Carcoma handlar om en familj som består av flera generationer kvinnor, en mormor, en dotter och en dotterdotter. Mormodern och hennes dotterdotter bor i ett hus i en by i Spanien och i huset finns minnen av människor som har dött och av patriarkalt våld. Huset lever, minnena lever, de döda finns i huset och ger sig till känna genom att kasta runt saker och möbler. De kan ligga under sängar och gripa tag om ankeln på den som står bredvid, de stänger och öppnar dörrar, de andas.

Carcoma är en hård, vredgad berättelse med minnen från inbördeskriget och utnyttjande av kvinnor. Romanen är också en stark berättelse om klassklyftor. Det är en enorm skillnad mellan de besuttna och de som inte har så mycket och inte kan föra sig bland de bättre bemedlade. Här finns, liksom i Elena Ferrantes böcker, två språk. Den lokala dialekten som de fattigare talar och det fina, kultiverade språket hos de utbildade och rika. De fattiga anses dumma och löjliga men kan med fördel utnyttjas som underbetalda hembiträden.

Mormodern och dotterdottern tillhör de fattigare och från dem och deras hus utgår ett starkt hat. Som sagt är Carcoma en hård och arg berättelse och den håller sig på den nivån nästan från början till slut. Också helgonberättelserna som mormodern nämner innehåller våld och lemlästning. Det finns ingen utveckling i berättelsen mer är den utveckling som sker hos läsaren när hen får veta mer och mer. Det är samma ton rakt igenom, ilska, hat och ingen kärlek. Nu är Carcoma en kort berättelse på 117 sidor så man kan stå ut med det hårda tonläget och till och med uppskatta boken, och lite kärlek och omtanke kan ändå skymta bakom allt det andra. Carcoma är en intressant och suggestiv roman.

Carcoma betyder för övrigt trämask.

Carcoma av Layla Martínez, Rámus 2024. Översättning: Annakarin Thorburn.
Carcoma publicerades första gången 2021.

Patria står för Baskien. Det är ett område vid nedre delen av Biscayabukten, ett mycket bergigt område vars ena del finns i Spanien och den andra i Frankrike. Romanen Patria handlar om två familjer. Fadern i den ena familjen arbetar på ett gjuteri i byn. Den andra fadern äger ett åkeri. Deras hustrur, Bittori och Mira, är hemmafruar. De är väninnor och deras män umgås som vänner.

Men i Baskien finns organisationen ETA som vill ha ett fritt, socialistiskt Baskien. ETA bildades ursprungligen 1959 som en reaktion på Francoregimen förtryck. ETA genomförde väpnade aktioner och den verksamheten fortsatte även efter Francos fall. Fernando Aramburus roman handlar om vad som kan hända med människorna när den politiska verksamheten utförs med våld. Attentat mot höga Francodignitärer kan väl många tycka är befogat, men attentaten har fortsatt ända till 2011 då ETA lade ner vapnen. Och eftersom ETA naturligtvis behövde pengar till sin verksamhet utpressade de företagsägare.

I romanens by förekommer många demonstrationer för ETA och för fängslade ETA-medlemmar. Många människor i Baskien har dött i attentat under årens lopp och många ETA-aktivister sitter i fängelse. Unga pojkar radikaliseras och går med i rörelsen. Så sker med en av sönerna till gjuteriarbetaren. Det är alltså Miras son. Det är hon som är den starka parten i det äktenskapet. Sonen försvinner från familjen för att utbildas till vad han anser är en frihetskämpe. Vi skulle nog säga terrorist. ETA har terrorstämplats av FN, USA och EU. Samtidigt har den spanska statens behandling av de fängslade ETA-aktivisterna varit mycket hårdhänt. Bland annat har tortyr förekommit.

Åter till romanen. En dag blir Bittoris man, åkeriägaren, skjuten till döds. Innan dess har slagord skrivits på väggar i byn om att han är en förrädare. Hela byn slutar umgås med Bittoris familj och vänskapen mellan de två kvinnorna tar slut.

Det blev mycket om ETA här, men romanen Patria handlar faktiskt om människor. Mira och Bittori är framträdande gestalter i berättelsen, men egentligen handlar romanen om hela familjerna, om männen och om barnen som växer upp, som studerar och börjar arbeta och bildar familj, och ett av barnen blir alltså terrorist. Patria är en omfångsrik roman, men i det här fallet tycker jag att alla sidorna behövs. Romanen spänner över många år och den ger en upplevelse av en mycket komplex historia. Den har en lugn takt och den är inte särskilt känslosamt skriven fast den handlar om hemska händelser och mycket upprörda känslor. Det tycker jag är bra. Det gör att man både lever med i människornas öden och håller sig en bit ovanför texten. Man får mycket att fundera på. Boken rekommenderas.

