Under en utflykt i naturen ser Joe Rose och hans hustru Clarissa plötsligt en luftballong som har slitit sig. En pojke finns i korgen. Joe Rose och fyra andra män springer från olika håll till ballongen för att komma till undsättning. De griper tag i linorna och försöker hindra ballongen från att blåsa iväg. Det blåser hårt. Männen håller fast i linorna, men när det kommer en stark vindstöt måste de släppa taget. En man hänger kvar. Ballongen stiger och till slut orkar han inte mer. Men då är ballongen högt uppe i luften och han faller till marken och omkommer.

Det är den dramatiska upptakten i romanen Kärlekens raseri av Ian McEwan. Pojken klarar sig. Han vet hur han ska släppa ut luft ur ballongen och den landar fint. Men för Joe Rose och hans hustru är problemen inte slut. En ung man, Jed Perry, är en av de fem männen på olycksplatsen. Joes möte med honom vänder upp och ner på allt. Det behövs bara en flyktig blick och en kommentar. Jed Parry ringer redan samma kväll till Joe och säger att han älskar honom.

Joes hittills stabila tillvaro luckras upp och han dras in i en ström av skrämmande händelser. Han är en framgångsrik vetenskapsjournalist, en rationell man som håller sig till fakta. Clarissa forskar på poeten Keats. De har det bra ställt och ett fint äktenskap men nu blir allt annorlunda. Jed Parry ringer om och om igen. Han står utanför porten när Joe ska gå ut. Han följer efter honom på gatan. Eller gör han det?

Historien är mycket spännande, som en thriller och jag ska inte avslöja mer av handlingen här. Som läsare blir jag allt osäkrare på vad som är fakta och vad som är fantasi. Ändå är det ju Joe som jag lär känna bäst och allt är så noggrant och detaljerat beskrivet enligt hans rationella sinne. När allting bara blir värre och värre tänker jag ständigt: Men gör inte det! Säg inte så! Jag har dragits med i historien och vill ställa allt tillrätta.

Kärlekens raseri är en mycket bra bok. Den är spännande och en fin psykologisk skildning av Joe Rose och hans äktenskap.

Kärlekens raseri av Ian McEwan, Ordfront 2000. Översättning Maria Ekman.

Orlando av Virginia Woolf är en fantastisk skröna eller saga. Orlando lever genom mer är tre århundraden från slutet av 1500-talet till 1920-talet. Och inte nog med det. Han blir också förvandlad till kvinna. Romanen är skriven med gott humör och är väldigt rolig. Den som är mer bevandrad än jag i engelsk historia och litteratur tycker säkert att den är ännu roligare.

Orlando är skriven som en fejkad biografi. Först möter vi huvudpersonen som yngling i hans adliga familjs jättestora hus. Han kommer till hovet, upplever kärlekshistorier och blir så småningom ambassadör i Turkiet. Där förvandlas han till kvinna. Men fast Orlando har blivit kvinna är han likadan som tidigare till sinne och identitet och utseende. Nu hjälper inte det riktigt. Samhällets krav gör ändå att Orlando inte kan leva på samma sätt som tidigare.

Det är intressant hur Virginia Woolf beskriver hur Orlandos tillvaro ändras när hon klär på sig kjol. Hur kringskuret livet blir. Och när det stora mörkret sänker sig över England och vi så småningom befinner oss i den viktorianska tiden anammar Orlando mer och mer av tidsandan. Till slut är hon så påverkad att hon ger sig ut på heden där hon bryter ankeln och blir räddad av en man som kommer galopperande på sin häst. Jo, jo, tänker vi med ett leende. Det där har vi läst förr.

Orlando är en rik roman om kvinnligt och manligt, men inte bara om det. Den handlar också om att skriva och att hitta de rätta orden, om tid och minne. Den spänner över mer än tre århundraden men är inte så lång, endast 228 sidor. Jag undrade, när jag började läsa, hur sjutton kan författaren få ihop det här? Hur kan man beskriva ett så långt liv på dessa få sidor, men det visade sig att Viriginia Woolf hade löst övergångarna mellan århundradena mycket elegant.

Jag slås också av hur 1500-talet som upptar en rätt stor del av boken framstår som fast och påtagligt. Världen finns och Orlando finns i den, medan Orlandos sinne i 1900-talet beskrivs som fragmentariskt. Minnen finns gömda långt bak i hjärnan. Människans sätt att se på sig själv och världen har ändrats. Vem är Orlano egentligen? Jag läste en Penguin Classics-utgåva utgiven år 2000 och fick stor användning av mitt engelsk-svenska skollexikon. Romanen finns förstås också utgiven på Svenska.

Orlando, Norstedts 2016. Översättning: Margareta Ekström.