En flicka kommer resande till Paris med tidigt morgontåg från England. Hon ska vidare till sin mormor i södra Frankrike, men tåget dit går först på kvällen så hon ska tillbringa dagen hos bekanta till mormodern. I huset där de bor finns en yngre pojke, visar det sig. Han är där för att han ska träffa sin mor som han inte har sett sedan han var spädbarn. Hon ska hämta honom senare under dagen.

Så här långt kan man nästan tro att Huset i Paris är en ganska trevlig historia om en flickas upplevelser och hennes syn på de vuxnas liv och beteende. Men morgonen är grå och dyster och det förebådar en mycket mörkare berättelse. Tiden är 1930-tal och tidigare, och människorna i romanen tillhör medelklassen, både medelklass som har det lite knapert och mer välbeställd sådan där en ung nyförlovad kvinna försörjs av sina föräldrar medan hon väntar på att bli gift. Där finns konventioner och normer för hur man ska vara. Mycket förtigs och flickan som kommer till Paris ska veta så lite som möjligt om varför pojken är där. Men efterhand avslöjas mer och mer och när vi kommer till romanens andra avdelning går författaren bakåt i tiden och vi får uppleva vad som har lett fram till situationen i bokens nutid.

Huset i Paris innehåller kärlek och åtrå och starka känslor och stor tragik i en miljö där man helst inte ska tappa ansiktet. Författaren visar oss ett utsnitt av mänskligt liv. Alla människorna i boken har fel och brister. Hos dem finns stora känslor och smärta, medkänsla, snikenhet, rädsla, ja det mesta vi känner igen i vårt eget liv. Författaren håller sig förhållandevis neutral. Hon tar inte riktigt parti för någon i berättelsen, men som läsare tar jag parti för barnen. Det gör kanske författaren också, men inte så uppenbart tydligt. Barn växer upp och ska mer och mer förhålla sig till de vuxnas konventioner. De blir offer för de vuxnas ibland mindre kloka handlingar, och framför allt för vad tidens moral tillåter. Flickan har hamnat som utanförstående i ett stort drama. Pojken har uppfostrats av andra människor, långt borta från sin mor. Huset i Paris är en intressant berättelse av en författare som skildrar människorna psykologiskt, både det lugna, vardagliga livet och det dramatiska och sorgliga, men utan sentimentalitet.

Huset i Paris av Elizabeth Bowen, Norstedts 1958. Översättning: Cilla Johnson.

1879 utsågs James Murray till huvudredaktör för den första av Oxfords ordböcker. Det dröjde ända till 1928 innan alla de tolv banden hade publicerats, ett jätteprojekt som inte bara anställda arbetade i utan även volontärer runt om i landet. Pip Williams roman De förlorade ordens bok handlar om detta arbete i skönlitterär form och med ett kvinnligt perspektiv. Där finns också ett klassperspektiv.

Romanen innehåller både personer som har funnits, som James Murray och hans döttrar och fiktiva gestalter som flickan Esme. Hennes far arbetar med ordboken och som liten får hon sitta under bordet i skriptoriet som lokalen där arbetet pågår kallas. Där under bordet sitter den lilla flickan och ibland tappar någon en lapp med ett ord som hamnar nere på golvet. Det kan vara ett förlorat ord, ett ord som inte kommer med i ordboken. För naturligtvis kan inte precis alla ord få plats där. Ett kriterium för ord i ordboken är att det ska finnas skriftliga belägg, men det skriftliga ska också vara tryckt. Ord kan också ratas för att de anses obscena.

På den tiden när ordboken arbetades fram bestämde männen. Kvinnorna i England fick inte rösträtt förrän 1928. (Svenska kvinnor fick rösta första gången 1921.) Därför har författaren valt att ägna en del av utrymmet i romanen till rösträttskampen. Arbetet med ordboken är den röda tråd som romanen är uppbyggd kring, men kampen för kvinnors rättigheter genomsyrar boken liksom kvinnors svårigheter. Det är ju flickan Esme som är bokens huvudperson. Dessutom präglade manssamhället ordboken. De allra flesta beläggen för ord kom från män och en del ord som rörde kvinnligt liv kom inte med.

De förlorade ordens bok är intressant. Jag lärde mig en del om den stora ordboken och arbetet med denna. Det är också spännande att följa Esmes liv med glädje och svårigheter, och det finns fler minnesvärda kvinnogestalter i berättelsen. Romanen tillhör de böcker som jag tycker är trevliga, men det betyder inte att det är en platt historia. Den innehåller sorg och glädje och frustration och hårt arbete och vänskap och kärlek. Dessutom är den lärorik.

De förlorade ordens bok av Pip Williams, Historiska media 2022. Översättning: Annika Sundberg.

Shuggie Bain handlar om ett barns kärlek till sin mor och moderns ofullkomliga kärlek till sonen och sina andra barn. Modern är alkoholist och alkoholen styr hennes liv och i och med det också barnens. Platsen är Glasgows fattigare kvarter och tiden är 1980-talet och ett par år in i 1990-talet och sträcker sig över Shuggies barndom in i hans tonår.

Det är stor fattigdom i Glasgow. Arbetslösheten är omfattande. Shuggie Bains mor Agnes har varit gift med en skötsam man som brydde sig om sin familj, men så rymde hon och flyttade ihop med taxichauffören Shug Bain. Det nya äktenskapet fungerade inte bra. Shug är en kvinnokarl och tänker mest på sig själv. Även om Agnes inte missbrukade alkohol skulle han inte vara en bra far och make. Så tar Shug med sig sin familj till andra änden av stan, till ett hopplöst område med hus man kan hyra av kommunen, där nästan alla män är arbetslösa eftersom gruvan är nedlagd. Där dumpar han sina barn och sin fru och så flyttar han ihop med en annan kvinna.

I det här bostadsområdet finns mycket dryckenskap. Kvinnorna har det inte lätt. Det är misshandel, det är ont om pengar, det är män som har övergivit sina familjer och där är en stor trötthet hos många kvinnor. Bland barnen förkommer mobbning och övergrepp och misshandel i stor omfattning, och är man annorlunda som Shuggie Bain är blir livet svårt. Han lider inte bara av moderns alkoholism. Hon är dessutom mån om att klä sig snyggt och hålla en viss stil när hon är nykter, så kvinnorna runt omkring föraktar henne dubbelt. Men Shuggie Bain skiljer inte bara ut sig genom det. Han är inte som andra pojkar. Homosexuell är ett skällsord, och ingen, varken Shuggies syskon eller föräldrar, hjälper honom på annat sätt än att försöka få honom att bete sig mer karlaktigt. Mallen för hur en man ska vara är trång och fastlåst. Slår han sin fru och ligger med andra kvinnor är han i alla fall en riktig karl.

Det är en stor upplevelse att få besöka den här miljön och lära känna Shuggie och Agnes. Douglas Stuart är bra på att skapa scener som är trovärdiga och gripande. Shuggies svårigheter och hans kärlek till modern känns i hela kroppen. Jag läste romanen på engelska och det var lite besvärligt eftersom den är full av slanguttryck och ord som används i Skottland. Men å andra sidan känns språket för mig helt rätt. Det kan inte ha varit lätt att översätta Shuggie Bain till svenska. Romanen belönades med Bookerpriset 2020.

Shuggie Bain av Douglas Stuart, Picador 2020.

Boken kom i svensk översättning på Bonniers 2021.

Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.

I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.

Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.

Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:

sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.

Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.

De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.