Paria av Fernando Aramburu, Brombergs 2018. Översättning: Manni Kössler.

Manolo är en ung fattig andalusier. Han har givit sig iväg till Barcelona med drömmar om ett bättre liv. Han bor i slummen och försörjer sig på att stjäla motorcyklar och ibland rycka en och annan handväska.

Manolo drömmer om att bli rik. Han köper fina kostymer och smyger sig in på de rikas fester. Där träffar han Maruja som han tror är en av de rika flickorna. Det visar sig att hon är tjänsteflicka, men i det stora huset vid havet där Maruja arbetar finns Teresa, en nittonårig studentska med vänsteråsikter och sportbil.

De sista kvällarna med Teresa är en kärlekshistoria mellan en rik överklassflicka och en fattig outbildad pojke under ett par sommarmånader i Barcelona på 1960-talet. Teresa vet egentligen inget om det fattiga livet. Manolo är förtegen om sitt liv av naturliga skäl. Han vill inte att Teresa ska få veta hur han försörjer sig. Teresa tyder hans förtegenhet på sitt eget sätt. Hon tror att Manolo arbetar underjordiskt mot Francoregimen.

Juan Marsé har skrivit en berättelse om klasskillnader och de framkommer starkt och drabbande i berättelsen ända från hur Manolo bor, hur Maruja arbetar som tjänsteflicka till överklassmänniskornas utseende och sätt att röra sig jämfört med de fattigas.

Det är inget välmående land författaren beskriver även om levnadsstandarden har ökat sedan kriget. Klassklyftorna är enorma. De rika berikar sig. Studenterna vill solidarisera sig med arbetarna och de demonstrerar och skriver flygblad men de tillhör den priviligierade delen av befolkningen och deras politiska diskussioner är verklighetsfrånvända och teoretiska.

Manolo är fint beskriven och det mesta ses från hans synvinkel. Fast han är en riktig manschauvinist med hett humör som då och då kan örfila upp en kvinna får författaren mig att bli intresserad av honom och undra hur det ska gå. Miljöbeskrivningarna är också fina. Kanske kan jag tycka att författarens språk på några ställen är väl svulstigt men sammantaget är Sista kvällarna med Teresa en intressant och gripande roman som jag rekommenderar.

Sista kvällarna med Teresa, Bra Böcker 1981. Översättning Peter Landelius.

Pojken är nio år och heter Nino. Han bor i en by i Andalusien och han är son till en civilgardist. Familjen bor på förläggningen. Det är år 1947. Diktatorn Franco har segrat i Spanien men uppe i bergen, i närheten av Ninos hemby, finns partisaner som fortfarande strider mot Francoregimen.

I byn finns många som stöder partisanerna. Söner och även döttrar har givit sig upp i bergen för att ansluta sig till gerillan. Många kvinnor har sin man där uppe och hemma får hon slita för att skaffa mat och kläder till sina barn.

Då och då tas människor in i förläggningen för förhör. Väggarna är tunna och Nino och hans lillasyster hör hur fångarna torteras. För att klara av situationen låtsas han att det är en film han hör och det inbillar han också sin skrämda syster och kramar henne på kvällarna så att hon inte ska vara rädd.

Det är inte lätt att bo i byn. Man kan inte säga vad man tycker. Inget är vad det verkar vara. Många fångar skjuts i ryggen. De beordras att gå hem och så skjuts de under förevändning att de försökte fly.

Ninos pappa kan inte flytta från förläggningen och kommer inte att bli befordrad. Fast Nino läser och är duktig i skolan kommer inte familjens pengar att räcka till en utbildning. Nino hamnar i ett stort dilemma. Det är inte lätt att ha en pappa som han älskar, men som är civilgardist samtidigt som han börjar förstå mer och mer av situationen i landet. Så småningom hamnar Nino i svåra situationer som en pojke i hans ålder inte ska behöva bemästra.

Pojken som läste Jules Verne är en spännande roman. Den innehåller fina människoporträtt, kärlek, hopp, förtvivlan och den växande pojkens väg till att förstå stiuationen i landet och vad det innebär att bli man. Fast författaren helt klart tar ställning mot Francos diktatur känns den inte programmatisk. Den handlar om livet i den här byn och om levande människor med fel och brister.

Det är en uppsjö av namn och personer i boken och det kan vara lite svårt att hänga med i vem det är som omtalas men jag tycker att det gick bra att läsa den ändå.

Romanen är byggd på den historiska verkligheten och jag lärde mig en del om förhållandena i Spanien på den här tiden. Pojken som läste Jules Verne är en bra bok som jag kan rekommendera.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, Norstedts 2014. Översättning: Yvonne Blank.