. Systrarna har bara några böcker att söka kunskap ur. Dessutom beger de sig ut på undersökningsexpeditioner i området.

Romanen är delvis byggd på citat ur böckerna som Margarete läser och i slutet av boken finns en lista över dem. Det är riktiga böcker, som har funnits, och metoden att sätta ihop dessa citat till att beskriva en verklighet är spännande. Så mycket fattas. Dessutom vet vi ju att det som står skrivet i böcker alltid är utvalt, det är vinklat, det är färgat av författaren, det är kanske inte riktigt sant, och några få slumpvisa böcker är vad systrarna har. Den tillvaro som de lever i består mest av undran och frågor. Samtidigt är texten mycket precis och saklig och spänningen mellan denna precisa saklighet och den enorma vagheten ger stort utrymme åt läsaren. Det ger spänning och det ger poesi. Om författaren har valt böckerna mycket genom slump och intuition eller mycket uträknat och planerat vet jag inte. Det är kanske på båda sätten samtidigt. Resultatet har blivit en mycket intressant, spännande bok med vackert språk.

På Dorothee Elmigers hemsida läser jag: Sie interessiert sich für das Verhältnis von Dokument und Erfindung, die lite­rarische Arbeit als Forschung, das Prosaexperiment, Unsinn, Fleisch und Ekstase. Alltså ungefär: förhållandet mellan dokument och uppfinning, det litterära arbetet som forskning, prosaexperiment, dumheter, galenskap, kött och extas.

Boken rekommenderas.

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger, Kabusa böcker 2011. Översättning: Annika Ruth Persson.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof

Den här boken innehåller tre romaner. De gavs ut som enskilda böcker men jag tycker att det är en fördel läsa alla tre i ett sträck. De hör ihop och är som tre delar av samma roman.

I den stora skrivboken kommer tvillingbröderna Lucas och Claus från den stora staden till den lilla med sin mor där hon lämnar dem hos deras mormor. Krig har brutit ut och pojkarnas mor kan inte ge dem mat. Mormodern vill inte ta hand om pojkarna. Hon är smutsig och tvättar sig aldrig och städar aldrig i sitt hus. Hon kallar pojkarna horungar. Men pojkarna klarar sig. De lyckas tjäna lite pengar och skaffa sig tvål och de köper papper och pennor och börjar skriva den stora skrivboken. De tränar sig i att uthärda smärta. De övar sig på grymhet och plågar djur. De leker aldrig. Perversioner, våld och övergrepp är vardagen i den lilla staden.

Allt är skrivet i korta meningar i första person och berättat rakt upp och ner, mycket konkret. Efter hand förstår jag att det är pojkarnas egen skrivbok jag läser. Just att Den stora skrivboken är skriven på det sättet gör att jag står ut med att läsa om alla hemskheter. De bara händer.

I Beviset, som är skriven i tredje person får vi följa Lucas. Hans bror Claus flydde till landet på den andra sidan gränsen i slutet av den första boken. Lucas försöker nu vara god.

I Den tredje lögnen är det Claus som berättar. Han reser in på turistvisum i sitt gamla hemland och letar efter sin bror. Femtio år har gått sedan han gick över gränsen.

Boken handlar om krig och vad det gör med människor, om förtryck, om ensamhet, om flykt, om att inte höra hemma någonstans. Pojkarna brottas med två språk, sitt eget och språket de främmande soldaterna talar, det språket som råder på andra sidan gränsen.

Agota Kristof flydde från Ungern till Schweiz med sin man och dotter 1956 när revolten hade slagits ned. Hon blev kvar i Schweiz och skrev på franska. När vi vet det kan vi se kriget och diktaturen som kom i Ungern när kriget var slut i hennes böcker. Den stängda gränsen till väst. Människor som försöker fly skjuts. Vissa oönskade böcker tas bort. Är man vän med någon som har en hög position i partiet löser sig det mesta. I den tredje boken får man resa över gränsen igen. Men den som har levt i exil i många år hör inte hemma någonstans.

Agota Kristofs trilogi liknar inte något annat jag har läst. Hon vänder och vrider på verkligheten. Är allt som pojkarna skrev i sin bok lögn? Fanns det kanske inte två pojkar utan en? Vad har hänt? Vem gick över gränsen? Boken är full av vaghet och osäkerhet fast den är så konkret skriven. Den är i sig en gestaltning av krigets kaos, hur svårt det är att veta vad som har hänt ens anhöriga och av diktaturens lögner och omtolkningar av den officiella historien. En mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Marianne Tufvesson.

Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier

Raimond Gregorius är lärare i klassiska språk i staden Bern. En dag på väg till skolan möter han en kvinna som står och läser ett brev på en bro. Hon är portugisiska och hon är så förvirrad att hon skriver ett viktigt telefonnummer på hans panna. Denna händelse får honom att bryta upp ur sitt invanda, trygga liv.

I ett antikvariat i Bern hittar han en bok av en portugisisk man, Amadeo de Prado. Gregorius blir så fascinerad av boken att han bokar biljetter och ger sig iväg till Lissabon. Där söker han svaret på gåtan: Vem var egentligen Amadeo de Prado?Men Nattåg till Lissabon är ingen rafflande berättelse. Den är lugn och eftertänksam och innehåller många tankar om ansvar och vad det innebär att vara människa. Långa stycken i boken är utdrag ur Amadeo de Prados bok.

Gregorius tillbringar många dagar i Lissabon. Han letar sig fram till olika människor som har känt Amadeo de Prado. En stor del av boken innehåller deras berättelser och de går tillbaka till den tid när Portugal var en diktatur och då människans ansvar och mod verkligen ställdes på sin spets. Under tiden får vi veta mer och mer om Amadeo de Prado, en komplicerad och stolt man som i boken Gregorius har hittat rannsakar sig själv och sina motiv. Jag känner att han är huvudperson i boken. Gregorius framstår som ganska blek även om han funderar mycket över en del händelser i sitt eget liv.

Kan jag rekommendera den här boken? Jag blev nog lite besviken, framförallt därför att jag hade väntat mig något annat, inte så långa filosofiska utredningar och så mycket eftertänksamhet. Inte så många lärda utläggningar. Men ställer man bara in sig på det är boken värd att läsa. Det är en ovanlig bok som stannar kvar i mitt sinne efter läsningen.

Nattåg till Lissabon, Bonnier pocket 2010. Översättning: Lars W Freij. Första svenska utgåvan kom ut 2009.